Allmänt

Gud vad jag är vuxen nu. Men samtidigt känns det inte så. Det är konstigt hur det på ett sätt kan kännas likadant samtidigt som kroppen förändras. För det gör den. Den är tröttare nu, och har mer ont. Om jag jämför med tidigare i mitt liv.

Visst jag har förändrats, både inuti och utanpå. Förutom de där rynkorna så har jag blivit klokare, snällare mot mig själv, lärt mig att säga både ja och nej. Jag har lärt känna mig själv, på djupet, och kan på ett annat sätt än tidigare stå upp för vem jag är, vad jag vill, och vart jag ska.

Jag skulle vilja säga att jag blivit mer orädd, men det är inte sant. Rädslorna har bara ändrat form, bytt plats eller ändrat riktning. Jag är inte lika rädd för att säga ifrån, eller bryr mig inte lika mycket om vad folk ska tycka och tänka. Kanske har jag hittat vad som är viktigt, på riktigt, i alla fall för mig.

Jag har inget att bevisa för någon, mer än mig själv. För ofta är den hon jag slåss mot, den där lilla rädda Jessica som ständigt gråter och slåss, som varnar mig för alla faror och tror att oavsett vad jag gör som kommer jag aldrig att lyckas, eller i alla fall inte bli lycklig. Och jag skulle vilja skrika till henne; se på mig nu. Och ge henne en sightseeing över mitt liv för att visa upp vad jag eller närmare sagt hon har gjort. Hon som inte trodde på sig själv. Ibland önskar jag verkligen att man kunde tala barnet i sig själv till rätta. Men det bär sina egna känslor, sina egna minnen.

Men jag är säker på att vi ska mötas en dag, för att klippa ihop våra historier och tillsammans göra det till en vacker film. För att visa för oss själva att delarna av oss sitter ihop, även om vi går isär, är så olika. Det är som att jag inte tror på henne, och som att hon inte tror på mig. Att vi alltid kämpar med att berätta vår egen historia utan att förstå att vi bär på samma.

Kanske är det först nu, efter 40 som jag på riktigt kommer bli vän med mig själv. Som jag kommer att sluta fred med både min kropp och barnet i mig själv. Det är i alla fall det jag hoppas på. Så grattis till mig själv. Till liten som aldrig blir stor. Och till stor som aldrig igen vill bli liten ♡

40-års kris

Jösses vilket start på året. Kan inte minnas senast jag kände mig så bräcklig och svag. Det finns ingen anledning eller orsak. Det bara är. Ångesten sliter och drar i kroppen, och man kämpar med att behålla sitt logiska vuxna jag och inte låta ångesten fånga en helt. ”Men skärp dig, lägg av”. Orden biter inte på tankar som far i 500 knyck. Istället följer jag med stormen. Jag tillåter ångesten  att vila i bröstet och tröttheten breda ut sig över min panna. Jag accepterar både tårarna och tankarna, jag låter dem vara. För jag vet att det går över.

Ibland vaknar jag upp på morgonen, känner mig som mig själv och tänker ”idag är det bra”, men så räcker det med ett ord eller ett missat telefonsamtal för att ångesten ska bubbla upp inombords. Jag känner en stress som egentligen inte hör hemma i mig men jag lyssnar in och famnar om. Jag bokar av saker i kalendern. Försöker sortera intryck och springer längst vana vägar. Jag släpper planerna för framtiden, försöker se nuet och bara vara. Jag försöker sortera mellan jag vill och jag orkar. Men sanningen är att jag vill och alltid har velat så himla mycket men egentligen inte orkat någonting.

Känslan är gammal och går inte att lyssna på. För ska jag låta ångesten och energin styra tar den över hela mig.

