Blogg

Lycklig av lyckopiller?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Lycklig av lyckopiller

Lycklig av lyckopiller (bild pixabay)

Vill tipsa om de senaste av snittet från Kropp & själ som handlade om att sluta med antidepressiva. Äntligen tar man upp ämnet! (Du hittar avsnittet här). Det tog aldrig upp till diskussion hur dåligt man kunde må vid avslut varken när jag började eller slutade med medicinen. Ingen varningens finger vilket gör mig väldigt arg och vilket jag tycker är helt fel. Man BÖR informera om att dessa kan vara lika svåra att sluta med som annan beroendeframkallande medicin, för det är sanningen.

Jag tycker att det är svårt att prata om det här ämnet (det kanske också är därför ingen annan gör det). För jag vill inte prata illa om antidepressiva, de räddar verkligen liv för dem som är som sjukast, och jag skulle verkligen inte råda en deprimerad person att inte ta medicin. Men…jag tycker man har rätt att veta, veta vad det finns för alternativ, OCH hur svårt det kan vara att sluta.

Mina tidigare inlägg om SSRI är de mest lästa och mest googlade inlägg på hela min blogg. Om man googlar ”att sluta med antidepressiva” så ligger min blogg högst i topp. Är inte det sjukt? Att det är så få som skriver om det att lilla jag får vara störst?

Jag har pratat med så många som äter medicinen och vill sluta, men vågar inte. Jag har även hört från dem som slutat men mått dåligt i flera månader efteråt och frågat mig när det tar slut. Och jag har så klart inga svar, jag vet bara hur det var för mig…och jag klarade det. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som när jag slutade med medicinen. Men jag klarade det!

Nej, man blir inte lycklig av lyckopiller. Men min hjärna slutade att skjuta katastroftankar till mig i lika snabb takt. Och allt det där svarta blev lite ljusare, mer som grått. Och det kändes lite lättare att leva. Men å andra sidan känner man sig inte som sig själv. Man vill klara sig, orka med livet utan 50 milligram i fickan och biverkningar.

Så för er som är intresserade och som har hört av sig till mig. Jag har fortfarande inga lösningar eller svar. Men lyssna gärna på avsnittet, inte för att det heller ger någon hjälp, men som information.

Något nytt i ansiktet

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag var hos optikern förra veckan på grund av en spänningshuvudvärk som har suttit i så länge att jag inte minns hur den började.

Jag går dit, frivilligt, men trotsar ändå upp mig och vill säga emot allt dem säger. Blir så trött på mig själv. Jag är översynt tror jag det kallas (?), det vill säga att jag ser bra. Men behöver avlastning för att ögonen anstränger sig för mycket.

Jag hade svårt att acceptera det redan första gången, när jag fick läsglasögon. Tyckte att jag klarade mig bättre utan. Att de tvärtom försämrade min syn och kändes mer som att ha en jävla tyngd över ansiktet.

Jag är en frihetsmänniska och vill inte ha något i mitt fejs som är i vägen.

JAG. SER. BRA. ändå.

Helt plötsligt säger dom till mig att jag behöver progressiva glasögon, att mina ögon behöver avlastning hela dagen. Jag som efter fyra år inte kunnat smälta mitt INTE behov av läsglasögon (som jag faktiskt använder dagligen när jag läser och jobbar) hade väldigt svårt att acceptera denna sanning.

Menar ni jämt?

Ja dina ögon behöver avlastning även på långt håll.

Alltså hela tiden? Varje dag?

Ja, typ hela tiden. I ett rum kan man säga, kanske inte när du är i skogen eller går på fest?

?? Så inte hela tiden?

Jo men du ser bra utan, men för att hjälpa dina ögon kan du ha dem typ hela tiden.

Kan? Behöver? Jag ser ju bra ändå ….

Och så fortsätter diskussionen.

Att optikern inte drar en stol rakt i mitt ansikte eller kastar glasögon på mig är ett under. Själv skulle jag förmodligen tappat tålamodet när en person kommer frivilligt samtidigt är motvillig. Vilken idiot!

