Blogg

Nu är det sagt… 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Författarskap & skrivterapi av

Härom vecka kom mitt provexemplar av ”Annas oroliga mamma” och innan dess hade jag inte berättat för min dotter (sonen är för liten för att förstå) om min ångestsjukdom. Anledning var att jag inte visste hur jag skulle kunna förklara det, vad jag skulle säga, hur mycket hon behövde veta och skulle förstå. Jag är medveten om hon vet om en heldel, det var ju därför boken blev till, och också anledningen till att jag valde att medicineras.

När vi läste boken gjorde hon ingen stor grej av det, jag antar att det för henne är naturligt. Inga frågor eller funderingar om just ”sjukdomen”. Vi läste boken, pratade om bilderna, och jag förklarade att det var mig och henne som boken handlade om. Hon fnittrade och kunde känna igen situationerna och berätta utifrån sin egen synvinkel. Vi fick också en fin diskussion av de efterföljande frågorna, där vi pratade om hennes egen rädsla, och vad gör man när man är rädd.

 

Några dagar efter att vi hade läst boken var vi och storhandlade i en butik, sonen gick i väg tillsammans med pappa för att hämta mjölk eller dylikt medan jag och dottern stod och plockade andra varor. Helt plötsligt fick jag bara en kalldusch över mig -var är Gibson, undra om han förstod att Gibson gick med honom, tänk om han tappar bort Gibson. -Men mamma, nu är du orolig igen säger hon och tar min hand, istället för att själv bli smittad av min rädsla. Det var ett tecken nog, att hon hade förstått det jag ville berätta med min bok. Att man kan vara rädd utan att det inte finns en verklig anledning och att  också hon kan se skillnad på när den anledningen finns eller inte…

Nästa vecka ska jag besöka dotterns skola för att prata om ångestsyndrom. Ska bli spännande att se hur barnen tänker och resonerar. Återkommer med rapport!

Är vi lika inför lagen?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

cropped-verliggare2

”Detta är inte en hustrumördares försvarstal. Detta är berättelsen om vad som händer när polismannen Erik anklagas för att ha misshandlat sin hustru Anja, trots att det mesta pekar på att det faktiskt är Anja som slåss. Det är en berättelse om att dömas på förhand av omgivningen, och att dömas på orimliga grunder av rättsväsendet. En berättelse om två människor i en destruktiv relation som ingen av dem förmår att bryta. En berättelse om att förlora allt och begå det värsta brottet av alla.”

Jag har svårt för att läsa böcker, blir snabbt uttråkad. Hinner knappt in på fjärde sidan innan jag befinner mig någon annanstans och ger upp. Men denna boken slukade jag, hade jag inte behövt sova hade jag läst den från pärm till pärm. Kanske var det för att det ligger i mitt intresse område, för att den är verklighetsbaserad, för att jag tycker att det är viktigt eller kanske bara för att författaren skriver så himla bra. Jag vet inte och det spelar egentligen ingen roll.

Men jag vill verkligen tipsa om denna boken, då den är viktigt! Speciellt för oss som jobbar inom rättsväsendet och möter dessa människor dagligen, men också för alla andra. Många gånger när en kvinna misshandlar en man tror jag att vi väljer att inte se det, för att det inte innebär så stora konsekvenser, men det vittnar ändå om en destruktiv relation oavsett vem som höjer näven. Vi behöver bli bättre på att också se detta, för att kunna hjälpa båda parter,,,innan det går för långt.

Detta är en bok som i alla fall inte lämnade mig oberörd!

 

 

ALLT under kontroll!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Jag får ibland frågan ”hur det kommer sig att jag klarat mig så bra fastän jag har ADHD?”

Svaret stavas K O N T R O L L

Jag har hittat en strategi som ”fungerar” för mig. Jag vet inte när eller hur jag hittade den, jag vet bara att mitt liv hänger på den. Det ÄR en överlevnadsstrategi. Det betyder inte att det är rätt, att det är sunt, eller något jag rekommenderar till andra. Men det är det som har fått mig hit jag är idag.

Givetvis önskar jag att jag bara skulle kunna släppa taget, men då vet jag att jag tappar allt, ALLT!

Bara för att man ”fixar det” betyder det inte att det är enkelt, att det inte är slitsamt. Tvärtom. Att jag klarar så mkt som jag gör är otroligt slitsamt och innebär en oerhörd kontroll över både mig själv och min omgivning. Som en extra tyng bär man runt på rädslan att ständigt förlora greppet, att famla i ett mörker. Det är en ständig kamp, mot mig själv, med mig själv.

Jag menar  inte att personer med ADHD inte kan lyckas, tvärtom. Jag tor bara att de behöver kämpa mer för att hålla sig kvar.

Socialarbetarens vardag…

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag ser socialt arbete som pusselbitar som ska passa ihop med varandra för att tillsammans kunna hjälpa människor på bästa sätt. Som arbetare är man vanligtvis stolt över sin pusselbit, det här är vad jag erbjuder, se vad duktiga och bra vi är.

Problemet är att samhället erbjuder en massa pusselbitar, men de går inte alltid att sätta ihop dem med varandra. Pusselbitarna kan vara jättebra i sig, men när de inte går in i varandra gör de ingen nytta. Personen trycker och trycker för att få in den ena i den andra men det enda den möter är motstånd.

Vi kastar ut pusselbitar och tror att personen har förmåga att se vart de ska ligga, hur det ska passa ihop . ”Det går om man vill” säger socialarbetaren. Ja, det är klart att det går! Kanske för dig och för mig som ser allting utifrån, men kanske inte för den som inte är frisk, inte mår bra, eller den som inte har någon styrka kvar. Kanske inte för den som står mitt i det.

För de som inte har kraft att lägga pusslet själv kanske du är ”hjälpsam”  och försöker lägga bitarna på plats. Men när du själv inser att de inte passar, då släpper du taget och säger ”Tyvärr, den andra pusselbiten passar inte ihop med min fina bit så jag kan inte hjälpa dig”. Du försöker sopa undan smutsen från din bit och lägga den på någon annan. Sedan går du hem, nöjd över att du gjort allt du kan. Som om det för klienten skulle göra någon skillnad! För honom spelar det ingen roll vems bit det är fel på, det enda han vet är att han behöver hjälp och att han inte får den.

Jag vill att du funderar på vad din bit fyller för syfte när man ändå inte kan se helheten, när personen aldrig kommer att få fram hela bilden. Gör din bit ensam någon skillnad?

På ytan kan det se så fint ut, men när du lyfter på locket är allt en enda röra.

Hur kan driv och mod vara en nackdel? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

”Jag skulle gärna ta lite av din ADHD”, ”Du har motivation så det räcker till ett helt fotbollslag”.

Att vara driftig ses ofta som en positiv egenskap, och i arbetslivet har jag alltid blivit väldigt uppskattade för mitt engagemang och driv. Många frågar sig hur det kan vara ett bekymmer och säger att det gärna hade tagit över en del av det. Problemet med det där drivet man har är att det aldrig tar slut och att det inte finns något lagom.

Det handlar inte om att du får en idé, du får hundra, och där ska du lyckas sålla och prioritera. Man får ju en impuls och vill följa dem alla, vilket får en att känna att man går sönder inuti. Du kanske är mitt uppe i ett arbete som du verkligen vill och ska slutföra men samtidig får du massa idéer vid sidan om, och eftersom du sällan har någon som står med pekpinne bredvid dig blir det att du kanske bara börjar göra något litet vid sidan om som sedan växer sig större och tillslut har du glömt av vad du skulle göra från början.

Jag förstår att det inte ser så jobbigt ut från utsidan men det tar kraft att hela tiden gå vilse, att försöka komma på rätt spår igen. Och det här är inget som sker ibland, då och då eller går att kontrollera, utan man lever med det hela tiden, varje dag. Du har tillgång till både stopp och playknapp, du kan efter behag spola fram eller tillbaka, gör om gör rätt. Medan jag lever med knappen intryckt på repeat.

Våga se, våga fråga!

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Den 10/10 var det världsdagen för den psykiska hälsan. Vad innebar det för dig? Förmodligen ingenting. I Sverige har tre av fyra egen erfarenhet, eller erfarenhet av att någon i närheten lever med psykisk ohälsa. Har du tänkt på att någon i din närhet kanske mår dåligt? Att någon i DIN närhet har ångest, är deprimerad eller har lidit av självmordstankar? Socialstyrelsen beräknar att mellan 20-40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. Det psykiska ohälsan fortsätter att öka och är idag den vanligaste sjukskrivningsorsaken.

Alla har en psykisk hälsa, därför kan vi alla drabbas, ung som gammal, fattig som rik. Det handlar om liv och död! Kanske inte för dig tänker du, men kanske för någon i din närhet! 2013 tog 1600 personer livet av sig. 1600 personer som borde ha levt idag. Om någon hade sett dem, hjälpt dem, innan det var försent. Du och jag har ett ansvar! Du som står bredvid, blunda inte, våga fråga! Du som mår dåligt, tig inte, våga be om hjälp! Tillsammans kan vi vända utvecklingen, tillsammans kan vi rädda liv.

Att hitta hem

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Jag har tappat fotfästet. Reser mig upp men vet inte vart jag ska gå. Det finns så många vägar, så många sätt. Jag önskar att min väg vore utstakad, färdig. Varsågod och följ. Att någon visar vägen, ropar att det är åt det här hållet du ska gå, eller vänd om. Men hur mycket jag än tittar mig omkring finner jag varken skyltar eller röster. Ingen som skriker stanna,stopp, här ska du vara kvar.

Hela tiden nya mål, nya vägar. Jag försöker stoppa dem, sticka hål på varje ny dröm, ignorera, blunda hårt. Jag säger till mig själv att vänta, tidsnog kommer svaret kanske hinna ikapp mig, om jag bara stannar upp. Men något inuti river och drar, kan inte vänta, kan inte sitta still. Måste hitta hem!

Alltid på väg, aldrig framme.

När hjälparen blir stjälparen

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Det är ett tungt jobb att vara hjälpare, att ta emot andra människors sorg, smärta och misslyckanden. Ibland tror jag att människor som arbetar med att hjälpa andra människor glömmer av vad deras arbete egentligen innebär, ibland tror jag att de gör saker på rutin och att tar emot personer som de varken har kunskap eller ork att bemöta.

Jag tror inte att de vet eller orkar bry sig om att just deras bemötande kan vara orsaken till att personen som just vågat öppna upp, sluter sig och inte vågar söka hjälp igen. Att en ”dålig dag” i deras jobb, kan påverka en stor del av personens liv. Att möta någon när man söker hjälp, som inte orkar eller vågar lyssna för att de själva inte har kraft att möta eller bära den smärtan man precis vågat visa syns utanpå.

Jag kan läsa det i dina ögon, jag känner lukten av rädsla, sorg och ångest på milsavstånd.

Så när jag har tagit modet till mig och går in i ditt rum för att blotta mitt blodiga inre och ser att du själv står och blöder, då sluter jag mig igen. För att inte ytterligare tynga dig. Du skulle inte orka bära det ok jag skulle lägga på dina axlar.

När mina ögon för ett kort sekund möter dina ser jag hur min ångest sköljer över dig utan att jag blottat en endaste tanke.  Jag går hem igen, lika tung som när jag kom. Jag hoppas att du ka skaka av dig känslan jag gav dig, själv går jag hem med min.