Men kanske är det inte min gamla ångest som gör sig påmind. Kanske är det en begynnande 40-års kris då födelsedagen närmar sig. Jag märker att jag börjar notera åldrar på människor jag möter. ”Den personen är äldre än mig och den är också äldre än mig”. Jag drar slutsatsen att eftersom det finns människor som är äldre än mig borde jag rimligtvis ha några år kvar att leva. Jag pustar ut av lättnad varje gång jag hör någon bli frisk från världens alla sjukdomar och jag sjunker till botten varje gång jag hör hur någon drabbas.

Jag vet att livet inte kommer med några löften men jag hade behövt dem nu. Någon som kan ge mig ett kvitto, en garanti för att jag får se mina barn växa upp och förverkliga några av mina drömmar. Jag har bestämt mig för att bli 96 och är rädd för att döden fångar mig i förtid. Jag som har så mycket kvar. Varje gång jag ser en pensionär blir jag varm i magen och känner hopp. Jag vill också så himla gärna bli gammal!

Jag är van med ångest. Belive me. Men denna är starkare och gör ondare än vanligt. Jag skulle så gärna byta den här mot mina vanliga känslor men denna ångest vill inte bli återlämnad.

Halva livet sägs har passerat (så förhoppningsvis återstår lika många år till). Det sägs ju att man blir klokare med åldern och kanske är det inte klokhet som kommer med åren utan mer medvetenhet om hur kort och skört livet kan vara? Jag känner att det blir än viktigare att njuta av sina dagar, umgås med personer värdiga ens kärlek och inte slösa bort timmar och dagar på skit. Kanske är det dags att resa sig upp ur krisen och bestämma sig för hur andra halvan ska se ut. Vad ska jag lägga min tid och energi på och hur ska jag ta hand om mig själv. Jag vill inte ångra eller sakna något. Jag vill känna att jag har levt, tagit chanser, risker och vågat säga vad jag tycker. Kanske är en 40-års kris inte en kris utan en möjlighet till förändring. Ett tecken på att stanna upp och se vad du egentligen vill och vart du ska. Jag skakar av mig de negativa känslorna och reser mig upp. Livet här kommer jag!

Rutiner i sociala medier

Jag vill verkligen hitta, eller jag kanske ska säga följa en rutin som funkar för mig när det kommer till inlägg i sociala medier och när det kommer till försäljning. Jag skulle vilja lära mig att följa rutiner i företagandet så att saker inte missas och att jag inte bara gör det jag tycker är roligt eller känner för. Jag vill faktiskt jobba hårt och komma framåt. Så jag hoppas kunna börja med det i år. Hitta ett arbetssätt jag gillar och följa det, regelbundet.

En trygg & inspirerande kontorsmiljö

Jag vill få ordning på mitt kontor. Jag har under mina snart 8 år som företagare haft mitt kontor på olika platser i hemmet men aldrig lyckats hitta något jag gillar. Det blir att jag landar i soffan vid köksbordet eller lite varstans i huset. En av anledningarna tror jag ligger i att jag vill vara nära barnen och familjen och att man då sitter bredvid dem och skriver. Men samtidigt vill jag i bland vara i fred och när man jobbar med massa papper så behöver man ibland srprida ut sig. Detta året skulle jag verkligen vilja få ordning på mitt lilla utrymme. Jag har köpt ett större skrivbord, vill köpa en bekvämare stol och försöka skapa en sådan trivsam miljö att jag VILL sitta där. Det hoppas jag lyckas med detta året.

Ordning bland papper & listor

Jag har ju papperslappar, med både tankar och att-göra-listor lite över allt. Jag vill hitta ett sätt att få ordning på min hjärna och hitta en kalender som har allt där jag kan få ner kom-i-håg både för jobb, familj och företag, som det är nu blir det en salig blandning av allt och svårt att hitta.

Energi

Energi, jag hoppas kunna hitta energi detta året. När jag tittar tillbaka i gamla anteckningar ser jag samma ord upprepas. Trött, trött, trött.. Jag är så trött på att känna mig trött, trött på saker som gör mig trött, trött på att få höra om andras trötthet. Så 2020- hejdå trötthet.

