Blogg

Att tala inför grupp

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Lära sig eller ha kul?Dottern kommer hem med skräck i blicken. -Mamma jag har en läxa att jag ska berätta en nyhet från tidningen högt i klassen…..och jag ska kunna den utantill! Jag tittar in i hennes förtvivlade ögon. -Vi ska nog hitta en nyhet som är enkel och bra, och jag tror inte att det är någon fara om du läser innantill lite grann.

Hon tittat på mig som att hon inte är nöjd med mitt svar. -Du brukar ju läsa högt för klassen i svenskan, lägger jag till. Så det klarar du ju.

-Ja, men jag har ont i magen varje gång, säger hon och suckar uppgivet.

Direkt skjutsades jag 26 år tillbaka och mindes min egen skolgång. Den ständiga värken i magen, och rädslan av att göra, vara fel. Jag minns hur allt det där jag egentligen tyckte var roligt bara förvandlades till en svart fläck och jag ville bara kasta iväg alltihop. Egentligen älskade jag skolan, utmaningen, att hela tiden få suga i mig något nytt. Men tillslut blev rädslan större än den där nyfikenheten. Kanske för att fröken otaliga gånger pekade på mig fast att jag inte räckt upp handen, och för att min mage vid varje sådan händelse vred sig så jag blev alldeles stum, eller kanske var det vid det där tillfällena det var högläsning och jag visste att ordet snart skulle bli mitt.

Jag önskar att man som barn skulle få ha roligt lite längre, att varje barn tilläts att växa i sin egen takt. Att prata inför grupp tycker även många vuxna är läskigt. jag läste någonstans att var fjärde svensk hade en rädsla inför att hålla tal. Om vi tänker att de flesta av oss tvingades till de där högläsningarna och redovisningar inför grupp så kan vi undra om det där tvånget hjälpte oss att bli av med den där rädslan, eller om det var de situationerna som skapade den?

Ögoninflammation & föreläsning

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Idag vaknade jag upp med ögoninflammation (eller vad det nu kan vara), det ena ögat har svullnat upp och är dubbelt så stort som det andra. Typsikt en dag som denna då jag ska iväg och föreläsa hela dagen. Känns väldigt obehagligt när det värker i hela ögat, så det får bli en sväng till apoteket innan jag åker.

Nu är det flera månader sedan jag föreläste sist och jag känner mig jättetaggad och pepp, det som oroar mig mest är bilkörningen. Särskilt hem ikväll när det är mörkt. Men jag ska försöka bli kompis med GPS:en redan nu på förmiddagen så att vi förstår varandra.

Jag känner mig så otroligt privilegierad att få komma ut och prata för människor. Det är verkligen en förmån. Det finns inget som lyfter mig så mycket som att få möta och ta del av andra människors liv. Men det är ju du som pratar tänker ni, javisst. Men i pauser och efter föreläsningarna brukar de bästa samtalen infinna sig. När jag har öppnat upp och berätta om mitt liv, är människor inte lika rädda att dela med sig av sitt. För många uppstår en otrolig lättnad i att inte vara ensam med sina tankar och känslor, så även för mig. Ibland tänker jag att det är jag som fått med mig mest hem, fast att det är jag som stått på scen.

Jag hoppas på en fantastisk dag även om det för mig kommer att bli en sen kväll, ha en bra Tisdag!

Energi ut- Energi in

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Fyll på din energi!

Fyll på din energi!

De flesta är någonstans medvetna om det där med kalorier in och ut, energiförbrukning. Säg att jag stoppat i mig en bulle på 300 kcal, då behöver jag promenera en timme för att förbruka den och hamna på noll igen (eller tvärtom). På samma sätt som vi tänker om kalorier borde vi tänka på övrig energi. Hur mycket energi kostar ett bråk med barnen, en tråkig arbetsuppgift eller ett inkomstbortfall? Energitjuvar finns överallt i vår vardag och ofta är du med av flera saker som tar energi från dig, men är du med om lika många som fyller på?

Jag tänker inte att du behöver göra någon exakt lista, men att du i alla fall i tanken ska veta om ditt energi konto ligger på minus eller plus och vad behöver du göra för att fylla på det. Min lista skulle tex kunna se ut så här:

Minuskontot, det som tar energi

[wp-svg-icons icon=”checkmark-2″ wrap=”i”] 50, konflikt på jobbet

[wp-svg-icons icon=”checkmark-2″ wrap=”i”] 80, för lite att göra på jobbet

[wp-svg-icons icon=”checkmark-2″ wrap=”i”] 90, betala räkningar

[wp-svg-icons icon=”checkmark-2″ wrap=”i”]100, förbereda en stor föreläsning

Pluskontot, det som ger energi

[wp-svg-icons icon=”checkmark” wrap=”i”] 50, ta en mysig fika med en vän

[wp-svg-icons icon=”checkmark” wrap=”i”] 80, träna

[wp-svg-icons icon=”checkmark” wrap=”i”] 90, mysa med min familj

[wp-svg-icons icon=”checkmark” wrap=”i”] 100, hålla en föreläsning

Det svåra när man tappat all energi tycker jag är att man inte vet vad man ska fylla på med. Man blir liksom förlamad av tomheten. Men om du tänker innan energiförlusten, vad som behövs för att fylla på dig när du har förlorat som mest så kan det vara lättare att hitta lösningen när du står där med tom tank. Om jag tex åker till Liseberg, går på bröllop eller annan fest så är jag helt tom efteråt. Jag är trött, arg, lättirriterad och ledsen. Då behöver jag några dagar för mig själv för att fylla på. Jag vill vara hemma i mitt hus utan att ta emot besök och bara vara. Det är först nu på senare tid som jag uppfattad sambandet och sett hur viktigt det är att den energi som går ut, också kommer in.

#eleven är inte problemet

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

En miljö som inte passar allaJag skulle ha svårt för att jobba i ett öppet kontorslandskap. Varje ljud, samtal, hostning, harkling skulle störa mig, få mig ofokuserad och göra att jag var tvungen att börja om. Vissa ljud/händelser hade kanske lockat mig, intresserat mig mer än min egen arbetsuppgift och därför slitit mig bort från min datorskärm. Kanske hade jag blivit mer intresserad av ditt samtal, ditt problem, kanske hade jag ofokuserat sprungit runt där på kontoret och velat hjälpa, prata med alla. Eller kanske hade jag som i skolan bara flytt bort i min egen drömvärld, där du och resten av omgivningen inte kunnat nå mig,

På fikarasten, lunchen skulle jag ha svårt att vila upp mig, slappna av och samla styrka till eftermiddagen, när 30 stycken andra delar rum med mig. Jag skulle ha svårt att fokusera på ett enda samtal. För mig blir det ett enda stort brus, en dimma av människor som rör sig fram och tillbaka i rummet samtidigt som kniv och gaffel skär mot tallriken. Jag skulle känna att min luft var begränsad, att jag när som helst skulle kunna explodera om alla intryck tillslut inte lämnade mig i fred.

Nu jobbar jag tack och lov inte i ett kontorslandskap, och i mitt lilla lunchrum sitter vi max 4 personer vilket är alldeles lagom för mig att hantera. Men livet ovan är många barns vardag, och har också varit min. Varje dag är för många barn en kamp. Jag hade ont i huvudet och magen, varje dag. När skolan äntligen var över var jag helt slut av alla intryck och ville bara vara för mig själv, återhämta mig. I motsats till mig finns det barn som exploderar av alla intryck medan mitt inre bara lade av. Fastnade i en grå massa av ångest och nedstämdhet.

Hade någon satt mig i den där miljön idag igen, hade det hänt samma sak. Mitt inre stretar emot och tillslut går jag sönder. Fast att vi människor är så olika förväntar vi oss att alla ska klara samma sak. Feltolkningen blir ofta att det är eleven som är problemet fast att det är tvärtom.

Länge trodde jag faktiskt att det var mig det var fel på, för jag klarade inte av det, passade inte in. Betygen rasade lika snabbt som jag själv. Det var först i tonåren när en lärare lät mig jobba själv som betygen växte, och därefter växte också  jag. Hon fick mig att för första gången tro på mig själv, att jag faktiskt också kunde, att jag var lika bra som alla andra.

Kräver vi mer av våra barn än vad vi gör av oss vuxna? Vilka vuxna hade velat spendera mer än åtta timmar i skolmiljö? Hur hade du mått när du kom hem efter en sådan dag? Vi måste påminna oss om att vi alla (såväl barn som vuxna) är olika, och att alla barn har rätten att få växa. Det ska finnas samma möjligheter trots olika svårigheter. Vi måste sluta tro att det är eleven som är problemet, för den känslan sätter sig också i barnet och förmörkar dess framtid.

Bättre skolmiljö NU, för ALLA!

Att hamna på fel sida av lagen…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

-Jag vill känna mig levande, sa en av personerna jag intervjuade. När jag inte får kickar känner jag ingenting, varken upp eller ner. Allt är bara grått. Kicken är det enda som får mig att leva, att känna något. Därför fortsätter jag.

Det är inte konstigt egentligen. Vårt belöningssystem ger oss en känsla av vällust när vi utför vissa handlingar. Detta får oss att utföra handlingarna igen, igen och igen.

En gemensam nämnare för de personer jag intervjuar är just ordet kickar. Och när jag tänker efter tror jag aldrig jag hört det ordet komma från en mun vars ägare inte har ADHD. Kanske eftersträvar vi med ADHD de där kickarna mer? Kanske kan vi inte leva utan dem utan att uppleva tomhet?

Jag tror att vi alla jagar olika kickar (iallafall vi med ADHD). För min del är det jobb, träning och utmaningar som jag springer efter. Annars sjunker jag till botten. De personers jag intervjuar använder istället droger och kriminalitet för att hålla huvudet ovanför vatten ytan. Annars sjunker de till botten. Har man då hittat ”fel sätt” att få dessa kickar så måste du hitta ett nytt sätt, för att fortfarande kunna hålla dig levande, och problemet är att det är lättare sagt än gjort.

Saker som kan ge kickar:

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] jobba (mycket och hårt)

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] shoppa

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] äta

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] ha sex

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] spela

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] träna

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] utmaningar

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] ta droger/alkohol

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] slagsmål

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] begå kriminella handlingar

De flesta jag frågat menar att det är otänkbart att leva utan. Vissa har hittat nya sätt, nya lösningar för att få de där kickarna. Medans andra inte vågar släppa det enda som får dem att må bra.

-Hur mår du innan den där kicken?

-Jag vet inte, jag känner ingenting direkt. Eller ja, jag mår väl inte så bra egentligen….

-Och efteråt?

-Då mår jag bra, då är jag störst, starkast och bäst. Då kan jag känna att jag lever, men bara då…

Att vältra sig i smärta

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Vad får dig att må dåligt?Ibland fastnar jag i negativa saker som har hänt, tex en tråkig tidningsnyhet jag inte kunnat undvika (som tex Lisa Holms död). Vanligtvis undviker jag ju allt sådant för jag vet att det blir som ett klistermärke på min kropp. Men när sorgen är där och ångestnivån ändå stiger kan jag lika gärna mata mig själv med mer onyttigheter. Jag läser tidningen flera gånger om dagen, lyssnar på nyheterna och tankarna går till världens alla olyckor. Jag känner mig dränkt i sorg och smärta.

Tillslut får jag nog, rycker bort klistermärket från min kropp, och gömmer mig från världens elände, igen.

Ibland kan det vara skönt att mata sig full med skiten, att liksom vältra sig i sorg och få känna att livets bedrövelse ett par dagar. Men det måste ha ett slut! Många jag träffar har liksom fastnat i skiten och kommer inte loss. De kanske vet att saker får dem att må dåligt men tar sig ändå inte ur det. Det kan röra sig om småsaker, sånt man tror sig njuta av men egentligen inte gör det. Bloggar, Facebook, Instagram. Jag köpte exempelvis tidningen Lantliv i flera år, som jag nämnt tidigare älskar jag miljön, husen och kunde verkligen drömma mig bort i bilderna. Men sen insåg jag att det fick mig att känna mig mindre nöjd med mitt liv. Det fick mig att längta ännu mer efter det där huset som inte var mitt. Efter att jag slutade att köpa tidningen kunde jag fokusera mer på livet jag levde just nu, och inte på det jag ville ha i framtiden.

Jag vill att du tar en funderar idag, finns det något som gör dig olycklig som du fortsätter med. Något som du inte får energi av?

Maten, skulden och vårt skeva ideal… 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

För 12 år sedan vägde jag 15 kg mindre än vad jag gör i dag. Jag tränade dagligen, i timmar. Jag åt minimalt och unnade mig aldrig något utan ångest som efterrätt. Jag fick ofta höra hur fin jag var och hur duktig jag var som lyckats gå ner i vikt. Folk avundades min motståndskraft gentemot sötsaker och berömde mig för att jag orkade träna så mycket. Inte en enda gång ifrågasatte någon mitt leverne. Ingen ifrågasatte om det var friskt eller sjukt. För visst är det väl bara hälsosamt att träna och avstå från onyttigheter?

Jag skulle vilja be er att tänka om, att se det från en annan synvinkel. Sluta att uppmuntra din bantande kollega eller dem som ständigt går på dieter. Jag ser det mest som sorgligt att personen inte är nöjd med sin kropp, att svälta sig själv gör oftast inte den situationen bättre. Istället för att avundas dem som avstår fikan, avundas istället dem som kan njuta av den. Och visst är det bra att träna, men ibland kan det vara lika hälsosamt att låta bli.

För handen på hjärtat, hur många av dina bantande vänner är egentligen överviktiga? Har du ett problem med vikten så absolut, ta tag i den för din hälsas skull, men har du det inte så låt bli. Många gånger pressar vi och svälter oss själva mer än vi behöver, till vilken nytta?

Jag var smal de där åren när jag tränade som mest, men jag var inte lycklig. Och om du tänker efter har nog den lyckligaste perioden i ditt liv också  ganska lite med din vikt att göra. Så fortsättningsvis vill jag att du äter utan skuld och njuter av varje smula. Jag vill att du suddar bort ditt skeva ideal och skaffar dig ett nytt. De vackraste personerna är de som trivs med sig själva, med sin kropp, oavsett hur den ser ut.

Bli en av dem!

Årets insikt!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt Psykisk ohälsa av

”De som behöver lära sig stresshantering är de som inte har tid”.

Jag är har varit en av de där personerna som inte haft tid att varva ner, som stört mig så  på allt som går/är långsammare än jag själv (vilket är mycket). Ta rulltrappor till exempel, varför står folk still i dem? Varför kan folk inte gå uppåt även om trappan rullar? För några år sedan kunde en sådan rulltrappshändelse få mig att vilja slita mitt hår, knuffa undan personen framför och ta mig förbi. Men det gjorde jag oftast givetvis inte.

Jag hade en hund en gång, som gick så långsamt att det hann bli ”rödgubbe” innan jag hann över. Jag grät i ren frustration och när min psykolog sa till mig att jag kanske behövde en bromskloss hade jag velat slå henne med något hårt, i ansiktet (vilket jag givetvis heller inte gjorde).

Men nu när jag tittar tillbaka i mitt liv så kan jag se att jag faktiskt börja sakta ner farten (tro det eller ej). Istället för att som tidigare fundera på hur jag ska hinna med så mycket som möjligt på kortaste möjligaste tid funderar jag nu istället på hur jag ska orka hela vägen. Kommer jag hålla denna resan?

Förr hade jag djupare dippar, dagar av orkeslöshet, tårar och ångest. Nu (de senaste månaderna) är groparna inte lika djupa. Även om det är jobbigt att snubbla i dem, kan jag liksom se över kanten.

Så vad har hänt?

Förutom att jag faktiskt har övat mig på stresshantering (mindfulness), så tror jag att jag inte pressar mig lika hårt längre, jag ställer inte lika höga krav, saktar ner och låter saker ta tid. Framför allt är jag inte lika rädd för misslyckanden längre. Det är okej att göra en dålig föreläsning, eller skriva ett dåligt inlägg. De representerar inte hela mig, betyder inte att jag är dålig, utan talar mer för att jag hade en dålig dag.

Jag måste inte ha en bok på gång och jag vill inte ha schemat späckat. Nej vill man vara fri, måste man ha luft under vingarna och tid i schemat för att kunna ta sig en tur.

Jag vill alltid ha en plan, ett mål, något att uppnå, och lyckas med. I år vet jag att min plan kraschar, men det känns ok. Istället kanske årets lärdom är just det här. Att när prestationen faller, när jag inte når målet, så är jag ok. Ändå!

Sjuk hund och garderobsrensning

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Helgen går fort som vanligt. Hemma hos oss pågår just nu en stor rensning. Vi tar ett rum i taget (eller nej inte exakt, jag springer in i alla möjliga rum) och försöker rensa ur det som ska slängas. Både jag och min man är duktiga på att samla på oss saker. Antingen saker som kan vara bra att ha, eller saker som helt enkelt bara är fina. Barnens rum var så fulla av leksaker och gosedjur att det knappt gick att gå in där. Det känns så skönt att rensa, man blir några kilo lättare liksom. Så nu gäller det att bryta beteendet, och inte köpa nya saker efter de gamla man slängt.

Jag har varit bortrest två veckor i rad med jobbet så denna veckan fick jag äntligen komma hem och andas ut (trodde jag ja), men istället blev en hund sjuk, så det blev pusslande med tider, veterinärbesök och nya orosmoment. Tur i oturen att jag var hemma ändå, och att han nu börjar friskna till!

För övrigt försöker jag nu även rensa bland mina målningar. Det är ju en hög som likt andra här hemma bara växer, så nu finner du en del målningar i min webshop. Är du sugen på en ny tavla på väggen så håll utkik där. Mer är på ingång [wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”]

Tydlighet och transparens

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Hitta en strategi som passar ALLA!Jag har förmånen att jobba med många som har ADHD, och något jag upplever att vi har gemensamt är behovet av tydlighet och transparens. Jag vet att jag pratat om tydlighet förut men det kan nog inte påminnas för mycket, särskilt vad gäller skola och arbetsplatser. När jag påbörjade mitt jobb uttryckte jag mycket missnöje över lektionerna vi utförde. De är otydliga och jag förstod inte syftet, ofta hann jag tröttna innan mina medarbetare kom till poängen.

Överlag är jag en nyfiken människa, som vill lyssna och lära mig allt, men då gäller det att informationen kommer i min egen fart, att du kommer till meningen innan jag tappar fokus. Jag vill ha en tydlig röd tråd och vill att allt du ska säger ska hänga ihop, för tappar jag en av dina trådar kommer jag inte vidare. Jag blir otålig, står och stampar och vet inte vart jag ska. Jag börjar tillslut känna tomhet, blir vilsen, ledsen och ger upp. Jag kanske byter arbetsplats, undviker att gå på de lektionerna eller skiter i att lyssna helt. Vilket senare leder till misslyckanden och känslan av värdelöshet.

Jag har märkt att många likt mig själv blir otåliga men svarar upp med andra medel. Att i stället för som jag fly bort i drömmar svarar de upp med irritation, kanske ilska och i värsta fall våld. Man känner sig utanför, hotad, dum.

I veckan har: ”vart vill du komma,Vad är det du vill säga med det här? Kom till sak! ”kastats ut i klassrummet. Personen försökte otåligt lyssna, men när har efter 20 minuter fortfarande inte fått svaret går han otåligt ut ur rummet och missar förklaringen han väntat på.

Jag blir både ledsen och arg av att någon ska behöva lämna rummet i frustration. Och ännu mer beklämd blir jag när budbäraren tror att det handlar om att personen inte är intresserad eller inte vill lyssna. För enligt min erfarenhet är det ofta tvärtom. Det handlar inte bara om personen oförmåga att lyssna utan också om din bristande förmåga att förmedla det du vill säga.

[Tweet ”Det handlar inte bara om personen oförmåga att lyssna utan också om din bristande förmåga att förmedla det du vill säga.”]

Vi är många som inte ser meningen med ordbajsning och pladder. Säg det du vill säga och sätt sedan punkt efteråt. Svårare än så behöver det inte vara!