Allmänt

Nej ,jag har inte fått hybris, eller jo kanske lite. Men jag vill faktiskt förändra världen. Kan ibland känna mig så jävla trött på tystnaden. Trött på skuld och skam. Ja vi pratar mer om psykisk ohälsa idag än tidigare, men sen tar det stopp där.

Vi har svårt för att hjälpa oss själva, berätta om våra egna känslor eller för att söka hjälp utifrån. Jag läser som många av er till terapeut och jag kommer medveten inte platsa in i den där terapeutmallen när jag är klar.

En psykolog eller terapeut gömmer sig ofta längst in på ett kontor, dom är svåra att hitta, och när du väl behöver en ja då får du fanimej leta (eller stå flera år i kö). Dom berättar sällan själva om sin inre värld, om sin kompetens eller sin erfarenhet.

Att psykologer och terapeuter är så tysta om sitt arbete och på sätt och vis gömmer sig, skrämmer mig (eller kanske mer gör mig förbannad). Det är som att våran inre värld är något att skämmas för när jag vill påstå motsaten.

Nej jag vill ha ett synligt kontor som är lätt att hitta, en öppen dörr och tydliga ord som beskriver vad som faktiskt händer där inne. Jag vill tvätta bort rädslan över att gå i terapi och räta ut alla frågetecken om vad som händer inne i ett behandlingsrum. För vi förändrar och räddar liv, varför pratar vi inte högre om det?

De personer jag pratat med som unnat sig egenterapi säger att det är det bästa dom gjort, men dom skriker inte ut det till världen direkt. Vilket dom (enligt min mening) borde göra.

Vi ska inte bara prata mer om psykisk ohälsa, varje människa behöver jobba med sin egen inre värld utan att skämmas. Jag vill att man ska våga det!

Jag har varit hos min terapeut, är ett ord alla ska kunna säga utan att titta ner i marken, istället ska de stolt stoltsera med att de tar hand om sig själva.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att lyssna på nya levnadshistorier, vara ett bollplank och dela med mig av mina verktyg. Jag kan inte tänka mig något vackrare. Efter ett bra samtal fylls hela jag med energi och det kan ingen gammal sanning ta ifrån mig.

Nej, jag ska förändra världen. Men jag kanske börjar med Sverige, Vänersborg. Jag tänker fortsätta att prata alldeles för högt om ämnet, visa min verksamhet och skryta över det jag gör. För jag hjälper faktiskt människor, jag räddar liv.

Det är så lätt att tappa bort sig själv (eller är det bara jag?) mellan den man är och den man vill vara. Jag försöker att bygga ett band mellan dem, så att ingen av dem ska tappa bort sig på vägen. Jag har nog varit lite vilsen, det set jag nu. Stått mellan dessa två personer, i en dragkamp som ingen kan vinna. Men idag släpper jag båda banden och låter dem gå.

Jag ställde frågan rakt ut, till personer jag inte känner. Och innan jag fick ett svar kände jag att svaret redan hade landat i mig själv. För ibland handlar det inte om att hitta svaret, utan om att ställa frågan. Att formulera den för sig själv, högt.

Jag hörde mitt tvivel och klappade mig själv på huvudet. Du ska aldrig förändras, anpassa dig, det viktigaste både för andra, och för dig är att du är du, säger jag tyst till mig själv. Om jag inte tror på mig, vem ska då göra det?

Jag vill radera frågan, trycka på delete. Skäms över min osäkerhet, över en del som också är jag. Men jag låter den stå kvar med starka ord i svart text. För jag är ju hon som talar sanning, som blottar både tankar och känslor utan att tveka. Hon som växer av att dela med sig till andra, oavsett vad det är hon berättar.

Jag blir stolt över min sårbarhet, känner en värme i mitt bröst. För vem är jag utan den? Jag ångrar inte orden, även om jag för några sekunder sedan ville ta dem tillbaka. Sluta inte att vara dig själv för någon annans skull, är ord jag antecknar innanför mina ögonlock. Så att jag varje gång jag blundar får påminnelsen att stanna kvar, i mitt jag, oavsett vad omgivningen förväntar sig av mig.

Jag påminner mig om att ha kontroll inte alltid handlar om att hålla fast, utan ibland också om att släppa taget. Så jag gör det nu. Släpper taget. Om andras tankar och åsikter, och om mig själv.

Utvecklingssamtal med dig själv

Är du duktig på att leda dig själv?

