Blogg

Jag har haft huvudvärk i flera veckor. Kontoret är stökigt med papper och pärmar liggande över allt och häromveckan skällde jag ut en klient…för första gången i mitt liv.

Han förtjänade det, absolut. Men JAG gör inte sånt. Jag har så många gånger i mitt yrkesliv mött otrevliga och hotfulla människor och jag har ALDRIG någonsin höjt rösten.

Häromdagen insåg jag att mina kinder är sönderbitna inifrån. Konstigt tänkte jag, jag känner mig inte stressad. Det gör jag på riktigt inte, trots att belastningen just nu är hög. Men kroppen ljuger inte. Huvudet kan försöka lura i dig vad som helst men kroppen säger bara sanningen: du är stressad.

Jag blir sällan stressad av för mycket att göra eller högt tempo, utan mer bristen på kontroll, att inte få svar eller veta. Och det är mycket som hänger i luften just nu. Nästa år kommer min arbetsvardag se helt annorlunda ut än vad den gör idag. Och det där att inte kunna planera, styra själv kan slita mig itu. Att inte veta, är det VÄRSTA jag vet.

Ett rörigt kontor är ett första tecken på att det inte står rätt till, för är det rörigt utanför mig, ja då är det rörigt inuti mig. Så ja, egentligen kom det inte som en nyhet, men man vet själv aldrig vart bristningsgränsen går och ju mer man håller ihop, desto närmare förskjuts man den där gränsen.

Men när ”stressen” inte beror på egentlig stress utan mer att du inte får hop alla bitarna i ett pussel, ja då är det inte mycket att göra åt det.

Min diagnos gör att jag inte har förmåga att stanna upp, tänka och fundera på vart jag ska lägga nästa bit. Nej jag tar hellre fram sax och klister och sätter ihop allt med en gång. Det handlar aldrig om att jag inte vill vänta, för det vill jag, utan mer att jag inte kan vänta…utan att gå sönder.

Man försöker hålla ihop, spela vuxen. Fast att man inuti är ett gråtande barn som sliter sitt hår.

Med blodsmak i munnen biter jag ihop, går med ett steg i taget närmare det nya året och den där gränsen bristningsgränsen man bara inte vill falla över.

Jag vet att kontoret inte kommer bli städat förrän pusslet ligger klart framför mig och att käkarna inte slappnar av förrän jag återigen känner att jag har kontroll.

Jag tar på mig kostymen, det känns som att jag går på dagis men fått tillåtelsen att hälsa på i en vuxenvärld.

Jag håller hårt i min sax och mitt klister, försöker gömma det bakom min rygg så att ingen ser. När dom vuxna i tystnad planerar hur pusslet ska läggas står  jag och ler, då tar jag fram mina verktyg och klipper av dom svåraste kanterna utan att någon vet vad som sker, och när dom inte vet hur dom ska få ihop det, ja då limmar jag på ännu mer. Även om det inte är den bästa lösningen så är det den som bäst tillfredställelse ger.

För varje minut som går skulle jag önskar jag ha ränta, ja så illa känns det för någon som på riktigt avskyr att vänta…

insikter

Det känns som att jag står i ett vägval, fast att jag vet att det inte riktigt är sant. Men de kommande två åren kommer jag inte längre kunna följa mina impulser fritt, jag måste på riktigt välja vart jag lägger min energi. Under gårdagens hundpromenad tog jag mig en rejäl funderare. Det var jobbigt och gjorde ont. Jag ville egentligen prata med någon, behövde det, men gick runt i tystnad. I och med min nya utbildning kommer jag bygga företaget åt det håll jag vill arbeta, terapi, skrivande och samtal. Det är det jag brinner för. Och ibland när jag impulsivt hoppar in i något annat så får jag påminna mig om det. Vad det är…jag egentligen vill göra.

Som det där med att driva ett bokförlag, jag vet att det är det jag gör idag, men inte alls det jag VILL göra… i framtiden. Jag brinner inte för att läsa manus, kan inte tänka mig mycket som är tråkigare faktiskt. När jag får ett nytt manus i min inkorg tänker jag mer åhnej än åhjaaa. Jag inser att det jag brinner för inte är att korrekturläsa manus och skapa en bok, utan mer att sprida viktiga historier och förverkliga drömmar.

Kvisten jag nu står på kommer att krympa och klippas, den kommer fortfarande att vara en del av mitt träd men inte hela trädet för nu måste andra delar få växa. Jag kommer därför så som det känns just nu (och förmodligen de kommande två åren) inte ge ut någon mer manus (än de jag redan har på gång).

Detta för att kunna rikta in mig på skrivterapi, handledning och samtal. Ni som följer mig vet min brinnande kärlek till samtal, till människan och till förändring, och det är där jag vill vara, det är dit jag ska.

Kickarna jag får av att se en människa att utvecklas och växa är högre än min lön.

Jag gör det inte bara för att det får min klient att må bra, utan för att det får mig att må bra!

Förändringens tid är här. Något kommer till, något måste bort. Jag vet inte vad som finns framför mig och det känns lika mycket spännande som skrämmande. Min hjärna letar för fullt efter lösningar, svar och alternativ. Fast att jag egentligen inte vet något om mitt framtida liv. Men jag vet att det jag skapar idag måste passa ihop med det jag ska göra i morgon. Jag är trött på att äga ett träd med spretiga grenar, det gör mig dränerad, men det är som att jag inte kan klippa dem själv. Som om någon annan eller något annat måste kapa dem åt mig.

Med dagens insikt kapar jag dock en av mina grenar själv. Jag vet att det kommer att göra mig starkare, ge mig en möjlighet till att ta hand om det jag har. Jag ser aldrig ett avslut som ett misslyckande. Nej, med ett slut kommer alltid en ny början,  ett nytt kapitel som ska fyllas av innehåll. Jag vet idag inte hur innehållet kommer att se ut, men boken är inte slut än, trädet har inte växt klart. Det kommer alltid komma nya grenar, nya blommor och nya löv. Vissa saker kanske måste falla för att andra ska kunna växa ut. Insikter. <3

Känns som om livet flyger förbi och att jag missat att uppdatera er. Men här kommer en lista (och bildbevis) på *hänt extra* så att ni hänger med i svängarna. Ibland går livet utanför komfortzonen, och ibland är man långt innanför <3

1.Första snön har kommit (och försvunnit)

2.Jag har stått på julmarknad i Svenshögen och blivit fylld av kärlek och intima samtal

3.Jag har julpyntat hemmet i (oplanerad) julutstyrsel

4.Jag har fått nya vänner

5.Fått uppleva det vackra synen av att himmel och hav går ihop

6.Stått på bokmässan i Linköping

7.Frusit i hemmet och tänt vinterns första brasa

8.Promenerat i både sol och mörker

9. Låst toalettdörren, tänt levande ljus satte på klassisk musik och haft hemma spa.

Efter dessa stora utsvävningar hoppas jag att livet puffar på som vanligt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]