Månadsarkiv: april 2018


Ta dina drömmar på allvar!

Jag träffade en gammal bekant i kön på ICA, hon frågar mig alltid hur det går och jag blir lika förvånad och förvirrad varje gång hon frågar då jag alltid är långt i från det projektet jag hade då vi senast råkade stöta på varandra. Men det är samma visa varje gång ”det går bra”, ”det var kul” osv. För även om  jag haft ett misslyckad projekt så lägger jag det i ”det går bra-lådan” för jag tar bara med mig lärdomar i från det.

Själv har hon i flera år pratat om att sluta sitt jobb, börja studera, göra något annat. Så jag frågade självklart hur det gick med studierna. Hon suckar uppgivet, nej jag har inte börjat. Jag tittar på henne förvånat. Nej, det kommer nog aldrig bli något, fortsätter hon.

Vi skiljs åt och jag kan inte sluta tänka på det. Det gör mig ledsen, upprörd och arg. ”Det kommer nog aldrig bli något”. Varför vill jag bara ropa högt, säger vem, vem bestämmer, vad är du rädd för? Hon har säkert sina anledningar, men hallå, att hålla i en dröm i flera år utan att ens ta sig ett steg närmare den…jag förstår bara inte. Jag kände verkligen i hennes röst att hon hade gett upp.

Ta dina drömmar på allvar!

Ta dina drömmar på allvar!

Jag är en ”doer”. Jag tänker inte så mycket, jag bara gör. Men visst kan rädslan ibland komma ikapp mig, ”tänk om”, ”inte ska väl jag” osv. Men jag låter den aldrig stoppa mig. För sanningen är att det sällan är någon annan än du själv som slår på dig för dina misstag (och försöker du inte ens kommer du förmodligen slå på dig ändå) så varför inte bara sätta igång?

Det där med youtube till exempel, jag tycker det är skitobehagligt, läskigt, bara en selfie är jobbig att lägga ut. När jag filmade mig själv till serien ”mitt psyke” mådde jag skitdåligt, det gav mig en himla massa ångest när jag kom på att andra på riktigt skulle titta. Men vet ni vad? Jag gjorde det ändå och jag har aldrig ångrat det, tvärtom.

 

Jag skiter i om jag lyckas eller misslyckas, men jag måste försöka. Jag vill aldrig vara en person som ger upp! Så med dagens inlägg vill jag bara påminna dig att ta dina drömmar på allvar. Att inte ge upp utan att ens försökt. För oj oj vad jag har gjort fel och misslyckats i mina dagar, men vet ni, ingen annan har någonsin skällt på mig för det. Ingen har kommit till mig och sagt vilken dålig föreläsning/bok/blogginlägg/kurs du gjort, även om det helt säkert är någon som har tyckt det. Men so what, gör det bättre själv! För det är det som är grejen, det är lätt att stå i kulissen och döma och en annan sak att ta steget ut på scen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar


Vi skriver en bok -tillsammans

Jag och dottern ska som sagt göra ett bokprojekt ihop och tänkte ta med er på resan. Detta genom youtube. Så förhoppningsvis får ni följa oss från början till slut (om vi nu når hela vägen fram). Min dotter har för övrigt redigerat videon och får mig att framstå som mer förvirrad än vad jag egentligen är (enligt egen utsago) men jag bjuder på det [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Önskar er en trevlig helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar


Nu vänder vi blad…

Jag känner att jag varit lite frånvarande det senaste. Blogginläggen har inte varit lika täta och det som har kommit ut har varit riktigt tröga att skriva. Jag kände att jag mitt i allt tappade bort mig själv i skrivandet, jag visste inte vad jag skulle skriva om och kunde inte komma på vad det är jag överhuvudtaget bloggar om och varför. Tvivlet kom upp med täta mellanrum. Jag har inget att säga, vem ska läsa osv osv. Men när jag stod med mitt kompendium i handen som jag kämpat med den senaste månaden förlåter jag genast mig själv. Sextiotresidor har jag klämt ur mig, samtidigt som jag bloggat, haft en föreläsning och hållit i kursen ”skriv dina memoarer”, inte konstigt att hjärnan minskar sin produktion.