Jag vilar min panna

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag vilar min panna mot ditt bröst.

Låter dina andetag bli min tröst.

Håller ditt hjärta i min hand.

Men det faller mig ur händerna likt sand.

Aldrig någonsin har jag blivit så sedd.

Att förlora dig gör mig så rädd.

Hur ska jag kunna hålla dig kvar

När jag kan förlora mig själv i dar.

Att vara nära dig är svårt

För jag vill hålla dig så hårt.

Vill inte uppleva dig ropa släpp

Är rädd att göra sönder dig med mitt grepp

Jag som tidigare varit så skygg

Blir i din närvaro så trygg.

Jag som alltid varit fel

Blir tillsammans med dig hel.

På ditt bröst vilar jag min panna

Samtidigt som jag viskar, snälla snälla stanna.

Min son har ADHD

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

Min son har ADHD

Min son har precis fått sin ADHD-diagnos och det gör mig ledsen. Ledsen, varför det, halva befolkningen har ju ADHD so what, kanske du tänker. Jo men ADHD är ju mer än bara några bokstäver på ett papper, det är ju mer än impulsivitet och koncentrationssvårigheter så som du ser på det. För det har ju var och varannan person, eller hur. Diagnosen gör mig ledsen för att jag vet vad jag själv gått igenom, och att det är högst troligt att han kommer att få uppleva samma sak. Du får ju diagnosen för att det förmodligen kommer vara lite svårare för dig i skolan, och i sociala sammanhang, inte för att det är en superkraft, och detta är något jag önskar att alla kunde komma ihåg. Men att förtydliga vad hans svårigheter betyder just för mig så gör diagnosen gör mig ledsen för att:

 

  • Man har ett dåligt korttidsminne. Det kommer inte bara göra att andra blir irriterade och sura på dig för att du missar och glömmer saker. Utan mest av allt kommer du att vara arg och besviken på dig själv. Det värsta är att det inte går över (det har det i alla fall inte gjort för mig). Så i alla möjliga sammanhang förresten av ditt liv kommer folk att skratta åt dig, håna dig, eller fördumma dig för ALLT du missar och glömmer. ALLT! För den som kan uppträda lite förvirrat då och då eller i vissa sammanhang så går det att skratta åt sig själv. Men för den som har fått höra det hela sitt liv och inte kan göra något åt det känns det med ens inte lika roligt.

 

  • Man kommer behöva kämpa mer än andra. Nej tänker du, alla barn, eller många barn har det tufft i skolan. Ja, ok, men för att upprepa mig får man inte diagnosen för att man är som alla andra barn, utan för att man har det svårare än andra barn. Och med en ADHD-diagnos kommer ofta annan problematik så som ångest, dyslexi mm som kommer att lägga än mer svårigheter på barnet. Hur mycket man än kämpar kommer man aldrig nå upp till sin fulla potential på grund av svårigheterna att hålla fokus och att hålla saker i  minnet. Jag vet av egen erfarenhet att man ALLTID känner sig dum OCH MINDRE KOMPETENT än de andra även om det inte är sanningen. Just för att man får kämpa så jävla mycket mer än många andra. Min son är normalbegåvad men har fått kämpa som bara den och når ändå bara upp till jämn nivå med de andra OCH JAG VET att han redan nu tvivlar på sig själv och sin förmåga. Jag vet också att skolan är superviktigt inför vuxenlivet, och då tänker jag inte på att få jobb utan mer på vad det gör med vår hälsa. Den forskningen jag riktat in mig på visar tydligt att du riskerar sämre psykisk hälsa och hamnar i större risk för både missbruk och kriminalitet om man inte klarar sig igenom skolan. Förlorar man sin självkänsla under skolåren kan det vara svårt att hitta den igen!

