Sedan jag startade eget har något skavt i mig och jag har inte kunnat sätta fingret på vad det var. Sådär åtta månader senare kommer uppenbarelsen precis innan läggdags.

Jag sov inget den natten.

Sanningen var obekväm och tvingade mig till både ett beslut och en förändring.

Det är inte alltid lätt att gå åt det hållet man önskar, men jag är en person som har svårt att leva med skavsår och med det förstår  jag att jag inte har något annat val än att trampa upp nya stigar, barfota och med ömma fötter.

Jag känner mig både nyfiken och rädd. Men samtidigt så otroligt säker på att jag gör rätt.

Så jag tar av mig skorna, byter riktning, och börjar springa, åt ett annat håll…

Heeeej, hur är det, säger ett ansikte och tittar in i mitt rum. Som jag saknat de orden. Gör nästan ont i mig att höra dem. Bra svarar jag på automatik men sanningen skulle låta mer…jag vet inte.

För det är så ALLT känns just nu. Jag vet inte.

-Hur känns det att driva eget? Jag vet inte.

-Hur går det? Jag vet inte.

-Hur mycket kommer du vara här framöver. Jag vet inte.

-Hur ser det ut för dig om en vecka? Jag vet inte.

-Hur mycket pengar behöver jag dra in för att få en semester? Jag vet inte.

-Lägger jag undan tillräckligt för pension? Jag vet inte.

-Vad kommer jag fåt ut i lön nästa månad? Jag vet inte.

Kanske är det det där med att inte veta som skaver?

Jag vet inte hur många klienter jag har om 2 veckor, än mindre om 7, 16 eller 20.

Jag vet inte hur många nya uppdrag som trillat in, eller vilka som försvunnit.

Jag som trodde att ensamheten var värst men kanske är det ovissheten? Eller så håller de varandra tätt i hand vilken gör mig förvirrad. Ensamheten går ju att lösa men hur företaget ser ut om veckor, månader eller år, nej det går inte att veta på förhand.

Allt går bra. Nu. Men det kan ju vända nästa vecka vilket gör att ”jag vet inte” alltid ligger på tungspetsen.

Jag förstår att jag behöver lära mig att bli kompis med ovissheten. Ja, kanske behöver jag till och med älska den för att kunna trivas riktigt bra med det jag gör. Om jag kommer att lyckas? Jag vet inte.

Det jag saknar mest med att inte längre vara anställd är mina arbetskamrater. När ljudet av dem försvinner inser man hur tomt det är, och hur viktigt det känns att ha en tillhörighet…

Som anställd mötte jag minst 30 olika ansikten varje dag, och nästan varje människa frågade de där ytliga trevlighetsfraserna; hur är det?

Nu när den där enkla frågan inte längre finns där inser man hur mycket den betyder. För även om jag älskar mitt jobb som egen företagare så är det inte en enda människa som möter mina ögon och frågar hur jag mår, som frågar hur helgen varit eller drar ett skämt.

Jag skrattar inte längre, varken åt mina egna eller eller andras skämt. För jag får inte höra några, och har ingen att berätta mina för.

Trevliga artighetsfraser som förut knappt betydde någonting som ”vad kul och se dig”, ”vad vi saknat dig”, ”hoppas du får en fin helg”, ekar tomt i mig.

Telefonen är tyst och det slinker aldrig av en slump längre in en människa genom min dörr bara för att säga hej.

Jag inser hur viktigt det är att ha ett par andra ögon att spegla sig i. Hur jag tidigare kunde knalla in till en arbetskamrat så fort jag ville bolla något eller kände mig fundersam eller ledsen. Nu har jag inte ens någon att ringa om dessa känslor skulle uppstå under min arbetsdag.

Ibland inser man inte vad ett par enkla ord betyder förrän de saknas. Så när Kriminalvården ringde och bad om hjälp kändes det inte svårt att ge dem några få timmar av min vecka. Det fanns inte en tanke att ens fråga om min lön, för inga pengar i världen kan ersätta ett leende, en kram, eller den enkla men fantastiska frågan; hur mår du.

Jo jag får betalt i pengar, men jag får också betalt i orden som saknas ❤︎

Jag har drivit företag i 15 år bara för att det är kul. Jag har haft en klädbutik, sålt inredning, gett ut böcker, föreläst, hållit i utbildningar och skapat e-kurser. Jag har gjort allt det jag haft lust till, utan att tveka, fundera över om det är bra eller dåligt. Jag har låtit lusten styra, och jag har njutit av det.

Mitt företag har alltid varit en plats för återhämtning och energi. För där har jag låtit kreativiteten flöda. Det finns ingen som säger nej, sätter gränser. Jag har helt och hållet kunnat följa min lust.

Det har varit min lekplats.

Jag har ofta längtat dit, oavsett om jag varit ledig eller jobbat som anställd. Företaget har ofta, eller ja kanske alltid varit mer eller mindre i mina tankar.

Idag är företaget inte längre kul, eller ja, missförstå mig rätt, jag älskar allt det jag gör, men helt plötsligt känns det inte lika ”roligt” längre. Nu när företaget har blivit min brödföda, min arbetsplats, är det svårt att samtidigt ha den som lekplats.

Förut behövde ingenting av det jag gjorde tas på allvar. Jag kunde rycka på axlarna åt en avbokad klient eller inställd kurs och istället spåna på nästa idé. Men att rycka på axlarna funkar inte längre när det är min basinkomst. Det blir en helt annan stress och man blir påmind om att företaget inte längre är din lekplats utan ett jobb. Det ligger en stor skillnad i det.

Jag vill absolut inte byta jobb men kommer på mig själv att jag kanske skulle behöva hitta en ny lekplats. För risken finns att man tillbringar både vardag och kväll på sin arbetsplats i tron att det är som förr, att man leker när det man gör faktiskt är att jobba. Jag inser att bara för att jobbet är kul så kan man inte både leka och arbeta på samma ställe.

För oj vad många som gått den vägen där man riskerar att bita sig själv i svansen och hamna i utbrändhet.

För att påminna mig själv får jag mentalt ”byta skyltar” och bända bort skylten lekplats från kontorsväggen och byta till skylten som påminner mig om att det numer är en arbetsplats. På något vi gör det ont och är svårt. För man vill inte att situationen ska förändras. Jag inser i samma stund som jag skriver det här att det inte är min arbetsplats, mitt företag, mitt jobb som blivit tråkigt, nej, problemet är att min lekplats blivit tom.

Tacksamhet 2.0 har förvandlats till någon slags rädsla 2.0 Det går liksom för bra för att man ska tro att det är sant. Jag har klienter, och det rullar även in andra uppdrag, och känslan nyp mig i armen har förvandlats till ”det här försvinner snart i från mig”. Istället för tacksamhet kommer tankar så som att ”det är bara tillfälligt, det varar inte för alltid, du har bara haft tur. Vilket får mig att springa snabbare då jag är rädd att förlora det jag har. Man lever med så många inbitna sanningar som får en att ifrågasatta allt man just nu upplever.

Ett företag kan ju aldrig ta ut en lön de första månaderna och det ska ju vara svårt att få klienter. Det är så det var sagt och det var det jag var beredd på. När motsatsen kommer emot mig blir man inte bara glad, utan också väldigt rädd. Man har svårt att greppa vad som faktiskt händer. Kan det gå så här bra…jämt?

Jag vågar därför inte landa i tillit, utan håller istället hårt fast i det jag har, beredd på att det kan försvinna.

Som tur är kommer jag på mig själv. För jag vill inte drivas av rädsla. Jag vill drivas av lust och glädje. Det är så jag blir den bästa versionen av mig själv. Jag kan aldrig göra mer än mitt bästa. De uppdrag som kommer, kommer. De klienter som stannar, stannar. Jag kan bara vara där jag är. Göra mitt bästa…här och nu. Jag behöver vila i tillit istället för att skrämmas av rädsla. Så det över jag aktivt på just nu. Att vila i tillit.

Har också gjort en reklamfilm för min verksamhet. Kika gärna in. Så fin <3

Ibland önskar jag att jag hade en äldre vuxen som kunde handleda mig. Som gick före mig genom livet och kom med tips och råd. Hen skulle tex ha frågat mig om jag trodde att det var klokt att jobba från en köksstol i sju månader. Hen hade kanske påmint mig om att skapa en frisk arbetsmiljö hemma eftersom hemmet numera är mitt kontor.

Förmodligen hade jag sluppit både rygg- och handledsvärk.

Hen hade berömt mig för att vara klok nog att tänka på risker, allt det negativa som kan hända, så som att jag vips en månad kan stå utan lön. Men hen hade också påmint mig om att planera och lägga upp en struktur för framgång, för det kan ju också gå bra. Hen hade lärt mig att säga nej, och påmint mig om vikten att inte jobba ihjäl mig. Hen hade förklarat för mig att det svåra inte är att överleva på mindre pengar, utan svårigheten ligger i att tacka nej till dem när någon viftar med dem framför ditt ansikte, och du varken har ork, tid eller lust.

Jag har så himla mycket att lära, och resan har nästan precis just startat.

Ibland önskar jag verkligen att jag hade en äldre vuxen som kunde handleda mig. Som gick före mig genom livet… som kom med tips och råd…

När man når sina mål

Det slår mig att mitt livsmål nu är uppnått. Det är visserligen inte färdigställt eller klart, men det är uppnått. Jag har drömt att vara egen företagare i så många år jag kan minnas och nu är jag plötsligt där. Vägen framför mig blir plötsligt tom även om jag är medveten om att det är nu själva resan börjar…och inte slutar.

Men drömmen att kunna styra över min tid, min vardag, ja den är här, och nu behöver jag sätta upp andra drömmar, andra mål. För att fortsätta hålla mig på banan.

Jag är en person som vill mycket och vill starkt, och försvinner den där lusten, ja då försvinner allt.

Så nu behöver jag hitta någon som fortsätter min drivkraft, som får mig att motorn att fortsätta puttra. Det är overkligt att jag redan arbetat i över ett halvår i mitt företag, i min dröm. Det känns som att det skedde precis alldeles nyss och ibland kommer tanken; när är det här slut, när är jag tillbaka på mitt riktiga jobb. Det känns på något sätt som att man fortfarande inte förstått att det är verkligt. Det där med att hitta strukturer och regler för mig själv, det kämpar jag med, varje dag, och helt ärligt går det väl så där. Det är helt klart något jag skulle behöva fortsätta öva på. Det här årets stora mål (förutom att få företaget att överleva) är att hitta ett nytt mål som kan driva mig framåt. Men också ett nätverk som kan användas som kollegor. För om det är något jag saknar mest, så är det just det. Mina fina kollegor ❤︎

När kalendern bokas full känner man en otrolig tacksamhet men också en oförklarlig inre press. Lite grann som att det är för bra för att vara sant, att korthuset faller när som helst. Man vågar nästan inte lita på hur bra det går. Man intalar sig att det är tillfälligt, en dröm eller ett skämt, men samtidigt nyper man sig själv i armen och säger att det här är livet just nu.

I veckan är jag inte bara fullbokad med klientsamtal. Jag håller också kvällskurser i terapeutiskt skrivandet åt barncancerfonden i några veckor framöver (nyp mig i armen).

I bakgrunden av det aktiva jobbet håller jag också på med att föra över min utbildning ”diplomerad skrivterapeut” till en annan plattform. Där kommer det om någon månad bli en nyöppning som jag hoppas blir succé.

Jag arbetar också med ett medlemskap till kursen ”bli vän med din kropp” som i framtiden kommer bli en prenumerationstjänst där jag fungerar som din coach och accountability partner när det kommer till att gå ner i vikt och börja bli vän med sin kropp. (skulle någon av ovanstående tjänster verka intressant för dig, skicka mig gärna ett mail så skriver jag upp dig på min intresselista så att du är först ut att få information när jag rullar igång).

Nej men då tar vi väl och kickar igång den här veckan! Önskar dig en bra sådan!

Att hjälpa dig

Att hjälpa dig

Jag hämtar upp henne i väntrummet och jag kan på bara en sekund utläsa att det inte är här hon vill befinna sig just nu.

”Jag har ångest” säger hon så fort mina ögon möter hennes.

Jag tolkar det som ”vad försiktig med mig” och jag nickar och visar henne mot rätt rum.

Vi småpratar en stund och sedan börjar jag att ställa de frågor som var anledningen till vårt möte.

Hon avbryter efter en stund. ”Det här kändes ju bra, kommer jag få träffa dig igen”, för första gången skakar jag på huvudet och nekar någon ett fortsatt möte.

”Jag är bara här tillfälligt och hjälper till. Men mina arbetskamrater kommer att ta hand om dig precis lika bra”.

Hon nickar försiktigt och jag kan läsa besvikelsen i hennes blick.

När hon lämnar rummet kommer den där ångesten tillbaka, hon tittat ner i golvet när hon säger hejdå

Jag får påminna mig om att det också är den där lilla stunden som räknas, att även om jag inte alltid får möjligheten att påverka någons liv så kan det var gott nog att bara påverka en timme av någons dag ❤︎

Befinner mig på en sådan konstig plats just nu. Ni vet den där platsen man alltid drömt om.

Det konstiga är ju att på den platsen skulle allting vara bra.

Så var det ju i alla fall i fantasin.

Men när jag står där inser jag att här också finns stress och självtvivel.

Här finns också rädslor och sorg.

Kanske till och med mer här än där.

Det är som att lyckats köpa de där dyra skorna man spanat efter i skyltfönstret.

Man är så himla stolt, lycklig och glad.

Vill liksom visa upp dem för hela världen och skrika rakt ut (nej, jag brukar inte känna så för mina skor men lev dig in i liknelsen ;).

Men när man tar dem på sig inser man att det är någonting som inte känns bra.

Dom är varken för stora eller för små.

Men ändå gör det lite ont att gå.

Och så vet man inte riktigt vad det beror på.

Jag älskar mina ”skor” och vill inte på något sätt lämna tillbaka dem i butiken.

Kanske behöver jag  gå i dem.

Eller hitta någon annan som bär likadana och fråga dem hur de fick ”skorna” att anpassa sig efter deras kropp.

Jag är på riktigt så himla glad för mitt ”köp”.

Hjärtat ler men hjärnan känner sig osäker.

Så kan det kännas när man befinner sig på en alldeles ny plats.

En plats man drömde om, bara skulle vara bra.