Tillit

Tillit. Jag hoppas verkligen jobba upp en relation mellan mig och tillit. Just nu tappar jag bort den så fort jag vänder bort blicken. Jag vill att den ska finnas där, även när jag tittar tillbaks.

Nya kunder & klienter

Klienter och kunder. Jag hoppas att komma ha lagom mycket samtalsklienter i gång hela året. Att när en slutar, kommer automatiskt en ny. Jag hoppas att mina workshops blir fulla, och att företaget utan en kraftig ansträngning rullar runt.

En glad & härlig utbildningstid

Jag hoppas att jag kan finna ro och glädje i mina Malmö resor och att utbildningen går bra. Just nu känns resandet tufft men jag hoppas kunna hitta rutiner att vända på det. Att jag kan unna mig något eller hitta något glädjande just i resan, det är ett helt år kvar så det kommer att bli otroligt tufft om jag inte gör det.

En sund & stark kropp

Jag är så trött på att ha ont, att känna mig plufsig och svag. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan man hade i kroppen som vältränad, och den finns inte där i dag, alls. Jag vill inte behöva tänka på vad jag äter. Jag vill inte bry mig om kolhydrater, socker och fett. Men gör jag inte det pekar vågen ständigt uppåt och jag får hämta tillbaka mig själv igen. Jag är trött på att behöva ha kontroll på vad jag stoppar i min mun och hur jag rör mig. Ok, jag kommer aldrig bli så vältränad som förut då jag inte är beredd att träna tre timmar om dagen. Men jag vill inte heller må som jag gör nu där jag vid minsta ansträngning känner mig döende. Jag vill känna mig stark igen. Jag hoppas att min rygg kan tillåta mig att springa, och att jag kan fortsätta med yogan. Jag håller tummarna att jag i slutet av 2020 är i bättre skicka än vad jag är i nu, och då pratar jag om känslan i kroppen. Jag vill känna mig frisk och stark.

En färdig företagsplan (och en tro på att den är möjlig)

Jag har sagt till mig själv att detta är året då jag bygger en färdig struktur och plan för mitt företagande. Jag kan inte hålla på och dubbeljobba så många år till. Eller jag vill inte hålla på och dubbeljobba så många år till. Jag vill kunna ha fri tid efter mitt jobb att lägga på träning, familj och vänner. 2021 ska jag ha en plan som jag själv är taggad på och tror är möjlig hur jag ska kunna gå ner i tid eller skifta jobb så att jag kan leva mer på mitt företagande än min anställning.

Kärlek & gemenskap

Som jag sagt skrivit om vid flera tidigare tillfällen har jag haft starka ensamhetskänslor hela livet. Problemet är att de ofta kommer ”upp poppande” fast att jag inte längre är det minsta ensam. Jag vill inte att de känslorna längre ska vara dominanta. Jag har blivit bättre på att inte knuffa undan människor och på att visa kärlek. Jag har tillåt nya människor att komma innanför min mur och jag har en kärleksfull familj. Jag önskar att jag kan låta de positiva känslorna av kärlek och gemenskap ha övertaget detta året. Om så bara för merparten av året. Skulle kännas så skönt med en varmare och mer tillitsfull känsla i magen än den där gamla kalla tomheten. Är trött på den och byter ut den nu. Bytt är bytt, kommer aldrig åter.

Japp det var mina önskningar av 2020 det.

Jag tänkte summera varje månad med ett litet självporträtt men eftersom jag är värdelös på att ta bilder på mig själv bjuder jag här på en bild från hotellrummet i Malmö. Om jag känner mig själv rätt så är det säkert så det kommer att se ut varje månad. En spegelbild från varje malmöresa. Ja det återstår att se!

Januari blev en tuff månad där jag helt plötsligt fick en smäll av väldigt stark ångest. Den höll i sig i ca två veckor. Jag visste att det skulle gå över men det förvandlade ju hela Januari till en ganska jobbig månad där jag sovit dåligt och varit full av oro. Mitt ledord för året var tillit och jag lovar att vi fick en tuff start där jag verkligen fått öva mig på tillit. Tillit till att ångesten skulle gå över och att det kommer gå bra.

Det har varit mycket på gång och en ganska orolig månad över lag. Jag har startat upp  två nya samtalsklienter, vilket känns super kul och ska nu gå in i min handledningsfas i skolan. Företaget är ju i förändring så mycket blir att tänka på vad jag ska göra, vad som ska bort, nya rutiner osv. Så hjärnan jobbar för fullt även om det inte händer så mycket utanför den.

Det har varit mycket utgifter den senaste tiden i och med min lokal och i slutet på januari så bestämde sig också min dator för att ge upp, suck. Så det blev en mycket dyr, men väl förtjänt för tidig 40-års present till mig själv. För om det är något jag använder så är det min dator ♡

Jag hoppas nu på ett mentalt lugnare februari. I februari kommer jag ha öppet hus, hålla min första workshop i lokalen och även ha en 40-års fest så jag hoppas verkligen det blir en månad av GLÄDJE.

Jag arbetar som sagt med att skapa nya rutiner i mitt företag och håller på och bygger mig en helt ny arbetsplats här hemma, samt ska jobba på att vara uthållig med att marknadsföra och sälja produkter. Denna månaden hoppas jag komma igång med mina eteriska oljor och kunna sälja lite färdiga blandningar av dessa. Jag har också valt ut ”Annas oroliga mamma” som månadens produkt så tanken är att ha den i fokus hela månaden. Vi får se hur det går.

Ja det var en sammanfattning av januari, smärtsam, rörig, men med hopp om framtiden.

Snabba ben och trötta fötter

Rubriken har inget med mig att göra. Har varken snabba ben eller trötta fötter, men jag har börjat springa igen. Eller ta det med en nypa salt. I skrivande stund har jag haft ETT enda löppass. Jag tog mina första stapplande löparsteg det här året i början på veckan. Trots att jag tänkt på löpning var och varannan dag har det inte tidigare blivit av. Jag har skyllt på att jag inte har några skor, vilket i sig är en sanning så jag slängde mina gamla för över sex månader sedan då de var utslitna. Och sedan dess har jag inte haft kraften att köpa nya.

”Jag borde springa, jag borde springa” är ett mantra som upprepat sig i mitt sinne det senaste. Jag vet ju vilken bra medicin det är för mig så det är bara idioti att låta bli. Min hjärna vet vad min kropp behöver…men min kropp skiter uppenbarligen i vilket.

Men i och med förra veckan starka ångestdusch gjorde jag slag i saken, köpte ett par skor och sprang.

Löpning (eller ja, snigeljoggning kanske är sannare ord) är som medicin för mig. Jag mår alltid väldigt bra, efteråt, och kan egentligen inte förstå att jag kan avbryta vanan att springa när den betyder så mycket för mig och uppenbarligen förändrar mitt liv. Förr sprang jag en mil var och varannan dag. Men det är inget försvar när man den senaste tiden inte tagit ett endaste löpsteg.

Man skulle önska att knyta på sig löparskorna skulle vara lika enkelt som att svälja en tablett (eftersom det enligt forskning ger samma eller bättre effekt) men det är det givietvis inte. Träning tar både tid och energi (men ger ofta dubbelt tillbaka).

Efter springturen kom påminnelsen om varför jag haft mitt uppbehåll som ett slag i ansiktet, eller kanske mer ett slag i ryggen. Ja för ryggen är ju anledningen till problemet. Jag har den senaste månaden inte haft någon smärta i ryggen alls och glömde i vanlig ordning av problemet. Tills efter springpasset då smärtan gjorde sig påmind och har nu suttit i hela veckan.

