Månadsarkiv: juli 2014

-Alla andra får stroke och hjärtattacker runt omkring mig men inte jag. Livet känns orättvist. jag vill också dö, säger hon kvidande. Fast att hon håller det inne kan jag tydligt höra hur hon gråter, det är nästan så att hon sätter tårarna i halsen. Jag kan inte se henne, men jag kan höra hennes sorg, hennes maktlöshet, och hennes förtvivlan.

Hon beskriver sitt liv de senaste åren och inte en enda gång nämner hon sig själv. Inte en stund de senaste åren har hon tänkt på sig själv. ALLT hon gör, gör hon för honom.

Hon beskriver livet hon skulle vilja ha, slippa gömma sin plånbok, slippa sömnlösa nätter och slippa respektlösheten han ständigt bär med sig. Inte så mycket begärt kan man tycka. Han är vuxen, hon är vuxen, över 65. Ändå bor han hemma, lever på sin mammas pengar, stjäl sin mammas pengar. Äter upp sin mamma inifrån. Hon har kämpat hårt, varit på väg att förlora allt, för att han ständigt ställer till det för henne. Ljuger och bedrar.

Helt plötsligt forsar tårarna. Hon pratar om kärleken till honom, han är ju så snäll, han kan om han vill, han har bara hamnat fel. Han är bara ett barn, hulkar hon. Men han är inget barn, han är däremot hennes barn.

Jag slås av tanken av hur orättvist livet är. Hur hon är villig att avsluta sitt liv på grund av smärtan han orsakar henne. Hon som egentligen borde vara lycklig, ha det bra. Men att hela hennes liv blir drabbat av någons annans dåliga val. Av hennes barns dåliga val, och hur mycket hon än vill kan hon aldrig slå det i från sig.

Jag mötte ett par ögon igår. Ett par ögon där den sista strimman av ljus just slocknat, där hoppet var på väg att drunkna i ett hav av tårar. Bara några minuter innan jag öppnade min dörr hade hon just avslutat ett samtal, ett samtal där DU just dragit bort mattan under hennes fötter. Där låg hon nu, med tårfyllda ögon och försökte långsamt ta sig upp med en uns värdighet.

Ja, jag vet. Det är inte ditt fel,  du får bära hundhuvudet för något din myndighet beslutat, och jag vet att det inte är en lätt uppgift, men jag behöver bara skrika rakt ut.

-Det är inte så här det ska gå till!!

Varför bygga luftslott när ni inte ger dem inträde?

Jag vet att du bara har till uppgift att visa upp tändsticksasken och möjligtvis ge dem en tändsticka. De ska själv tända den och hålla lågan vid liv, det som förvånar mig är att du sedan  har makten att släcka den.

En person som själv tagit sig ur ett missbruk, försöker mota bort sin psykiska ohälsa och långsamt ta sig tillbaka till verkligheten och blir mött av det här!

Som myndighet har man misslyckats, förlorat, när sådant här händer. Men tyvärr är det ingen annan som tar på sig skulden än den som minst behöver den, den drabbade. Istället borde man skämmas, dra sig tillbaka och be om ursäkt för sina misstag, men inte. Ni är större och starkare så när ni ser någon kravla sig ur hopplöshetensbrunn har ni all rätt att trycka ner dem igen, eller?

Jag vill tro att ni är bättre, ni vill bättre , kan bättre. Vi har inte rätt att behandla människor så här, det är inte så här det ska gå till! Vi ska inte sparka på dem som redan ligger. Vi jobbar med liv, vi får aldrig glömma det oavsett hur högt på karriärstegen vi klättrar. Bakom varje beslut vi tar blir minst en person drabbad.

Vi måste samverka, vi måste sluta skada folk, vi måste bli bättre!

Jag fick plocka upp spillrorna du orsakat och försöka lappa ihop dem så gott jag kunde trots att jag inte hade de rätta verktygen, för de sitter ju din myndighet på.

Jag undrar hur DIN dag i andra sidan av luren ser ut? Hur känns det i dig när du måste blåsa ut ett ljus du själv har tänt? Jag hoppas att du får hjälp och stöd, du kan behöva det. Det måste vara tufft att vara den som raserar andras drömmar. På bara några minuter kastade du bort ett helt år av hennes liv, plus en del av hennes framtid. Och sen gick du hem som vanligt och lagade middag?

Det är meningen att det ska göra ont i oss också när vi gör fel, för oavsett vilken makt vi besitter har vi aldrig rätten att behandla folk hur som helst. Dagen då jag möter ett par ögon som förlorat hoppet utan att jag bryr mig är dagen då jag byter jobb. Jag vill inte vara en del av de som tar, jag vill vara den som ger.

-Tack, det känns bättre nu, sa hon innan hon lämnade mitt kontor.

Men jag behöver jag inga tack för att sova gott om nätterna. Jag behöver bara känna att jag har gjort det bästa jag kan för att hjälpa till, och inte tvärtom.

Jag kommer att sova gott i natt, gör du?

Jag önskar att det fanns en enkel förklaring. Jag skulle vilja ha svar på vad det var som gick fel. Jag trodde att det bara var sådant som drabbade andra föräldrar, de som inte älskade tillräckligt, de som inte hade mer att ge…..

Jag trodde i min dumhet att min kärlek skulle skydda dig från allt, att den skulle fungera som en skyddande hinna runt din hud. Att så länge jag gjorde allt jag kunde så skulle det vara tillräckligt bra…

Om kärlek vore lösningen skulle du vara på rätt väg. Du skulle aldrig snubbla, aldrig falla och aldrig tappa riktningen. Om kärlek vore svaret så hade dina tårar varit av glädje och ditt stela leende hade varit ett hjärtligt skratt. Om det bara handlade om kärlek skulle du aldrig upplevt sorg, aldrig sett ett mörker och aldrig känt smärta.

Men min kärlek har inte skyddat dig!

Än har vi inte funnit lösningen, och jag vet att det låter löjligt. Men jag önskar att kärlek vore svaret för jag älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt.