Förra helgen gjorde vi en påhälsning hos min far. Ett litet miljöombyte för hela familjen där vi fick bada (för dem som ville det), andas frisk luft, och njuta av små grodor som hoppade omkring i skogen.

Lugnet och tystnaden här ute är fantastisk och jag njöt i fulla drag (och fortsatt drömma om mitt eget hus) som jag kommer att möta någonstans i framtiden. Min alldeles egna fridfulla oas ♡

Det finns inte mycket att göra här ute, och det är verkligen en övningssak för både vuxna och barn att inte hela tiden hålla sig sysselsatt. Det funkar faktiskt att gå runt och bara vara (i alla fall i ett dygn).

Himlen speglande sig i vattnet ♡

Kärlek ❤︎

Lilleman fick prova att köra båt. Gissa om han ville göra det igen och igen….

medans storasyster höll hårt i båtkanten och ibland både blundade och skrek.

Till och med hunden uppskattade båtturen. Han ville gärna stå längst fram och hålla utkik.

Vart man än tittar så är det vackert.

Och så hoppade en i plurret…

Spanandes efter fiskar.

En fröjd att se barnen roa sig.

Ibland önskar man att man inte själv var en sådan badkruka, men nej, så ångrar man sig precis efter man tänkt tanken och stannar stadigt på land.

Jag och dottern vaknade vid 5-tiden på morgonen och smög ut med hunden för att inte störa andra, och tvärtemot hemma hittar man här guld på morgonpromenaden. Dottern som inte var alls var intresserad av att leta svamp som eftermiddagsaktivitet lös upp som en sol varje gång hon träffade på en skinande gulklimp längst vägkanten. Också dom lär sig att njuta av det lilla ♡

Stolt som en tupp vill hon visa upp vinsten för sin pappa när vi trillar in genom dörren en timma senare, hennes ögon strålar när hon visar upp en smutsig hink fylld med kantareller och det slår mig att det här är livet och jag hoppas att hon alltid kommer att minnas den där känslan. För jag tror att vi alla behöver bli påminda om den där stora lyckan av att se grodan, blåbäret och svampen i skogen, istället för den lilla tillfälliga glädjen av ett nytt klädesplagg eller en like på instagram.

Att inte bry sig alls

Vad tycker du frågar hon och tittar på mig med skarpa ögon.

Det är tyst en sekund.

Jag letar efter ett svar men hittar inget. Jag brukar servera mjuka ord med tanke bakom. Sådana som smakar bra i min mun.

Vet du vad, svarar jag utan att vika undan med blicken.

Hennes ögonbryn höjs. Hon är förvånad. Kanske på tonen i min röst.

Jag bryr mig faktiskt inte, säger jag med en tydlig punkt bakom och en sur eftersmak.

Hon fortsätter att se förvånad ut, min mening behöver en förklaring, det syns i hennes ansikte men jag tänker inte ge den.

Jag sitter stadigt i stolen. Bestämd. Kanske till och med har armarna i kors.

Hon letar efter förklaringar i sitt eget huvud medans jag fortsätter att stirra på henne med rak blick. Hon hittar en och serverar den på ett silverfat. Jag nickar utan att ångra det jag sagt.

Känslan är stark i kroppen, och inte alls typisk mig. För jag är den som kommer med råd, förslag eller åtminstone lyssnar. Men inte den här gången, och någonstans sprids en skön känsla i kroppen. J A G  B R Y R  M I G  E J.

Som en paus i vardagen, från all min empati.

Hon stänger dörren försiktigt bakom sig och jag vet att hon inte fick vad hon kom för att hämta. Men jag kunde inte bry mig mindre…

En sådan lättnad att inte behöva blanda sig i andras tankar och känslor, utan istället stanna kvar i sin egen. En viss stolthet växer i min kropp. För det svåra för mig är aldrig att hjälpa andra, att bry mig, utan att istället göra motsatsen. Inte bry mig alls.

Jag lever med ett öppet hjärta. Ni vet ett sådant som insuper sin omgivning helt och fullt, den tar åt sig hela rummets känslor. Sorterar inte mellan mitt och ditt. Det gör att jag ofta stänger dörrar. Både åt människor och rum. Jag orkar inte. Orkar inte med alla känslor.

Andras känslor.

I mig.

I alla fall när det kommer till privatlivet. För där har jag ingen mask, inget skal, inget skydd. I hela mitt liv har jag därför tagit avstånd. Dragit mig undan. Valt att inte vara med. För jag orkar inte med alla de där känslorna i mig själv. Jag har valt att hellre vara ensam. Även om jag inte gillar den känslan heller.

Efter att jag fick barn gick den där dörren inte längre att stänga, i alla fall inte helt och fullt. Den står alltid lite på glänt. Vilket gör att deras känslor blir mina, att jag inte kan stänga varken dem eller deras känslor ute.

Jag försöker lära mig att sortera. Andas. Finnas. Leva med andras sorger. Putta dem i från mig. Men det är som att de sitter fast med kedjor kring mitt hjärta. Häromdagen fick jag en panikattack, på cykel, i motvind. Luften tog slut. Jag med.

Jag försöker känna tacksamhet till smärtan jag känner, för jag hade inte velat vara utan den. För det hade inneburit att jag inte hade haft något kärlek i mitt liv, att jag inte hade älskat alls. För när jag älskar någon blir deras glädje min, men också deras smärta.

Men jag låter tårarna rinna och trots att jag är rädd och bara vill slänga igen den där dörren som får livet att göra så förbaskat ont, så öppnar jag den där gläntande dörren lite till och lite till. För jag har precis lärt mig att det inte är att släppa in andra som gör ondast, utan det är att låta dem gå ❤︎