Allmänt

INLÄGGET ÄR ETT REKLAMSAMARBETE MED NEXTORY OCH INNEHÅLLER ANNONSLÄNKAR

Jag är ju en poddlyssnare men blir irriterad när poddarna inte följer mitt tempo. Många gånger har jag hunnit lyssna igenom alla jag följer och blir smått frustrerad över att inte ha något att lyssna på. Det har pratats om ljudböcker hur länge som helst men det har aldrig tilltalat mig. Men nu, i sommar planerar jag faktiskt att testa för första gången. Men eftersom jag nu inte hinner läsa litteratur som intresserar mig (pga av att jag måste läsa mina skolböcker) tänkte jag att jag kunde lyssna mig igenom några intressant böcker i sommar när jag går på promenader. Jag ger poddarna en paus och textar nextory för se om det tilltalar mig. Jag tänkte dela med mig av erbjudandet till dig att testa deras tjänst kostnadsfritt i 30 dagar.  Passa på!

Följande kommer att ligga på min läslista:

• 5-sekundersregeln
• Vägra följa John
• Hjärnsmart: din guide till ett lugnare och lyckligare (arbets)liv
• Compassioneffekten

Gå till erbjudandet här [wp-svg-icons icon=”arrow-right” wrap=”i”]  Sommarerbjudande

Jag känner mig stum inombords. Om känslor skulle prata skulle mina inte säga någonting. Stumt och tomt. Inte ens ett eko hörs. Det är som att jag ser världen utan att ta in den. Som att en skyddande hinna ligger runt min hud för att försvara mig från verkligheten. Släpper varken in glädje eller sorg…bara är….

Men sorgen kommer in ändå, den där tomma känslolösa sorgen som finns  av ingen anledning. Den gråter tomma tårar, utan innehåll.  Känner mig som en skugga av mitt jag. Som skriet… utan ljud.

Och kanske är det det där tomrummet som gör ont. Att ständigt försöka fylla det med saker men inget kommer in. Att kämpa och kämpa…helt i onödan.

Kanske måste jag lära mig att leva i tystnaden. I ett mellanrum. Från ingenstans till ingenting.

Det låter värre än vad det är. För jag lever, jag älskar allt och alla. Jag är tacksam, uppskattar saker. Det är kanske bara så det känns att vara människa.

Det är bara att jag är ihålig. Allt faller igenom, inget stannar kvar. Men det är ok… För kanske har även tomrum och mellanrum en mening. Kanske kan jag växa här, läka, leva, eller bara finnas. Det är ok att bara finnas…

även i ett tomrum.

En hyllning till yoga

Jag erkänner. Är personen som räcker upp handen direkt. Efter nästan ett helt liv med ätstörningar måste jag erkänna att jag tittar på andras kroppar. Ja, jag jämför mig, ständigt! Inte så att jag ser ner på andra, oavsett hur de ser ut, tvärtom, det är mer att jag ser ner på mig själv. Att jag alltid hittar något som är lite bättre, hos personen bredvid.

När man har ägnat ett helt liv åt att hata sin kropp är det så lätt att fortsätta göra det.

Det kommer liksom på automatik. Jag tycker att andra människor strålar, och det syns så tydligt när någon är bekväm med sin kropp, och det är så vackert.

Och jag veeet att det inte är kilona på vågen som räknas. Jag har vägt 15 kg mindre än vad jag gör idag och var nog lika många kilon mer olycklig.

Det enda som på riktigt kan få mig att känna ett uns av självkärlek till min kropp är yoga.

Jag kan inte förklara mer än att den gör mig mer bekväm i mitt eget skinn. Det är som att min kropp plötsligt blir min.

Yogan är som en present till mig själv. Där jag får krama om min kropp och säga förlåt. Yogan är den enda träning som hittills inte väcker min träningsångest. Som inte får mig att vilja tävla mot mig själv och mäta timmar, steg eller kalorier. Den tillåter mig helt enkelt att vara mig själv.

Jag kan inte för allt i världen förstå varför den kan vara så svår att få in som rutin när jag vet att den får mig att må så bra. Yogan är den enda träningen där jag känner att jag på riktigt är snäll mot mig själv, och kanske är det just därför den kan kännas både så lätt och svår att använda, för att den känns så kravlös. För den kräver inget av mig. Jag behöver varken vara smidig eller snabb. Jag behöver inte göra den regelbundet eller länge. Yogan tillåter misstag och välkomnar mig precis som jag är.

Det är så lätt att se skönheten i andra och ignorera den i sig själv

och den här texten skulle egentligen handla om det. Men istället blev det en hyllning till yogan. En kärlekssång. Kanske är det för att den öppnar mina ögon. Och får mig att uppskatta mig själv, precis som jag är <3

Alltså förra månaden sade jag att mitt mål för juni var att hitta träningsrutiner och det kan vi väl säga inte blev som jag tänkt mig. Nej jag har inte sprungit regelbundet, ena veckan 3 gånger, andra vecka ingenting. Promenader fortsätter att ske med en någorlunda regelbundet men är det något jag faktiskt har landat i så är det yogan. Det kan jag säga att jag gjort flera gånger i veckan och även meditationen. Kan till och med säga att jag längtar efter det mer och mer. Så förra månadens mål uppnått? Ja men det kan vi väl säga även om jag hade högre mål än de jag nått upp till.

I juni kan man säga att jag insåg att jag justerat mitt liv åt ett annat håll. Och det har skavt inom mig för att jag har tänkt att bara för att jag inte gör saker på samma nivå som förut så är det fel. Men jag har insett att det kanske är precis tvärtom. Rätt. Fel skulle vara om livet var sig likt hela tiden. Om man alltid gick runt med samma energi och lade den ständigt åt samma håll. Jag har för tillfället ändrat riktning och jag har förlikat mig med det.

Företag:

Jag har börjat bygga en ny hemsida för min terapeutverksamhet. Har inte jobbat med den regelbundet men nu är den köpt så jag kan greja med den när jag vill och har tid. Jag räknar med att jag inte kommer vara aktiv med den och göra den lika snabbt som med den här delen av företaget. Men eftersom studierna kommer först så låter jag det vara så. Jag vilar i det. Företaget kommer på andra plats i ett och ett halvt år till så är det bara.

Jobb:

Jag har fått ett lite större lugn där även om jag inte  har någon aning om hur min höst ser ut. Fick handledning på mina två program som jag certifieras i och fick väldigt bra feedback vilket gjorde mig lite lugnare. Det är lätt att vara hård mot sig själv, och man glömmer av vilka svåra klienter man har att jobba med. När man inte riktigt kommer fram eller lyckas med det man planerar lägger man oftare det på sig själv än på sin motspelare. Men efter feedbacken jag fick kan jag verkligen klappa mig själv på axeln och säga bra jobbat till mig själv. Jag kan vara trygg i det jag gör, även om klienten inte följer min plan.

Utbildning:

Det känns skönt med en sommarpaus. Att få lite avstånd till allt. I sommar ska jag försöka svälja så många skolböcker som möjligt så att jag kan få en lugnare höst. Att ha massa böcker liggande över sig har känts lite stressande. Så jag håller tummarna för att jag orkar och hinner ta mig igenom lite litteratur.

Personligt:

Jag har varit lite ur fas och nu känns det som att jag justerat mig själv i rätt riktning igen. Huvudvärken har släppt. Vet inte om det beror på glasögonen eller den regelbundna yogan. Jag tror på yogan:) Jag ser fram emot semester och samvaro med människor jag tycker om. Det senaste året har jag gjort en livsstilsförändring när jag minskade aktiviteten med mitt företag och istället ägnat tid åt familj, barn och vänner. Jag har känt mig lite vilsen i det. Men i dag tänker jag att det behöver vara så, att det inte är fel. Att livet rör sig och förändras hela tiden, efter något års vila kanske jag är tillbaka i mina vanliga rutiner igen…om det är det jag önskar just då.