 

  • Man kommer känna sig annorlunda. Kanske väljer man att dra sig undan, söka sig till likasinnade eller så hamnar man i konflikter. Man kommer  kanske att försöka anpassa sig till andra, sin omgivning men på köpet förlora sig själv. Man kommer känna av när andra tycker att man ”är för mycket”, ”gör för mycket” eller ”pratar för fort” även om de inte säger det till dig. Många med ADHD viker in och ut på sig själva för att bli omtyckta och vill vara tillags, andra väljer hårda den vägen, att inte bry sig och ge upp det där med att passa in. Det där med sociala sammanhang är mycket svårare än du någonsin kan tro. Att träffa personer som drar den där långa versionen av historien (mardröm) eller är otydliga i sitt språk, gör att man inte förstår alls och därför bara får låtsas. Man fortsätter därför att bära runt på den där ”dumhetskänslan”. Många gånger blir man missförstådd, eller känner sig missförstådd. Vilket är en ganska obehaglig sak att bära runt på, att känna sig annorlunda är tufft när allt man vill är att passa in.

 

  • Man behöver lära sig att leva med ordet vänta, och lära att hantera sig själv under väntetiden. Det finns så många saker som är svårt när man har ADHD och har svårt med tidsuppfattning. Som snart, sen, om en stund. Jobbiga ord för en som bara lever i nuet.

 

  • Man behöver hitta ett ställe att lägga sin energi. Det är väl det jag är mest rädd för. Att han inte kommer hitta sitt fokus. När du har ADHD är du BEROENDE av kickar. Japp, så är det. Du kommer inte kunna lära dig att leva utan hur mycket du än försöker. Du måste bara hitta rätt sätt. Droger och kriminalitet är ett ”lätt” sätt för att få omedelbar belöning. Men att driva företag, löpträna, föreläsa, träna kampsport kan också vara andra sätt att finna extra adrenalin, och jag hoppas så att han hittar ”sin grej” för jag vet hur viktigt det är för välmåendet!

 

  • Man behöver hitta en tillåtande omgivning. En omgivning som tillåter honom att flyga och beundra honom för det. Men dom behöver också finnas där när han kraschlandar och ge lika mycket kärlek även när han har mindre energi. Vissa människor vill bara vara med dig på flygturen och rida på dina vingar, andra vill bara plocka upp spillrorna av din energi och få dig att stanna på marken. Att hitta någon som kan vara med vid både start och landning, som kommer att älska dig under hela resan oavsett hur den slutar. Det är svårt. Vid ADHD är det svårt att spara in på sin energi. Antingen har man massor eller ingen alls. Och enligt min erfarenhet vill min omgivning ha antingen eller och trivs inte med föränderligheten, vilket i sig inte är något jag kan påverka. För mig har det varit jätte svårt att hitta ett tryggt nätverk som inte himlar med ögonen när jag sprudlar av ideér eller vänder mig ryggen när jag är deprimerad. Som en tidigare ”vän” sade till mig vid ett samtal: det är ingen idé att fråga hur du har det för det går aldrig att hålla koll på dig. Du har alltid något nytt på gång. (Som att det vore negativt?!?) Ja för somliga är det faktiskt det. Dom orkar inte med ombytligheten man bär. Jag har valt att lämna alla personer som inte klarar av min energi bakom mig, men jag vet också att det gör att man många gånger blir ensam. Vilket jag inte önskar någon.

 

  • Man behöver hitta sin motpol (och jag är så otroligt glad att jag har gjort det). I vuxenlivet kommer han behöva hitta en andra hälft som kan hålla i ordning på allt han tappar utan att skuldbelägga honom för det. Någon som inte bannar honom för vardagliga svårigheter utan tar hand om dem med kärlek och ser det han bidrar med istället för det han missar.

 

Men så klart. Vi är alltid oroliga för våra barn. Både med och utan diagnos. Men jag ser mig själv i honom, ser nitarna han kommer gå på, och vet hur ont det gör. En mening någon kanske säger på skämt vrider sig i magen på mig för att jag vet att det inte är roligt. Att skämtsamt säga ”vad dum du är” till någon som på riktigt känner sig dum gör att det faller platt. Att be någon sitta still som redan försöker kan kännas som en smäll i ansiktet (och det gör mig ledsen även när någon ber mig om det som vuxen).

Att försöka ALLT MAN KAN och ändå inte lyckas nå upp till omgivningen krav, gör tillslut kanske att man inte försöker alls. Och kanske är det just det jag är rädd för, att han ska sluta kämpa, sluta försöka, att han ska ge upp.

Min son har ADHD. Han är den mest sprudlande personen jag känner. Han är glad, empatisk, älskar allt och alla. Han är modig, nyfiken, tacksam och gör mig lycklig bara med sin blotta närvaro. Han är energisk, empatisk, klok och kreativ. Han har en otrolig social förmåga och skapar vänner på sekunder. Min son är allt jag önskar och mer därtill. Tänk att livet kan bli ett så stort bekymmer, bara för att man har svårt att sitta still <3

Jag måste…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag funderade över vad det var som bekymrade mig just nu och då dök alla måsten upp. Jag måste det och jag måste det. Usch, när jag hör ett måste vill jag bara göra tvärtom. Kanske är det för att jag har så många egna måsten så att när någon annan lägger sina måsten på mig visar jag på motstånd. Fast vid närmare eftertanke kanske jag brukar bli trotsig ändå. Är väl fortfarande lite av ett barn och klarar inte av när någon talar om för mig vad jag ska göra.

När optikern säger att jag behöver glasögon, svarar jag att det behöver jag inte alls. Vid de tillfällen läkare sagt till mig att jag måste ta medicin svarar jag att det måste jag inte alls. Och nämner personen inte framför mig att saken är ett måste…ja då ger det ju mig utrymme att göra som jag tycker, eller hur. JAG.MÅSTE.INGENTING.

Jag tycker att skolböckerna känns tröga att läsa, kanske för att det är ett måste, eller kanske för att det är för mycket upprepning för att jag ska tycka att det är kul. Nu måste du börja läsa nästa termins böcker, säger en sida av mig. Nähä, det måste du inte alls, ropar den andra.

Hela min värld är full av måsten (sådana jag gett mig själv), kanske därför jag avskyr dem så mycket. Jag måste röra mig eller springa varje dag, jag måste äta bra, gå ut med hunden, sitta ner med mina barn, göra något produktivt, vara social, skriva blogginlägg, yadayadayada, puh, blir trött bara av att skriva det.

Dom där måstena förpestar ju allting. Sätter du ett måste framför ett ord så blir ordet genast mycket tråkigare även om du egentligen tycker om det. Jag älskar att skriva, men om jag måste så låser det sig. Jag älskar att promenera, men om jag måste känns det med ens inte lika trevligt.

Hur ser dina måsten ut? Har du funderat på det? Hur ofta använder du ordet? Vad betyder det för dig?

Näste vecka måste jag försöka radera det ur min ordbok, eller nej det måste jag ju inte, men jag vill. Jag vill försöka undvika ordet. Det är veckans mål. (Idag när jag skriver det här är det lördag och på måndag när detta inlägg kommer ut lär jag ha glömt det så påminn mig, eller inte). För du måste ju inte, och inte jag heller.

 

Gullefjun!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Vi har fått gäster utanför programrummets fönster på jobbet. Och jag som kan ha svårt att hålla tankarna där de ska vara i vanliga fall har nu fått en extra utmaning. Jag blev sittande en stund med hjärtat i halsgropen när jag fick se hur de två små balanserade på takkanten. Tänk vad olika vi mammor är. Vissa lämnar sina avkommor på hustak och andra inte 🙃Helt otroligt att dom klara sig ändå. Håller tummarna för att jag får vara med och se deras första skutt när dom flyger iväg. Vilken ynnest det skulle vara❤️

Äntligen djur på jobbet, som jag har längtat! Ibland behöver man ju tanka på med kärlek och energi mellan mötena och att kika ut genom fönstret för att finna dessa små gullefjun fyller en ju för hela dagen <3

Önskar er en trevlig helg!

Det vackraste av allt

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Det finns så mycket man vill här i livet.

Så mycket man drömmer om.

Så många mål man vill uppnå.

Livet.

Så skört

och så vackert.

Men det vackraste av allt

måste ändå vara kärleken.

För om jag skulle behöva välja,

endast få uppleva en enda sak

så skulle jag välja att bli älskad.

Om och om igen.

En påminnelse!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Är du bättre än andra?

Nej helt ärligt så är det inte ofta den känslan faller över dig va? Kanske mer tvärtom? Jag tror de flesta människor är experter på att jämföra sig med andra, och ja, vi jämför oss i allt. Arbete, lön, prestationer, utseende, intelligens, vänner, intressen. Till en viss det kanske det är naturligt och på något vis kanske det fyller en funktion, men för många tror jag att det kan bli tvärtom. Att det tar kraft, energi, att man blir ledsen och ofta får en känsla av att vara värdelös.

Det vi glömmer av när vi jämför oss med andra är att vi har helt olika förutsättningar. Det är ju inte som en löpartävling direkt att vi står precis vid samma startstreck och springer på samma tid. Nej i verkligheten är det ju precis tvärtom.

Vi har ALLA helt olika förutsättningar!

Den där jämförelsesjukan skadar oss. Den förminskar dig och krymper dig istället för motsatsen. I framtiden vill jag att du tänker på det när du jämför dig med andra. Att den där jämförelsen aldrig kan bli jämn. Och att den enda du egentligen kan tävla emot, är dig själv.

”Jag är rädd att mina barn ska dö”

Detta inlägg publicerades i: I media av
"Jag är rädd att mina barn ska dö"

”Jag är rädd att mina barn ska dö”

Det är rubriken på artikeln i Hemmets (nr 24-25) där man gjort en intervju med mig och min man. Det är ett år sedan och jag var inte alls beredd på nedkomsten. Känns alltid lite läskigt att läsa om sig själv. Speciellt om något man sagt för ett år sedan då ångest och mående går upp och ner. Det känns så stort, mörkt och allvarligt när man läser det i en artikel. Det blir på riktigt på något sätt. Men i min vardag är det ju verkligen bara vardag. Herregud är det verkligen så där illa, kan jag tänka när jag läser om mig själv.  Det jag tipsar om i vilket fall är mindfulness. Att vara ”här och nu” är det som motar bort min ångest mest. Och här kommer lite gamla mindfulness tips för den som vill ha det.

Se efter ditt eget bästa

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Se efter ditt eget bästa

Se efter ditt eget bästa

Jag hade längtat så efter lite extra ledighet. Nästan sugit på karamellen innan jag fick den i min mun. Jag såg bilder av allt jag skulle hinna göra, hur lugn och lycklig jag skulle vara. Det började så bra, i alla fall i mina tankar.

När jag på onsdagskvällen kommer hem från psykologen är jag nöjd. Längtar hem till en mysig kväll. Men sen var det ju det där med tjockleken på min hud. Inte visste jag att den där och då var alldeles för tunn.

Båda barnen var smått nedstämda efter olyckor och bråk i skolan. Jag borde ha känt det redan där. Att ångesten steg och att jag tog över deras dåliga mående för att de skulle må bättre själva.

Ska vi åka ner till stan och sätta oss på en uteservering i solen, frågar min man. Jag borde påmint till mig själv att det inte är så mysigt som det låter, att bland det värsta jag vet är musik och sorl. Men det lät så mysigt, (i tankarna). Att tillsammans sitta och njuta av början på sommaren. Inte heller tänkte jag på att varken jag eller barnen knappt klarar av att sitta still.

Jag och barnen lämnar sällskapet tidigare. Känner något i kroppen jag inte kan sätta ord på. Dottern vill att en kompis ska sova över. Jag säger ja för att göra henne lycklig fast att jag någonstans innerst inne visste att det var det sista jag behövde. En person till i mitt hus, när jag helst av allt ville vara ensam.

Jag kände att det var på väg åt fel håll, men tog det inte på allvar. Somnade med tanken på att det blir bättre i morgon. Vilket inte blev sant.