Jag har verkligen gått ”all in” (som vanligt) i den här utbildningen, så det är inte konstigt att jag minskar min aktivitet på andra ställen, så som på bloggen. Tvärtom kanske till och med sunt (heja mig!). När jag står med mitt kompendium i handen ser jag att det är mer eller mindre en hel bok jag klämt fram på några veckor. Bra jobbat ändå!

Jag är en person som ofta kräver mycket av mig själv så när jag inte tycker att jag håller måttet är det viktigt att jag stannar upp och tar reda på varför. För ofta finns det så klart en anledning. Jag tycker det är så himla kul att testa nytt så jag ser fram emot att hålla den här utbildningen, men lika kul tycker jag att det ska bli att vända blad och efter denna få påbörja något annat.
Så idag smäller det och imorgon har jag en ny tom sida framför mig. Jiihooo, fasen vad den ska fyllas.  Planen är att hålla en likadan utbildning i höst, sen ska jag även göra en distansutbildning utav den. Jag ska också ge ut en till bok (från annan författare) och skriva en tillsammans med min dotter. Jösses vad kul det ska bli! Älskar när spänningen släpper och jag kan starta om och planera nytt. Idag händer det och i morgon börjar vi om från börja igen. Nytt kapitel, ny sida. Älskart!


Välj dina tankar!

Välj dina tankar!

Välj dina tankar!

Skrivandet för mig är meditation. Det är att lyssna på mina tankar. Våra tankar är så otroligt viktiga och ett stort problem idag är att folk undviker dem och ofta är rädda för dem. Många vågar inte vara ensamma med sig själv och sina tankar, de sysselsätter sig ständigt för att slippa höra dem.

Men dina tankar är inte farliga, dina tankar är varken bra eller dåliga, det är du som värderar dem. Alla tanker väger lika mycket, bär samma färg. Det är du som gör dem mörka eller ljusa, lätta eller tunga. Jag samtalade en dag med en person som hade slutat med sin kriminalitet men var arg på sig själv för att hen fortfarande hade felaktiga tankar. När hen såg ett hus, tänkte hen att där kan man göra inbrott och han hittade (i sina tankar) tillfällen för att begå olagliga handlingar över allt. Men…hen gjorde det inte.

Vi har alla tankefel, ALLA. De ser bara olika ut för oss allihop. Och om vi säger till oss själv att tanken är fel, att vi inte får tänka den, ja då ger vi oss själva bekymmer. För det är sällan tankarna som är problemet, utan det är handlingen efter tanken. Jag fick där och då påminna personen om att hen inte gjort något fel, att hen faktiskt gjorde rätt och det hade hen själv inte tänkt på.

Om vi blir medvetna om våra tankar och bestämmer oss för att förändra dem kan vi faktiskt välja våra tankar. Jag brukar tänka på det som att välja kläder. Vill jag ha kläder som är trånga och obekväma, nej självklart inte, därför bär jag inte på tankarna som är obekväma! Det är inte samma sak som att jag undviker dem. Tvärtom, jag ser dem i allra högsta grad men jag behöver inte ge dem min energi. Jag låter de hänga där i garderoben, men jag tar inte på  mig dem. Ett exempel som jag vet att jag berättat om förut är när jag skulle börja föreläsa. I början tänkte jag att jag var värdelös, att jag skulle stå där och inte ha något att säga, att folk skulle skratta åt mig. Ja ni kan ju föreställa er hur många jobbiga tankar man kan tänka när man ska stå på en scen. Tror ni det var bekvämt att gå ut och föreläsa? Nej!

Jag gjorde ett aktivt val och ”bytte kläder”, för skulle jag fortsätta att tänka på det där sättet varje gång jag föreläste kunde jag lika gärna lägga av. Jag tog på mig bättre tankar, i början var de överdrivna, ”jag kommer äga scenen”, ”jag kommer vara så grym så folk jublar”. Var det sant? Nej. Var det bekvämare? Ja.

Idag är kläderna mer bekväma (tänk mysdress), det kommer bli bra, det löser sig. Självklart finns de obekväma tankarna kvar, jag ser dem, men jag tar inte ”på mig” dem, men de kommer alltid att finnas kvar i min byrålåda. Så när du har negativa tankar se dem som ett klädplagg i din garderob och bestäm dig för att byta om. Det kommer alltid finnas plagg i garderoben som du inte gillar eller passar i, låt dem ligga där, men ta inte på dig dem!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Den där ensamheten

Den där ensamheten

Den där ensamheten

Jag skäms nästan över att skriva orden, för det känns som jag inte har någon rätt att uttala mig, säga det högt. För jag vet att jag egentligen inte är det minsta ensam. Men ändå kan känslan vara så stark i mig att jag måste gråta. Jag är i egentlig mening ALDRIG ensam. Min man, som är min bästa vän är alltid vid min sida, och mina fantastiska barn är ofta tätt intill. Jag har barndomsvänner jag fortfarande har kontakt med, jag har nya vänner som jag träffar ibland. Jag har personer att vända mig till om jag har frågor, behöver hjälp med något praktiskt, jag har fantastiska arbetskamrater och jag får ofta fina mail och meddelanden från personer jag inte känner i min inkorg. Jag ÄR inte ensam.

Men känslan i mig säger något helt annat. Jag känner mig så ENSAM. Jag kan inte sätta fingret på det, inte förklara det på något sätt. Det känns som om jag med ljus och lykta letar efter någon som kan förstå mig, finnas där, vara ok, med att jag inte alltid är ok, att jag är på mitt sätt, kör på, kör över, ramlar omkull, reser mig igen och fortsätter. Och jag vet att alla i min närhet accepterar det, men jag vill ha något mer, någon närmare, någon annat…

Jag vet vid det här laget att det inte handlar om någon annan än mig själv. Det handlar inte om att någon behandlar mig fel eller inte hör av sig tillräckligt ofta. Nej det handlar om att jag motar bort folk, inte lyfter luren, inte orkar träffas, inte tar kontakt och det gör mig ensam. Jag kräver att människor ska ta sig hela vägen fram till mig, jag möter dem inte halvvägs. Nej, jag kräver att relationer ska vara på mina villkor annars inte alls. Bara det borde ju ge alla dem i min närhet en medalj!

Det handlar kanske inte om att vara ensam, utan om att göra sig ensam. Att aldrig släppa in någon fast att man vill. När jag tittar runt omkring mig så ser jag så många människor jag tycker om, men jag vågar liksom inte komma dem nära.

Kanske handlar det fortfarande om samspelssvårigheter, kanske har det aldrig förändrats fast att jag är vuxen och borde förstå bättre? Kanske är det inte så att jag väljer att vara ensam, kanske vet jag bara inget annat sätt? Kanske får jag anstränga mig så mycket i kontakten med andra att jag inte orkar anstränga mig alls.

Jag vet inte, men i helgen har känslan varit högst närvarande. Den har suttit på utsidan av min hud. Jag har kunnat känna den, ta på den, på ett helt annat sätt än tidigare. Den där ensamheten. Den skaver, värker,  gör ont. Kanske bär vi den alla inom oss men känner den inte förrän den kommer upp till ytan. Kanske har min känsla inte alls med nuet att göra, utan är en existentiell ensamhet, en rädsla, en sårbarhet. Märkligt ändå, att man kan känna sig så ensam när man aldrig är själv, och hur man kan vara själv men ändå inte känna sig ensam.

Jag blir påmind om att en känsla bara är en känsla, ingen sanning, hur ont den än gör. Jag tackar för påminnelsen, klappar om smärtan och känner istället tacksamhet för allt och alla jag har runt om mig. Tack! <3

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar


Veckan som gått

Veckan började med en föreläsning i Örebro och jag njuter verkligen av att stryka saker på att-göra-listan, check på den ✔ Dottern var med och lyssnade och blev varken skrämd eller förvånad. Hon gick därifrån som många andra med lite extra kunskap tror jag. 

Alltså jag har så mycket att berätta när jag föreläser, skulle kunna hålla på i evigheter tror jag. Det finns så mycket jag vill säga så orden räcker liksom inte till. Jag pratar alltid i raketfart bara för att få så mycket som möjligt sagt på kortast möjligaste tid tror jag. Utbildningar är nog mer min grej, det får visserligen nästa vecka avgöra då jag ska underhålla en grupp människor en hel dag. Hejja mig!

Att jag pratar snabbt kan nog upplevas som stressande för andra slog det mig idag. När jag ringde tryckeriet berättade mannen i andra änden av luren ganska snabbt i samtalet att han inte tålde stress då han nyss hade haft en hjärtinfarkt. Det fick mig verkligen att tänka en gång extra på hur hetsig jag ibland kan upplevas. I morgon ska jag besöka tryckeriet under min lunch för att se hur jag kan trycka upp mitt utbildningsmaterial (japp, jag är ute i sista minuten) och ska nog ställa mig och djupandas i dörren innan jag kliver in så att jag inte ger karl en hjärtinfarkt av bara farten.

Min plan var att denna vecka göra klart utbildningen men igår kom bokföringen emellan [wp-svg-icons icon=”confused” wrap=”i”]. Nu i efterhand ser jag att jag borde lugnat mig och inte svarat direkt på den uppgift som dyker upp (lätt att vara efterklok) utan tagit det viktigaste först. Jag ligger efter med min mailskörd igen så ni som har mailat, det kommer dröja minst en vecka till innan ni får svar. Fick för övrigt ett så himla fint mail från en som var och lyssnade på min föreläsning. Alltså jag tror inte folk vet hur tacksam man på riktigt blir av alla fina kommenterar och mail. Det är verkligen det som får en att fortsätta. Så tycker du att någon eller något är bra, tveka aldrig, säg det!!

Nu väntar helgen och jag planerar att jag innan söndagen är slut ska vara helt klar med min utbildning så att jag nästa vecka kan vila mig i form [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”] Och när den veckan är slut, ja då är det ytterligare en uppgift som blir struken och det måste väl firas? [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”] Önskar er en fin helg!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar


Vad andra tycker och vad jag tänker

Många tror att ADHD-problematiken bara hör barnstadiet till men sanningen är att det är ett livslångt problem. Visst problemen växer, krymper eller förändrar sig men likt väl är de där. Eftersom jag möter otroligt många med ADHD i mitt arbete vet jag om att jag inte är ensam med min upplevelse och kanske gör det mig extra ledsen. Många av oss har hela livet fått höra att vi ska lugna ner oss, sitta still och varva ner. Idag låter tillsägelserna annorlunda men innebörden är precis samma sak.

Hur orkar du? När ska du vila? Jag blir trött bara jag hör på dig! Djup suck… Du måste lära dig att göra en sak i taget! Jag frågar dig inte ens längre för du har alltid en massa nytt på gång.

Det är bara några exempel på vad jag får höra, ibland varje dag, ibland någon gång i veckan. En vuxen person säger till mig att jag borde ta det lugnt, varva ner, fast har förpackat det med lite finare ord. Och jag vet att ingen vill något illa, tvärtom, många är avundsjuka på min så så gott som aldrig sinande energi. Men varje gång de där orden sägs så känns det inte som en komplimang utan mer som en bekräftelse på att jag är annorlunda och borde passa in i ledet för att ni ska orka med mig.

Alla tips och råd vi med ADHD fått under vår livstid handlar ALLTID  om att följa normaliteten, ha ETT jobb, ETT intresse, vara LAGOM, inte göra FÖR mycket. Vilket betyder att vårt sätt med tusen ideér och ”all in” är fel. Problemet är att det är kämpandet efter normaliteten (som enligt mig) gör oss sjuka.

När jag reflekterar över när jag mått som sämst i livet så är det inte när jag haft som mest att göra utan tvärtom, som minst. När jag lever utan måsten och mål går jag på sparlåga och depressionen är ett faktum.

-Jag får inte ha så många ideér, sa en klient till mig i veckan.

-Säger vem?!?!

-Alla andra.

Vilka är då de andra? Jo personer utan diagnos. Personer som inte förstår hur det är att stångas med tusentals tankar.

-Jag måste lära mig att vara tålmodig, sa en annan.

-Hur då?

Att försöka och försöka och ständigt misslyckas kommer aldrig att göra dig till en lyckligare människa. Vi med ADHD ska inte passa in i ledet, vi ska sticka ut! Det är det som är själva syftet. Varför har du annars fått de personlighetsdrag du bär på? För att låtsas vara någon annan? Du behövs för att du är unik och du ska aldrig försöka bli något annat.

En av mina klienter kunde under vårt samtal se att det var när han försökte anpassa sig, göra som alla andra som han fick återfall. Han blev rastlös, uttråkad, kände mörkret komma emot honom och hittade en snabb lösning för att mota bort det. Amfetamin. Många beskriver att drogen får dem att bli ”vanliga” kunna göra allt som alla de andra kan, så som att sitta still i längre stunder. Frågan är om det är något vi verkligen behöver avundas och anpassa oss efter?

För vi med ADHD kommer aldrig att kunna leva lagom. Vi behöver lust och kickar för vår överlevnad, på ett eller annat sätt. Jag vill därför påminna dig om att du inte ska lyssna på vad andra tycker, du ska lyssna på vad du tänker. Mår du bra av att ha fyra jobb samtidigt -fortsätt, sluta aldrig för att någon annan säger att det är för mycket. Har du tusen bollar i luften -härligt, sluta inte med det för att få någon annan att må bra.

Jag är så jävla trött på vad alla andra tycker! För den enda referensramen de utgår i från är sig själva. Så från och med nu vill jag att du skiter i alla andras åsikter. Vem du än är, tro ALLTID mer på dig själv än på någon annan!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Hon är bättre än mig…

Igår när jag gick ut på verandan för att ropa in hunden var den verkligen här. Våren. Jag kände den i luften och hörde den i fåglarnas sång. Fantastiskt! Det känns som att man blir flera kilo lättare i kroppen, att ljuset läker alla små sår.

Hon är bättre än mig...

Hon är bättre än mig…

Idag är det ”ledig dag”. Jag ska ha ett telefonmöte, några live-sändningar, och ska jobba med min utbildning som jag ska hålla nästa vecka innan jag och min dotter beger oss av till Örebro där jag ska föreläsa ikväll. Hon har aldrig hört min föreläsning förut så det ska bli spännande att få höra hennes upplevelse både av att se sin mamma stå på scen men även höra min historia. Har helt ärligt varit lite rädd att berätta den för henne, har haft svårt att avgöra när tiden är mogen. Men hon är så mycket starkare och klokare än vad jag var i den åldern så jag är säker på att hon kommer kunna vända mina erfarenheter till något klokt och positivt. Känns helt sjukt när jag ser henne och tänker på mig själv i den ålder, hur sund och stark hon är, och hur sårad och söndrig jag var.

När jag var 12-år hade jag både ätstörningar, självskadebeteende och hade precis börjat använda alkohol. Hon fyller 12 om mindre än en månad och är så långt i från mitt tolvåriga jag man kan komma. Skönt! Jag får hela tiden påminna mig om att hon inte är jag, hon är en så mycket bättre och starkare version av mig. Tack gode gud för det <3

Världens vackraste flicka <3

Hon frågade mig i helgen om vi inte kunde skriva en bok tillsammans.

Visst svarade jag undrande, vad ska den handla om?

Självmord, svarar hon utan att tveka.

Självmord?

Ja, jag tycker att det är viktigt att prata om, svarar hon utan att vika blicken från sin förvånade mamma.

Hon berättar att hon hört någon bli mobbad för att dennes förälder tagit livet av sig och det tyckte hon var fel och det vill hon ändra på. Kloka flicka! Japp, en bok om självmord blir det bestämt.

Håll tummarna för oss ikväll! Önskar er en fortsatt fin måndag.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


JAG

är rädd för ATT DRABBAS AV OLYCKA.
älskar DJUR.
hatar ATT VARA UTTRÅKAD.
gillar ATT LÄRA MIG NYA SAKER.
önskar MIG TRYGGHET.
skulle vilja PLUGGA MER.
ångrar ATT JAG INTE ANSTRÄNGDE MIG MER I SKOLAN OCH FICK HÖGRE BETYG.
ser fram emot VARJE LITEN STUND JAG FÅR VARA FÖR MIG SJÄLV & SKRIVA.
ska BLI EGENFÖRETAGARE PÅ HELTID EN VACKER DAG.
blir glad av SOLEN.
blir ledsen av KRITIK.
blir nervös av MÄNNISKOR JAG INTE KAN LÄSA.
längtar till VÅR & SOMMAR.
har INGET MER ATT SÄGA.


Den sjuka stressen

Satt igår i och läste tidningen Måbra och såg att de gjort en artikelserie #StressaNerLevMer för att uppmärksamma den sjuka stressen. Psykisk ohälsa och utmattning fortsätter att öka trots att vi blir mer och mer medvetna och någonstans bär vi alla ansvar att minska och stoppa den, inte bara när det gäller oss själva, utan även vår omgivning.

Att skicka ut små påminnelser till dem runt omkring oss om vad som är viktigt så som att inte jämföra sig med andra och att låta städningen och andra ”måsten” vänta är något vi alla från och till gör. Vi alla vet det här, men det behövs sägas, igen och igen.

Speciellt på högpresterande arbetsplatser. Vi behöver sällan be våra arbetskamrater att jobba hårdare, tvärtom. Vi kanske behöver kika in i deras rum med en kaffe för att be dem ta en paus, andas, påminna dem om vad som är viktigt, ett jobb är ett jobb och tjänar ingenting till när du ligger hemma och är sjuk.

På många arbetsplatser, inklusive min egen, är det knappt att folk sjukskriver sig när de känner sig hängiga eller dåliga. De har så mycket de ”måste” göra. Och gör man det inte nu så faller stressen över en när man kommer tillbaka efter sin förkylning eller hur? Ja, jag är inte bättre själv och därför behöver vi påminna varandra, hela tiden.

Jag tänker ofta på det där med arbete och prestationer. Jag hade önskat att jag hade kunnat vara en förebild. Och skäms nästan över säga att jag jobbar heltid, driver eget vid sidan om och ibland knappt sover 5-6 timmar per natt. Det låter inte bra och det är jag medveten om. Dock känner jag mig oftast väldigt lugn och harmoniskt och upplever jag motsatsen är jag väldigt noga med att berätta om det också.

Anledningen till min livsstil är INTE för att prestera och visa mig duktig, jag hoppas verkligen inte att det ser ut så, utan handlar om att jag har en överaktivitet jag behöver hålla igång, annars faller jag in i depressioner. Hade jag kunnat vila efter jobbet, sova 8 timmar per natt eller bara vara så hade jag gjort det. Men min hjärna styr mig ständigt åt olika håll och jag måste springa efter annars stannar den helt. Min utmaning ligger i att hitta balansen där i mellan, att ständigt ha något att göra, men inte med för höga krav och att det samtidigt kan ge mig både återhämtning och utmaning, och det är precis vad jag tycker skrivandet gör.

Jag skriver när jag vill, föreläser när jag vill, utbildar mig när jag vill och håller kurser, precis när jag vill.

Är jag trött en dag så är det ok. Det gäller därför att inte snegla åt sidan och jämföra oss med andra. För vi vet inte hur deras livssituation ser ut och varför. Vissa hittar återhämtning i att umgås med andra, vissa genom att vara ensamma. Vissa vill ha ett aktivt liv andra motsatsen. Ingenting är rätt och fel så länge det känns rätt för dig.

Om du tittar till dig själv vad kan du göra för att stressa mindre?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar