Hur dum får man vara?

Jag minns att jag för flera år sedan sa till en arbetskamrat att jag älskade vardagen. Jag fullkomligt bara älskar att vara hemma. Läsa böcker i soffan, ta en promenad med hunden, vara tillsammans med min familj. Jag kräver liksom inte mer av livet än så. Att få tillbringa tid hemma är liksom guldkanten på min dag.

Men sen så skaffade jag min treårsdagbok och då förändrades allt. Helt plötslig såg mina dagar tråkiga ut. Jag gör ju ingenting. Umgås knappt med någon, och dom där smilegubbarna man skulle fylla i på sidan. Ja dom nådde ju aldrig det där riktigt glada smilet. Att bara vara nöjd med min dag kändes helt plötsligt inte lika bra som det hade gjort tidigare.

Jag insåg ganska snabbt, kanske bara efter en vecka eller två att jag inte gillade den där dagboken. Den gjorde mig mer deppig än glad. Den påminde varje dag om hur tråkigt mitt liv var, hur lagom jag lever, och hur orolig och bekymrad jag allt som oftast är. Jag försökte efter något år att vända på orden. Bara skriva en mening eller två om tacksamhet, men även det kändes svårt.

Nu, nära inpå tre år senare slår det mig hur dumt det är att fortsätta med något man inte tycker om. Jag avskyr den där dagboken, skulle vilja slänga den i golvet, hoppa på den, elda upp den, ändå fortsätter jag skriva i den varje dag bara för att jag bestämt mig för att klara varje dag i tre år. Hur urbota dumt är inte det? Hur envis får man vara?

Jag har under två och ett halvt år släpat med mig det här ”bekymret” på utbildningar, resor och semestrar bara för att bevisa något för mig själv? Bevisa vad kan man ju fråga sig?

Nej idag bevisar jag för mig själv att jag kan släppa taget. Att jag inte behöver klara av något som jag gett mig fan på. Jag kan också komma på bättre tankar och hiva skiten i papperskorgen.

Farväl

Så vad har jag lärt mig av det här?

• Ibland är det bra att ge upp.
• När något inte känns bra är det inte bra. ( Så sluta upp med det omedelbart inte två och ett halvt år senare).
• Vissa saker i livet vill man inte påminnas om eller komma ihåg.
• Det mesta i vårt liv upprepas och går i cykler.
• Envishet kan straffa sig.
• Ett ”tråkigt” liv kan vara ett lyckligt liv.
• Ibland behöver man komma bort för att hitta hem.
• Det är inte alltid dumt att misslyckas ❤︎

Vi ska flytta till ett mindre hus och jag befinner mig nu i en period där vi MÅSTE rensa. Allt vi har i det här huset, kommer inte att få plats i nästa. Så är det bara.

Jag gjorde en stor utrensning av inredning för ett halvår sedan. Den kändes jättetufft just då. Men när väl grejerna var avlastade på loppisen var det en lättnad. Jag är en person som skapar band till mina grejer, så att göra sig av med dem gör ont. Spelar ingen roll om det är en matta eller en ljuslykta jag aldrig använt. Jag VILL ha den kvar.

Men nu när den där största rensningen är gjord känns det inte lika svårt längre. I alla fall inte med möblerna och dylikt, men en ställe som fortfarande är känsligt är min garderob.

Suck.

Det finns kläder där som varit med mig i över tio år. Och nej det innebär inte att jag använt dem i tio år, utan mer att de faktiskt bara hängt där. Men det kanske inte är det värsta. Nej det värsta kanske är dom där byxorna man sparat som kanske är en storlek för små men som man fortfarande klämmer in sig i fast att det varken är bekvämt eller snyggt. Varför är dom kvar?

Jag vill rensa, jag behöver rensa. Men mer än det så är jag så himla sugen på att köpa nytt! Jag har inte gått i affärer sedan corona och man skulle kunna tro att jag sparat pengar den vägen men nej, de är magiskt borta. Vore det så väl hade jag kunnat slänga ut min nuvarande garderob och köpa mig en ny men den ekonomiska möjligheten finns så klart inte.

Det där med byxor är ju också ett svårt kapitel för någon som pendlar upp och ner ett par kilo med jämna mellanrum. Man kan ju inte ha en garderob för de månaderna man är lättviktare och en annan för de månaderna man lägger på sig vinterhullet.

Drömmen är inte en walk in closet. Nej drömmer är en minimalistisk garderob där jag bara har kläder jag älskar och behöver. Jag vill att alla kläder ska sitta som ett smäck så att man slipper gå runt och känna sig svullen och obekväm. Det ska vara enkelt att klä på sig på morgonen. Men hur kommer man dit?

Jag förstår att det handlar om att rensa istället för att köpa men lusten säger till mig att göra precis tvärtom. Jag har fyra veckor på mig. Så jag tror bestämt…att jag skjuter upp problemet ett tag till.