På torsdagen anlände ytterligare ett barn till huset. Det sprangs runt och smällde i olika dörrar. De sprang ständigt in och ut. Jag började tappa kontrollen. Oron i kroppen spred sig nu också till mina tankar. Är hunden inne? Var är barnen? Vem var det som sade vad? Vad är planen? Det kändes som att jag motvilligt följde med ett ström. Jag hade liksom inte ens valt att hoppa i den där kanalen men plötsligt gällde det att bara åka med.

Dottern ville åka och bada och jag ville skrika rakt ut. Men gjorde det givetvis inte. När jag senare ringde på telefonen fick jag inget svar. Jag ville lägga mig i fosterställning på golvet på Ica, men log mot kassören och betalade för varorna jag egentligen inte ville ha.

Jag längtade efter stillhet och tystnad men försökte att klara vardagslivet som alla andra. Omgivningens ljud skar i mina öron. Förstår inte hur folk står ut. Skratt, blandat med musik, fågelskrik, hetsiga samtal och allt för högljudda bilar. Önskade för en stund att jag vore döv men tog tillbaka den tanken snabbt.

Huset var fortfarande fullt med barn och kvällen som jag längtat efter blir inte så lugn som jag önskat. Inte heller natten. Vår familjs rutiner slogs itu av en översovande gäst som hade för vana att lägga sig sent på natten. Jag slet mitt hår och räknade ner timmarna tills jag skulle gå upp då tåget väntade på perrongen 5.15.

Jag blev arg, och stressad. Men mest arg. Tiden blev min värsta fiende (och personen på ovanvåningen som inte kunde hålla tyst). Jag matade mina tankar med mer negativa tankar och så var det igång igen, den där offermentaliteten, och att sova därefter var bara en dröm.

Jag hoppar på tåget med två timmars sömn i ryggmärgen och läxböckerna åker inte upp på hela resan. Jag som brukar hinna göra så mycket under en tågresa måste nu försöka samla på mig mer sovtimmar för att klara dagen. Jag är fortfarande arg. Mina käkar är så hårt pressade så om någon skulle försöka prata med mig hade nog orden inte kommit ut.

Framme i Malmö längtar jag redan hem. Vill mest bara sätta mig i en vattenpöl och gråta. Är arg på den översovande pojken. Men mest arg är jag på mig själv. Att jag alltid sätter andras lycka före min egen. Trots att jag vet hur viktigt sömnen är för mig vill jag inget hellre än att mina barn ska ha det bra. Jag tänker att det slutar med att det inte blir bra för någon. Jag lovar att påminna mig om det här i framtiden. Att ta mitt behov av återhämtning på allvar. Det är så lätt att ställa upp på allas viljor…men i och med det kastar man bort sin egen.

Hela helgen hade gått snett och jag försökte nu styra upp mina skeva tankar för att avsluta den på ett annat sätt. När jag skriver det här är det söndag och tyst i rummet. Mannen sover och barnen är hos mormor. När jag tittar tillbaka önskar jag så att jag gjort annorlunda. Att jag själv bestämde över min tid istället för att ge bort den till någon annan och inte vara nöjd med resultatet.

Jag får lära mig av det här tänker jag. Skriva det på min näthinna. Det går inte att låta någon annan styra planet och tro att den tar dig dit DU vill. Man kan inte heller följa en ström om man inte vill sluta upp på samma plats. Det blir krossade förväntningar och kraschlandning. Jag måste bli bättre på att ta ansvar för mitt liv och min tid. Jag vill inget mer än att människor runt mig ska vara lyckliga…men jag vill samtidigt må bra själv. Och det är så klart att ingen annan tänker på det…att ge mig det jag behöver. Det ansvaret ligger på mig, bara mig. Och jag måste lära mig att bära det själv, inte tro att någon annan ser efter mitt bästa. Jag skriver ner det. Se efter DITT eget bästa. Och upprepar det för mig själv om och om igen tills det sitter så hårt att jag tror på det. Se efter DITT eget bästa.