Allmänt

En yogamatta kan vara mer än en matta du tränar på, mer än ett ställe där du tillåter dig att sträcka ut din kropp.

En yogamatta kan bli ett heligt tempel. En fristad. Där både kropp och tanke får flöda fritt. Mattan kan bli ett ställe där du omfamnar dig själv. Stannar upp och lyssnar, på både tankar och kropp. En yogamatta kan bli din enda stund för dig själv. Den enda platsen där du kan andas ut och säga till dig själv att allt är ok, du är ok.

En yogamatta kan innebära kärlek, inte bara till mattan , utan också till sig själv. En yogamatta kan bli en påminnelse om att friheten, lugnet alltid finns där, ett steg bort, bara du ger dig själv tid. En yogamatta ger dig tid. Tid till att andas, tid till att vara dig själv.

Andas bara andas, och du kommer att hitta hem. Det är i alla fall vad min matta säger till mig.

När brandlarmet går

Kroppen säger till mig denna veckan att jag gått för långt. Jag överträdde den där gränsen, igen. Fast att jag tycker att det enda jag gör är att backa, begränsa mig och backa igen. Jag lever med både staket och murar runt mig. Ändå kan den där utmattningen slinka in. För mig är det inte så svårt att begränsa stressen utifrån. Jag har inte längre svårt att säga nej, och jag har blivit duktigare på att sänka mina måsten, även om de finns kvar. Men det är sällan stressen utifrån som påverkar mig, det är den där inre som är så mycket svårare att hantera och lösa. Även om jag mått psykisk bra de senaste månaderna har kroppen sagt något annat. Käkarna är stenhårda och nacke och rygg gör ont.

Jag har mediterat, yogat, klappat på mig själv, men känslan har vägrat att släppa. Nu tjuter brandvarnaren för fullt i kroppen och jag är den första till att stanna upp och lyssna. Det är ett falsktlarm, men likväl en varningssignal. Jag viftar bort röken för att tysta ljudet och sätter i batteriet på nytt.

Men det känns i kroppen. Tröttheten. Den är där och jag vet om det.

Ett bakslag. Det är tillfälligt jag vet det. Men ändå ett tecken på att ta  det lugnt och ta hand om sig själv. Inte nog med att känslan är jobbig att bära på. Jag blir ledsen på mig själv (och på min omgivning, som inte är anpassad efter mig). Hur mycket jag än försöker att bygga upp ett liv där jag inte skall behöva oroa mig för stress och utmattning kommer alltid yttre faktorer som jag inte kan påverka.

Livet fortsätter och jag får fortsätta att bromsa. Sänka krav och ta hand om både kropp och själ. Det är flera år sedan jag var sjuk men fortfarande får man smyga på tå runt sjukdomen. Tänka sig för och göra om och göra rätt. Nej, jag har inte blivit sjuk igen, men min kropp varnar mig, säger i från, och jag lyssnar.

Så vad gör man när brandvarnaren tjuter? Kanske man kan följa räddningstjänstens rekommendation rädda, varna, larma, släck även om det gäller bränder inom en själv?

Se först till att rädda dig själv, ta dig ur situationen du befinner dig i eller undersök om den är farlig/riskabel för dig. Dra sedan ner på takten och varna din omgivning, säg till att din varningssignal har lösts ut. Du (och din omgivning behöver ta den på allvar). Är det ett skarpt larm din kropp har gett i från sig så behöver du larma andra, din arbetsgivare, läkare osv. Du behöver dra i nödbromsen och din omgivning behöver hålla i dig. Sedan behöver du släcka alla små bränder inom dig. Kanske behöver du hjälp av andra, kanske klarar du det själv. Men har du tur och bromsar in i tid kommer du bara att behöva göra dom där två första. Där är jag nu, räddar mig själv, samt säger till andra att vänta, stanna, jag är trött.

Det var ett falsktlarm, jag vet det, men likväl en varningssignal. Jag viftar bort röken för att tysta ljudet och sätter i batteriet på nytt.