Jag visste inte ens att det var möjligt att man kunde ha så dåligt minne. Att jag kunde glömma bort att jag regelbundet går hos en sjukgymnast och har slutat springa på grund av min rygg. Det kanske trots allt inte är ryggen jag behöver söka hjälp för, det kanske är huvudet….😆

Vi har haft flera år tillsammans du och jag och jag måste erkänna att jag visste att du skulle lämna mig någon dag, men inte trodde jag att det skulle bli så snart. När det väl sker så gör det det i en väldig fart. Du har blivit långsammare, och tappat din forna glans, men ändå trodde jag att du skulle hitta tillbaka någonstans.

Du hostar och du hackar och jag försöker att ta hand om dig, men du visar ingen förbättring, nästan som om du skriker ”lämna mig”. Kanske är det för att du var min ”första” att det är det som gör det så speciellt. Att jag inte vill att du ska somna så jag försöker att väcka dig snällt.

Förbi är tiden, då vi hade det bra. Men tänk vad mycket vi gjort, fram till idag. Utbildningar och böcker, föreläsningar och hemsidor,  du har hängt med mig från stad till stad. Att du funnit dig i allt jag skapat genom åren gör mig fantastiskt glad.

Det är dags att byta ut dig. Vi har kommit till platsen där vi måste säga hejdå. Det kanske är överdrivet att säga att det skär i mitt hjärta, (men plånboken säger så). Så adjö min trotjänare, min MacBook air. Jag hoppas att du inte förbannar mig för att du inte fick en repair.

Vi ses i himlen där träffas vi igen. För trots att du nu lämnar mig, har du varit en trogen vän. Ja du blir ersatt, av en mer rosa gestalt. Men kom ihåg att du alltid kommer vara den första, och det slår ju allt ❤️

Dessa dagar är  som bomull för själen. Dagar som inte är fyllda av mer än ljus och tiden som finns just nu. Jag stannar upp, blundar, och bara är.

Fast att jag är en person som älskar att ha att göra finns det inget jag gillar mer än när schemat är tomt. Jag vill kunna sitta i soffan men kaffekoppen, gå den där långpromenaden eller bara skratta tillsammans med mina barn.

Vanligtvis promenerar jag själv men denna dagen hade jag turen att få med mig hela familjen. Japp det är sonen som står bakom kameran. Älskar hans foton trots att de är sneda (eller kanske för att de är sneda). Han ser alltid allting från ett annan synvinkel <3

Och ljuset, det fantastiska ljuset <3 Äntligen känns det som att luften når ända ner i mina lungor <3

Helger när de är som bäst <3 Man får en liten dos av djur, natur och kärlek. Inget mer behövs.

Januari har varit snötomt och för min del får det gärna fortsätta så. Jag behöver det gröna, det ljusa och det varma.

Det är så här jag vill minnas januari. Varm sol, kallluft & tillsammans med dem som betyder allra mest<3

Önskar dig en fin fredag!

Jag är idéspruta och kreatör. Jag älskar energin som infinner sig när ideér poppar upp, när man är ”på gång”, full av förväntningar. Känslan ”inget kan stoppa mig nu” är så stark under tiden man planerar och strukturerar, men sen… när man ska gå in i fasen ”att göra” och ”att sälja” så är det som att energin sinar och ingenting känns lika kul. Efter alla år av företagande så har jag kommit fram till att det handlar om att jag jobbar med hjärtat och inte hjärnan, det där med att vara smart, dra in pengar, marknadsföra sig…det är inget som lockar. Tvärtom. Men som företagare vet jag att den där delen också måste finnas.

I många år har jag undvikit det, låtit det bli som det blir och i ärlighetens namn inte gett mitt företag en riktig chans.

Jag har skrivit böcker och skjuvat dem längst in i min garderob, nästan rädd för att någon skulle vilja läsa. Jag har anordnat kurser, workshops utan att riktigt prata om dem och låtit platserna fyllas mer av en slump än av skicklighet.

