Precis som vanligt

När jag skriver det här är det lördag och bara några timmar kvar innan min andra skoldag börjar. Hela dagen ska spenderas framför datorn vilket ändå känns som ett bättre alternativ än alla stillasittande timmar på tåg om vardagen hade varit som vanligt. Men ingenting är som vanligt.

I morgon, söndag, är det visning på vårt hus. 14 familjer ska stega in i mitt hem för att se om de kan göra det till sitt eget. Jag ser fram emot dagen med blandade känslor. För ingenting är som vanligt.

Jag har svårt att tänka på  något annat än mitt nya hus. Tapeter, kök, mitt alldeles egna terapistuga. Ankor, hönor, hundar. Har svårt att hålla fokus i samtal. Vill inte längre vara på jobbet men inte heller i mitt egna hem. Ingenting är som vanligt.

Känns som jag bor mellan två världar. I glappet mellan nuet och framtiden. Det är i för sig precis som vanligt.

Hypokondri och dödsångest

Jag bär alltid på mer eller mindre oro. Men sedan årsskiftet har jag suttit fast i hälsoträsket och varit smått hypokondrisk. Det är den värsta formen av ångest om du frågar mig. Jag oroar mig hellre för ekonomi, mögel i väggarna eller att dottern inte ska ta hand om sin kanin än för min egen död. Det är så jäkla sjukt det där med hypokondri. Jag är inte rädd för sjukdomar i sig, eller för själva döden, utan mer rädd att inte få leva. Att inte få se mina barn växa upp. Att inte få förverkliga mina drömmar.

Och istället för att göra just det, LEVA, när man har chansen. Så går man och oroar sig för att dö. Funderar på runt vilket hörn den står. Det skrämmer mig att inte veta. Men jag gissar att det skrämmer mig mer om jag skulle veta. Att det ska vara så himla svårt. Själva levandet. Själva njutandet av nuet.

Jag har allt jag behöver.

Ändå väntar jag på att någon ska ta det i från mig. Tar ingenting för givet. Någonsin.

Jag vill sluta oroa mig. Vill sluta se sjukdomar och faror i allt. Min hjärna går med ständig varningsblinkers som att jag lever i en livsfara när det i verkligheten är tvärtom. Den där dagliga ångesten stoppar en från att leva, från att vara lycklig. Den är spännande den där hjärnan. Ingenting den säger är sant, i alla fall inte just nu. Och ändå kan man oroa sig för det.

Jag vill inte sitta där när jag är 85 år och känna att jag levt hela mitt liv i det där rädsloträsket. Att jag oroat mig, i onödan. Alla sorger och rädslor blir genomlevda dubbelt så mycket när man går och bär på dem i förtid och jag vill inte bli så förblindad av de blinkande lamporna att jag inte ser allt jag har framför mig.

Och när ljuset väl slocknar vill jag inte inse att jag levt ett helt liv genom att oroa mig för döden istället för att göra det jag egentligen vill, leva.

Bild från hemnet

Ok. Nu har mäklare, fotograf och besiktningsman varit här. Huset ligger ute på hemnet och det är helt enkelt inget mer för mig och min man att göra nu än att vänta. (Något som vi båda avskyr). Vi sade till varann, det kommer kännas bättre när banken är klar, när fotografen varit här osv. Men det känns inte ett skit lättare.

10 timmar efter att huset lagts ut på hemnet tittar jag och min man på varandra med funderingen om man kan kontakta mäklaren för att se om någon har hört något, visat intresse. Vi önskar en daglig uppdatering. Eller helst en i timmen om jag skulle få bestämma. Men som de stabila personerna vi är gjorde vi givetvis inte det. Vi väntar.

Bild från hemnet

Tålamod är varken min eller min mans bästa sida. Tror inte jag känner någon som har mindre tålamod än oss. Allt ska gå fort. Vara gjort helst igår. I mitt huvud är det nya huset färdigrenoverat. Vi säger till varandra att vi ska ta det lugnt. Vänta. Men båda vet att det aldrig kommer bli sant. Vänta bor inte innanför våra väggar. Har heller aldrig gjort.

Nästa helg är det visning. Allt känns fortfarande overklig. Kan inte förstå att jag ska flytta in i min dröm men inte heller att jag ska lämna min trygghet. Ett husköp låg inte i planen denna sommar. Det har visserligen inte något som dykt upp gjort. Och kanske är det tack vara all skit som hänt 2020 som gör att vi faktiskt chansar och tar vårt pick och pack och drar. För med sjukdomar, död och corona har vi ju lärt att oss att livet inte går att vänta på, att det måste levas nu.

Bild från hemnet

Och fast att jag är orolig, rädd, ångestfull går runt med värk i både huvud och kropp och knappt sover om nätterna så vill jag inte backa tillbaka. Jag vill göra det här NU. Det är alltid jobbigt att gå ur sin komfortzon, man går liksom lite grann sönder på kuppen. Men när man är förbi den och kan limma ihop sig igen är man så mycket stadigare och starkare än förut.

Håll tummarna för oss i veckan. Att huset blir sålt snabbt och lätt så att vi kan ge oss av till vårt drömboende. Vet du någon som är intresserad av ett trivsamt boende i lugn miljö nära till pendling av tåg och buss. (också nära till badplatser, lekplatser och skola) så snälla tipsa gärna om vårt.

Du hittar vårt hus här

Vet du vad. Det är ok att vara ledsen. Det är ok att vara arg, sörja. Det är ok att känna att livet är orättvist, att känna sig som ett offer och att gråta. Det är ok.

Vad som är mindre ok är att fastna i en offerroll eller i bitterhet. Att bli bästis med orättvisan och att ständigt hålla den i hand. Att grubbla, förbanna andra eller hata sig själv.

Ibland beror starka känslor som inte går över på att du inte vågat uttrycka dem. Att du sväljer dem istället för att spy ut dem och på så vis fastnar de i din kropp. Det är inget fel i att tycka synd om sig själv och slicka sina sår. Men om du fortsätter att slicka även efter att såret är läkta så skapar du såret själv samtidigt som du skyller på någon annan. Då förhindrar DU det förflutna från att läka.

Så när du är ledsen. Var ledsen. När du är arg. Var arg. Se känslorna som en våg och surfa på dem när de kommer. Även om du stundvis kan bli översköljd så är det viktiga att inte fortsätta försöka bada i dem även när vattnet har flutit i väg. Sitta där och plaska samtidigt som man skriker att man drunknar.

Vi människor brukar vara duktigare på att registrera när känslorna kommer än när de går, därför är det viktigt för oss att se och påminna oss om att de faktiskt gör de också. De försvinner, eller i alla fall minskar i omfång. Om vi vågar ta emot en negativ känsla med öppna armar, kan det ibland också var lättare att låta den gå ❤︎

Man kan inte jämföra sitt mående eller sin diagnos med någon annan. Bara för att JAG har ADHD och jobbar heltid  samtidigt som jag studerar och driver företag kan inte jag säga att alla med ADHD kan om de bara försöker. Bara för att jag haft ångest och lyckats att bli av med den kan jag inte tro att min formel för att må bra gäller för andra.

Det är så mycket annat som styr. Din uppväxt, din gentik, din miljö, dina tankar. Ingen situation (eller person) är den andra lik och det är det viktigaste JAG kan komma ihåg som behandlare.

Vissa blir friska och mår bra efter 10 samtal, andra behöver 10 månader och andra 10 år. Det är så lätt att förringa och förminska psykisk ohälsa, kanske speciellt om man burit den själv och också tror att man bär på lösningen.

Om du är en person som tror att du bär på lösningen för välmående så kom ihåg att det är DIN lösning, och inte andras.

Hjälp, stöd och positiva tankar kan förändra mycket. Men det kan inte förändra allt. Så försök  att inte pracka på andra dina råd (hur goda dem än är) även om du i bästa fall gör det med välmening. Jag tror att vi alla som någon gång lidit av psykisk ohälsa har fått ta del av andras lösningar, goda råd och åsikter när man inte bett om dem. Och ofta känns de mer förnedrande och kränkande än hjälpsamt. För i sanningens namn finns det inte EN lösning, det finns tusentals. Kom ihåg det innan du delar med dig av din.

Hejdå huset!

Nyp mig i armen.

Det känns fortfarande inte sant, kanske för att vi inte riktigt nått mål även om pappren är på skrivna. Men vi har köpt ett hus. Inte heller vilket hus som helst, utan ett hus, på landet, intill en sjö. Endast ett stenkast från vårt eget hus.

Jag vågar knappt säga det högt. Än mindre skriva det. Är så rädd att det faller mig ur händerna. Innan affären går helt i lås ska vårt eget hus säljas. Så där står vi nu. Mitt emellan köp och sälj.

Som mellan dröm och verklighet. Igår kändes som ett blixtnedslag i mitt huvud. ”Jessica du kan nu bygga allt det där du drömt om”. Och även om jag visste det redan när vi tittade på huset och skrev på pappren så var det först då meningen verkligen slog till mig. Är det sant? Wow…

Jag var inte förberedd, allt har gått så fort. Vi hade ju precis bestämt oss för att stanna kvar här i några år till även om både jag och min man i flera år har längtat bort. Men så fick vi syn på huset och kunde inte släppa det. Båda sa i kör: det är vårt. Och så fick det bli ❤︎

Hejdå växthuset!

Huset är ingen dröm, eller i alla fall inte min dröm. Men har stora potential till att bli och jag ser så mycket fram emot att få göra det till vårt eget. Men läget, det är perfekt! Jag kommer i framtiden kunna ha min samtalsmottagning hemma, jag kommer ha alla de där djuren jag drömt om och jag kommer kunna åka båt, paddla kanot eller bara gå ut och ta mig ett nakendopp om jag det skulle önska (det senare kommer förmodligen aldrig hända). Men ändå.

Hejdå min älskade trädgård!

Så denna veckan hoppas jag att vårt hus kommer ut till försäljning och att försäljningen både går snabbt och lätt (och givetvis gärna med en liten vinstmarginal) så att vi kan påbörja kommande renoveringar. Så snälla, håll tummarna för mig där ute.

Tack gud.

Tack livet.

Tack världen.

TACK♡