Årsarkiv: 2016

Även ett leende kan bära på hemligheter

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Även ett leende kan bära på hemligheter

Även ett leende kan bära på hemligheter

När jag var i 18-års åldern träffade jag Anna. Anna var en söt tjej som hade ett perfekt liv både framför och bakom sig. Vi kom att umgås ofta. Jag minns att något jag verkligen gillade med Anna var att hon var så positiv, att hon alltid bar ett leende på läpparna, att hon hade glada glittrande ögon och alltid lätt till skratt.

På många sätt kändes hon nog som motsatsen till mig själv vilket gjorde att jag trivdes bra i hennes sällskap.  Hon såg livet positivt och tänkte alltid i möjligheter där jag såg katastrofer och jag minns att jag avundades henne. Jag avundades hennes förhållande till glädjen och att hon var en sådan nära vän med sitt skratt. Många gånger tänkte jag att hade jag bara varit som henne, då hade jag mått bra.

En dag berättade Anna för mig att hon åt ”lyckopiller” och min första tanken var om det var dem som gjorde henne så där himla lycklig. Jag tappade liksom hakan. Anna 17 år och kär i livet. Hon berättade att hon ätit dem i flera år och jag minns inte om det stannade vid en tanke eller om jag faktiskt sa det rakt ut: men du, du som är så glad!?!

Annas problematik var osynlig för mig och jag vet än idag inte vad den bestod av, men jag förstår idag att den måste ha varit tung att bära.

Idag kan jag nästan skämmas över mitt ifrågasättande, men samtidigt vet jag att det är precis så många andra ser på det. ”Du kan ju inte vara deprimerad, du som ler”, eller att ingen annan än den som drabbats av olycka har rätt till att vara olycklig. Vi människor vill alltid att det ska synas på personen, eller så vill vi finna anledningen i deras bakgrund. Det gör det lättare för oss att förstå.

Idag vet jag att din utsida inte speglar din insida. Att ett litet leende inte säger allt. Idag förstår jag att andra ser på mig, så som jag såg på Anna. Du som är så duktig, du som alltid är så glad. Du som har allt.

Jag har ett fantastiskt liv. Jag har allt jag kan önska mig. Men jag har också en ångestsjukdom som gör det svårt för mig att njuta av den där lyckan. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med den här berättelsen. Men kanske ville jag bara påminna dig om att en depression inte sitter i någons ansikte, utan att den mer bor i personens hjärta [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Återhämtning, färg och städning…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag känner väl att jag börjat acceptera läget här hemma nu. Jag förstår att jag behöver sudda ut alla måsten och under de kommande fyra veckorna mer styras av min lust. Men sånt är svårt, kanske lite extra svårt för mig som vill ha rutiner. Jag hade från börja en tanke om att skapa ett schema, en massa rutiner för hur jag skulle bli ”frisk”.  Göra sånt som är bra för mig, yoga varje dag, gå ut med hundarna, ta en springtur, meditera tre gånger om dagen, minst. Men även om det där låter jättebra i tanken så funkar det ju inte så när kroppen stretar emot.

Just nu gör min spänningshuvudvärk att allt känns extra tung, och efter en promenad med hundarna behöver jag i princip vila resten av dagen så en springtur känns ju inte att tänka på. Men jag är säker på att allt sakta men säkert kommer tillbaka till mig igen och att jag kommer att komma ut starkare på andra sidan.

Jag har ju svårt med min rastlöshet att just vila och sitta still. Speciellt nu när hjärnan är igång men kroppen inte orkar. Idag inföll sig plötsligt den där lusten igen att börja måla, så jag startade min morgon med en kaffekopp och penslar på verandan. Det slog mig att det ett år sedan jag målade nu. Att måla är någonting jag i princip bara ägnar mig åt när jag är för utmattad för att göra annat.

Själva målandet är ju inte så krävande i sig, men det där som kommer efteråt, att städa upp efter sig själv kan verkligen vara det. I allafall om man är som mig och får färg ÖVERALLT. Jag trodde att jag hade klarat mig ganska bra tills jag tittade mig själv i spegeln och såg att jag hade färg i både ansikte och öron (hur lyckas man med det?). När jag försöker få bort allt sprider det ju sig och bara blir mer, diskbänken, diskmedelsflaskan, skåpen, hundarna, telefonen…ja i princip allt jag tagit i. Förutom mig själv och allt jag varit nära lyckades jag också färga verandan svart och blå. Hoppas min man inte märker något [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Att glädjas åt andra…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Att glädjas åt andra

Glädje?

Jag tycker ofta man pratar om att hur man ska glädjas med andra, men det är ingen som pratar åt konsten att glädjas åt sig själv. Jag tror att det är viktigare än glädjas åt sina egna framsteg än åt andras, och jag tror också att du måste kunna glädjas åt dina framsteg för att ens känna lycka med andra.