Men jag har företagsdrömmar, och har haft i flera år. Jag vill på riktigt kunna leva på mitt företag. Styra mina dagar, mina tider och mitt liv. Därför måste jag förändras. Så nu är det slut med att gömma huvudet i sanden och hoppas på det bästa. Även om jag aldrig kommer att älska sälj så älskar jag det jag gör och det behöver och vill jag prata högre om.

Så från och med nu är det jag som stoppar böcker rakt framför näsan på er och skriker ut om mina kurser så högt att hela världen hör. Eller nej, kanske inte riktigt så men nästan…

Jag älskar verkligen mitt företag, det är en sådan stor del av mig själv att jag inte vet vem jag är utan det och kanske kan det inspirera andra att jag pratar högt om mina drömmar och mål, eller åtminstone fortsatt motivera mig själv.

Otroligt många känner sig ensamma idag. Även om vi har både familj och vänner. Men på något sätt tror jag att vi glömmer bort att vi förändras, att vi kan växa i från varandra, att man kan hålla av någon, kanske till och med älska dem, men inte behöva umgås. Inte vet jag, det här är ingen sanning utan bara en tanke jag testar.

Men det ligger en sanning i det där gamla talesättet ”du blir som du umgås”. När jag var yngre var jag självdestruktiv och mådde dåligt och en del av mitt umgänge bestod av andra personer som också på olika sätt var självdestruktiva och mådde dåligt. Men jag är inte samma person idag, och skulle min gamla vän vara kvar i sitt forna leverne så går våra liv inte riktigt längre ihop eller hur? Jag kan säkert få en massa skit för det jag säger just nu, för jag har skalat av mig energitjuvar och vänner som fastnat i ältande. Men innan jag sade upp bekantskapen så försökte jag givetvis, jag försökte få personen att må bra, jag försökte ställa upp, jag försökte förändra, men höll tillslut på att köra slut på mig själv. Enda sättet att rädda mig själv var att säga hejdå.

Personerna du umgås med ska passa in i din framtid, inte i ditt förflutna.

Och jag säger inte att det är lätt, jag slåss fortfarande med skuldkänslor, för det handlar inte om att jag inte tycker om personen eller personerna. Det handlar om att jag inte alltid orkar vara den ”vuxna” och den som alltid ska ta hand om. Och jag vet att många stannar kvar i dåliga vänskapsrelationer hellre än att vara ensamma, jag har varit där själv.  Men när ett telefonsamtal med ”bästisen” slukar din energi och det du egentligen vill är att INTE svara i telefonen så är det nog faktiskt inte din bästis utan snarare en energitjuv. (Och nu talar jag inte om  korta perioder när någon är nere och man ställer upp och tröstar, nej nu pratar jag av ett mönster som förekommit i flera år).

När jag tänker på mina vänner så vet jag vilka som ställer upp utan att blinka. Jag vet också vilka jag ställer upp för utan att tveka. För det är ju faktiskt så att du inte vill gå upp mitt i natten för alla människor, och det är ok. Men dom där få personerna du skulle göra det för, och dom skulle göra det samma för dig. Det är dem du ska hålla tag i.

Om du är den smartaste personen i rummet så är du i fel rum!

Ovanstående mening är något jag hört i flera år när jag lyssnat på företagspoddar och jag har verkligen känt att jag saknat en person som är framför mig, före mig, som jag kan fråga om råd eller ta rygg på (nu har jag det tack och lov). Det sägs att vi är och kommer att bli som våra fem närmsta vänner. Och när jag tittade runt omkring mig så hittade jag ingen som var på den platsen jag ville till. Och det betyder ju att jag behöver utöka mitt nätverk. Jag behöver personer som strävar åt samma håll som jag för att ha någon att växeldra med.

Det jag pratar om nu kanske inte alls berör er som inte driver företag eller vill ta stora skrämmande steg i livet. Men sanningen är att våra närmaste ofta hindrar oss, och inte stöttar oss i det där stora kliven, så vida dom inte gjort resan själv. Det är just därför du behöver andra människor runt dig som peppar dig, lyfter dig, stöttar dig. Och inte skrämmer eller drar ner. Och nej vår familj och våra vänner skrämmer oss inte för att vara elaka, dom skrämmer oss för att dom är rädda. Ingen av mina föräldrar har tex läst på högskola, så de tyckte självklart att det vore smartare att satsa på ett jobb. Ingen i min familj har drivit företag och tycker kanske därför att det är bättre att satsa på trygghet. Dom som älskar dig vill skydda dig och kommer varna dig för att dom är rädda för att du ska misslyckas. Men har du någon nära dig som har kommit ”längre än dig” så kommer den personen hålla dig i handen eller putta dig lite, lite längre fram.

Jag tycker att vänskapsrelationer är ett sådant viktigt ämne för jag vet att vi är många som bara stannar kvar fast att vi  inte trivs. Idag är jag så glad och tacksam för att jag vågat kliva ur relationer jag inte trivts i. Där folk utnyttjat mig och tagit utan att ge tillbaka. Jag är fullt medveten om att det är mitt sätt att se det på, och att det finns flera sanningar i en historia. Men det viktigaste är och kommer alltid att vara, att du lyssnar på din.

Så frågan är om du vill ”vara som ditt umgänge”, eller om du vill vara mer?

Besvikelse, en känsla jag är så van vid. Blir liksom aldrig förvånad när den visar upp sig, igen. Ibland vill jag till och med hålla den i handen redan innan känsla inträtt, känns bäst så, lättast. Orkar liksom inte bli besviken, igen.

Tillit. Ett sådant svårt ord för mig. Jag vet att du kanske bryr dig, men det känns inte. Det känns aldrig. Och du kanske älskar mig, så där som man ska göra när man växt upp ihop. Men det märks inte, alls. Och ibland känns det som att jag kämpar i motvind. Försöker få alla med mig på tåget medan de går runt på perrongen åt olika håll. Jag blåser i visslan, skriker, hejar på, leder dem hela vägen in. Ändå vänder de i dörren och ibland kan jag inte låta bli att tänka ”är det jag” fast att jag vet att det inte handlar om mig. Men det känns så. Kanske skulle jag vara snällare, mer älskvärd, givit än mer av mig själv?  Vad kan jag göra för att ni ska uppskatta mig, tycka om mig, mer?

Jag har tidigare gjort våld på mig själv, men det är slut nu, det är slut nu. För det handlar inte om mig, även om det känns så.

Jag tänker hoppa på tåget, titta ut genom fönstret och vinka hej då. För tåget går, och ni hänger inte med. Jag vet inte om ni vet det, om ni ens är medvetna om att allt vi har är nu…och att jag försöker ta vara på det. Men kan inte, själv.

Jag kom ensam och reser ensam. Har försökt att bygga ihop oss, som det flockdjur jag vill vara. Men hamnar ändå alltid lika själv. Jag försöker att hitta andra medresenärer, men få personer hittar in i min tågvagn. Jag skulle önska att ni visste att ni är utvalda, att jag vill ha er där, men att ni inte fyller platsen. Även om ni säger att ni är där, så känns det inte så. Stolarna som väntar på er är tomma, och jag påminns om det varje dag.

Och så tvivlar man på kärlek, när dem som borde älska en inte gör det alls. Vem kan då göra det? Vem kan då visa det?

Jag putter bort människor, ropar platsen är upptagen, fast att den är tom, och när mörkret kommer frågar jag mig själv; Vad är det för ide´ att ha en hel kupé, när man ändå inte har någon bredvid.

Platserna kanske inte alltid kommer vara tomma, och jag kommer kanske inte alltid att bära med mig denna känsla, även om det, just nu, känns så.