Den viktiga vilan

Vi glömmer bort, prioriterar bort vilan. Trots att den är så viktigt. Att återhämta sig är ett aktivt val. Ett val du alltid har även om du säger att du inte har tid.

Att vila sin hjärna från intryck kan handla om att sluta ta med sig telefonen till toaletten, stänga av den där podcasten i öronen eller att inte lyfta upp telefonen i varje reklampaus.

Kommer du ihåg den där tiden då man åkte tåg/bil/buss och stirrade ut genom ett fönster istället för in i en telefon. Det finns något läkande i det och de där tysta pauserna är så mycket viktigare än du tror.

Fear of missing out.

Att inte sätta dig bland kollegorna i soffan, eller scrolla runt på mobilen på fikarasten gör inte att du missar något i ditt liv. Men att inte ta det där djupa andetaget, att inte se lövens färger genom fönstret, det är att missa något.

Tiden går så fort mumlar vi i kör. Ofta beror det på att vi glömmer bort att vara närvarande. Jag tror att många av oss har glömt bort att ha fingrarna i jorden och fötterna på marken. Vi är bortkopplade. Urladdade, och undrar vad som gick fel. Att inte känna vinden i ditt ansikte är att missa en dag, inte att glömma det där mailet du kan skicka i morgon.

Yin och yang.

En förut för mig betydelselös symbol av något jag aldrig riktigt förstod. Idag förstår jag, känner jag så mycket mer än vad jag tidigare gjort. Rörelse kräver stillhet, stillhet kräver rörelse. Har du arbetat med din kropp eller med ditt huvud idag? Vilken av dem behöver tränas och vilken av dem behöver vila?

Jag har blivit så mycket bättre på att lyssna på mig själv. På att prioritera yin när min hjärna är yang. Och att ge min kropp yang när min hjärna är yin.

Kanske är det först nu jag förstå världen, mig själv. Eller kanske är det först nu världen förstår mig?

Vi glömmer bort oss själva, andra glömmer bort dig. Du kommer aldrig stråla så länge du låter andra ta av din glöd. Så länge du prioriterar bort vilan, prioriterar du bort dig själv.

Vilken dag! Det är som att tilliten skrattar mig i ansiktet. ”Ha, där fick du för ditt försök att vara spontan!”

Jag hade bokat ett tidigt Stockholmståg och valde att lita på livet och åka upp måndag morgon istället för söndag kväll. Vad kan gå fel liksom? (Mycket visade det sig).

Jag började packa och planera för avresa redan söndag kväll och min man sade till mig att köpa frukost på tåget istället för att stressa med mig frukost hemifrån. Bra idé, tänkte jag och kunde nästan se framemot en tyst tågvagn och härlig frukost.

När jag släpat mig in på tågstationen 05:30 märker jag med ens att mitt tåg inte står med på displayen. Men cool som jag är har jag is i magen och sätter mig ner och väntar. Jag märker att andra resenärer börjar verka stressade, de står och stirrar på skärmen samtidigt som de gnuggar sig i huvudet (som om det skulle hjälpa), men inget Stockholmståg dyker upp varken på spåret eller på skärmen.

Mina medpassagerare börjar springa runt och leta efter bussar, kollar flyg och fortsätter stirra på skärmen som om de kunde trolla fram ett nytt tåg. Fortfarande lugn och harmoniskt ringer jag till sj som säger att det inte kommer något tåg och inte heller kommer att komma något. Ni måste åka till Herrljunga meddelar de. Jag såg min frukost försvinna framför mina ögon och blev mer arg på min man som övertalade mig att frångå mina rutiner än personen i andra änden på luren.

Jag tog ett par djupa andetag och beslutade mig att ta ett tåg tidigare till Herrljunga för att kanske få i mig den där efterlängtade frukosten på pressbyrån i väntan på tåget istället för i tåget. Sagt och gjort.

Jag erkänner, irritationen gnagande lite i mig men jag andades igenom den, försökte njuta av den fantastiska morgonhimlen och säga till mig själv ”nu är jag är”, för att inte jaga upp mig själv i situationen. (Det var ett återkommande mantra under dagen ”nu är jag här” blundade jag och sade så fort något gick emot mig bara för att försöka acceptera situationen).

Väl framme i Herrljunga kunde jag nästan känna doften av kaffe, och för en person som vill stoppa mat i munnen direkt efter man lämnat sängen är två timmar en evighetslång väntan. Väl framme i Herrljunga (vad kan gå fel) visade det sig att det inte finns en jävla pressbyrå, och caféet dom har, nej det är inte öppet för morgonhungriga personer.

Det blev ett mindre vänligt samtal till min man (någon måste man ju skylla på) sen stod jag i princip och bet på gallret (och väste lugnt ”nu är jag här” mellan framtänderna) fram tills att caféet öppnade. (Fortfarande oförklarligt lugn och sansad).

När gallret väl rullar upp är jag först i kön (tro mig) och ser drömfrukosten framför mig (not). Döm om min förvåning (och mitt humör) när det enda jag kunde äta var en risifrutti (och kaffe). Jag köpte skiten (mindre nöjd) men satte mig i en fåtölj och andades mig igenom timmarna som kom. Blundar och säger till mig själv ”mmm, nu är jag här”. Med ett yogiskt lugn åt jag min risifrutti och satt still, väntandes i timmar i sällskap av en pastor som hänkat på mig sedan Vänersborg.

Hon som tycker väldigt mycket om mat (och kan bli smått otrevlig utan frukost)

Jag ringer till utbildningsanordnarna och meddelar att jag (bara) blir tre timmar sen. ”Se till att få i dig lunch” är det sista hon säger i telefon. ”Will do”, tänker jag, i Will do. Inget kan hindra mig från att äta nu.Äntligen på Stockholmståget, scannar av min kropp. Ingen stress så långt ögat kan nå. Bra jobbat jessica, säger jag och andas. ”Nu är jag här”. Blundar och bara hämtar hem mig själv efter denna krångliga morgon. Vad kan gå fel?

Några minuter efter tåget börjat rulla kommer meddelandet: ”Tyvärr, det är fel på tåget vilket gör att det gungar väldigt mycket. Håll er i när ni rör er i tåget, håll fast i alla te- och kaffekoppar OCH på grund av detta fel hålls bistron stängd då ingen mat stannar på sin plats.”

”Jaha, där rök min lunch också” inte nog med att man var vrålhungrig, det var en lutande berg- och dalbaneresa som också gjorde mig illamående och åksjuk.

Tack SJ! Men, jag andades. Svor inte (hade dock en pastor vid min sida hela dagen) och fortsatte blunda. ”Jag är här”.

Tadaa, några timmar senare landar jag trött och hungrig på Liljeholmen. Studsar in till mina klasskamrater fortfarande vi gott mod (japp, jag är lika förvånad som du). Jag trodde timmarna skulle släpa sig fram men det gick bra. Jag höll mig både trevlig och vaken.

På väg hem frågade några arbetskamrater om jag ville hoppa av tillsammans med dem i gamla stan och promenera tillbaka till hotellet. En bra idé tänkte jag som varit stillasittande i flera timmar, vad kan gå fel?Självklart började det regna men lika glad var jag för det. Jag försökte fortsätta att stanna upp. Njuta av allt det där vackra och uppskatta livet, ”nu är jag här” sade jag till mig själv och knäppte lite bilder både här och där.I morgon bär det av hemåt igen. Men först ska jag njuta av hotellfrukost och den sista av tiden med mina arbetskamrater här i Stockholm. Vad kan gå fel?

Jag vet redan nu att tåget i morgon kommer att vara försenat, och att jag kommer att vara hemma en timma senare än beräknat. (Tack för förhandsinformationen sj). Och för säkerhetsskull ska jag köpa med mig middag och inte förlita mig på att det går att köpa på tåget.

Hejdå spontanitet. Det här var allt för mig. Fortsättningsvis kommer jag ha både hängslen och livrem på. Vem säger att det inte lönar sig att vara ett kontrollfreak?

Så med en toalettselfie önskar jag er god natt. Det är lika bra att dra täcket över huvudet och avsluta den här dagen (medan jag fortfarande har humöret under kontroll).

