Blogg

Till mina arbetskamrater

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

heart-623530_640

Jag vill skicka en hälsning till mina arbetskamrater, inte bara dem jag jobbar med nu, utan alla er jag har jobbat med de senaste åren. Ni vet vilka ni är!

Ni är vardagshjältar! Jag beundrar ert mod, att ta till er nya lösningar, nya modeller, att alltid vara beredda att förändra era tankar och plötsligt ändra riktning. Jag beundrar er styrka att orka lyssna på alla tragiska livsöden, all smärta, all sorg och ändå fortsätta le om dagarna. Jag beundrar er empatiska förmåga och er vilja att från djupet av ert hjärta vilja hjälpa människor.

Jag önskar att fler hade sett storheten i det ni faktiskt gör, att ni fick fler tack, fler leenden och fler solskenshistorier. Få människor skulle gå tillbaka till jobbet dag efter dag med en fortsatt tro, med en fortsatt styrka, att vilja göra skillnad. Men trots liten uppskattning fortsätter ni att försöka minska andra människors bördor, ibland sliter ni av dem från deras axlar i ren frustration bara för att bevisa att det går. Personen känner sig trygg med sin tyngd och tar tillbaka den igen, men du viker ändå inte från dess sida.

Det är ett jobb tänker du. Ja det är ett jobb, ett jobb som alla människor inte skulle klara av! Oavsett hur många gånger personen misslyckas så tappar inte du din tro, din styrka och ditt hopp. Det är det som gör DIG så speciell!

 

Det är okej att inte nå ända fram, det viktiga är att du försöker… 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

FullSizeRenderTvå hektiska dagar börjar gå mot sitt slut och äntligen kan jag ta plats framför datorn igen (där jag trivs som bäst). Flera projekt är på gång inom företaget, både egna men också tillsammans med andra. Vilket är jättekul, men samtidigt väldigt krävande. Jag har valt att verkligen utmana mig själv det här året, och går just nu emot varenda rädsla i kroppen. Att stå på scen, filma mig själv, ta selfies,  det är något som INTE är jag. Det liksom bara skriker nej inom mig. Jag tar på mig uppdrag som är tyngre än vad jag tror mig kunna lyfta. Men jag vill verkligen bli starkare, jag vill verkligen växa. Min största rädsla är ju att gå åt motsatt håll. Att följa den där jäkla oron inom mig. Att bli förminskad, krympa.

Jag jobbar med att höja ribban men samtidigt minska kraven. Att försöka hoppa över duger, misslyckas du är det okej. Du har en andra chans, och en tredje. Skulle du misslyckas totalt har du iallafall uppvisat stort mod genom att åtminstone försöka.

Det är i varje fall vad jag intalar mig själv! Jag vill inte vara personen som sitter i publiken, eller den som drömmer om att själv få springa loppet men aldrig vågar gå ut på stadion. Det handlar inte om att vinna, det handlar bara om att våga vara med i tävlingen. Jag tar ett djupt andetag och springer. Jag hoppas att vi ses i mål!

 

Föreläsningstips! 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

De senaste två dagarna har det varit fullt upp, så resten av kvällen ska jag nog sätta mig ner och bara andas. Tankarna snurrar runt så fort att jag blir yr och inte hinner registrera dem. I morgon jobbar jag halvdag och skall tillbringa eftermiddagen med att lyssna på någon annan som föreläser. Fredrik Westin som kör föreläsningen ”jag är inte pappa till en skitunge, jag är pappa till stålmannen”  är i Uddevalla i morgon. Ett tips för er som bor i närheten!

Mer info om föreläsningar i närheten hittar ni genom Attention i Uddevalla.

Tung kärlek

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

1167814_510547505691547_572089022_n

Det känns som att jag lever två liv. Ett där jag och min familj spelar på samma spelplan, vi dribblar, passar och skjuter hela tiden den där bollen mellan varandra. Men på andra sidan står jag ensam på min planhalva och ser er på avstånd. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte nå er, ni är mil bort.

Jag ropar, vevar med armarna, skriker ”passa mig, passa mig, här är jag!” men ni går mig hela tiden förbi. Min planhalva är mörk, kall och tom, jag blir med ens medveten om min sårbarhet. Jag känner mig dyster, övergiven, ensam. Jag ser er på håll men kan ändå känna av er närhet. Den klibbar sig fast, liksom skaver. Svetten bryter fram i min panna. Jag vill bryta mig loss, slå mig fri samtidigt som jag inte vill släppa mina ögon i från er. Distansen gör ont samtidigt som närheten kväver mig.