Vaknade chockartat upp av någons skratt utanför fönstret i morse och hade till en början ingen aning om vart jag befann mig. Men efter några sekunders betänketid kom jag på att jag är i Norrköping på utbildningsvecka, och Norrköping mötte mig med öppna armar och solsken ☀︎

Det var tufft att lämna familjen igår. Livet känns lite mer skört än vanligt (eller kanske är det bara jag som är mer skör än vanligt). Men jag såg i barnens ögon att avskedet var jobbigare än förut och jag inbillar mig också att kramen från min man var extra hård.

Jag längtar hem, och tänkte därför fokusera lite extra på att verkligen se till att ha det bra här denna vecka. Jag har försökt att ta vara på dagen, göra det bästa av den. Vilket idag har inneburit att fånga varje sekund utomhus. Jag har stannat upp för att dofta på blommor, suttit och njutit av utsikten över vattnet och försökt att vara i nuet.

Utbildningen känns lovande och jag känner mig verkligen tacksam och glad för att få vara här, samtidigt som jag inte vill annat än att åka hem ❤︎ Konstigt att livet kan vara så dubbelt. Rädsla och nyfikenhet, glädje och sorg. Som att de alltid lever intill varandra. Nu ska jag läsa 84 sidor behandlingsmanual på ämnet relationsvåld innan jag sluter mina ögon för dagen. Idag tänker jag somna med tacksamhet i mitt bröst, och jag hoppas att känslan stannar kvar hela natten ❤︎

Förra månaden skrev jag att jag hoppades att alla känslor skulle falla på plats under september. Det kan man ju skratta åt nu i efterhand. De föll inte alls på plats, de föll isär.

Jag är en person som avskyr otrygghet, som inte står ut med att vänta, och som helst vill ha alla svar innan jag ens ställt frågan. Hela augusti och september har bestått av psykiska prövningar. Mitt i allt bestämmer jag mig för att det får vara nog och att jag ska gå igenom en egen kbt-behandling med dagliga exponerings övningar. PANG sa det så exploderade hela mitt känsloliv.

September kommer verkligen minnas som en känslosam månad och jag springer tacksamt in i Oktober där jag på riktigt kan börja räkna ner dagarna till flytt. Oktober består inte bara av själva flytten till vårt nya hem utan också av en veckas utbildning som jag länge har längtat efter, så om inte Corona kommer och stör bär det nästa vecka av till Norrköping där jag får fylla på kunskapsbanken. Tack Oktober. Välkommen. (men snälla gå snabbt).

Vi flyttar om 38 dagar för att vara exakt. Eftersom jag och min man är sådana som inte väntar på något består hemmet redan nu av packlådor. Halva köket är nedpackat och också halva min garderob. En tredjedel av min liv för att vara helt ärlig ligger i lådor, den andra delen finns kvar i huset och den sista ligger på tippen.

Vi lever i det där mellanrummet där man lever i flyttlådor och egentligen bara vill någon annanstans. Där städa  aldrig har känts mindre viktigt, samtidigt kanske det är det viktigaste att göra just nu, för att orka stanna kvar.

Man glömmer bort att man inte bara ska överleva utan faktiskt leva i det här huset i över fyra veckor till. Det är ju en fördel om man trivs någorlunda bra fram tills dess.

Vissa personer trivs i en resväska, eller i en flyttlåda. Men inte jag. Jag vill vara hemma, fötterna på jorden och rötterna långt ner i marken. Just nu befinner jag mig i en process där rötterna ska rivas upp, klippas av. Jag får påminna mig om att jag gör det för att jag ska växa mig starkare någon annanstans.

Varje flyttlåda är en rot som rycks upp från sin plats. Det är skönt och gör ont samtidigt. Det gör ondare att se andra klippa av sina rötter än att dra loss sina egna. Men jag vet att våra rötter kommer få växa, andas och ta plats i nytt grönare gräs på andra sidan vägen. Bara ett stenkast bort från där vi lever nu.

Vi kommer kunna blicka tillbaka. Gå förbi platsen där vi fått växa och gro och kanske till och med peka på rotstumparna som blivit kvar. Platsen kommer alltid betyda något. Den kommer finnas inristad i vår bark, vår hud. Vårt förflutna försvinner aldrig, delar av oss finns kvar där vi begravde dem.

Men vi låter dem stillsamt vila där och ser på platsen med glädje istället för sorg. Jag tänker krama huset farväl innan jag går. Säga hejdå till delar av livet jag lämnar kvar i jorden. Jag bär min flyttlåda med glädje, även om den är så tung så att den gör ont i mina knän. Jag luckrar upp jorden på min nya mark,  ställer lådan på plats och viskar välkommen hem ❤︎