Blogg

Ibland får jag frågan om jag inte tror att ADHD överdiagnostiseras, men jag brukar svara att jag inte väljer att se det på det sättet. För mig innebär ADHD psykisk ohälsa, vilket innebär att alla som söker en diagnos bär på ett lidande. Och det tycker jag, oavsett symtom att man skall få hjälp med.

Jag tror inte att människor överdiagnostiseras. Jag tror att människor söker hjälp till en högre grad i dag än tidigare, och jag tror på att alla som söker hjälp gör det för att de har ont, på ett eller annat sätt. Jag tror att människor vill ha ett namn på sin smärta, för att lära känna den bättre…. för att till slut kunna ta makten över den. Sen vet jag inte om ADHD alltid är det rätta svaret eller den rätta hjälpen.

Jag tycker ändå att det är positivt att så många söker hjälp idag. Både för deras egen skull, de har gjort ett val, de vill kunna fungera bättre, må bättre. Men också för samhällets skull. Jag tycker att det är viktigt att vi för upp den psykiska ohälsan i rampljuset, och ja just nu är det ADHD som strålkastarna riktas mot. Men att ADHD har blivit såpass pratbart och accepterat som det ändå är idag tycker jag är en bra bit på vägen,  åtminstone har en diagnos fallit ur skuggan.

Häromdagen talade jag med en arbetskamrat som drabbats av en allvarlig sjukdom, sjukdomen kom i skov och jag frågade hur hon hanterade det. Hon svarade att hon lärt sig känna igen tecken på att sjukdomen är i antågande och därför alltid hinner söka hjälp i tid. För henne är det livsavgörande att kunna känna igen symtomen som påvisar att hon behöver hjälp, och hon tar dem alltid på allvar.

Det fick mig att relatera till mig själv, till min hälsa. Jag har i flera år letat efter faktiska tecken, en varning som kan visa mig att nu är det dags att lägga av, lugna ner mig. Men jag har aldrig hittat dem. Kanske är det just där, när jag står på topp och mår som bäst som jag sakta in farten, eller kanske är det innan?

Efter alla dessa år har jag i alla fall lärt känna känslan av att ha gått för långt (tog bara 34 år). Jag vet att förlamningen sakta men säkert kommer att ta över min kropp när varje tanke sitter fast i tuggummi. Smärtan börjar som en ilning i huvudet och kryper långsamt ner mot nacken. Det är en stickande värme som känns ändå ut i fingertopparna. Jag vet att jag tillslut är omfamnad av mörker, och jag vet att hur mycket jag än vill så kan jag aldrig slå mig loss. Med åren har jag lärt mig att det inte tjänar något till att kämpa emot, att det går snabbare om jag spelar död, kryper ihop och långsamt glider ur tillståndet som kramar musten ur mig.

Oavsett vilka tillstånd/sjukdomar/syndrom du lider av tror jag att det är jätteviktigt att lära känna dem, vara medveten om hur det påverkar dig. Det är först få du kan ta kontrollen över dem. Jag kanske aldrig hinner bromsa innan jag kör in i väggen, men kanske hinner jag sakta in farten. Förhoppningsvis blir skadan då inte lika stor.

Ibland blir jag så trött på mig själv. Det känns som att jag hela tiden kämpar, men ändå går vilse…och jag hinner komma ganska långt innan jag ens upptäcker att jag hamnat fel. Hur svårt kan de vara liksom?

Det är väl bara att göra en plan säger folk till en. Javisst, jag är väl inte dum i huvudet, det är väl klart att jag kan göra en plan och försöka strukturera upp min vardag. Svårigheten är att hålla sig till den. Hur mycket jag än försöker hamnar jag alltid utanför. För min del handlar det inte om livsviktiga grejer, jag klarar mig och har ett ”välfungerande” liv. Men det stjäl så mycket tid och energi att alltid försöka hålla sig på banan. ”Men be någon säga till dig/stoppa dig.” SOM OM JAG SKULLE STANNA UPP OCH LYSSNA!!!

För några månader sedan lovade jag mig själv dyrt och heligt att jag BARA skulle koncentrera mig på min uppsats. Göra en sak i taget. Några månader senare vaknar jag upp och inser att jag inte alls jobbar med min uppsats, jag jobbar med allt annat förutom uppsatsen! Jag skrev en ny bok, jobbar med föreläsningar och fick ideér om att starta upp nya företag och föreningar. Hjärnan arbetar på högvarv och tillslut blir den så trött på sig själv att det stannar helt…och jag får själv inte bestämma när eller var.

För ett tag sedan lovade jag mig själv att bromsa. Jag är fullständigt livrädd för den där väggen folk hotar med. Och ett bra tag körde jag i låg fart. Men nu är jag där IGEN.

Problemet är att det spelar ingen roll vilken kunskap man har, hur mycket man än vill eller vet om sitt problem. Man kan ändå inte styra det. Det hjälper inte att någon viftar med en stoppskylt, ställer ut hinder eller hur många fartgupp man möter. Det finns bara ett sätt och det är full fart framåt.

Och ja, jag vet att folk blir trötta och irriterade över att jag ständigt kör för fort. Men jag försöker dagligen följa hastighetsgränserna, ibland funkar det, ibland oftast inte.

Vad är det för jäkla problem tänker du, vad är det att klaga över. Det finns personer som kanske inte ens kan komma upp i din hastighet!

Sant! Men för många med ADHD är det ett stort lidande att inte kunna styra och bestämma över sin egen energinivå, och hur starka ramar man än sätter upp så ramlar igen och igen ur dem. Det är inte bara ett misslyckande för omgivningen utan också för individen själv….som trots att det inte syns, faktiskt försöker. Att inte klara ett simpelt mål man sätter upp för sig själv kan lätt få självkänslan att krympa. Inte nog med att personen anklagar och dömer sig själv, omgivningen gör det också…

Det kanske är ett lyxproblem i dina ögon, men jag vet att det kommer att komma en dag då all min kraft är slut, där jag inte ens kommer att komma upp i hälften av din hastighet.” Ja men skärp dig då så hamnar du ju inte där!”   

Tvärtom mot vad du kanske tror så handlar inte problemet om ovilja eller okunskap, det handlar om en oförmåga. Det kanske inte är någon skillnad för dig, men det är det för den som är drabbad…

Vi människor jämför oss med varandra. Till och med när det gäller vår psykiska hälsa. Det är som att vi behöver mäta och väga varandras lidande för att se vem som drar det tyngsta lasset. Vem av oss är starkast?

Det är väl en av anledningarna till att folk tröttnar och blir irriterade på ”svaga människor” och diagnoser. ”Alla mår ju dåligt, det är bara att ta sig i kragen”, ”jag har också ADHD, men jag kan minsann jobba”, ”jag har också gått in i väggen, men det är bara att resa sig igen”

Vi måste sluta att förminska varandra och sparka på dem som redan ligger. Vi tittar på varandras ryggsäckar och tänker alltid att vår egen är tyngst. De andra ska bara sluta gnälla och resa sig upp! Du har ju klarat dig eller hur? Men allting handlar inte om vad som ligger i den där ryggsäcken eller hur tung den är. Det finns så många fler komponenter som spelar in.

Den som burit sin ryggsäck genom livet utan avlastning får snart kronisk värk i både rygg och axlar, oavsett hur tung väskan är. Andra kanske släpar på ett tyngre bagage men har kanske fått hjälp och stöd under vägens gång. Vissa lämnar sitt bagage bakom sig, medan andra stretar på med ständig motvind.

Vi måste acceptera att folk mår dåligt och lära oss att sätta punkt där. Inte behöva ifrågasätta varken mer eller mindre. Jag är inte starkare än dig för att jag har kommit närmare MITT mål. Vi har alla olika bagage och olika startsträckor. Glöm aldrig det! Även om vi kan se och förstå andra människors lidande, så är smärtan alltid störst hos den som bär på den.

”Det syns inte på dig” är något jag får höra ofta. Nej, men för mig handlar livet om kontroll. Kan jag hålla kontrollen så fixar jag det, fixar allt. Ingen behöver märka. Men i bland, i vissa miljöer, eller tillsammans med vissa personer är jag som en uppvridbar leksak. Om någon börjar snurra på nyckeln så kör jag racet. Då tappar jag kontrollen och kör fullt ut tills nyckeln har stannat och energin tar slut. En on/off knapp som jag själv inte kan styra.

När jag väl har kontroll så har jag kontroll över allt. Mat, träning, aktiviteter, tider, mig själv. Men om jag ruckar på en enda liten rutin så faller allt, som ett korthus.

Det tar tid att bygga upp allt igen, man får börja från grunden, kort för kort. Det gäller att vara försiktigt, långsam. Minsta lilla justering kan få det att falla. Det tar också kraft att skydda korthuset, från vindpustar och olyckor. Och trots att man varje sekund av dagen kämpar för att hålla kontroll faller den förr eller senare ändå omkull. Kanske är det för att ett kort långsamt börjar att glida iväg och tar sedan resten med sig, eller kanske rasar det av alla spänningar som byggts upp under dagen?

Man vågar inte ta för stora steg när man lever i ett korthus. Man får ständigt smyga fram för att allt du byggt upp inte ska rasa och att du själv ska bli liggande längst ner med alla byggstenar över dig. Men när tröttheten tar över måste man ibland släppa taget, kasta sig ut, falla fritt. Istället för att njuta av flygturen är jag skräckfylld över att ha tappat kontrollen och hoppas att ingen ser, att ingen märker. Jag försöker hela tiden hitta något att återigen greppa tag i, så att man kan kravla sig upp, borsta av sig byggdammet och börja om från början igen.

Nej det syns inte på mig. Jag har hårda krav på mig själv. Att jag ska vara som andra och klara av allt som alla andra. Men det kan suga musten ur en att ständigt försöka passa in. Jag har inte kommit så här långt för att jag varit mig själv, utan för att jag försökt att vara någon annan. Jag vet att du inte kan se kampen inom mig, hur jag hela tiden håller emot och stänger in. Du ser inte vilken ansträngningen som dagligen krävs och du är inte heller där när jag faller ihop.

Allt du ser är en fasad, men inuti pågår ett ständigt byggkaos.