Månadsarkiv: februari 2015

Vill tipsa om Christian Dahlströms nya podcast Sinnessjukt. Tidigare hade han och Rebecca Anserud ”Psykpodden”som jag hoppas att ni har lyssnat på. Båda finns att hitta på itunes. Det första avsnittet handlade om försäkringskassan och mindfulness. Jag hoppas på fler spännande avsnitt!!

Egentligen vill du bara att någon ska se, höra, stoppa dig. Problemet har blivit för stort för att du själv skall kunna skaka av dig det från dina axlar. Men hur ska du kunna ta dig själv på allvar när din omgivning inte gör det? Det finns inga blodprover som mäter din psykiska hälsa, din trötthet, din kamp. Ingen annan ser den, känner den än du.

Du är trött, så trött att du nästan skulle kunna göra vad som helst för att få vila. Ändå fortsätter du, strävar på. Du önskar att du bröt ett ben, blev sjuk, ”på riktigt”. Så att du fick tillåtelse att stanna upp. Var tvungen att stanna upp. Själv vågar du inte sakta ner farten, är rädd att falla omkull, för alltid.

Trycket över bröstet är din frukost och spänningshuvudvärken din efterrätt. Du är rädd för att någon ska stanna dig i din framfart och fråga dig hur du mår, för nu kan du inte hålla det inne längre. Du faller ihop och gråter hejdlöst.

För att undvika att någon ställer dig frågor du inte orkar besvara börjar du undvika arbetskamrater och vänner. Stänger in dig, tror du ska drunkna om du får minsta uppgift till på din axlar. Du känner dig panikslagen, som att du vevar och skriker efter hjälp men att den bara går dig förbi. Fast innerst inne vet du att ingen ser din kamp, när någon försökt att kasta en livboj runt din hals har du irriterat tagit av dig den och hävdat att du inte behöver någon hjälp, du kan själv simma till land.

Men nu har du varit nere under ytan och vänt. Du är rädd och går motvilligt till läkaren. Du hoppas att han ser dig. Ser DIG! En klump i bröstet och tårar i ögonen. Du möter hans blick och känner att du redan avslöjat din smärta. Jag har ont i bröstet, magen, händerna, jag är trött,  jag orkar inte mer….Jag vill ha hjälp viskar du. Medicin? frågar han.

En nål i armen. ”Du är frisk, det är inget fel på dig.” Det känns som ännu ett slag i bröstet. Hur kan du vara frisk när du aldrig känt dig sjukare? Du vill egentligen slänga dig på golvet och skrika, kasta dig runt hans ben och inte släppa taget förrän han lättat på din ångest. Tack säger du och går därifrån. Tack som om du vore tacksam, tack som om du hade fått någon hjälp.

Du lämnar vårdcentralen med ansiktet mot himlen, går långsamt tillbaka till jobbet.

Jag är frisk tänker du, tillfälligt lättad. Ler, för att det är lättare än att bryta ihop.

Nej det är sant. Jag borde leva ett normalnöjt liv, lagom tillfredsställd. Jag har ju man, barn, hus och jobb, så vad är egentligen problemet? Alla är friska, jag är trygg. Men ändå mår jag dåligt. Varför??

Min man brukar säga att man inte kan vara ledsen utan att veta varför. Men jo det kan man, jag är liksom ett levande bevis för det. Hela livet har det känts som om jag har ett stort blödande sår inuti, att jag burit en sorg så stor att den inte ens rymmer min kropp. Det är nästan som att man letat upp saker att vara ledsen över så att man ska ha rätten att få gråta.

Det känns liksom som att all världens bekymmer ligger på mina axlar, att jordens sorg bor i min kropp. Och jag har burit med mig den så länge jag kan minnas, jag är knappt medveten om tyngden på min ryggsäck längre, reflekterar inte över att den inte ens är min att bära. Kanske är det meningen att jag ska bära andras bördor, kanske är det min superkraft att klara av hur mycket skit som helst utan att falla.

Du har inget att vara ledsen för!

Nej, kanske är det det som är problemet. Hade jag haft det så hade jag fått hjälp och stöd. Kanske en klapp på ryggen, en varm kram. Någon som förstår min plåga. JAG kanske hade förstått min plåga.

Nu är den osynlig, till och med för mig själv. Jag ser den inte, men känner att den är där. Hur mycket jag än försöker att jaga ikapp den där känslan, för att syna den, ifrågasätta dess existens, så springer den i från mig eller drämmer till mig med full kraft. Som ett slag i ansiktet.

Igår satt jag och grät. För att något inom mig var tvunget till att komma ut, för att jordens alla sorger inte rymde min kropp eller kanske för att jag inte alls hade något att vara ledsen över….

När man lider av psykisk ohälsa håller man det ofta för sig själv. Inte alltid för att man skäms för det, nej utan för att omgivningen ofta tycker att det är jobbigt och inte är villiga att på riktigt lyssna.Vi tycker att psykisk ohälsa är personligt, privat, och inget man ska prata om. För mig är det som vilken ”sjukdom” som helst och inget jag vill skyffla undan eller gömma, för om det är något man mår dåligt av så är det att försöka dölja delar av sig själv.

Däremot pratar jag inte ofta om det, med någon. Men det beror inte på mig utan på min omgivning. Ofta kan man direkt avläsa i någons ögon om de kan ta emot det man bär inom sig, kan de inte det så öppnar man sig inte. Häromdagen var jag med om något ovanligt. Kan till och med säga att det aldrig har hänt innan i hela mitt arbetsliv.

Jag gick jag från mitt rum för att hämta vatten, omedvetet höll jag en hand för mitt bröst. En arbetskamrat som skulle gå förbi stannade till och tittade på mig.

-Har du ont i bröstet?

-Ja det känns jobbigt när jag andas.

-Har du ångest?

Jag blev lika förvånad som glad över hennes fråga, vanligtvis skulle en person ha frågat om jag varit förkyld, hade astma eller försökt att koppla ihop det med andra fysiska sjukdomar. Men där stod hon och var beredd att ta emot mitt svar utan att ens flacka med blicken.

-Ja, jag har ångest

-Är du stressad, har du försökt att djupandas lite?

Det var en ovanlig känsla att möta någon som vågade prata om ämnet utan flackande blick eller ögonen i golvet. Men vad är vi egentligen rädda för? Vad är det värsta som kan hända? Att du blir smittad? Att du gör människan ledsen? Jag lovar dig att personen är så van med sina känslor att han/hon utan svårigheter kan prata om dem, och kan han/hon inte det säger hon nog ifrån.

Ofta så undviker vi samtal med en arbetskamrat som varit sjukskriven för depression eller liknande, vi kanske på sin höjd frågar hur personen mår, men vi vill helst inte gå in på detaljer. Men om någon brutit en arm eller fått diabetes kan vi tänka oss att både studera personen röntgenplåtar eller få reda på sockervärdet. Där kan vi öppet berätta om våra egna erfarenhet och historier eller varför inte berätta om grannens diskbråck. Men vid psykisk ohälsa tystnar det.

På en av mina arbetsplatser blev en person plötsligt sjukskriven utan att vi fick veta varför, alla förstod att det var psykisk ohälsa för det var ofta den enda anledning till att man inte fick någon förklaring, annars visste man att det var rygg/nacke eller andra skador/sjukdomar. Men när det var något med psyket så tystades det ner, fast att alla egentligen visste.

Visste du att personer ofta återhämtar sig snabbare om den bemöts med öppenhet och respekt? Att en del av bearbetningen kan vara att få tala om det?

Jag önskar verkligen att det fanns fler personer som vågar se och möta problemet. Därför ber jag dig…Var inte en av dom som lägger locket på, öppna upp, dela med dig eller visa att du vågar lyssna, att du är villig att stanna kvar.