Månadsarkiv: november 2018

Livet för givet

Det är så lätt att ta livet för givet. Att inte se dom vi vill se, att glömma bort dem som står oss närmast. Relationer måste man jobba på oavsett vem det är till. Du får inte automatiskt ett bra förhållande till dina barn bara för att du är en mamma, eller till din man bara för att du är honom trogen. Det samma gäller med vänskap. Relationer kräver något av oss, dom tar plats, tar tid och kan göra ont. Det är jobbigt att bry sig, att ställa upp eller att be om hjälp. Ibland är det lättast att bara skita i allt, att inte visa vår kärlek för att personen borde veta det ändå.

Vi fyller livet med innehåll som känns viktigare än det vi egentligen älskar, fast att vi vet att det inte är sant så fort vi väl stannar upp. Ibland handlar det om att vi glömmer bort varandra, ibland om att vi inte vågar visa våra känslor. Vi har människor runt om oss vi tycker om, som vi skulle vilja umgås mer med, eller kanske bara våga säga det till. Men vi gör det bara inte. Vi tar inte steget, vi backar. På grund av rädsla, osäkerhet eller för att vi tror att den andra personen redan vet.

Ingen säger något. Vi tror att vi läser varandras tankar och ändå tolkar vi dem fel. Vi tänker att tid finns, att dagen kommer då man kan utrycka det man känner eller att det aldrig är för sent att laga en söndrig relation. Men inget av det är sant. För tid ger distans inte närhet. Man glider ifrån, glömmer bort. Tiden läker inte alla sår, ibland är det just tiden som gör att de inte läker.

Jag har i hela mitt liv jobbat med att klippa band istället för att fläta ihop dem. Men idag känner jag att jag vill göra tvärtom. Att jag vill knyta starkare och hårdare band till dem som står mig nära. Att jag vill uppskattas och uppskatta innan tiden särar på oss, skiljer oss åt. För en vacker dag är vi inte längre tillsammans.

Därför vill jag att du idag funderar över vilka personer som betyder något för dig. Finns det ett band du borde knyta hårdare och kanske ett du borde släppa taget om? Finns det någon som har glidit utom räckhåll, finns det någon i din närhet du vill komma närmare. Livet varar inte för alltid, tid kommer inte på automatik. Ta hand om dem du älskar, och tillåt dem att älska dig. Det är så lätt att ta livet, för givet.

Om jag vore stålmannen

Redan som barn drömde jag att jag kunde prata med djur och förutspå olyckor. Jag skulle förgöra allt ont och rädda världen.  På den tiden handlade det framför allt djurvärlden. Jag fantiserade om hur jag kunde höra dem ropa, skydda dem från skador och ensamhet.

Drömmen försvann och idag kan jag skratta åt det. Men sen slår det mig att den på sätt och vis lever kvar än. Jag kan fortfarande i hela min kropp känna den starka känslan när både djur och människor far illa, hur JAG vill skydda dem från allt ont. Jag vill ha plåster så det räcker åt alla och en stund över till varje person som är ensam. Jag skulle förhindra brustna hjärtan och förlorade liv. Inte en enda människa skulle få dö i förtid!

Andras olyckor gör mig så ont. Fastnar i mig som att det vore mina egna. Smärtan sitter i bröstet och tårarna strax innanför ögonlocken även om sorgen inte är min.

Jag tänker att om jag vore stålmannen så skulle det här aldrig ha hänt, barn försvinner inte från sina föräldrar, och man dör aldrig innan livet åldersbestämt ska vara slut. Jag skulle slåss mot det onda, förringa och förgöra. Vara på min vakt så att det aldrig mer fick inträde i vår värld.

Men jag är varken stålmannen, gud eller moder Theresa, bara en människa utan skal och med ett alldeles för stort hjärta.

Varför ska jag känna så mycket om det ändå inte är till någon nytta, kan jag tänka ibland. Jag vill verkligen trösta varje mänskligt knyte med min egen hand. Den där känslan skadar mig samtidigt som den gör mig stark. Det är den som ger mig sorg och ångest när jag möter tidningsrubriker och tv-klipp jag inte själv valt att se. Men det är också den som får mig att orka kämpa för orättvisor, höja rösten och berätta min egen historia.

