Blogg

Tabun är till för att brytas!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Tabun är till för att brytas

Genom min blogg vill jag bland annat att andra som lever med psykisk ohälsa ska kunna känna igen sig, bli inspirerade, känna sig mindre ensamma. Det är tufft att leva med psykisk ohälsa. Varför? Ja, en betydande del av svaret ligger i samhällets syn på vad det innebär, en förenklad, ensidig och till stora delar falsk bild, vilket i sin tur bidrar till det tabu som råder kring att prata öppet om psykisk ohälsa. Ett tabu som jag och flera med mig börjat bryta mot. Som om det inte vore nog illa med pekpinnar, förmaningar och fördomar, drabbas kvinnor dessutom i större utsträckning av psykisk ohälsa än män. 

Inte sällan finns kopplingar till dysfunktionella arbetsplatser och ett stressigt arbetsliv i största allmänhet, vilket osökt leder mig in på löneskillnader mellan kvinnor och män. Ännu ett tabu, som jag faktiskt tror grundar sig på liknande okunskap som det som ligger bakom tabut kring psykisk ohälsa. En mycket intressant artikel som  Consector.se  gjort med titeln ”Det kan bli svettigt för många chefer om tabun att prata lön försvinner” sätter min bloggkollega Clara verkligen fingret på vad det i grund och botten handlar om, nämligen rädslan att inte vara lika mycket värd som ”alla andra”. 

Den rädslan är nog den värsta vi människor kan utsättas för. Jag tänker återigen på mina barn och deras framtid, på hur arbetslivet kommer att se ut för dem, den dag de ska börja arbeta. Det är med blandade känslor jag föreställer mig framtidens arbetsmarknad. I artikeln står, att om inget drastiskt sker, kommer det dröja ända till 2050 innan lönerna är lika, oavsett kön. 

Förändring tar tid, men pengar brukar motivera även de mest hårdnackade. Men faktum är att en av konsekvenserna av bristen på jämställdhet i bolagsstyrelser, på högre chefsposter och i lönekuverten faktiskt är minskad lönsamhet för företagen. Clara skriver i bossbloggen om den (gränslösa) manliga chefssjukan, läs gärna mer om det här.

Konsekvenserna blir högre sjukfrånvaro och ökad personalomsättning. Man kan ju dessutom tänka sig att de som pallar med att stanna är de hårdhudade. På så vis får man inte de bästa medarbetarna, utan de med en viss typ av egenskaper. Det gynnar inte företaget, eftersom olikheternas dynamik alltid varit, är och förblir oslagbar!  

Sist men inte minst: tabun är till för att brytas. Därför gläder det mig att vi blir allt fler som sticker ut våra hakor och gör det, på olika sätt, i olika sammanhang. Varje liten handling och alla sätt är värdefulla, kom ihåg det. Ju fler vi blir, desto större möjlighet har vi att påverka negativa attityder, okunskap och diskriminering. Och du, du är värd så mycket mer än din lön. Glöm aldrig det!

Vill du skriva självbiografiskt?

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

”Jag vet inte vart jag ska börja!”,  ”Jag vet inte vad jag ska skriva om!” ”Jag är rädd för att göra människor ledsna eller arga om jag skriver.” ”Jag är rädd för att inte skriva bra, vem kommer egentligen att vilja läsa?” ”Är min historia tillräckligt unik/viktig?” ”Jag har kommit i gång men har svårt att slutföra projektet.”

Känner du igen några av funderingarna?

Kanske har du något du vill berätta, kanske vill du skriva ner hela ditt liv eller varför inte en dag ur det? Oavsett vart du är i din skrivprocess, om du har påbörjat den eller om den bara finns i dina tankar så lovar jag att kursen ”skriv dina memoarer” som startar i gång i slutet på veckan kommer att ta dig framåt.

Under fyra veckor stöttar och inspirerar jag dig i ditt skrivande. Du kommer få fyra filmade live-sändningar där vi går igenom olika frågor och ett flertal skriftliga tips och övningar. Kursen kommer att hållas online och du deltar efter egen förmåga när det passar dig. Övningar och videos kommer att ligga kvar månaden ut.

Vi kommer att gå igenom:

  • syftet med ditt skrivprojekt
  • anledningar till att skriva
  • hur börjar man
  • rädslor (både dina och andras)
  • utgivning
  • skrivblockeringar
  • övningar för att hitta minnen
  • och mycket mycket mer….

Nya live-sändningar & skrivövningar varje vecka hela april ut!