Det är ju en ny dag i morgon och även där ska jag med all min kraft försöka hålla humöret uppe. Vad kan gå fel?

Redan Oktober. Känns helst sjukt. Känner på mig att hela denna terminen kommer gå med racerfart. Men ingen är gladare än jag för det. Jag delar numera in mitt liv i terminer. Räknar ner. Jag är snart inne i slutet på termin två (av fyra). Är tacksam för att tiden flyger fram och för att jag snart är ”fri”. Denna månaden har handlat om att backa ett steg tillbaka. Att göra om och att göra rätt.

Företag:

Jag försöker att inte vara impulsdriven, utan smakar på saker, låter dem kännas i magen. Denna gången vill jag göra allting rätt. Jag vill kunna känna att detta är hållbart resten av mitt liv. Hemsidan jag höll på att bygga var en sådan sak, den kändes opersonlig och fel, på väg att tappa bort något som är jag.

Så jag började om. Försöker att verkligen lyssna på mig själv. Drömmarna är så stora att jag nästan kan ta på dem nu. Men samtidigt vet jag att den där drömmen inte är lika vacker som den ser ut. Att det krävs tårar, osäkerhet och slit. Och kanske är det det som håller mig lite fast. Att ju närmare man kommer, desto läskigare blir det.

Jag har i vilket fall mängder med tankar och ideér, och jag börjar längta till att få starta upp allt igen. Till att träffa deltagare och klienter, få utlopp för min kreativitet.

Jobb:

Har två utbildningar på gång som jag ser väldigt mycket fram emot. Men när det kommer till jobbet känner jag ibland att jag bara vill spola fram tiden. Slippa hålla på och filma och vänta på både klienter och utlåtanden. Känns som jag är i ingenmansland. Har varit på väg sedan ett år tillbaks med kommer ingenstans. Det enda jag gör är att sitta kvar i båten. Jag kan inte styra. Jag förlikar mig med det. Jag får inga svar. Men jag hoppas på förändring. Snart. Allting funkar, men jag är väl rädd för dagen då det inte längre gör det. Det finns inget jag avskyr mer än osäkerhet, att inte få svar, att inte riktigt veta. Och hela året har jag haft den där osäkerheten som arbetskamrat.

Utbildning:

Och jag är tillbaka i resandet igen. Det känns bra. Men jag räknar ner. Ser mest fram emot handledningsåret där jag kommer att få jobba med egna klienter. Jag kommer förmodligen här börja kunna sluka lite böcker igen, i min egen takt. Det kommer att kännas som en stor frihet. Två år är en kort tid av ett liv. Jag försöker påminna mig (och barnen om det). Det känns jobbigt när jag är borta, och jag blir trött av resandet. Det blir också mycket utgifter under utbildningen. Men som sagt det är bara två år, och jag har snart klarat av det första. Heja mig!

Personligt:

Jag känner att jag är på en lugn och ganska harmoniskt plats. Jag yogar regelbundet, mediterar, går i terapi. Jag känner att jag inte har samma energi som den Jessica jag kände tidigare. Hon som aldrig tittade på tv:n. Nu känns det som det enda jag gör. Myser framför tv:n med dottern. Det är inte riktigt sant men en timma om dagen är en stor förändring från att aldrig ha gjort det alls. Men det känns bra. Det känns ok. Jag känner att jag är på en plats där jag inte ska pressa mig själv. Jag vet inte om det är studierna eller jobbet som tar min energi men jag låter det vara så. Inser att det är ok att ”pausa” i ett eller två år. För att sedan kunna fortsätta framåt med bättre fart.

Inför Oktober:

I Oktober är det mycket på gång, har två vändor ner till Malmö och en till Stockholm. Jag som älskar att vara hemma vet att det är två resor för mycket för mig och har lovat mig själv att vara extra snäll mot mig själv denna månaden. Jag ska inte ge mig själv några måsten, inte tvinga mig till att varken läsa böcker eller promenera. Vill jag bara sitta och stirra in i en vägg så är det ok. En fördel med att strukturera in sitt liv i kalender kan vara att man i förväg ser vilka månader som kommer vara en extra belastning, då kan man också välja att vara extra snäll mot sig själv. Så det är Oktober för mig, snällmånad. För det behöver jag nu <3

Om jag kunde möta dig i sorgen…då skulle jag fylla mina kropp med dina tårar. Jag skulle bära din börda, om så bara för ett tag.  Om jag skulle kunna möta dig där du är…då skulle jag ta emot din smärta. Jag skulle förvandla den till en gåva och hänga den varsamt runt din hals.

Om jag skulle kunna möta dig längst vägen…då skulle jag låta dig rida på min rygg. Jag skulle bära dig tills dina ben bar dig själv. Om jag kunde trolla…då skulle jag förvandla din omgivning till ett kuddrum och alla i din närhet till stöttepelare så att du alltid landade mjukt och hade någon att luta dig mot.

Om jag skulle kunna hålla din smärta…då skulle jag samla ihop den och hälla den över dig. Som en uppfriskande kalldusch istället för ett långsamt lidande. Om jag kunde höra dig…då skulle jag lyssnat på varje ord. Du skulle få upprepa dem till de saknade mening. Tills de tog slut och inte längre kändes smärtsamma att säga.

Och efter det kommer tårarna, dom där jävla tårarna som bara måste ut. Jag skulle fånga dem alla i en liten ask för dig att spara. Att titta tillbaka på när allt det här är över. När såren är läkta och inte längre värker och gör ont.

Men din väg är inte min, och min väg är inte din, och aldrig kommer vi att mötas på exakt samma stig. Ändå hoppas jag att du känner, att allt det jag har skrivit här ovan. Vill jag fortfarande göra, fast att jag aldrig kan gå exakt bredvid.

I helgen var jag och bästisen på på Prana-festival (en festival för hälsa och träning). Jag bär fortfarande med mig känslan i kroppen. Ja och då menar jag inte i form av träningsvärk (även om jag har det också) utan den där känslan yoga och meditation ger mig. Det är verkligen magi.

Jag har berättat förut att yoga får mig att acceptera och till och med tycka om mig själv, att hitta en lugn. Men det var nog först när jag hittade yinyogan som jag verkligen kände att jag hittade hem. Det var det sista jag trodde att jag skulle tycka om, men det var absolut det min kropp behövde.

Efter en sådan här helg tar jag med mig så mycket lärdomar. Det ger mig alltid så mycket insikter att få ligga tyst tillsammans med mig själv. På ett lite tuffare pass (alla pass är tuffa om man jämför med yinyoga) kände jag verkligen hur hela min kropps skrek nej, och det slog mig att det nästa har tagit 40 år för mig att lyssna på det där nej:et. Jag är en jävel på att pressa mig själv, både på gott och på ont. Men mest på ont. Och jag vill verkligen sluta att göra det. Min kropp vill vila, den behöver vila, den ska få vila.

Och  då  menar  jag  inte  att  jag  ska  sluta  röra  mig.  Nej  men  jag  ska  sluta  att  pressa  mig.  En  så  himla  skön  insikt!  Jag  fick  någon  form  av  flashback  och  såg  hur  jag  inte  bara  låtit  min  kropp  gå på  svält  under  perioder  av  mitt  liv.  Utan  också  hur  jag  tvingat  den  till  allt  från  att  göra  4  träningspass  om  dagen  till  att  åka  tjejvasan  med  söndrig  svanskota  utan  att  ha  stått  på  ett par skidor  förut.  Om  min  kropp  kunde  prata  skulle  jag  fått  mig  en  rejäl  utskällning.  

Förutom att få göra det jag älskar mest (umgås med min bästis och äta mat) fick vi också prova massa olika yoga- och mindfulnessklasser. Det var en upplevelse kan jag säga även om alla inte var i vår smak 🙂 Insikter får man ändå.

Den största upplevelsen var silentyoga. Det var obeskrivligt, magiskt och första gången jag grät på en yogaklass. Hör du talas om ett pass nära dig, gå säger jag bara, gå!

Ja festivalen är sedan länge slut, men jag bär med mig en massa tankar hem, och jag vill bara fortsätta att besöka yogafestivaler. Igen, igen och igen <3

13 frågor till min dotter

• Vad är det jobbigaste i livet när man är 13?

I mitt är det just nu att en av mina tjejkompisar är intresserad av samma kille som jag.

• Vad ser du mest fram emot när det kommer till att få bli vuxen?

Att äta vad jag vill, få inreda min lägenhet, och att få en stor säng för mig själv.

• Vad vill du bli när du blir stor?

Psykolog

• Varför då?

För att jag gillar att prata med folk redan nu och jag har alltid varit den som tröstar och lyssnar.

• Vad tror du är den viktigaste egenskapen hos en psykolog?

Att kunna lyssna och förstå andra.

• Hur känns det att ha en bror som har ADHD?

Jag vet inget annat. Men det är jobbigt att han alltid måste röra sig och att han inte kan sitta still, att han glömmer bort saker hela tiden och inte lyssnar.

• Vad tror du är speciellt med att ha en mamma som har ADHD?

Att du är spralligare än andra, gladare och energifullare.

• Vad är det bästa i ditt liv?

Att jag har det bra i skolan och har en bra familj.

• Vad brukar du oroa dig  för?

Mins största oro är döden. Att farliga saker kan komma hända min familj och att dom ska dö. Min andra är att den jag gillar ska bli tillsammans med någon annan och den tredje är att jag är rädd att inte få bra betyg i skolan.

• Vad tror du är det jobbigaste med att vara ungdom idag?

Att man får mycket mer hat och att det är farligare att gå på stan än vad det var när ni var små.

• Hur är en bra förälder?

Snäll, omtänksam, lite överbeskyddande och förstående. Man ska känna att man kan prata med sin förälder, och så ska man vara kärleksfull.

• Tror du att du kommer skriva en bok?

Ja

• Vad tycker du att mina bloggläsare ska veta om dig?

Att jag har ångest och lite tvångstankar.

Tack Leia för att jag fick intervjua dig!

13 frågor från min dotter

• Vad var ditt drömjobb när du var liten?

Författare eller veterinär.

• Varför vill du bli psykoterapeut?

För att jag älskar att lyssna på och hjälpa människor.

• Hur mycket gillar du jobbet du har nu på en skala från 1-10?

8

• Varför och hur kom det sig att du startade nestor förlag?

Jag hade skrivit min första bok och ville få den utgiven, när ett förlag sade att de var intresserade av att ge ut de som e-bok såg jag det som ett godkännande att boken var tillräckligt bra och då slog det mig att jag lika gärna kunde göra det själv. Jag var nyfiken, ville lära mig och tänkte att jag alltid kommer alltid vilja skriva böcker. Sagt och gjort. Jag startade ett bokförlag.

• Vad är ditt favoritdjur?

Hund

• När och hur fick du reda på att du hade ADHD?

Jag har mått dåligt nästan hela mitt liv och när jag  en dag på en sida på nätet såg att alla mina symtom så som ångest, depression, ätstörningar och självskadebeteende inte var ovanligt hos flickor med ADHD insåg jag att mina problem kanske var ett symtom på ett större problem. Jag ringde då vårdcentralen och fick göra en första screeening och jag minns att hon sade ”ja, någon fel måste det vara på dig” och så tyckte hon att jag pratade alldeles för snabbt. Jag förstod att jag hade ADHD där och då, jag kanske var 29, 30 men var nog ca 32 år när jag fick min diagnos.

• Hur gammal var du när din mamma och pappa skildes?

Liten, för jag minns det inte.

• Varför heter ditt företag nestor förlag?

En ogenomtänkt grej kanske som kändes rätt i stunden. Jag drömde om att ha en douge de bordeaux sedan jag var tolv år gammal. Det var min drömhund jag hade suktat efter hela livet. När jag fick mitt första jobb sparade jag ihop pengar för att köpa honom. Tyvärr fick jag ha honom en alldeles för kort tid. Det kommer nog alltid att vara en sorg för mig. Han hette nestor och nestor betyder ”gammal vis man” och innebörden är att man är uppskattad för sin visdom och vältalighet. Jag tyckte väl att det skulle passa in på något sätt.

