Blogg

Situationer min man ogillar med min ADHD: 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD 2 november, 2015 av jessica hjert

När jag ~~erkänne~~r berättar att jag tappat bort … (nyckel, telefon, plånboken, bilen, mig själv) i~~gen~~…..
…. och att han alltid får leta upp sakerna för att jag saknar tålamod till det.
Att jag aldrig lär mig hur lång tid det tar att åka till ställen utan måste alltid fråga honom när jag ska åka…..
….men ändå inte lyssnar utan åker när jag själv tror att det är dags.
Att jag alltid glömmer att stänga skafferi- och skåpsdörrar efter mig…….
…och att han alltid slår huvudet i dem………
och vikten av skyddsutrustning när du väl ska öppna de som är stängda.
Att han ~~äntligen~~ nu förstår innebörden av ordet städKAOS.
Kommentaren: ”jag har en superbra idé!”……….
….och att jag på några sekunder glömmer bort den.
Att ha fått erfara svårigheten att följa ett recept….
……(eller nej förresten, inte bara recept utan problemet som uppstår vid alla tillfällen där saker måste läsas noggrant).
När jag kommer hem från affären men har missat att handla det jag åkte dit för att köpa.
När jag säger att jag ska ringa och glömmer det…..
….eller ringer men har glömt varför.
Kommentaren: va? det har du aldrig berättat för mig (alternativt), nej det har jag aldrig hört…(fast att han informerade dig om det för en månad sen, upprepade det varje vecka och nu sade det för en kvart sen)
När han ber mig att smyga (eller vara tyst av någon anledning) och jag glömmer det efter 30 sek och smäller och tappar allt jag tar i.
När han säger något och vill att jag ska reagera snabbt, men hinner ofta utföra handlingen själv, då det ofta är en 15 minuters transportsträcka från mitt öra till min hjärna.

Dagen 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 1 november, 2015 av jessica hjert

Igår var barnen ute och hallowenbusade och knackade dörr. De samlade på sig en massa godis trots att de var sex barn. Glädjen gick inte att missta. Lyckotjut och skratt. Vi gick hem med fulla hinkar och lyckliga barn. Jag tror att jag likt barnen somnade med en känsla av värme i magen.

Idag steg jag upp innan barnen, klockan hade inte hunnit slå sex. Bara för att i tystnad få sätta mig här , pussa hundnosar och dricka varmt te.

Sedan blev det pappers arbete, bokföringen som skall in och efter det blir det timmar med hörlurar över öronen för att transkribera till min uppsats. Morgonen när den är som bäst [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

uppsatsjobb

Sen väntar simskolan. Dottern som är rädd för vatten har lärt sig dyka fem meter och sonen har nu lärt sig simma utan dyna. Sedan blir det soffhäng med dom bästa och i morgon väntar en ny spännande dag [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Tankar är bara tankar, och behöver inte bli verklighet 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap 31 oktober, 2015 av jessica hjert

Igår var dottern bjuden på hallowenfest, och som vanligt när det är kalas, fester eller andra händelser som inte hör till vardagen så blir hon sur, och stingslig. Hon har sett fram emot festen i flera dagar och längtat. Vi har sminkat, målat naglar och tagit på hallowenklänningen när hon helt sonika börjar bli tvär. Håret är inte tillräckligt bra, inte klänningen heller och hur vi än försöker så duger det inte. Klockan tickar och vi måste ge oss i väg oavsett, hon ger sig av med motvilliga steg och gråt i halsen. På vägen får hon ett utbrott och skäller på lillebror.

Här är det lätt att som förälder bli irriterad ”nu ska du gå och göra något roligt så blir du bara sur och tvär!”. Men istället för att skälla på henne såg jag idag för första gången ett samband. Detta sker varje gång hon ska göra något kul. Hon blir ALLTID ledsen.

-Du är inte nöjd med klänningen säger du, men vad är det egentligen älskling?

-Jag känner mig stressad.

-Hur känns det när du är stressad?

-Jag får panik liksom och massa tankar i mitt huvud.

-Vad är det du tänker på?

-Jag tänker på att någon kanske ska reta mig.

-Brukar någon reta dig?

-Nej, men jag tänker det ändå.

-Så egentligen är det inte klänningen då är orolig över?