Du hittar kursen här!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar 

Du är ditt arbetsverktyg

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av

När du arbetar inom socialt arbete, speciellt om du sitter mycket i samtal. Ja då är du ditt eget arbetsverktyg. Vi pratar sällan om det på våra jobb. Hur viktiga vi är, och hur viktigt det är att vi tar hand om oss själva. Vi är som disktrasor. Lyssnandet gör att vi bara tar in, suger åt oss. Men vi måste också lära oss att krama ur, tömma oss. För att suga in på nytt (tar vi inte hand om oss själva finns en risk att vi liksom disktrasan tillslut hamnar i papperskorgen).

Det är inget vi prata om, någonsin. Inte på en enda arbetsplats under alla mina år har man pratat om det. Hur viktigt det är att DU sköter om dig själv för att orka bemöta människor på ett bra sätt, och orka lyssna. Ett jobb som kan låta så lätt men i verkligheten är väldigt svårt.

Ett samtal är som en tennismatch där du ständigt måste vara närvarande och bolla tillbaka. Du måste hela tiden hålla total fokus, för du vet inte vilka slags bollar din motståndare kommer att skjuta. Efter en sådan match på 50 minuter är du rätt trött oavsett hur matchen gick. För ibland ”vinner” du, samtalet går bra och ger dig energi, men alltför ofta är det också motsatsen, motståndaren överöser dig med bollar eller försöker träffa dig på ställen det gör ont och du måste försöka försvara dig eller snabbt slå tillbaks.

Kriminalvården har något som kallas för livspondus som handlar om att reflektera över sitt arbete, att lyfta tyst kunskap som vi alla i vårdande yrken besitter och som jag menar är något vi borde få in i vår arbetsvardag istället för ett tillfälligt projekt. I dessa möten imponeras jag över mina arbetskamrater varje gång. Hur otroligt duktiga vi är i möten och samtal utan att någon reflekterar över det och ser. En kunskap som ofta tas för given men inte sällan är en anledning till att folk inom socialt arbete blir utmattade och sjukskrivna.

För det är så viktigt att vi inte tar oss själva eller våra kunskaper för givna, alla kan ha en dålig dag, och det är viktigt att vi tillåter oss själva att ha det, att vi inte grämer oss över att vi ”förlorade” tennismatchen. Jag är så tacksam att jag fått möjligheten att delta i livspondus och inser att det är precis det jag förespråkar i mitt arbete med terapeutiskt skrivande, att aktivt reflektera. Jag skrev en artikel för företagande.se hur reflektivt skrivande kan hjälpa dig i ditt arbete. Du hittar hela artikeln här.  

Men här kommer några små tips hur du skulle kunna använda reflekterandet i din arbetsvardag:
  • Avsluta dagen med att kort reflektera över hur den har varit.
  • Påbörja dagen med några korta meningar hur du önskar att din dag blir.
  • Skriv ner det du under dagen har ansett vara svårt eller utmanande.
  • Alla frågor du ställer dig själv, skriv ner dem i din bok- och besvara dem.
  • Skriv ner saker du är tacksam över eller som du tycker har gått bra.
  • När du fastnar eller tröttnar på en arbetsuppgift, öppna din reflektionsbok och skriv ner exakt hur du tänker eller känner.

Och kom ihåg! Du är ett arbetsverktyg och måste ta hand om dig själv, gråt efter ett jobbigt möte, prata med en kollega eller skriv! Stäng inte in dina känslor, spela inte ”stark” eller kräv av dig själv att du inte ska tänka eller känna något i dina möten. Du arbetar med det du gör just för att du är ”känslig”, för att du kan läsa och bemöta människor. Kom ihåg att ta hand om dig själv!

Hur tar du hand om dig själv i ditt arbete?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

 

Att mota bort sin trötthet

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Efter tre års kö tid (eller är det kanske 4) har jag äntligen blivit erbjuden kbt-samtal genom öppen psykiatrin. Egentligen var det inte KBT jag ville ha, utan samtal med en psykolog. Men man får väl vara glad att någon överhuvudtaget vill prata med en [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]. Jag är medveten om att KBT kanske inte är det jag behöver hjälp med, så vitt jag vet har KBT inte så stor effekt när det kommer till generaliserat ångestsyndrom. Men vi gör ett försök…

”Jag vill bara prata med någon, säga saker högt, gråta, samla ihop mig och gå där ifrån. Om och om igen.

Jag tänker på terapi som en inre massage, något vi alla behöver, vissa mer än andra. Själv tror jag att jag behöver gå regelbundet för att hålla mig i form. Eller åtminstone få chansen att testa på…..om det är hjälpsamt.

Jag är en jävel på att tappa bort mig i mina egna tankar, att trassla in mig, inte hitta ut. Eller ja, förr eller senare kommer man ju loss, mer eller mindre skadad.

I fredags pratade vi om vila. Ett ord som nästan skrämmer mig, gör ont. Blir stressad av tanken att sitta, eller ännu värre ligga, och göra ingenting. Det är inget jag vill känna, nej jag kan känna mig avundsjuk på sånna som kan ligga i soffan en heldag, som kan låta dagarna gå utan att få något gjort, och inte må dåligt över det. Det låter så härligt, i alla fall när man kan välja det själv, göra det ibland. Men att inte göra någonting känns som att kasta sig ut för ett avgrundsdjupt hål. Man faller fritt och vet inte vart det ska stoppa.

Jag får kamp och flykt känslor i hela min kropp. Så har det alltid varit. Kan jag inte fly, ta mig där ifrån, blir jag arg och vill slå mig fri. Som tur är, är det sällan någon som tvingar mig till lugn. Jag brukar alltid kunna sysselsätta mig eller ta mig där ifrån.

Som läxa denna veckan ska jag vila i 10 minuter, utan att göra någonting. För att göra det enklare för mig tänker jag att jag ska meditera, då känns det ändå som jag gör något, för problemet ligger i att göra ingenting. 10 minuters guidad meditation är inga problem för mig. Men 10 minuter utan någonting är lite svårare.

Ibland undrar jag om det är något jag måste kämpa mot, det där med vilandet. Det är ju svårt att veta vad som är rätt och fel. Jag vet att under all min energi finns en massa trötthet. Men jag låter den aldrig komma fram. Så länge man håller sig sysselsatt så skjuver man undan den, men kan inte det också vara ok?

Måste man släppa fram tröttheten? Det finns ju folk som är trötta jämt och de får inte någonting gjort och de mår inte bättre av det. Min motsats kan man säga. Kanske släpper de fram tröttheten till den grad att de inte hittar sin energi. Medans jag gör tvärtom, motar bort tröttheten genom att ständigt vara energisk.

Rätt eller fel, vem avgör?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar.

Jag tappade bort mig…..igen.

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Alltså mailkorgen! Jag tror jag suttit med den en timme nu. Känns som den fylls på samtidigt som jag raderar (eller så kan det vara så att jag gör 400 saker till samtidigt). Jag vet inte, men ingenting händer! (känns det som). Jag hade lovat mig att ta tag i den där i dag. Och det gjorde jag också, men jag har fortfarande 122 mail kvar som ligger och skräpar och jag ORKAR bara inte.

Och det är bara en av mailkorgarna. Har ju två mail, en privat och en till företaget. Har pendlat mellan dom båda, läst och raderat lite här och där…..sen vill jag ju läsa varje mail innan jag raderar också. Det gör att det ta ännu längre tid… Och där emellan får jag någon bra idé som jag bara måste skriva ner. Eller så svarar jag på ett mail.. eller så hamnar jag här…

Men jösses, vad gör jag här inne nu då?

Måste tillbaka till mailen!

PS, skicka mig inga mail om du inte vill något väldigt väldigt viktigt, har något otroligt snällt att säga, eller bara tänker på mig. Äh förresten fortsätt skicka. Kan ta ett tag innan jag svarar dock (eller så gör jag det direkt) man vet aldrig med mig 🙂

Puss och kram.

Jag (över)lever

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Våren är på väg, känner ni det? Jag har varit så otroligt trött denna veckan och jag måste säga att ljuset hjälper. Även om jag inte blir piggare så känns det liksom hoppfullt på något sätt.

Ja, det ekar tomt mellan blogginläggen denna vecka. Jag varken hunnit eller orkat. Hjärnan har nästan stått still när jag kommit hem från jobbet och eftersom jag har kurser att bygga och mail att svara på har det mesta av tiden fått ägnas åt det.

Ville bara kika in och säga att jag lever, (om än knappt). Kram!

Idag

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag gick upp ur sängen. Fast att jag ville stanna kvar.

Kylen var lika tom som insidan på min kropp.

Barnen skrattandes på väg till skolan, fast att jag ville hålla dem kvar i min famn.

En hund i knät och en kaffekopp i handen framför 15 böcker i soffan.

Tävlar mot klockan för att hinna gå igenom dem alla. Ser fram emot ett möte som aldrig blir av.