Jag kan inte rädda världen. Kanske kan jag inte rädda en endaste människa. Men jag kan förändra den på mitt alldeles egna lilla sätt. Jag kan förändra den för människor som står mig nära, jag kan påverka den för er som är lite längre i från. Jag kommer aldrig bli tilldelad en cape och lära mig flyga, men jag kan stålsätta mig och fortsätta kampen med att bara vara jag. Och även om det inte hjälper någon annan så är det i slutänden det som har hjälpt mig själv. För kanske handlar det inte om att rädda världen, kanske handlar det innerst inne om att rädda sig själv?

Kanske handlar det om att lära sig att stå ut med orättvisor. Kanske handlar det om att stå ut med andras smärtor lika mycket som med sina egna. Kanske behöver ingen människa en försvarare. Kanske behöver man lära sig att försvara sig själv? För om jag vore stålmannen vore jag inte bara en stor hjälp och trygghet för andra. Den största skillnaden vore nog tryggheten som skulle bo i mig själv. Tilliten till min egen framtid, till min egen förmåga.

Skulle vi ha den…skulle vi kanske vara små superhjältar allihop.

Sitter på tåget hem från Stockholm. Det är fortfarande minst tre timmar kvar innan jag kommer innanför min dörr men jag kan redan nu föreställa mig känslan. Finns inget som är bättre än att komma hem.Stockholm bjöd på fina dagar. Inte ett uns av ångest drev min kropp. Jag hittade mitt hotell i kvällsmörkret, hoppade på och av tunnelbanor, låg still på mitt hotellrum en hel kväll, allt utan ett dåligt mående inblandat. Vardag för andra men inte för mig. Känner mig tacksam och stärkt av upplevelsen. Dagarna har varit fulla av eftertanke och reflektion. Jag fick den stora äran att dra ett ”case” på utbildningen och fick så fin feedback tillbaka att jag knappt kunde svälja den. Det slog mig hur hungrig man kan vara på bekräftelse ibland. Att på riktigt få höra att man har gjort ett bra jobb, är en bra person, även om man själv inte är nöjd med insatsen.

Jag känner mig glad att ha fått äran att hålla i ett sådant fint uppdrag där jag kommer jobba med att stärka mina arbetskamrater. Slår vad om att det också kommer att stärka mig själv.

Det sägs att det alltid doftar om den hand som ger rosor. Så genom att ge andra styrka och kärlek finns det en större chans att jag själv får det tillbaks. Om inte kommer jag i varje fall att dofta jävligt gott.

Jag har allt framför mig

Jag har allt framför mig. Drömmen, den ligger där serverad på silverfat. Jag är inte i närheten av min dröm. Den stora, riktiga drömmen är kanske 10 år och hundratusentals kronor bort. Jag trodde därför inte att ett sådant här litet steg närmare min dröm skulle kännas så bra som det gör. Men helt plötsligt faller bitarna på plats. Det jag under flera år tittat på och trånat efter ligger nu framför mig.

Som vanligt vill jag gå ”all in”. Frossa i smörgåsbordet och sluka varje dröm hel. Men nej, jag sitter snällt kvar på min stol tittar på godsakerna utan att ta mig en enda tugga. Ähm, om jag ska vara helt ärlig är det för att jag inte kan röra sakerna, för att de ligger ju just nu inte precis framför mig, de finns ju inte här, även om jag kan se dem.

Men i vanliga fall hade jag nog velat springa fram, jag hade känt mig stressad av att se drömmen men att inte kunna nå den. Men inte nu…

För kanske ligger njutningen här, innan man tagit första bettet, när jag förnöjsamt kan titta på min framtid och säga det där kommer sen… Jag har allt det bästa framför mig.

En bok i julklapp?