Jag har tänkt på det där en heldel det senaste. Det har hänt mycket i mitt liv, mycket jag borde glädjas över, men allt det där har inte känts någonting, det har liksom bara gått mig förbi. Jag har missat det. Och även om jag stannar upp och tänker på det, att jag borde vara glad så känner jag bara…. tomhet.

Om jag skulle vinna en miljon önskar jag att jag stod och studsade upp och ner och skrek jippie. Men förmodligen hade jag sagt ”vad bra” med lågmäld röst och sedan gått vidare. Och visst det skulle kunna ha med min utmattningsdepression att göra men jag tror inte det, jag tror mer att det är sån jag är, lite utav en Ior liksom.

Men jag vill inte vara en Ior. Jag skulle vilja vara en person som har lätt till skratt och ständigt bar ett skämt i fickan. Men det är bara inte jag. Mitt mål just nu är att försöka kunna känna glädje med mig själv, åt mig själv igen. Jag minns inte riktigt ens när jag gjorde det senast. Istället för att försöka vara glad för din skull, ska jag försöka vara glad för min egen skull och tillslut kanske jag behärskar de båda [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Vissa kanske tycker att det är lättare att vara glad för någon annans skull än för sin egen, vad vet jag?  Jag blir nyfiken på hur det är för dig, gläds du åt dina egna framsteg eller har du lättare för att känna lycka åt andras?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

En ny värld 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Idag går livet lite långsammare än vanligt. Utmattningsdepression säger psykologen. Jag smakar på ordet, men känner direkt att det inte passar mig. Läkartider, sjukintyg och försäkringskassan. En värld jag inte känner till, en värld jag inte förstår, en värld jag inte vill tillhöra.

Jag tog cykeln till stan, blev skjutsad hem. Disken står kvar på bänken, fast att det är sex timmar sedan jag gick upp ur sängen. Jag tänker att jag skulle kunna ta en långpromenad men hundarna, men tanken leder inte längre till handling.

Från en dag till en annan är allt förändrat och jag är inte längre mig själv. Jag tänker att jag skulle vilja ha ett slutdatum i min kalender för att lättare acceptera läget. Så som att det tar 3 veckor att läka ett brutet ben, eller en vecka att läka ut en förkylning. Men jag får inga tider, inga datum. Jag får ingenting alls.

Ta hand om dig säger alla, men jag vet inte riktigt hur. Hur tar man hand om sig? Hur tar man hand om mig? Pressar man sig själv till att träna -fast att man inte orkar? Tvingar man sig till att vila -fast att man inte vill?

Utmattningsdepression. En sjukdom som kommer utan manual, utan skötselråd.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

#bbcon16 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Igår gick bbcon (en konferens för bloggare) av stapeln och jag önskar såååå att jag hade kunnat vara där. Men för mig var det självklart ett planerat och medvetet val att inte åka. För jag vet att just nu, oavsett hur bra konferensen hade varit, så hade jag fått med mig mer trötthet än inspiration hem.

För mig gäller det alltid att planera och välja vart jag lägger min energi för den räcker liksom inte till allt jag vill i vardagen. Så hur mycket jag än önskar att jag hade varit där så vet jag att min energi behövs till annat just nu, typ min familj och mig själv. Men jag beundrar verkligen människor som tex Lalinda som anordnade själva eventet. Jag beundrar också alla som tar sig dit för att de vill förverkliga sina drömmar. För oavsett om de kommer nå dem eller inte tycker jag att själva försöket visar vad du är för en slags person. Väntar du på att saker ska hända dig eller tar du tag i det själv?

Jag kan säga att jag förmodligen har kommit långt mycket längre idag, med de val jag gjort än om jag suttit och väntat på att ett förlag hade antagit mig. 

Och något bland det värsta jag vet är människor med drömmar som inte vågar närma sig dem. Folk är så rädda för att misslyckas att de inte ens vågar försöka. Jag kan säga att jag bestämde mig ganska tidigt för vem jag ville vara. När jag beslutade mig för att ge ut min första bok bestämde jag mig för att folk fick tycka och tänka vad de ville om mig och det jag skrev. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig vågat starta det här företaget, jag hade inte vågat fortsätta skriva, vilket är min dröm, min passion.

Det betyder inte att kritik gör mindre ont, bara att det inte är det jag vill lägga mitt fokus på. För folk kan säga vad de vill om mig, men en sak jag aldrig vill höra är att jag varit feg, att jag aldrig har försökt eller att jag inte har chansat. Nej jag vill vara modig! Jag vill hellre försöka och misslyckas, än att inte försöka alls.

För jag är en sån där person som beundrar människor oavsett tokiga idéer eller val, så länge de håller sin dröm levande. Jag ser mer upp till människor som misslyckats än till dem som inte vågat försöka. Nej, nästa år är det jag som köper en biljett till bbcon. Jag behöver verkligen bli bättre på att komma ut bland folk, mingla och få energi (även om det är det sista jag känner för just nu).

Hoppas ni alla som var där hade en fantastiskt dag, och kom ihåg att ni är grymma som ger er själva den här chansen. Som tar er dröm på allvar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Så vad säger du, ska vi alla ta oss ett litet steg närmare vår dröm idag oavsett om den är liten eller stor? 

[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar 

Utbränd?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
utbränd

Utbränd?

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag trodde att jag skulle vara skyddad på något sätt. Jag är ju den som är stark, som har krafter utöver det vanliga, som klarar allt. Men jag erkänner mig besegrad.

Igår var dagen då jag kastade in handduken. Dagen då jag, eller närmare sagt kroppen gav upp. Dagen då jag insåg att jag inte skulle vinna den här striden….nej vem försöker jag lura. Jag insåg ingenting alls. Jag har vetat det hela tiden och ändå kämpat emot. Den riktiga anledningen till att jag gick hem från jobbet, till att jag sjukskrev mig var min man. Han fräste i telefonen ”när jag kommer hem, då är du hemma, och du stannar hemma tills du mår bra”. När han talar på det där sättet vet jag att han menar allvar. Hade jag inte åkt hem hade han förmodligen åkt till jobbet och släpat mig där ifrån vilket hade kunnat bli en ytterst pinsam situation.

Jag brukar vanligtvis göra motsatsen till vad min man säger, och tro mig, tanken slog mig både en och två gånger. Jag ville verkligen inte gå hem, jag hade ju så mycket kul att se fram emot, så mycket jag ville göra. Jag gillar verkligen mitt jobb.

Men när tårarna aldrig tar slut och har blivit en del av din vardag, ja då fattar till och med jag att det har gått för långt. Jag bröt ihop, tog mitt pick och pack och gick.

Man skulle kunna tro att jag är någon form att förebild. Att jag om någon borde veta vart man ska sätta sina gränser, att jag är en sådan som inte bryter ihop. Men jag är nog motsatsen.

Jag vet precis vart mina gränser går, men det innebär inte att jag inte går över dem, att inte jag tänker lite till, lite till, tills det där gummibandet spricker om man ramlar ihop.

Det här halvåret har varit tufft för mig på många sätt och kanske är det att jag trott för mycket om mig själv som blev mitt fall?

Jag blir både besviken och arg på mig själv. Jag klarar ju sånt här! Jag tänker att det egentligen inget borde vara ett så stort problem…ändå säger min kropp motsatsen. De där små nålsticken jag fått mot mig har känts som en slägga och till slut gick jag sönder, även om jag tycker att jag inte borde ha gjort det. Förstånd och känsla talar inte riktigt samma språk och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på.

Jag som brukar vara stark och stå kvar när marken skakar har nu ramlat omkull. Men det är ok. Jag är ok.

KBT appen

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
KBT appen

KBT appen

Men den nya tekniken har det kommit en massa olika hjälpmedel, och idag tycker jag att det kryllar av appar och kalendrar av olika slag. Jag har laddat ner många appar, men raderat dem nästan lika snabbt. För oavsett hur bra appen är, så är jag en person som tröttnar, glömmer eller av annan okänd anledning inte slutför det jag påbörjat.

Jag har i alla fall undersökt KBT appen. Jag tycker att appen är riktigt proffsig, snygg och lättmanövrerad. Den är enkel att förstå, och innehåller olika steg så som att registrera sina tankefällor och utmana sina tankar. Det är verkligen en app som skulle vara användbar för mig, men mitt problem är bara att jag inte tagit mig tid att använda den. Och jag tror heller inte att jag kommer att göra det, själv.

Men denna appen tillsammans med en kurator eller terapeut anser jag hade varit toppen (för mig). Då hade jag känt mer krav på mig och kanske hade fått tummen ur och verkligen registrerat sakerna i den när man vet att man ska visa upp det för någon. Så jag sparar appen, i väntan på min samtalskontakt och hoppas kunna få hjälp av den då.

Men jag kan verkligen rekommendera er att testa den, om du vet med dig att du inte är som jag, (Slarvig och glömsk) så fungerar den förmodligen utmärkt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Impulsivitet = negativt?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Impulsivitet=negativt?Jag tycker att man ofta pratar om impulsivitet som något negativt, i alla fall när det kommer till ADHD. Men min upplevelse är att det inte behöver vara så. Jag tycker tvärtom att impulsivitet kan vara något som är positivt. Att agera utan att tänka är inte lika med att man agerar fel. Enligt mina erfarenheter så agerar jag ofta på en känsla, och jag ångrar sällan mina beslut. För den där känslan, den står jag för, även efter mitt handlande.

Att jag talar utan att tänka behöver inte heller vara negativt. Visst det har hoppa många grodor ur min mun, men å andra sidan vet personer att jag är ärlig. Jag säger vad jag tycker och tänker, punkt.

Det har väl också blivit en hel del impulsiva köp. Så som när jag och min man skulle åka och köpa en begagnad bil, men kom ut med en ny för att vi inte orkade vänta, eller när jag köpte hudvårdsprodukter för 3000:-

Att vara impulsiv betyder ofta att man är snabb, man får saker och hända. Det kan vara en drivkraft, som hela tiden för dig framåt. Tänk om alla människor hade varit långsamma och eftertänksamma! Nej, impulsivitet behöver inte ALLTID vara negativt. Jag skulle välja impulsivitet hundragånger om även om jag blev erbjuden dess motsats.

Vårrus & endorfiner

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Vårrus & endorfiner

För någon vecka sedan gick vårruset av stapeln här i stan. Denna gånger drog jag med mig dottern. Min dotter är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, hon bara hatar att förlora. Kanske lika mycket som hon hatar att springa. Men jag ville få henne att ändra sig, för jag har lärt mig, tyvärr lite sent i livet att träning är det bästa, kanske tom det enda som kan hjälpa mig när jag mår som sämst.

Jag önskar att jag hade vetat det tidigare, jösses vad jag skulle ha sprungit! Jag kan säga att jag aldrig kommit hem efter en löptur med ångest, nej i stället finner man en skön känsla, alla de där trådarna i hjärnan som ligger huller om buller, de har liksom rätats ut på något sätt.

Min dotter är likt mig orolig och ångestbenägen och jag skulle vilja ge henne den här kunskapen nu, istället för att hon ska hitta den när hon är 30 +. Jag ser det som en gåva, jag är dock inte lika säker på att hon uppfattar det som det.

Men vi tog oss runt. Hon gnällde och hon klagade, men när hon väl fått medaljen runt sin hals log hon som aldrig förr. Jag vet att det är mer än medaljen som ger henne det där leendet. Att hon också kände den där känslan av endorfiner som spritter i kroppen. Att hon för en gångskull kanske som jag känner sig lugn, och lycklig.

Företagsfunderingar

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

FöretagsfunderingarMitt huvud är fullt av företagsfunderingar. Jag har ju drivit den här bloggen i tre år nu. Tre år! Aldrig trodde väl jag att jag skulle kunna blogga om psykisk ohälsa dagligen i nästan tre år. Det var ju inte planen. Hur mycket finns det att säga liksom? Men jag känner verkligen att jag hittat hem. För i mig finns en aldrig sinande flod. Jag har texter som aldrig tar slut, och hittar hela tiden nya uppslag fast att jag redan har tvåhundra liggande.

Jag har alltid skrivit. Jag älskar det! Men har liksom inte hittat om vad jag ska skriva. Jag har drivit en trädgårdsblogg, i ca 3 dagar. Jag tänkte att det vore bra för mig att ta kort på och skriva upp vad jag hade gjort så att jag skulle minnas det året efter dagen efter. Men jag tröttnade, snabbt.

När jag startade mitt första företag drev jag en inredningsblogg, men även där försvann glöden efter ett tag. När jag skrev på min första bok hade jag en blogg om skrivande, där jag samtalade med andra författare, men även den försvann. Jag minns helt ärligt inte vad den heter eller vilken portal den låg på. Jag har liksom tappat bort den av bara farten. Hittar någon den får ni gärna säga till [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Så att jag funderar, tvivlar är ju inte konstigt, det är väl mer nödvändigt. Jag skulle vilja/kunna blogga dynget runt, men bloggen tar ju också tid från annat. Sånt som uppsatsarbete, bokskrivande, föreläsningar och familj.

Och det spelar ingen roll hur jag prioriterar, det är ändå alltid hit jag halkar tillbaks, fast att jag sagt till mig själv att jag ska göra annat.

Kanske är det för att jag här får en direkt kontakt med er, en länk, ett nätverkande, som jag annars saknar. Jag vill tacka er som svarade på min webbenkät och kom med massa bra tankar via mail. (Webbenkäten är fortfarande öppen så har du inte svarat får du gärna göra det).

Jag är ingen person som slår mig för bröstet oavsett vad som händer, så att jag tvivlar på mig själv och det jag gör är normalt, för mig, och förmodligen bara en fas jag är i just nu.  Och det handlar absolut inte om att jag vill sluta med något av det jag gör, tvärtom, jag vill utvecklas, växa bli bättre på det jag gör, därav mina tankar och funderingar om förändring.