Inför juli:

Jag har inga direkta tankar och mål för juli förutom att jag vill fånga varje dag. Jag vill försöka ta till vara på sommaren, kvällarna och mina fria tid. Jag vill försöka vara mer närvarande, uppskatta nuet, och jag tror aldrig att jag har gjort det så mycket som jag har gjort i juni så jag vill helt enkelt fortsätta på samma sätt <3

Tänkte dela med mig av vad som varit i mina hörlurar det senaste och vill även tipsa dig att lyssna. Vissa saker är så viktiga att de bara behöver höras, av alla.

Sommar i P1 Stina Wolter

Gråtvarning på denna. Blev så ledsen att jag nästan fick en panikattack. Men samtidigt så vacker och så viktig. Handlar om livet och döden, och på något sätt hur den ständigt är närvarande, för oss alla. Jag kanske aldrig varit direkt rädd för att prata om döden, men denna påminner mig om att absolut inte vara rädd för att prata om den med den personen som faktiskt ska dö. För vem skall den vända sig, prata med, om alla skjuter undan ämnet. Svår och tung fråga. Ett ämne som berör.

Sommar i P1 Anders Hansen

Här pratar Anders lite om båda sina böcker, Hjärnstark och Skärmhjärna, som också är superviktiga, för alla. Jag gillade verkligen hans första bok och tror på vikten av träning till 100% så har du inte läst boken. Lyssna här! Han pratar också om den senaste boken Skärmhjärna som är precis lika viktig, mer info om den i diskussionen under.

Framgångspodden Anders Hansen

Alltså den som inte är beroende av sin mobil räcker upp en hand. Det är vi alla, mer eller mindre. Men hur beroende vi är är faktiskt svårt och förstå, och vad det kommer leda till i framtiden är ännu svårare att veta. I denna podd pratar han om vårt mobilberoende och vad det gör med oss. Vi bland annat sover mindre, rör oss mindre, umgås mindre och vad tror ni blir summan av det. Jo depression. Att vara social på ”socialamedier” kan inte jämföras med mänsklig kontakt. Aldrig har vi känt oss så ensamma som nu när vi egentligen borde må som bäst. Efter det här poddavnittet åker mobilerna ut ur sovrummet (i alla fall barnen sovrum) och det blir också begränsad användning.

Bara att Bill Gates och andra grundare och medarbetare av den nya tekniken INTE tillåter sina barn att varken ha socialamedier eller smartphones säger ju en del. Nej lyssna på avsnittet, och lär!

Lär dig säga nej

Jag vet att många har svårt för att säga nej. Vi undviker hellre att svara, eller kommer med någon dålig ursäkt. Man vill inte göra den andra personen ledsen, men gör det, kanske till och med utan att veta om det, igen och igen och igen. Att förhala ett svar, eller att inte svara alls, är faktiskt elakare än att vara ärlig. Min dotter hade en kompis som hörde av sig i veckan och frågade om de skulle leka, min dotter svarade ja. Kompisen sade att hon var på väg till henne och sedan blev det knäpptyst. Dottern satt och väntade och väntade och väntade. Fick inga svar på sina meddelanden som hon skickade. Eftersom liknande situation har uppstått tidigare vet vi om att personen är ”opålitlig” och att något annat förmodligen dök upp, och att hon valde det istället. Inte för att vara elak, utan mer för att hon inte vågade ”bryta sitt löfte” om lek. När det var precis det hon nu gjorde.

Jag minns att det var vanligt när man var barn. Och det är ju inte det minsta konstigt, för där och då övar vi oss på färdigheten att säga nej inför att vi ska bli vuxna. Men tyvärr finns det ju vuxna som beter sig precis likadant. Som undviker att ge ett svar, istället för att bara vara ärlig. För visst känner du också någon person du inte kan lita på, som säger en sak men som gör en annan. Som ofta kanske lovar, men sedan inte ställer upp. Jag är den första att erkänna att jag varit sådan tidigare, jag ville inte säga nej, såra någon, och kanske bjöd på en nödlögn eller två för att rädda mig ur situationen.

Men så funderade jag på vem jag ville vara, och hur jag uppfattade sådana personer och bestämde mig för att så där vill jag ju inte uppfattas. Jag vill att personen ska veta att jag säger ja för att jag på riktigt vill och nej för att jag har en anledningen till det. Jag vill visa personer att jag inte tänker gå över mina egna gränser, och att jag inte heller vill att de ska överträda deras. För jag vill ju inte att någon ska umgås eller hitta på något med mig för att ”ställa upp”, ”vara en snäll vän”. Nej, jag vill ju  att de ska göra det för att de tycker att det ska bli lika kul som jag.

Så dotterns situation gav mig en tankeställare, eller kanske snarare en påminnelse om att när man ibland vill vara snäll faktiskt bara är feg, man är varken snäll mot den andra personen eller sig själv. Utan tvärtom elak, när det egentligen är det sista man vill. Vi behöver påminna oss om att nej inte är ett negativt eller elakt svar, utan att det tvärtom kan vara öppet och ärligt. Fundera en stund, vad är din relation till nej. Vem i din omgivning har svårt för att säga nej. Bestäm dig sedan på att öva på att vara ärlig mot andra, eller framförallt mot dig själv. Starta idag och se hur det känns. Klara färdiga gå!

En midsommar tillsammans med lilla familjen. Det slår mig alltid under varje ledighet hur bra vi har det. Hur mycket vi alla trivs i varandras sällskap. Det är så mycket skratt, kramar och kärlek. Får nästa nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Vilken rikedom, har fortfarande svårt att förstå att den skatten är min<3

Vi tog en långsam morgon och åt sedan sedvanlig midsommarlunch. Efter det landade vi i solen för att njuta av den medans den var framme och under tiden fångade jag en fjäril (på bild).

Barnen ville bestämt bada så vi beslutade oss för ett midsommardopp. Eller ja, barnen doppade sig och vi andra tittade på. Inte ens hunden ville doppa fötterna i vattnet så jag beslutade mig för att inte ens försöka jag heller. Brrr.

 Jag försöker att säga till mig själv att jag ska bada i sommar men det går så där. Har redan haft flera chanser men skjutit upp dem. Jag är en badkruka, verkligen, jag vill egentligen INTE bada. Men sedan ser jag sådana där personer som badar året runt på instagram och blir inspirerad (eller kanske mer irriterad?) så att jag känner mig tvungen att göra likadant.

Skämt å sido så handlar det om att ta vara på sommaren när den är här. Jag vill verkligen känna att jag har levt, utnyttjat värmen och ljuset och inte låta möjligheterna passera mig förbi. Men någon måste i för sig ligga kvar på stranden och vakta grejerna när resten av gänget hoppar i. Kanske får bli min livsuppgift ändå, om jag nu skulle misslyckas med badandet.

Sedan blev det sju sorters blommor och drömmar om framtiden. Så spännande att se vad som väntar där!

Vi avslutade kvällen med en badmintonmatch och besök hos en av mina bröder. Jag vill minnas att jag en gång i tiden var grym på badminton, men den där tiden verkade helt vara förbi. Den där bollen landade inte alls där den skulle och min kropp var inte alls intresserad (eller snabb nog) för att jaga den även om jag gav den det som kommando. Det blev mer; oj då när den landande vid sidan om en och jag stod och såg på. Vet inte om dagens bollar är snabbare eller om det är jag som har blivit långsammare?!?! Men jag tänker fortsätta att leva på gamla meriter. En gång i tiden var jag bra på badminton, eller åtminstone tyckte jag det…just då.

Det var årets midsommar det. Gamla fantasier som spricker och nya drömmar som kommer till. En härlig ledig dag, att göra precis som man vill <3

Jag var hos optikern förra veckan på grund av en spänningshuvudvärk som har suttit i så länge att jag inte minns hur den började.

Jag går dit, frivilligt, men trotsar ändå upp mig och vill säga emot allt dem säger. Blir så trött på mig själv. Jag är översynt tror jag det kallas (?), det vill säga att jag ser bra. Men behöver avlastning för att ögonen anstränger sig för mycket.

Jag hade svårt att acceptera det redan första gången, när jag fick läsglasögon. Tyckte att jag klarade mig bättre utan. Att de tvärtom försämrade min syn och kändes mer som att ha en jävla tyngd över ansiktet.

Jag är en frihetsmänniska och vill inte ha något i mitt fejs som är i vägen.

JAG. SER. BRA. ändå.

Helt plötsligt säger dom till mig att jag behöver progressiva glasögon, att mina ögon behöver avlastning hela dagen. Jag som efter fyra år inte kunnat smälta mitt INTE behov av läsglasögon (som jag faktiskt använder dagligen när jag läser och jobbar) hade väldigt svårt att acceptera denna sanning.

Menar ni jämt?

Ja dina ögon behöver avlastning även på långt håll.

Alltså hela tiden? Varje dag?

Ja, typ hela tiden. I ett rum kan man säga, kanske inte när du är i skogen eller går på fest?

?? Så inte hela tiden?

Jo men du ser bra utan, men för att hjälpa dina ögon kan du ha dem typ hela tiden.

Kan? Behöver? Jag ser ju bra ändå ….

Och så fortsätter diskussionen.

Att optikern inte drar en stol rakt i mitt ansikte eller kastar glasögon på mig är ett under. Själv skulle jag förmodligen tappat tålamodet när en person kommer frivilligt samtidigt är motvillig. Vilken idiot!

Jag vilar min panna mot ditt bröst.

Låter dina andetag bli min tröst.

Håller ditt hjärta i min hand.

Men det faller mig ur händerna likt sand.

Aldrig någonsin har jag blivit så sedd.

Att förlora dig gör mig så rädd.

Hur ska jag kunna hålla dig kvar

När jag kan förlora mig själv i dar.

Att vara nära dig är svårt

För jag vill hålla dig så hårt.

Vill inte uppleva dig ropa släpp

Är rädd att göra sönder dig med mitt grepp

Jag som tidigare varit så skygg

Blir i din närvaro så trygg.

Jag som alltid varit fel

Blir tillsammans med dig hel.

På ditt bröst vilar jag min panna

Samtidigt som jag viskar, snälla snälla stanna.

Jag funderade över vad det var som bekymrade mig just nu och då dök alla måsten upp. Jag måste det och jag måste det. Usch, när jag hör ett måste vill jag bara göra tvärtom. Kanske är det för att jag har så många egna måsten så att när någon annan lägger sina måsten på mig visar jag på motstånd. Fast vid närmare eftertanke kanske jag brukar bli trotsig ändå. Är väl fortfarande lite av ett barn och klarar inte av när någon talar om för mig vad jag ska göra.

När optikern säger att jag behöver glasögon, svarar jag att det behöver jag inte alls. Vid de tillfällen läkare sagt till mig att jag måste ta medicin svarar jag att det måste jag inte alls. Och nämner personen inte framför mig att saken är ett måste…ja då ger det ju mig utrymme att göra som jag tycker, eller hur. JAG.MÅSTE.INGENTING.

Jag tycker att skolböckerna känns tröga att läsa, kanske för att det är ett måste, eller kanske för att det är för mycket upprepning för att jag ska tycka att det är kul. Nu måste du börja läsa nästa termins böcker, säger en sida av mig. Nähä, det måste du inte alls, ropar den andra.

Hela min värld är full av måsten (sådana jag gett mig själv), kanske därför jag avskyr dem så mycket. Jag måste röra mig eller springa varje dag, jag måste äta bra, gå ut med hunden, sitta ner med mina barn, göra något produktivt, vara social, skriva blogginlägg, yadayadayada, puh, blir trött bara av att skriva det.

Dom där måstena förpestar ju allting. Sätter du ett måste framför ett ord så blir ordet genast mycket tråkigare även om du egentligen tycker om det. Jag älskar att skriva, men om jag måste så låser det sig. Jag älskar att promenera, men om jag måste känns det med ens inte lika trevligt.

Hur ser dina måsten ut? Har du funderat på det? Hur ofta använder du ordet? Vad betyder det för dig?

Näste vecka måste jag försöka radera det ur min ordbok, eller nej det måste jag ju inte, men jag vill. Jag vill försöka undvika ordet. Det är veckans mål. (Idag när jag skriver det här är det lördag och på måndag när detta inlägg kommer ut lär jag ha glömt det så påminn mig, eller inte). För du måste ju inte, och inte jag heller.