Blogg

.

Nu finns min bok att bevaka på Bokus, vilket innebär att du får ett mail så fort den finns i lager. Bevaka den gör du här. Eller om du hellre handlar på Adlibris så finner du den här.

Annars kan du givetvis följa bloggen och köpa den direkt här.

Jag har alltid varit jagad. Jagad av osynliga motståndare. Jag vet aldrig hur nära de är, om de står framför mig eller flåsar bakom mig, men jag vet att de är där. Jag känner ständigt av dess närhet.

Jag letar efter en plats att gömma mig, ta skydd, vila, men jag finner den aldrig. Jag letar efter ett lugn, en känsla jag aldrig tidigare känt, ändå vet jag att den fattas mig.

Idag vet jag att känslan jag försöker bli av med kommer inifrån, det spelar därför ingen roll hur fort eller åt vilken håll jag springer. Det är ett starkt driv, som hela tiden tvingar mig att vara i rörelse, tvingar mig framåt. Det spelar ingen roll vilken hastighet jag kommer upp i, drivet rullar på, om än snabbare.

Springa är inte lösningen, oavsett hur snabb du är, för det är inte förrän du ramlar ihop, går sönder, som den låter den dig vila. Karta och kompass kommer heller aldrig att hjälpa dig för det finns inget mål du ska nå, ingen slutstation. Den följer dig oavsett vart du tar dig. Om du gömmer dig, har hittat en tillflyktsort så är det bara tillfälligt. Så fort du tittar fram kommer den att vara efter dig igen. Du måste stanna, hur ont det än gör. Stanna och ta kampen. Du kommer att gå sönder oavsett.  Jag önskar att jag kunde berätta för dig vilka vapen du bäst ska använda och hur länge kriget kommer att pågå men jag har inget svar. Jag har testat alla sätt och befinner mig nu i krigszonen själv och jag går inte här i från förrän jag vunnit kampen.

Ibland tänker jag att man till och med blir lite smartare om man lyckas hantera sina erfarenheter på ett bra sätt, skrev Pebbles Karlsson Ambrose i en krönika och jag kan inget annat än att hålla med. Man växer av sina erfarenheter.

Att få en diagnos har hjälp mig i flera sammanhang, jag förstår mig själv bättre nu. Jag vet varför jag har svårt för vissa saker och varför jag beter mig eller hanterar situationer på ett visst sätt. Jag tänker att det alltid finns två sidor att se det på, antingen att bli offer under sin diagnos eller använda det som en styrka. Jag har valt det senare sättet.

Aftonbladet startat kampanjen #otillräcklig för att bryta tabut kring att prata om ångest och psykisk ohälsa. Ett jättebra initiativ tycker jag! Jag har inte själv läst alla artiklar eller inlägg om ämnet, men igår läste jag vad Mia Skäringer skrev och det var bland annat att det vi idag kallar psykisk ohälsa bara är en frisk sund reaktion på andan som råder, hetsen efter perfektion inom för många områden samtidigt. Hon pratar om dagar av ångest och att hon inte skulle vilja vara utan det mörka och tunga i sin själ. Jag tycker att artiklen är jättefin i sig och många kan säkert känna igen sig i det hon skriver.

Men för dig som likt mig har ångesten som livskamrat kan det kännas som ett hån. Att känna hur ångesten omfamnar dig när du går och lägger dig och hur den väcker dig med sin tyng på morgonen är annorlunda än att få besök av den då och då. När ångesten har blivit din trygghet och det enda du vet aldrig kommer att lämna dig är det svårt att njuta av sitt mörker. När ångesten har blivit din skugga och tagit makten över ditt liv, är det svårt att känna att det finns en styrka i all smärta. När du ständigt får fråga ångesten om lov, är det svårt att leva det liv DU önskar.

Jag vill inte att DU ska tro att det är något du behöver leva med. Att det är något alla känner. För visst alla känner sig #otillräckliga då och då. Men det du bär på är tyngre än otillräcklighet, och jag vill att DU tydligt ska se den skillnaden. Det är farligt om vi förminskar den psykiska ohälsan och tro att det är något vi alla bär på och känner likadant.  Visst alla människor har någon gång haft ångest, men det är en stor skillnad mellan normal ångest och ångestsyndrom. Vi får aldrig förkorta sträckan där emellan, för då gör vi allt annat än att hjälpa.