-Nej, jag vet ju att jag kommer att ha kul, och jag har längtat efter det här. Men det är bara det att jag inte vet vilka som är där, eller vad vi ska göra. Och det kommer kanske vara andra barn jag inte känner där. Då kanske dom retar mig.

Jag minns så väl den känslan, känslan av oro som var så stor att du inte kunde kontrollera den. Som till slut sprack och förvandlades till ilska eller tårar. Barn kan sällan kontrollera situationerna på samma sätt som vi vuxna kan, och har inte heller samma valmöjligheter. Så därför kan de i sin oro börja att kontrollera annat, kontrollera det man kan. Det kan vara sitt utseende, sin klädsel, sin mat, eller annat runt omkring dem.

Det är så viktigt att vi vuxna stannar upp här och frågar oss själva (och barnet) anledningen till barnets beteende. Det är viktigt att vi förstår att plötsliga utbrott och tårar inte alltid beror på att barnet är trött eller argt, utan att det också kan spegla att barnet är oroligt eller ledsen.

Festen gick bra, hon trippade glatt därifrån.

-Var det några barn du inte kände där, frågade jag henne på vägen hem.

-Nej.

-Var det några av dina oroliga tankar som kom till sanning?

-Nej, mamma. Det är det aldrig. Min hjärna bara ljuger för mig igen.

Stressig vecka, lugn helg? 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 30 oktober, 2015 av jessica hjert

Vilken fullspäckad vecka. Känns som att nu är första stunden jag sitter ner och kan andas ut. Veckan har inneburit utbildningar, föreläsningar, långa tågresor och intro på ”nygammalt” jobb så jag hoppas verkligen att helgen går i ett långsamt tempo så att jag hinner återhämta mig helt. Önskar mig en god sömn, solsken, glada barn och långa promenader med hundarna.

Önskar er en trevlig helg!

Vikten av att alltid ha gurka hemma….

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 27 oktober, 2015 av jessica hjert

Igår var jag oplanerat hemma med barnen då skola och fritids var stängt, och som vanligt när saker inte blir som jag tänkt mig blir jag stressad. Det spelade ingen roll att det var solsken och jag hade en helt oplanerad förmiddag att njuta av så kände jag mig uppjagad. Känslan av att ha tappat kontrollen liksom förföljde mig genom hela dagen. Dottern frågade om jag var stressad och sedan hörde jag barnen sitta och tissla och tassla en stund. Sedan blev det tyst.

Som alla med barn vet så anar man oråd så fort tystnaden infinner sig, vad är nu på gång? Jag hinner inte fundera länge på saken innan dottern ropar ner mig i sitt rum. Där har barnen nu anordnat ett spa för sin stressade mamma. Jag lägger mig på sängen med en kudde under huvudet och en under fötterna. Hon ber mig att blunda och sonen sätter på popmusik och börjar massera mina fötter. Då gurkan tydligen var slut får jag ostskivor på ögonen och tomat i pannan samtidigt som hon smeker mitt ansikte med alldeles för blött toalettpapper.

Jag vet inte om jag blev något vidare avslappnad då jag hade svårt att hålla mig för skratt, och fick efter en stund avbryta det fina spat då osten börjat svida i mina ögon. Eftersom jag är en synnerligen stressad person har jag nu insett vikten av att alltid har gurka hemma. Jag misstänker att ost varken är bra för hud eller ögon och har nu även fått erfara att det lämnar en obehaglig doft efter sig :Tounge-Out:

Vart tar tiden vägen?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 26 oktober, 2015 av jessica hjert

Alltså jag fattar inte det där med tid. Spelar ingen roll om det handlar om timmar, dagar eller veckor. Den går mig liksom alltid förbi. Jul tex, den kommer vid samma datum varje år, ändå kommer den alltid som en överraskning. Julklappar? Mat? Planering…..öh….

Det är samma med födelsedagar, namnsdagar och alla andra viktiga dagar man ska komma ihåg. Man vet att dom kommer, men man vet aldrig riktigt när. Och där står jag som ett fån…..varje gång.

Ni vet när man blir hembjuden till någon, precis när man ringer på dörrklockan faller det över mig. Att nu, i just denna stunden skulle jag haft med mig en blomma, en flaska vin, nybakat bröd, hemma gjord saft, vad fan som helst!! Men jag missar ALLTID den där gåvan, och jag skäms.

Folk säger att det är tanken som räknas men det stämmer inte. Jag har inte träffat en enda person som uppskattat att jag har gett dem gåvor i mina tankar. För oj vad mycket snälla tankar jag tänker och vad mycket jag har gett bort. Men jag har inte fått ett enda tack.

-Men mamma, i morgon är fritids stängt och det är skollov!

-what???

Mycket riktigt, ordningsam som jag är står det prydligt uppskrivet i TVÅ av våra kalendrar. Men det hjälper ju inte när man glömmer att titta i dem. OBS Stängningsdag i skolan! Stora röda bokstäver.

När jag tänker efter har jag vetat det länge. Jag tänkte till och med söka semester förra veckan av just den anledningen. Jag hoppas att chefen håller med om att det är tanken som räknas, för jag hade trots allt tänkt att komma till jobbet idag. Det kan hon tacka mig för.

Utbrott eller sammanbrott? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa 25 oktober, 2015 av jessica hjert

När jag var barn minns jag att jag plötsligt, utan förvarning kunde bryta ihop. Helt utan synlig anledning. Det kunde vara efter en dag i skolan, efter lek med kompisar eller en dag på praktikplatsen där jag egentligen hade haft jättekul. Jag vet att min mamma allltid bekymrat undrade varför. Men att jag aldrig kunde ge ett svar.

På den tiden kunde jag inte sätta ord på det. Det enda jag kunde göra var att släppa ut känslorna som for inom mig. Men idag vet jag varför….

Jag har sedan förskolan haft en stark inneboende ångest och varit i behov av tydliga rutiner och kontroll. För att hålla ångesten i schack ville jag alltid veta vad som skulle hända härnäst och vad som förväntades av mig. Varje litet frågetecken blev väldigt stort i min kropp. Idag vet jag att det räckte med väldigt små förändringar för att jag skulle bli livrädd, för att jag skulle vara på helspänn en heldag.

Det kunde vara att min trygghet rubbades, fröken blev sjuk. Eller att det varit rörigt i klassrummet och jag därför fått anstränga mig mer. Det kunde vara en sådan enkel sak att vi bytte plats på våra bänkar, eller att mina rutiner rubbades och jag var tvungen att börja om från början. Min klasskompis kanske var sjuk vilket satte gång en oro i mig, vem skulle jag nu leka med? Små små saker skapade väldigt stora känslor.

När jag äntligen kom hem, in genom dörrarna så var det som om luften gick ur mig. Allt extra rädsla och ångest jag burit under dagen föll över mig som en kalldusch. Tårarna gick inte att stoppa varken jag ville eller inte.

Idag kan jag se samma sak hos min dotter. Hur hon kommer hem, nöjd över skoldagen för att kort där efter brista ut i tårar. Tårar hon inte har någon makt över, tårar som hon själv inte vet varför de uppstår. Allt hon vet att det är något där inne som bara måste pysa ut. Nu sitter jag bredvid, förtvivlad och undrar varför, fast att jag egentligen kanske redan vet. Ändå vill jag att hon ska klä det i ord, fast att jag knappt kan det själv.

Man hör ofta talas om de där aggressiva barnen. De som får utbrott, slåss, bits och kastar saker runt sig för att tillsist sluta upp i tårar. Jag tror många gånger att dessa barn bär på samma känsla som jag gjort. Som min dotter gör. Jag tror att man anstränger sig allt man kan. Tillslut hamnar man i det där gränslandet där man försöker göra andra tillags samtidigt som man försöker hålla ihop sig själv. Och där är det någonting som går sönder, spricker, inuti en.

Det gäller att hålla ihop eller bryta ihop. Men båda delarna är lika svårt. Du kan själv inte välja utan plötsligt är det något som bara brister..

Utbrott eller sammanbrott, två olika svar på samma känsla?

Årets sista föreläsning! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar 24 oktober, 2015 av jessica hjert

På Tisdag gör jag årets sista föreläsning. Oktober har varit en tuff månad och det är med en stor lättnad jag lägger den bakom mig. Åtta föreläsningar på en månad. Pust. Med ett heltidsjobb vid sidan om har det helt klart känts alldeles för mycket. Förutom att transkribera de intervjuer jag har kvar skall jag kommande månader verkligen planera och strukturera upp mitt liv. Jag måste tänka på att jag ska hålla ett tag till….

Det där med att planera och strukturera är inte så lätt som det låter, för lika väl som jag blir helt slutkörd vid för mycket arbete, går jag också sönder av för lite. Då faller en nedstämdhet över mig och jag tappar mitt tempo. Hur mycket jag än försöker så vantrivs jag när jag inte har en utmaning framför mig, men ändå kan jag ligga och kippa efter andan och känna mig mer död än levande när jag väl tagit mig förbi den.

Idag vet jag att det är kickar jag jagar. Jag vill ha spänning, utmaning, förnyelse, annars faller jag ner i ett mörker. Det är som att man är beroende av adrenalin. Får man inte sin dos blir man sjuk och svag. Och den där dosen kommer inte till dig, du får jaga den, och det är nog själva jakten du bli trött av. Att liksom inte veta hur lång eller åt vilket håll du ska springa. Därför önskar man att det fanns en sådan injektion man kunde få så att man sluppit springa runt och leta.

Hade jag därför kunna planera mitt liv bättre och gett mig en utmaning i månaden i stället för åtta så hade jag sluppit både överdoseringar och uteblivna kickar.

PS. Det finns fortfarande platser kvar till föreläsningen i Norrköping så boka din plats nu!

Ska man lyssna på huvudet eller kroppen?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa 23 oktober, 2015 av jessica hjert

Jag är ju inte den som tidigare har lyssnat på min kropp, tvärtom. Tidigare har jag alltid kört med devisen ”det finns inga ursäkter”. Så oavsett om jag varit sjuk, trött eller om stormen vint utanför har jag alltid tränat. Men nu har kroppen länge varit trött och tung, och för en gång skull har jag inte motarbetat den utan låtit den vila.

Så när jag här om dagen fick jag en känsla av att jag ville ut och springa så anammade jag den känslan direkt. Vem är jag att säga nej till det liksom? Så trots mörker och spöregn snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Vilken känsla…….

Sanningen är väl att jag aldrig vilat tillräckligt länge för att min kropp skall säga till mig att den vill röra sig. Allt som oftast har den bara skrikit stopp, sakta ner…men jag har inte lyssnat.

Denna erfarenhet har gjort mig nyfiken på min kropp. För tänk om man lyssnade på kroppen istället för rösterna i huvudet. Hur ofta hade den sagt åt mig att röra på mig? Hur ofta hade den sagt åt mig att vila? Och kan jag verkligen lita på att kroppen vill mig mitt bästa? Jag borde i alla fall efter alla år av ätstörningar veta att tankarna inte vill mig det.

Vad säger din kropp om du verkligen lyssnar?

Jag kan inte skratta 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt 22 oktober, 2015 av jessica hjert

Det händer saker som inte får hända. Idag var en sådan dag. En sådan dag när livet återigen stannar upp. En sådan dag där sorgen faller över en. En sådan dag där man knappt kan andas. Vad hemskt, säger arbetskamraterna. Så sorgligt, uttrycker en annan. Allting runt mig går i slow motion, för mina tankar sitter fast klibbade i mörker. Kaffekopparna klirrar, skrattet sorlar och jag hör inte mina egna tankar på grund av allt brus. Deras liv fortsätter, men mitt har just stannat upp.

Det är varken sorgligt eller hemskt. För mig är det är så mycket mer! Jag kan inte i ord beskriva smärtan, fast att den inte ens är min.

Jag kan inte förstå att din värld går vidare, när min är lamslagen av förtvivlan. Världens bekymmer ligger på mina axlar och jag kan inte skratta. I bilen på väg hem ser jag en grävling ligga i diket. Det får mig att vilja bromsa in, skrika, INTE ETT LIV TILL!! Medans andra kör den förbi….

I morse vaknade jag full av energi, nu är jag utdränerad av sorger som inte är mina att bära.

Jag önskar att jag vore stålmannen. Jag önskar att jag kunde rädda liv. Jag önskar att jag kunde förutspå framtidens katastrofer och förhindra dem. Men jag är inte stålmannen. Jag är en 30-årig småbarnsmamma med alldeles för stora känslor i min kropp. Jag är personen som plågas av andras sorger, och lider av andras smärta. Jag är personen som vill rädda världen, men som inte ens kan trösta sig själv.

Pennan som psykolog