• Hur kom det sig att du började skriva en blogg?

Det minns jag inte riktigt, jag har haft flera bloggar tidigare som har handlat om både trädgård och inredning. Men har aldrig kunnat skriva regelbundet utan det har ofta slutat med att jag blivit uttråkad. Jag fick en blogg med min hemsida och jag tänkte nog bara skriva lite för mig själv, helt plötsligt märkte jag att jag fick massa läsare. Och att jag fick uppskattning för det jag skrev. Vet att jag fick lite svårt att skriva när jag förstod att andra läste men det släppte efter ett tag. Jag trodde inte då, att bloggen skulle bli vad den är idag. I tanken då var det bara för att skriva för mig själv, det är det i för sig fortfarande. Men nu vet jag att några tusen till läser 🙂

• Hur många böcker tror du att du kommer att skriva i ditt liv?

Hoppas på ett hundratal men minst trettio.

• Vad tror du att dina kommande böcker kommer att handla om?

Jag vill skriva en bok om försummelse, så otroligt viktigt ämne. Men annars blir det nog självhjälpsböcker, en bok om skrivterapi och terapeutiskt material.

• Har du någonsin tänkt på att ta självmord?

Ja

• Har du någonsin försökt

Nej

Med tomma fickor

”Jag vill dö med fickorna tomma”, sade personen i mina hörlurar. Det var som ett slag i magen. Som att tiden stannade upp. Jag tror jag pausade podcasten, och upprepade för mig själv ”jag vill dö med fickorna tomma”. Jag är säker att meningen för hon som sade den inte var den samma som för mig, för det går självklart att tolka på flertalet sätt. Men med ens öppnades en ny dörr i mitt inre.

Jag är en kontrollmänniska. Jag ljuger om jag säger något annat. Jag vill känna mig trygg. Punkt. Och ofta innebär det att leva med fickorna fulla. Jag vill inte bara ha fickorna fulla, utan kanske också en ryggsäck, utifall att….

Det är ett tungt liv, att släpa på allt jag kan komma behöva….att alltid leva med ett tänk om…Det är som att bära på ett första-hjälpen-kit, ett överleva-i-vildmarken-kit, och en självhjälpsbok i ”hur du byter däck-ute i skogen-när det är bäcksvart och både en mördare och våldtäktsman är på väg”. Ja men ni fattar, var beredd på ALLT.

Mina fickor är aldrig tomma och det kom en sådan lättnad över mig när hon sade så. Jag tänker inte bara att det handlar om jag ska släppa taget om allt det jag vill ha kontroll över utan också om att leva livet fullt ut. Jag vill inte hålla inne på orden, hålla inne på kärleken, kunskapen eller kramarna. Jag känner att jag vill slösa, bli ännu mera jag (herregud hur ska folk orka med), att inte hålla inne med tankar och komplimanger.

När jag dör vill jag inte bara  ha en tom plånbok som bevis för att jag har levt, jag vill att alla orden ska vara sagda, att allt jag längtar efter att göra har gjorts. Att den personen som förtjänade en kram fick en och jag vill äta mer chocklad. (Det sista menade jag inte). 

Tomma fickor visar inte bara ett mindre resultat på vågen (hallelulja) utan också ett lättare sinne och liv.  Varför ska jag lämna massa pengar på banken när jag kan njuta av dem nu (trygghet jag vet, suck) och varför ska jag hålla inne på allt jag tänker och känner när det kanske kan hjälpa eller glädja någon annan.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här egentligen, om meningen tilltalade er på samma sätt som den tilltalade mig. Men kanske var det vad jag behövde höra just då, i ett tåg på väg ner till Malmö och mitt livs hittills största utmaning. Det var som att hon sade ”du har gjort rätt, kasta bort dina 136 000,  även om det inte blir som du tänkt dig gör dom ingen nytta på banken, lev för helvete, lev”.

Det kanske inte var så hon menade det men det var så jag tolkade det. Så idag tänker jag göra det. Leva lite lättare, med tom plånbok och tomma fickor. Livet bring it on.