Plötsligt tittar du på mig, ler och sträcker ut din hand. Jag tar återigen steget tillbaka till er planhalva. Jag skakar av mig den sista känslan av tomhet. Jag är en i laget, ni behöver mig för att komma vidare. Tanken skrämmer mig och får mig att vilja springa tillbaka till den mörka sidan.

Jag har i hela mitt liv flytt men nu är det något som håller mig tillbaka. Som ber mig att stanna kvar. Inombords har jag sprungit iväg, flytt flera mil men utvändigt har jag just tagit din hand.

Ett löfte från dig betyder ingenting. 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Du lovar och svär. Du ber på dina bara knän och jag ser på dig att du menar det, iallafall just nu, för stunden. Ett löfte från dig får mig att att hoppas, drömma, önska, får mig att återigen öppna upp, tro. Jag vill inte sluta tro, du vill inte sluta tro, ändå är det just det vi gjort. Vi har begravt hoppet och lagt tonvis med sten över.

Den här gången är det allvar säger du. Jag vet inte om du tror på dig själv när du säger det, men jag har inget annat val.

Det är annorlunda nu, du har aldrig känt det så här så starkt förut. Jag önskar att det du säger är sant, det gör nog du med. Jag undrar om du innerst inne vet, att du kommer att svika mig igen, igen och igen. Som så många gånger förut.

Jag vill inget annat än att lyfta dig ur den situation du befinner dig i, men det går inte, du har ett berg över dina axlar som jag inte kan rubba. Du måste klättra ur gropen du grävt, själv, med egen styrka. Även om jag ger dig en stege så är det du som ska klättra upp. Du brukar klättra upp några steg, titta upp över kanten för att sedan falla ner igen. Jag tror att du är rädd för vad som finns där uppe. Du är så van med din egen mörka värld att ljuset skrämmer dig.

Minuter efter att löftet har lämnat din mun har det flugit sin väg, så långt ifrån dig att du inte kan se den längre. Du tittar upp på mig från din grop, tvekar, tvivlar, tar ett hårt grep om steget. Jag står där uppe och väntar. Greppet hårdnar, som om du försöker krama sönder stegen. Mitt hjärta fryser till is. Jag ser det i dina ögon, rädslan. I ett grepp släpper du taget, faller ner igen. Du vänder dig aldrig om för att se mig i ögonen. Men jag står kvar och tittar efter dig.

Ångesten lockar.. 5 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag känner av din existens. Vet att du länge flåsat mig i nacken. Jag vet att du finns där, som en skugga ständigt bakom min rygg. Jag känner av när du närmar dig, hur du sakta kryper upp och tar min hand. För första gången är jag rädd, rädd för din närvaro, rädd för att du skall komma tillbaka för alltid och återigen sätta dig över mina axlar. Som en extra tyng att alltid bära med sig.

Förut accepterade jag mitt öde, att du satt där, byggde ett bo ovanför mitt huvud och ständigt viskade i mitt öra, sjöng sånger som aldrig tog slut… men nu när jag fått känna lättnaden, tystnaden, vill jag inte ha dig tillbaka! Jag kan acceptera att du finns, och att du kommer närmare från och till, men jag vill inte bära dig med mig som en solbränna på min hud. En ständig rodnad, en brännande känsla och en smärta man inte kan komma undan.

Jag önskar att jag kunde fånga in dig i mina armar och hålla dig hårt, krama dig sönder och samman. Kasta dig i backen och se dig falla i bitar. Jag skulle trampa på dig, njuta av att känna min tyngd över dig, se dig brista, förtvina under mina fotsulor.

Men jag hör hur du ropar, sakta viskar och hela tiden drar mig närmare dig. Det lönar sig inte att kämpa emot, du vinner. Istället för att streta emot börjar jag sjunga med, bygga egna sånger, sakna din närvaro när du är borta. Du är en del av mig, av mitt liv. I stället för att vara min motståndare blir du min trygghet, den enda jag kan luta mig mot, den enda jag vet alltid kommer att finnas där. Min fiende blir min bästa vän, vi stänger in oss tillsammans, avskärmar oss från omvärlden. Tittar varandra djupt i ögonen och lovar varandra evig trohet. Du kryper in i mig, bosätter dig i min ryggmärg och jag lever vidare som om inget annat liv fanns.