Sonen kommer innan hälften av min hög är avjobbad. Jag sätter på nytt te. Tar ett ägg till lunch.

Tiden stressar mig, ändå fortsätter jag hålla koll på den. Dottern kommer hem och jag växlar arbetsuppgift.

Skickar iväg lite säljmail, uppdaterat datorn. Tar disken och låter hunden gå ut.

Funderar över vart tiden tar vägen samtidigt som den fortsätter gå.

Äter middag och åker till affären. Gör en snabbvisit hos mamma och färgar dotterns hår.

Känner tröttheten komma, tävlar mot rastlösheten. Åker hem, sätter på nytt te och fortsätter på en bok.

Tittar på klockan och kallar arbetsdagen för över. Samtidigt som den i huvudet stannar kvar.

Bra saker händer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Företagsbiten har känts tung länge nu. Som en stor lång uppförsbacke och jag börjar bli trött i benen. Ni vet hur man kan kännas. Blodsmak i munnen och benen känns som träklossar, man är osäker på om man kan ta ett enda steg till. Men jag bara går och går, oavsett känsla.

Det är inget speciellt som har hänt. Bara jag som har satt högre krav på mig själv, och inte nått upp till mina mål…och då blir man ju så jäkla besviken. Men bra saker händer. Igår fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig glad, som tar mig framåt, även om det är små steg.

Solen har visat sig lite de senaste dagarna, och idag ska jag iväg på en heldag med en vän. Bra saker händer, det gäller bara att uppmärksamma dem, omfamna dem och ta dem med sig <3

Skrivandet kräver något av dig

Detta inlägg publicerades i: Författarskap & skrivterapi av
Skrivandet kräver något av dig

Skrivandet kräver något av dig

Skrivandet kräver något av dig. Det är inte alltid enkelt. Det kommer inte av sig själv. Det tar tid, 10-15 minuter, av tid som du inte har. Det kan göra ont, få dig att tvivla, börja gråta innan det får dig att känna dig bättre.

Skrivandet kan göra dig förvånad, förvirrad och kännas som att det river upp sår fast att det du egentligen gör är att sy igen. Man får påminna sig om att stygnen också gör ont. Att det tar tid… att läka.

Du får ingen bedövning eller smärtstillande. Din bekymmer går inte att undvika, sopa under mattan. Skrivandet tar dig igenom smärtan och inga omvägar förbi. Det är därför det gör ont. Du kommer så nära inpå dig själv. Som nål och tråd på bar hud. Påminn dig om det när du skriver.

Skrivandet kräver något av dig. Din kraft, din tid och det finns inga omvägar. Men när du satt den sista punkten, ja då är du fri!

Är du en duktig flicka?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
Är du en duktig flicka?

Är du en duktig flicka?

Jag är en duktig flicka, det vet nog du som följt mig ett tag. Inget att hymla med. Jag är prestationsprinsessa som värderar mig själv efter min senaste prestation och helt ärligt räcker det sällan till.

För 10 år sedan träffade jag en person som såg igenom mig direkt. Vi jobbade inte ihop men för samma organisation och träffades och pratade ibland. Efter att bara ha träffats vid några tillfällen sade han till mig: Jessica, det räcker nu, du behöver inte prestera en sekund till inför mig. För mig är du redan uppe vid den högsta nivån.

Jag blev förvånad. Det kändes som en smäll i ansiktet. Det var inte ett hårt eller elakt slag, utan mer som ett litet uppvaknande. Ord av kärlek. Jag kände medens hur trött jag var. Ville bara lägga mig ner och gråta.

Jag hade inte ens försökt prestera vad jag kan minnas. Jag var öppen, nyfiken, intresserad och ville lära mig allt av honom. Suga åt mig hans kunskap och kompetens. Men han såg inte det, han såg MIG, den duktiga flickan. Jag vet fortfarande inte hur.

Men jag minns hans ord än idag. Trots att det kanske är över 10 år sedan vi sågs. Han var en unik människa. Den enda i sitt slag. Han såg mig där och då och det slår mig hur sällan det är som vi träffar människor som ser, bryr sig, om hela dig. Att få vara naken, sårbar, och fortfarande duglig.

Krickelin skrev ett fint blogginlägg på ämnet att känna sig duglig som jag kan rekommendera dig att läsa. Sen vill även jag påminna dig att att inte pressa dig själv, inte jämföra dig med andra, och framförallt inte vara så jävla duktig jämt!

Kram.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar