Blogg

Bor du i närområdet (Trollhättan, Uddevalla eller Vänersborg) och vill spela teater? Eller bor du någon annanstans i Sverige och har mängder med ideér till ett manus? Jag blev kontaktad av Ann Gidmark som vill starta upp en NPF-teater grupp. Tanken är att kunna framföra en pjäs som speglar en person med NPF:s vardag.  Det kan vara så väl roliga, som tråkiga eller jobbiga händelser. Vuxen, barn eller anhörig maila dina förslag eller din intresseanmälan till ann@gdev.se

Lycka till!

Jag måste verkligen bli bättre på att hantera dåliga dagar. Ni vet dom där dagarna när man helst inte vill gå ur sängen, dagar då man är liten, sårbar och vill gråta för minsta lilla. Jag vet att dom kommer, jag vet också att dom försvinner, ändå blir jag lika rädd varje gång.

Istället för att acceptera dessa dagar, lägga mig i soffan och käka glass, så kämpar jag emot, trotsar. Och gör det hela så mycket värre för mig själv. Jag tvingar mig upp, tar disken, tvätten, försöker anstränga mig och vara så trevlig och duktig som möjligt när jag egentligen bara borde dra täcket över huvudet. Men även om jag vet allt det där så kan jag ändå inte slappna av när de där dagarna infinner sig, för jag blir så jävla rädd, rädd för att tröttheten inte ska försvinna.

Jag tänker att jag vid det här laget borde ha lärt mig. Men jag hatar när kroppen är trög. Jag avskyr när mitt huvud inte längre håller sitt vardagliga tempo, och jag blir så jävla rädd för att fastna i den där kalla sinnesstämningen för alltid. …..Ärligt talat skrämmer det skiten ur mig!

Jag har svårt att tillåta, acceptera den där känslan, även om den bara är för en dag. Rädslan tar liksom över, fångar mig och får mig att vilja slita mig loss, vilket jag förstår nu i efterhand tar ännu mer kraft. Så nästa gång den där tröttheten omfamnar mig så ska jag försöka stanna upp, vara kvar i den där känslan tills den själv bestämmer sig för att släppa taget [wp-svg-icons icon=”accessibility” wrap=”i”]

Jag har fått en ändrad syn på det där med att sova. Eftersom jag alltid haft sömnproblem kan jag säga att den inte varit högprioriterad i mitt liv. Jag har alltid haft svårt för att somna in, vaknar lätt (och ofta flera gånger) under natten, och vaknar tidigt på morgonen. I morse när jag vaknade vägrade jag att öppna mina ögon, för gör jag det och kollar på klockan är det ofta kört (det är det i för sig ändå). Jag vill och försöker somna om. Kroppen är tung, ögonen svider, JAG VILL SOVA. Men min hjärna…..suck….när den har vaknat är det kört. Då är popcornmaskinen igång. Då hoppar tankarna kors och tvärs där inne. Jag öppnar ögonen 4,40. Suck!! Blundar hårt, försöker stänga av, men efter en timme ger jag upp. Huvudet har nu eldat upp kroppen som inte heller kan ligga still.

Jag har aldrig kunnat sova länge, oavsett när jag går och lägger mig. Min hjärna vaknar mellan 4-6 och då är det bara att stiga upp. Tidigare ställde jag klockan vid 5 och tog en joggingtur eller en långpromenad med hundarna innan jobbet eftersom jag visste att jag ändå inte kunde sova särskilt mycket längre, det var liksom ingen idé att försöka. Men nu försöker jag istället lapa i mig varenda liten minut extra sömn. Sömnen behövs för kroppens återhämtning och uppbyggnad, och jag som ligger på en hög ångest- och stressnivå behöver verkligen låta min kropp vila den lilla stund den kan.

Min största rädsla (förutom dödliga sjukdomar, krig och naturkatastrofer) är att bli deprimerad eller utbränd, och det kan jag förebygga genom en god sömn. Det är svårt att ställa två bra saker bredvid varandra och göra ett val, motion vs sömn.Tidigare prioriterade jag mina hundar och min träning. Det fanns liksom inga ursäkter till att inte stiga upp och bara gå rakt ut genom dörren. Men nu har jag prioriterat om. För mig kommer sömnen först. Jag behöver sömnen för att orka träna, för att orka jobba,  för att kunna leva. Även om det bara är några minuter extra.

Så fastän att det oftast inte går, även om aldrig somnar om, vill jag numera inte sluta försöka.

När en person drabbas av utmattningssyndrom eller på annat sätt blir sjuk av stress anser jag att man ofta kan se personen som symtombärare för en sjuk arbetsplats. Givetvis spelar personligheten in och medför att denna person kanske drabbas först. Men många gånger är en person den första som blir sjuk, efter den kan det komma en drös till, så ofta (men inte alltid) finns anledningen till problemet i själv organisationen. Sjukskrivningen borde därför ses som en väckarklocka! Ta den första utmattningen på allvar, verkligen se och våga agera. En person med utmattningssyndrom kan vara sjuk en längre tid, har man otur kanske den aldrig kommer tillbaka till samma arbetsplats, och det kan väl knappast vara det arbetsgivaren vill?! Arbetsgivarna måste börja ta ansvar, se, förebygga, våga fråga. Stoppa problemet i tid!

Men här kan även du och jag hjälpa till, vi som kanske är närmare vår arbetskamrat och kan se symtomen först. Är det någon på ditt arbete som har börjat förändras? Du som arbetskamrat kan också vara med och stoppa den negativa spiralen. Saker att vara uppmärksam på:

• Tar ingen kaffepaus, hoppar över raster, luncher eller intar lunchen vid skrivbordet.
• Jobbar över.
• Undviker social samvaro.
• Skrattar inte lika ofta.
• Tappar oftare tålamodet eller hamnar i konflikter.
• Minskad arbetslust.
• Är självkritiskt, visar minskat självförtroende.
• Har svårt att fatta beslut (vilket inte tidigare har varit ett problem).
• Kan inte prioritera.
• Dåligt minne.
• Svårt att koncentrera sig.
• Ger ett splittrat intryck, en känsla av att vara på språng. Har svårt att sitta still, pratar fort, lyssnar dåligt.
• Sömnsvårigheter. Stelhet och värk.
• Blir irriterad över småsaker.
• Sjuk på helger och semestern.

Har personen minskade fritidsintressen? Svårt att sätta gränser mellan arbete och fritid? Tappad livsgnistan eller är ständigt aktiv och ha svårt att varva ner? Märker du att hen är känslig för ljud och ljusintryck, eller överreagerar vid känslomässiga intryck? Var inte rädd för att prata med personen och fråga hur den mår. Tveka inte heller att prata med din chef vad gäller stressen på din arbetsplats. Utbrändheten ökar i Sverige. Lägg inte över ansvaret på någon annan, vi måste tillsammans sätta stopp för det här. Du och jag!

ser inte, pratar inte, hör inte…

Idag är det world mental health day  på temat ”Dignity in mental health.” NSPHIG tipsar om att manifistera sina egna tankar kring temat på #minvärdighet. Så vad betyder värdighet för mig? Jag tänker att alla människor har samma värde oavsett hälsa och bakgrund så det är inte något jag ens tänker att diskutera. Värdighet för mig är att bli behandlad som alla andra, att folk inte tror att jag har en mindre eller sämre kapacitet inom mig på grund av mina diagnoser. Jag vill inte vara ”flodhästen i vardagsrummet”. Likväl som man frågar min arbetskamrat om huvudvärken har gått över kan man fråga mig om min ångest.

Jag vill inte att det ska finnas en tystnad kring mig. Tysta tankar som ingen uttrycker, frågor som ingen ställer, för det får mig att krympa, förminskas och skämmas över något som inte är mitt. Din rädsla. En känsla av att jag måste tassa på tå, gömma mig, för att du tycker att det är jobbigt att möta dina egna rädslor. Värdighet för mig är att ingen viskar bakom ryggen utan ställer frågorna ansikte mot ansikte. Att varken bli särbehandlad eller skyddad. Värdighet för mig är att bli respekterad, behandlad som alla andra.

Det jag egentligen vill säga är att det inte spelar någon roll hur öppen jag är om min psykiska hälsa om du fortfarande tycker at det är ett svårt ämne att tala om. Att du med din osäkerhet visar att det är obehagligt, och otillåtet ämne att prata om. Vilket på vissa arbetsplatser kan innebära att det blir tyst när personen kommer in i ett rum, eller att de undviker att ställa frågor/samtala kring vissa ämnen. Personen kan genom chef, arbetskamrater bli särbehandlad eller skyddad för att de inte tror att hen ska klara arbetsuppgiften, rädd för att hen ska bli utbränd eller inte vara kvalificerad.

Jag möter många i min vardag som hamnar långt i från arbetsmarknaden på grund av massa felaktiga antaganden, vilket får dem att känna att de förlorat värde. En grund för att jag ska må bra är att få synas, höras och komma till tals lika på samma villkor som alla andra. För mig handlar det mycket om hur jag blir bemött. Jag är väl medveten om mitt eget värde, men jag behöver känna att du också är det [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]