Många planerar sin semester noggrannare än vad de planerar sitt liv, när man egentligen borde göra tvärtom. Har man mål i sitt liv är det också viktigt att ha en plan. Hur ska du annars nå dem? Varje år försöker jag ha ett utvecklingssamtal med mig själv, gärna en uppföljning efter ett halvår också om jag hinner och kommer ihåg för att se att jag är på väg åt rätt håll eller för att påminna mig om vart jag ska.

Varför inte göra en mysig stund för sig själv hemma med levande ljus och en kopp te samtidigt som du planerar, eller åk i väg på spa med en vän och lägg en plan för ditt liv. Fördelen med att låta någon annan ta del av din plan är att dom kan ha koll på dig när du halkar ur den, eller ge dig tips och råd.

Kom ihåg att ett sådant här möte inte innebär att du ska skapa en kravlista till dig själv, tvärtom. Det är en gåva till dig själv och en stund för reflektion och förändring. Se över ditt eget ledarskap. Är du duktig på att leda dig själv? Om inte, vad behöver du för att bli bättre? Kanske är du för hård mot dig själv, kräver för mycket, eller kanske är du tvärtom för slapp och kräver ingenting alls. Vad ska DU göra för att bli en bättre chef över ditt eget tempel?

Vad du ska ställa dig själv för frågor är upp till var och en men här kommer några exempel:

• Vilken attityd har jag mot mig själv?
• Hjälper den mig?
• Vad behöver jag för att växa?
• Vad behöver jag sluta göra?
• Vad behöver jag börja göra?
• Vad ska jag fortsätta göra?
• Vad är viktigt för mig för att må bra?
• Vad är viktigt för mig för att utvecklas som människa?

Titta sedan igenom dina svar och lägg en plan.

En annan sak som jag själv gör varje år är att sätta upp ett ledord. Ett ledord ska fungera som en kompass i din vardag och gör att du på ett enklare sätt kan fatta beslut. Så fort du står i ett vägskäl sätter du ditt ledord framför ögonen och det brukar ofta göra valet enklare. För att komma ihåg ditt ledord kan du skriva ner det och sätta det på en post-it på badrumsspegeln, datorn eller dörren. Du kan ha ordet som bakgrundsbild på din dator, mobil eller använda det som lösenord året ut.

Mitt ledord i år var glädje och nog tycker jag att ordet många gånger påmint mig och väglett mig i beslut. Nej nu känner jag mig sugen på att boka in en halvårsavstämning med mig själv, ska du?

Har legat hemma de senaste dagarna och snörvlat och hostat, inte längtat efter annat än att återgå till vardagen och må bra. Tror aldrig jag legat still så länge som jag lyckats med de här dagarna. Min man som är betydligt mer van än mig vid att vara sjuk, tipsade om bästa sättet att hosta, vilka tabletter man skulle ta och förklarade för mig vart jag skulle kunna få ont och varför.

Ha, vilken kunskap att bära! Inte visste jag att det skulle göra ont i hela ansiktet och ryggen efter en hel natts av hostande, och att efter den där förbannade rethostan väntar slem. Det är visserligen en kunskap jag gärna vill vara utan men ändå.

Känner nu att jag är på bättringsväg och håller tummarna för att jag är på jobbet när du läser det här inlägget. Men man vet inte om man börjar bli bättre eller om det är tabletterna som gör susen. Vi får se. Det värsta av allt har nästan inte varit måendet (jo, det har det) men som extra grädde på moset så var det också smått irriterade att ha en hund som studsar upp och ner och krafsar på dig när du är sjuk. Nej, han har inte varit så här lugn som han är på bilderna. Skenet kan bedra.

Han är van med att det blir långpromenader när jag är hemma, vet inte vem av oss som var mest förvånad över att jag lyckades ligga i soffan, men han kämpade i alla fall hårt med att övertala mig till att låta bli.

Och varför är det så att när man absolut inte kan göra saker, så har man den största lusten till det? Nu när jag legat i soffan och stirrat i taket i flera dagar känner jag mig starkt motiverad till att löpträna, ta disken, ja till och med göra bokföringen. Sådant som lusten inte brukar säga till mig annars. Får väl se om det blir en löpare av mig när förkylningen väl är förbi. Förmodligen, inte.

Att bli den man vill vara

Jag är inte den personen jag vill vara, kan jag ibland höra personer säga. Men bli det då, tänker jag. PUNKT. För vem är det som bestämmer vem du ska vara? Jo det är ju du! Och du har möjlighet att förändra dig, varje dag.

Jag har varit en person som sprang milen varje morgon. En annan period av mitt liv var jag hon som gick till gymmet varje dag. Jag har också varit hon som aldrig sade nej, som hade svårt att säga ifrån. Hon som gav och gav tills hon tog slut själv. Alla dom där personerna har en gång varit jag. I det förflutna. Men jag tyckte inte om någon av dem och lät dem därför gå.

Du har också möjlighet att göra det. Idag kämpar jag efter att bli en person som tar hand om sig själv, och jag övar på att bli en person som säger ifrån (på direkten) och på att bli bättre på att ta konflikter. Med ett steg i taget jobbar jag på att bli den personen jag vill vara för att inte stanna kvar i någon jag inte trivs med. Ibland faller man tillbaka, man kanske fegar ur i en diskussion, missar ett träningspass eller inte är lika snabb ur sängen som man önskar på morgonen. Men det är ok. Det kommer en ny dag i morgon, och sedan kommer en dag till och en dag till.

I varje nytt beslut frågar jag mig själv vem jag vill vara, och sen går jag vägen mot personen jag vill bli och lämnar mitt tidigare jag bakom mig.

Det är enklare att göra som man alltid har gjort. Tro mig, jag vet det. Men det finns inget enkelt med att gå runt och vara missnöjd med sig själv.

Så vem vill du vara?

Se till att bli den då <3

Den här månaden har jag verkligen tagit tag i rädslor, både små och stora, som legat och lurat i min kropp. Och för mig handlar det ofta om att uttrycka känslor, säga vad jag vill, och komma personer nära. Jag har satt mål för mig själv, några saker jag vill hinna göra innan årets slut. Men jag skyndar inte fram. Jag vill hinna stänga en dörr innan jag öppnar en annan. Både för att hantera situationerna på ett bra sätt, men också för att hinna reflektera över mig själv och mina tankar.

Företag:

På semestern har jag hunnit leka lite med min nya hemsida. Annars har det mest handlar om tankar som legat och grott. Jag försöker långsamt att koppla ihop det jag gör nu med min framtid, och hitta en så enkel väg som möjligt fram. Jag har startat igång en mastermind-grupp för att få hjälp och stöd i företagandet med likasinnade, och jag samlar tankar och ideér i en bok för att spara och inte göra på direkten. Jag har känt ny energi för att starta igång saker, men samtidigt saknar jag en plats att vara på vilket gör att allting stannar upp och stannar till. Jag låter det vara så. Tänker att jag är där jag ska vara, och att min tid kommer, när det är dags.

Jobb:

Jobbet rullar på. Väntar på en utbildning i November som jag ser fram emot. Annars handlar allt om att bli färdigcertifierad och det känns tungt att det inte går att ske i min egen fart, att jag måste vänta in både handledare och klienter. Men jag andas och försöker lära mig av det. Precis som i företaget, låta saker ske när det sker. Det finns saker jag inte kan påverka och mitt jobb är sådant. Jag gör min del, resten får sköta sig själv.

Utbildning:

Höstterminen och har kommit igång och jag räknar ner tiden. Ser fram emot det sista året som kommer att handla om att få handledning. Jag har stressläst massa böcker i sommar och gjort bokrecensioner som i efterhand visade sig vara onödiga. Så typsikt mig att försöka vara effektiv, slutar alltid upp med att jag har gjort mer än vad jag behöver. Jag ska försöka lära mig av den läxan och tackar för att resten av hösten åtminstone kommer att gå i ett lite lugnare tempo vad gäller läxor. Och det känns skönt. Jag kan då läsa litteraturen för min egenskull, samla på mig det JAG tycker är viktigt, och inte samla på tankar för att visa upp för någon annan.

Personligt:

Semestern gav mig som vanligt ångest men den försvann snabbt när jag hittade mina vanor igen. Jag har fortsatt jobba med mig själv. Känna igen kognitiva scheman och försöker att göra annorlunda än vad jag vanligtvis gör. Jag ifrågasätter mina grundantaganden och försöker att vara snäll mot mig själv. Jag tar tag i saker jag vill ska vara annorlunda och jobbar aktivt med att styra mitt liv åt den riktningen jag vill att den ska luta. Jag är så glad att jag har en fantastiskt person att bolla allt detta med. Att naket och öppet kunna presentera sina innersta rädslor och få speglat sig själv i någons annans blick. Det ger mig mer än vad jag någonsin har fått och det får mig att våga mer och fortsätta kämpa för förändring.

Inför september:

Jag har fortfarande problem med min kropp. En värkande ländrygg och nacke vilket ger spänningshuvudvärk. Jag yogar regelbundet och har bokat tid hos sjukgymnast (som inte är förrän i Oktober). Därför vill jag fortsätta ta hand om min kropp. När den inte fungerar känner man att inget annat är viktigt. Det är svårt att veta vad som är bra och viktigt för den, om man ska kämpa emot smärtan eller låta den vara. Så september skall jag fortsätta att försöka lyssna på min kropp och ta hand om mig själv. Både utifrån och in, och inifrån och ut.

Kärlek i en ask

Jag har tidigare nämnt mitt nyblivna intresse för att ta hand om mig själv. Hur jag idag finner njutning i något jag tidigare fann ointressant. Men kanske hör det till att jag under de perioder jag mått som sämst i livet inte heller tagit hand om mig själv. Att jag aldrig lyssnat innåt på samma sätt som jag gör nu. Att sminka mig handlar inte längre om att göra mig fin för andra utan om att göra mig fin för mig själv. Att kunna le mot den där personen i spegeln och säga ”vad läcker du är”, ”fan vad du är bra”. Att inte se lika trött ut som man känner sig.

Att unna mig en inpackning eller smörja mig med en olja är för mig att tycka om min kropp, att säga till mig själv att ”det här är du banne mig värd”, känna hur både huden och håret blir mjukt, för då följer liksom mitt hjärta med.

Som de flesta av er vet så har jag så länge jag går min terapeututbildning försökt att hålla ner på mina utgifter, spara. Men när jag upptäckte goodeibox så tänkte jag ”nej, det här är jag fan värd”. För så som jag kämpar på med utbildning, arbete och familj får jag inte glömma bort att belöna mig själv, ta hand om mig. För det är ju så vi gör vid stress eller hård belastning. Vi slutar att ta hand om oss själva.

Jag bestämde mig för att låta goodiebox bli en påminnelse till mig själv att ta hand om mig. Att ta den där extra långa duschen, att lägga den där ansiktsmasken. Att tillåta mig att ta den där tiden att ta hand om mig själv, ÄVEN om jag har massa annat att göra. När jag nu påbörjade min prenumeration fick jag ett erbjudande att ge mina vänner halva priset på sin första goodiebox, därför delar jag nu detta med er. Så behöver du som jag, unna dig själv lite självkärlek. Prova på en prenumeration.

För det är du värd!

För att få halva priset (Nu 99:- ord 199:-) på din box, tryck här. (Du kommer se de avdragna priset i kassan vid utcheckningen, kolla varukorg upp till höger). Prenumerationen innebär att du kommer få skönhetsprodukter hemskickade i din brevlåda för ett värde av 910:- varje månad men en kostnad på 199:-. Prenumerationen kan avbrytas när som helst.

Ibland faller vissa saker platt

så som att jag denna sommaren ”glömde” rensa min rabatt.

Vissa stunder var jag rädd att få fnatt

för oavsett hur mycket jag försökte att kontrollera livet så fungerade inte alltid min ratt.

Vissa dagar var jag uppe tills att det blev natt

vilket dagenefter gjorde mig helt matt.

Jag tillbringade då dagen i soffan med min katt,

och en dag hittade jag en oväntad skatt,

det var samma dag jag skaffade jag mig en hatt

i provrummet brister jag ut i skratt.

Men Herregud så bra den satt!

Oj vad många rädslor jag burit. De flesta av dem har aldrig ens inträffat.

Tänk om jag bara hade kunnat sudda ut och ta bort.

Tänk vilket lyckligt liv jag fått.

Barfotabarn

Jag är ett barfotabarn och har alltid varit. Så fort jag kommer hem åker strumpor och skor av. Dom får mig att känna mig instängd och kvävd och jag vill bara slå mig fri. Jag har ett stort behov av att känna marken under mina fötter. Minns hur mina barnfötter sprang över både strand och sylvass sten. Hur dom alltid kom hem välanvända och smutsiga.

Min son är som mig, går helst utan både strumpor och skor. Måste man ha skor undviker vi gärna att ha strumporna på. Ska man ha skor så ska dom vara lätta, knappt kännas på fötterna. Och kanske är det så när man är en person som har tankarna bland molnen. Då kanske det är extra viktigt att ha fötterna på jorden?

Man behöver känna värmen under sina fötter för att hållas kvar, för att inte följa med vinden. Få för hög fart. Kanske är det så för alla oss barfotabarn. Att vi behöver ”jorda” oss mer än andra? Eller kanske är det bara känslan av att en del av oss får vara helt fri?