Blogg

Med vidöppna spjäll

Efter att min hund rymde så är mitt ångestlarm ständigt påslaget. Det är som att spjällen är vidöppna och inte kan stängas igen som de ska. Fast att faran är över för länge sedan tjuter larmet fortfarande i mina öron.  Jag kommer på mig själv med negativa tankar varje vaken sekund. Varje telefonsamtal, mail, brev eller meddelande är en potentiell livsfara som ger elektriska stötar i min kropp.

Det känns tungt i bröstet. Som ett ångesttåg. Något drog igång känslan och nu är det bara att åka med. ”Vad är det” nästan skriker jag i telefonen så fort den ringer. Jag vill liksom ta smällen direkt, inte dra ut på det. Det blir ett sug i magen, där ångesten bara åker runt, runt. Min man får starta varje samtal med ”det har inte hänt något”.

Det är tivoli i min kropp och jag vill inte åka med. Logiskt vet jag att faran är över, men kroppen och tanken säger något helt annat. Den skrämmer mig med saker jag egentligen inte är rädd för, ändå gör det ont. Jag rycker till varje gång.  Jag kan inte springa, inga gömma mig, inte försöka täcka över känslan med något annat. I stället står jag kvar, med fötterna på jorden och bara andas.

Alltså, vart ska jag börja…min hjärna, suck. Är ju alltid lite för mycket. I efterhand kan jag (och alla andra) skratta åt mig själv. Men där och då bränner jag ut väldigt mycket onödig energi. För mig, är det helt totalt omöjligt att tänka lite. Det finns inget som heter lite. Oavsett vad det kommer till. Lite jobb, lite mat, lite träning…allt ska överdrivas. Jag vill inte ta en bulle, jag vill ha sju, jag nöjer mig aldrig med att träna 3 gånger i veckan, utan då gör jag det tre gånger om dagen.

Och när det kommer till ideér (don´t bring me there). Jag mitt första minne av att gå för långt var när jag startade mitt första företag. Det som hände var att jag upptäckte klädmärket Odd molly (love) och istället för att shoppa lite kläder blev jag återförsäljare för kläderna. Och nej det var inget jag drömt om eller funderat över. PANG, så hade jag bestämt mig och det var gjort. Minns helt ärligt inte hur det gick till.

Hmm, vad ska jag nu hitta på…

Det samma gäller varje gång jag ser en vacker kopp eller något fint i keramik. Nej min tanke faller inte på att köpa på produkten. Nej utan JAG ska bli keramiker, konstnär, silversmed, eller allt vad det nu kan vara.

Min hjärna stannar inte vid att titta, köpa, tänka, nej det går omedelbart till göra. Jag måste verkligen tro alldeles för mycket om mig själv. Någon måste kanske plocka ner mig på jorden en vacker dag. Tro inte heller att det bara är en tanke som lätt flyger mig förbi. Nej, jag sätter mig verkligen in i ämnet, googlar, ringer och undersöker det i flera veckor, sen är det alltid något som händer, poff, det är borta. Som om det aldrig hade funnits.

Egentligen kanske man inte kan säga att jag går för långt. För innan jag kommer till handling har jag ofta glömt bort det (och tur är väl det). Jag har tur som har en man som inte tar mig allt för mycket på allvar. Varje gång jag kommer med en ny idé låter han liksom den vara. Han har nog med erfarenhet lärt sig att den försvinner av sig själv. För skulle han börja säga emot mig, säga att jag inte kan osv, då hade nog mitt barnsliga trots vunnit och jag hade med all säkerhet gått ”all in”.

Det brukar börja med: älskling jag har en idé (är ganska säker på att han hatar den meningen), jag ska:

• ta över ett tryckeri
• köpa osthallen
• starta ett eget klädmärke
• göra min egen parfym
• bli keramiker
• skapa egna smycken
• göra skor
• bli grafisk designer
• köpa en fastighet
• osv osv

Känner ni igen er? Säg att jag inte är ensam med det här, haha [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Börja om från början

Jag vet inte om det är en slump att det just gått 6 månader från årskiftet och jag känner att jag måste rensa ur mitt liv. Men det är samma visa varje år. När jag hamnar i en svacka och mår dåligt, vill jag bara börja om från början igen. Jag städar, rensar ur, gör rent. Det kan vara i min kalender, i min dator, i en skrivbordslåda, var som helst. Jag måste bara bli av med röran. Men jag vet ju innerst inne att den sitter i mitt huvud.