Testa dig själv -hur dåligt mår du? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

clinical-thermometer-153666_640

Just nu känner jag mig lite krasslig. Ni vet ont i halsen, huvudet och känner mig allmänt hängig. Men jag är en sådan där person som inte tillåter mig att vara sjuk förrän jag har något bevis på det, så som tex feber eller kräkning, först då är det okej att sjukskriva sig från jobbet och vila upp sig. Annars reser man sig upp och gör sin plikt oavsett hur dåligt man mår.

Självklart vet jag att det är fel, att man kan vara sjuk och i behov av att vila utan att febertermometern visar 39 c. Men ändå är det som att jag behöver ett bevis, något som säger till mig att nu har du rätt till en paus. Jag vet inte annars hur jag ska mäta mitt mående, vart man sätter gränsen. Trots att termometern inte alltid talar sanning fortsätter jag att använda den som evidens för mitt mående, när jag istället hade kunnat fråga mig själv och fått ett mer sanningsenligt svar.

Jag tänker att många har samma problem när det gäller psykisk ohälsa. Eftersom mående ofta kommer successivt hur ska man då veta när man gått över gränsen? Hur vet man att man behöver söka hjälp, hur vet man att det är allvar?

Jag föreställer mig att det skulle finnas en liknande termometer gällande psykisk ohälsa, att du stoppar den i din mun och den mäter av graden av ångest. När mätaren är över normalnivå indikerar den. Den visar då att du behöver stanna hemma och vila upp dig ett tag. Om termometern indikerar dagligen och det tar veckor utan att den sjunker tänker jag att man likt vanlig feber söker hjälp. Så som du skulle ha gjort om det gällde en somatiskt sjukdom du inte kunde skaka av dig. Den visar för dig att du behöver MER än att bara vila. Men de flesta är likt jag själv blinda och kör på tills allvarligare symtom inträder.

Jag vill att du ser den där ångesttermometern framför dig, och att du om så bara för 1 minut stoppar den i din mun. Blunda och bara vänta…Vad säger termometern? Jo, du vet vad den säger, du skiter bara i och lyssna! Ja jag vet om dina ursäkter, jag bär på dem själv.

*Jag har inte tid

*Det går över i morgon, eller nästa dag, eller nästa..

*Det är bara en fas jag behöver ta mig igenom..

*Jag ska bara..

*Termometern ljuger, jag mår bra

*Inte kan väl jag sjukskriva mig på grund av en känsla!!!

Jo men det kan du! Ta ditt mående och dig själv på allvar! Många gånger behöver man inte en läkares åsikt om sin allmänstatus för ofta vet du bäst om den själv. Du väljer bara att inte lyssna.

Hur många grader visar din termometer?

När depressionen kommer smygande.. 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

boots-181744_640

”Jag kom ur en depression jag inte ens visste att jag hade” hörde jag någon säga vid ett tillfälle. Visste du att en depression kan komma smygande? Att den kan lägga sig över dig som en tunn knappt märkbar hinna som med tiden växer sig tyngre och starkare? Successivt tar den tillslut över hela dig.  Många tror att man själv är den förste som märker det. Man har en föreställning om att allt blir svart och du bara ligger i ett hörn och gråter. Ja visst kan det vara så. Men visste du att en depression också kan börja med att vara grå? Till en början i en ljus skala men som med tiden mörknar, och om du har otur blir den nattsvart.

Du vet själv att du drar dig undan, att du slutar med saker som du tidigare gillat, men du tänker att det bara är en period, eller att det är så livet ser ut just nu. Att det kanske är en ny fas i ditt liv, att det är så det ska vara. Inte tänker du att du börjar bli deprimerad bara för att du inte längre orkar prata med dina vänner, ta långa promenader eller träna som du gjorde förut.

Plötsligt känns allting bara meningslöst, du finner dig i det och stänger i dig tillsammans med den känslan. Även om du ser mörkret komma emot dig, även om du märker av skillnaden på ljus så orkar du inte fly, vet inte vart du ska ta vägen.

Den där extra tyngden blir din vardag och den växer sakta men säkert för varje dag. Folk runtom dig märker att du drar dig undan, dom är snälla och låter dig vara ifred, vilket gör att du faller längre och längre ner.

Det är inte deras fel. De kan inte se de avgrundsdjupa hålet du har bakom dig. Det är inte heller ditt fel, för du blir sänkt, nedtryckt, och kan omöjligtvis ta dig upp  med egen kraft.

Har ditt liv plötsligt fått en annan färg? Stanna upp, sträck ut handen och låt någon hjälpa dig. Jag vet att du tror att du har allt under kontroll, men det är en illusion som gör att du bara faller hårdare.

Har du märkt att någon i din närhet drar sig undan? Säg till personen vad du ser, vad du känner. Uttryck din oro och erbjud din hjälp, om och om igen. Ta situationen på allvar även om den idag är ganska liten. Våga mota Olle i grind.

Akupunktur mot ångest 3 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Just nu har jag påbörjat en behandling hos en akupunktör mot stress/ångest på vårdcentralen. Och jag är ledsen att behöva säga det men för mig kändes det som att de inte tog mitt problem på allvar genom att sätta fyra nålar i min kropp. När jag gick därifrån vid det senaste tillfället kände jag mig uppretat, förbannad. Som om dom stulit min tid.

Det värsta jag vet är att ligga still (ja jag vet att jag mycket väl kan behöva det) men att ligga där, få nålar i kroppen och någon som trycker på en medan jag kämpar emot. Nej, det gjorde mig inte lugnare, tvärtom.

Jag säger inte att akupunktur är dåligt eller inte fungerar, nej det har jag ingen kunskap eller erfarenhet om och kan därför inte uttala mig. Men jag säger att känslan (för mig) över att behöva stå ut med det där jäkla lugnet får mig tvärtemot att må bra. Jag mår skit!!!

Det är samma med yoga. Jag tror verkligen att det är en jättebra träning och att det skulle vara nyttigt för mig. Jag köper yogamatta, kläder och mängder med böcker men blir uttråkad innan jag ens startat. Så jag anmälde mig till en yogakurs och lovade mig själv att slutföra den. Jag gick dit två (eller var det tre) gånger och bestämde mig sedan för att inte gå dit mer eftersom att det gjorde mig så stressad. Jag kände mig inte alls lugn eller avslappnad efteråt. Jag kände istället för att gå en boxningsrond eller springa milen för att få utlopp för allt där inuti som man är tvungen att hålla in.

Nej på något sätt känner jag mig förminskad. Jag vore jätteglad om fyra nålar kunde lätta på trycket. Nöjd om lugnet kunde sprida sig genom mig genom att du trycker på min kropp. Men nej, jag tror inte att det är så enkelt och om det nu vore det skulle jag bli förbannad för att ingen löst problemet tidigare.

Hjälpa barn med ångest 6 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

IMG_1672jag vill tipsa om ett program som gick häromdagen angående barn och ångest. Programmet hittar du här. För många kan det vara svårt att se skillnaden på ett barns normala rädsla och när rädslan har blivit så stor så att den påverkar barnet. Jag tycker dock inte att programmet riktigt visade skillnaden, många barn kan ju tycka att det är läskigt att vara ensamma hemma så i mångas ögon kan programmet kanske verka provocerande då man kan tycka att man behandlar barn som har ”normala” problem.

Barnen gick ett kbt-program som kallades cool kids, enligt min mening kan ett sådant program inte vara till skada utan endast till nytta. Detta kan hjälpa dem att minska deras ångest i framtiden. Istället för att vara rädd för att behandla för många barn tycker jag att vi kan tänka tvärtom, ett kbt tänkande kan vara bra för ALLA barn. Ta bort bekymren när de är små istället för att sätta in massiva behandlingar när de är vuxna.

Vad som inte syns i programmet men som man märker som förälder är att ångesten tar energi och tynger barnet. Barnet som borde vara lyckligt är nedtyngt och istället för att växa i från små rädslor och lägga dem bakom sig så växer istället rädslorna och barnet krymper. Detta är plågsamt för både barn och förälder!

Var inte rädd för att prata med barnet om dess rädslor, var inte rädd för att söka hjälp. Om inte själva behandling hjälper barnet så får barnet ändå mer kännedom om sin problematik och det är också jätteviktigt för deras framtid. Så tveka aldrig! Sök hellre hjälp en gång för mycket än en gång för lite!