Nu börjar det närma sig jul och jag har i tankarna att besöka lite marknader och mässor. Närmast på gång är:

Svenshögen

Den 25 November medverkar jag och Elisabeth (författaren till ”När ett barn dör”) på Svenshögens julmarknad. Marknaden pågår mellan 11-16 och ligger i Svenshögens föreningslokal. Jag har aldrig medverkat på marknaden förut men ser mycket fram emot det. Enligt utsago från dem som anordnar den är den en marknad för konstnärliga och kreativa där man säljer produkter man egentillverkat eller framställt själva så som keramik, upcyclade secondhand saker, smycken, vantar, trasmattor, tavlor, honung, böcker med mera. Det kommer även vara en tomteparad och finnas fika och köpa så kom gärna och hälsa på!

Linköping

Den 1 December kommer jag och Marcus Osin (författare till ”Hur långt kan man gå?”) att medverka på Tellus bok- och berättarmässa i Linköping. Den håller till på Linköpingsstadsbibliotek mellan 10-17. Jag kommer att vara där för att visa upp böcker och mina skrivprodukter. Så kom gärna förbi och säg hej. Det är ett fullspäckat program och fri entre´så passa på!

Om du bor i närheten hoppas jag att du trillar förbi för att titta på mina produkter eller för att säga hej till mig eller någon utav mina författare, skulle göra oss glada <3

På väg

Vilken vecka jag har framför mig! Jag ser fram emot den, även om jag är medveten om att den kommer att bli riktigt tuff. För en annan människa kanske det bara hade varit kul, men att gå utanför mina rutiner betyder alltid att jag behöver en stor dos återhämtning efteråt. Även om jag inte är stressad eller uppjagad i stunden. Det handlar aldrig om det, det handlar om förändringar, oförutsedda händelser, intryck och bristen på kontroll.

Måndagen börjar som vanligt på jobbet för att vid lunch bryta av och åka till andra lokaler för att hålla i min skrivkurs. Efter det är det direkt till tågstationen och sätta mig på ett tåg mot Stockholm. Tisdag och Onsdag är det utbildningsdag i Stockholm och Onsdag kväll beger jag mig åter hem. Torsdag morgon blir det att resa till Göteborg och Fredag är det kontoret som vanligt. Pust. Blir trött nästan bara av att skriva det.

Det ska bli så kul, men det spelar ingen roll hur kul det är, hur mycket energi jag fyller på. Återhämtning och tystnaden måste in ändå. Det finns ingenting jag älskar mer än utbildningar, men dom gör en också ganska fullproppad och mosig i huvudet.

Japp det är min vecka det. Så är det dåligt med uppdateringar, svar på meddelanden eller mail så vet ni varför. Önskar er en fin vecka!

Se mig ej

Jag blir starstruck, säger hon och tittar på mig. Jag tror att jag ler men förmodligen ser jag mest förvirrad ut. Jag förstår att hon pratar med mig ändå vill jag vända mig om som att hon talar till någon annan.

Hon sade att det var mycket för henne att ta in, men själv fattade jag ingenting. Jag känner mig som ett frågetecken när jag lämnar rummet. Försöker räta ut mig på vägen hem utan att lyckas.

Jag borde vara lycklig nu, slå mig för bröstet, eller i alla fall vara någorlunda stolt. Jag undrar hur en annan människa hade tagit händelsen. Kanske firat, jublat eller ringt en vän. Själv försöker jag sträcka på mig men känner att jag krymper ihop. Grubblet slår mig i skallen och ångesten trillar in strax där efter.

Visst jag presterar fram lite saker här och där men lever osynlig. När någon uppmärksammar mig vill jag sjunka genom jorden, ta tillbaka allt jag sagt och gjort. Gömma mig bakom osäkerheten och aldrig komma fram.

Idag känner jag mig jagad. Telefonen plingar med meddelanden från personer jag varken känner eller bryr mig om.

Jag borde vara lycklig nu, åtminstone lite nöjd eller glad. Är det inte det du strävar efter, bekräftelse? Jag duckar för ordet. Ändå träffar det mig i magen. Varför känns det inte så där bra som det borde göra?

Kraven faller över mig och jag vill krypa tillbaka till den där mörka hålan därifrån jag kom. Men innerst inne vet jag att styrka just nu handlar om att hela tiden gå vidare, att aldrig, aldrig vända om.