Nu kommer livet förändras…eller inte…

När jag mår bra sprudlar mitt huvud med ideér. Jag skriver anteckningar och lappar över allt. Skriver upp nya ideér, startar upp nya projekt. Men när jag mår dåligt blir jag förvirrad. De där lapparna stressar mig. Jag förlorar kontroll, känner att jag inte har ordning på någonting. Då drömmer jag om att bli minimalist, får känsla av att vilja blåsa ut hela mitt hem, tömma det på allt, för att endast ta in det viktigaste. Men en sådan process orkar jag ju aldrig utan det brukar bli att jag städar på småställen för att känna kontroll. Badrumsskåpet, garderoben eller bland alla mina papper.

Det är inte ovanligt att jag precis som nu, köper en ny kalender. För att tillåta mig börja om från början igen. Jag säger till mig själv att nu, nu kommer det bli bättre. Nu kommer du få ordning på ditt liv. Som om det med ett trollspö skulle förändras. Men jag har redan kalendrar, kom-ihåg-lappar och att-göra-listor. Jag behöver egentligen inte en till skrivbok. Det kommer inte på något sätt underlätta mitt liv. Jag vet det. Ändå känns det som lösningen.

Jag gick en ångestkurs på öppenpsyk för något år sedan och där fick vi göra ett personlighetstest. Personlighetstesten kunde säga hur vi var som personer när vi mådde bra och hur vi blev när vi mådde dåligt och det var verkligen så klockrent på mig. Ordet som kom upp var petimäter. Jag hade aldrig hört det förut, men det stämde så bra in på mig. För jag är verkligen inte pedant eller noggrann när jag mår bra, tvärtom, men när jag mår dåligt, jösses. Då vill jag sortera och strukturera hela mitt liv, ställa saker i ordning, för att sedan välta omkull allt när virvelvinden i mig kommer tillbaka.

Min man kan bli galen på mig när jag står och sorterar saker i ett skåp i stället för att ta tag i den verkliga städningen. Men just där och då känns det livsviktigt, på riktigt. Man hör det ofta sägas att personer med ADHD är mer beroende av ordning och reda på utsidan, just för att det är en sådan oordning på insidan, och jag tror helt klart att det är sant. Det är bara att det är så svårt att hålla den där ordningen när man mår bra…den kommer liksom endast fram i stunder där man mår dåligt.

I vilket fall… nu har jag köpt mig ett nytt liv. 418 kronor kostade det och jag är redo att börja om från början igen. Nu kör vi!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

För några veckor sedan var jag ju i Stockholm. Det var en himla ångest redan innan jag skulle dit då jag avskyr att resa ensam när jag inte vet vart jag ska. Ofta har jag en chaufför eller tar med mig någon som kan lugna ner mig. Men ibland måste jag bara klara det själv, och hur mycket jag än förbereder mig eller försöker att kontrollera situationen så drabbas jag av en fruktansvärd ångest. Jag kan bli så arg och irriterad på mig själv för att något som ska vara så enkelt för mig blir så stort och svårt. Ja, ja i vilket fall skrev jag av mig min upplevelse och den landade som en krönika hos special nest. Ni finner den här.

Titeln kanske inte är den bästa ”Snart 40 år och kan inte åka tunnelbana själv”. Jag skulle själv aldrig säga ”jag kan inte”, tvärtom tänker jag att jag klarar allt, (bara med mer eller mindre ångest). Det som blir jobbigt för mig personligen är att jag kan klara att driva igenom stora och svåra saker, vad gäller företag och arbete. Men små saker som borde vara simpla känns jobbigare. Jag klarar absolut av att åka både tunnelbana, tåg och till och med flyg. Men jag väljer mina situationer…

Det är viktigt att skilja på vad du kan och vad du vill. Jag tror mig klara det mesta, men väljer att inte utsätta mig för vissa saker just för att jag inte vill (för att det ångestmässigt kanske inte är värt det). Så ställ dig själv den frågan ibland, är det för att du inte kan, för att du inte vill eller för att det helt enkelt inte är värt det?