Marsmånads Malmö resa är över. Två tillfällen kvar sedan blir det sommarlov från utbildningen och sen är det bara en termin kvar. Jag räknar verkligen ner. Får verkligen se till att fira när det är över.

Helgen gick bättre än förväntat. Jag sov någorlunda bra natten till fredag vilket gör skoldagen lättare, och det var kul att se klasskamraterna igen. Dock fick jag vänta med att visa upp mina samtal till sista dagen vilket var jobbigare än jag trodde. Att hålla sig fokuserad och intresserad är svårare än vad man tror. När vi började kolla på mina filmer var det bara 2-3 timmar kvar innan mitt tåg skulle gå vilket gjorde mig ofokuserad och stressad (helt i onödan, jag vet). Men sån är jag.

Sen har jag otroligt svårt för det där med handledningen. Har så otroligt höga krav på mig själv och noterar alla brister och fel. ”Jag är duktigare än så”, kan jag tänka när jag ser mig själv. En tanke som absolut inte hjälper mig. Men jag märker att jag också har svårt att ta till mig andras tankar om min klient. Jag tycker många gånger att jag kan och vet bäst själv vilket heller inte är sant. Hm, det där är verkligen något jag behöver jobba på. Något att ta upp i min egenterapi kanske?

Fick med mig klasskamraterna till ett nytt lunchställe (vet inte om de blev lika nöjda som jag) som helt klart blev min favorit. Grönare än så här blir det inte. Deras toast var magiskt. Avokado heter stället om du gör ett Malmöbesök något gång♡

Jag fick också ett större och bättre hotellrum än de jag vanligtvis har vilket gjorde mig löjligt nöjd och glad. Även om utsikten över en parkering inte var vidare vacker så var det stora fönster och ljus. Mer än så kräver jag liksom inte. Ljus är allt för mig. Gör helt klart en stor skillnad på mitt mående.

Tågresan hem brukar vara det tuffaste momentet för mig. Denna gång var jag medvetet snäll mot mig själv. Jag krävde varken att jag skulle läsa eller jobba, och istället för att fylla öronen med poddar så satt jag och stirrade ut genom fönstret och jobbade med mina egna tankar.

Jag tror också att min klasskompis omedvetet satte huvudet på spiken till anledningen varför hemresorna blir så jobbiga för mig vilket jag innan inte varit medveten om. Vid flera tillfällen har det varit så att ett barn ringt och har varit ledsen och saknat mig när jag varit på väg hem. På lördagkvällarna ungefär vid åtta tiden har jag vid flera resor fått sms från min son där han frågar var jag är och när jag kommer hem vilket varje gång gjort mig gråtfärdig. Vid ett tillfälle minns jag till och med att jag satt på sista tåget hem och fick ett mail från skolan (på en lördagkväll?!?) där läraren berättar att sonen varit ledsen i skolan och att han berättat att det var för att jag var bortrest, att han saknade mig.

Alltså aj, det gör så jävla ont i mammahjärtat då. Och extra ont gör det när sonen uttrycker det eftersom han ofta försöker spela ”cool” och inte alls behöver prata med mig när jag är borta. Han klarar sig utan problem hela fredagen, men på lördagen hör han nästan alltid av sig för att kolla vart jag är eller bara säga att han älskar mig och saknar mig.  Så klart att den dagen blir tyngre att bära.

Barnens längtan efter mig gör förbannat ont, i mig, och det är då så lätt att drabbas av tankar, ”tänk om något händer”, ”om jag inte kommer hem….” osv.

Nu när jag hittat smärtan. Kunnat sätta ord på både det ena och det andra hoppas jag att jag också kan hantera det bättre. För ofta är det ju så att vi först måste kunna förstå vara känslor, för att kunna förändra dem.

Önskar er en fin dag!

Något jag gjort förra veckan som var planerat?

Eh, ja hela mitt liv är planerat. Jag var på yoga i tisdags och alla andra veckodagar går jag en promenad med hunden. Hade inga andra större planer. Jo för fasen, jag bakade också bröd. Två gånger till och med. På en vecka. Måste vara något slags rekord. Jag har också lagat mat varje dag och hållit mig till de recept jag förutbestämt. Risken när jag kommer hem från jobbet och är trött är att jag skiter i att laga mat för att det är jobbigt och att jag bara käkar sallad eller något halvdant. Avskyr att behöva laga mat. Men denna veckan har jag lyckats med det i alla fall. Starkt jobbat.

Något jag gjort förra veckan som inte var planerat:

Hmm, ja kanske att jag gjort några korta yogaövningar i princip varje dag eftersom jag har så ont i nacke och rygg.

Ett tips från förra veckan:

Jessica sitt för guds skull vid skrivbordet när du ska jobba så att du slipper få så jäkla ont i kroppen! (säger hon till sig själv samtidigt som hon ligger i sängen och skriver det här).

Förra veckans upptäckt:

Sjukgymnasten upptäckte att jag var sned i kroppen igen och knäckte mig rak gissar jag. Så nu ska jag försöka hålla mig rak. Hm..

Godaste maten jag lagat förra veckan:

Oj, jag har blivit så jävla grym på att laga mat så jag vet faktiskt inte. Men något som är jäkligt gott och går på några minuter är spenatsoppa där jag bara håvade i havregrädde, spenat och kryddor i en stekpanna. Klart på något minut eller två. Passar mig som inte vill stå framför spisen.

Förra veckans aj:

Alltså min nacke. Aj som fan. OCH min ländrygg. Har haft spänningshuvudvärk i flera veckor och vet knappt hur det känns att inte ha ont i huvudet och nacke. Plus att det är ett himla sjå att stå upp och bara skriva på tavlan på jobbet och sedan försöka sätta sig i en stol igen. Känns som ryggen ska gå av varje gång.

Förra veckans känsla:

Måste vara huvudvärk som är min starkaste känsla från veckan.

Förra veckans frukost:

Helgens hotellfrukost i Malmö.

Förra veckans magi:

Måste vara fredagen som bara svischade förbi. Hela dagen var mysig och gick i en väldans fart. Kände mig glad och tacksam hela dagen. Det var magiskt ♡

Betyg på förra veckan:

3

Inte en skråma?

I Japan finns en konstform som heter Kintsugi som bygger på att man kan laga det som är trasigt. Istället för att dölja sprickan så framhäver man den genom att laga den med guld. Det bygger på en förståelse att ett föremål som har en historia är vackrare än ett föremål utan historia. Att reparera ett trasigt lergods är inte enkelt, det kräver tid, tålamod, engagemang och ibland kanske hjälp från någon annan, men det går.

Konstformen skulle också direkt kunna överföras till oss människor. För idag uppfattar jag det som att vi ofta gör motsatsen, går sönder, och försöker dölja det.

När jag första gången fick höra talas om den här konstformen relaterade jag direkt till mig själv och min situation. För tidigare i mitt liv har jag skämts över mig själv och mitt förflutna, jag har velat gömma mig, prata tyst om det. Varken erkänna för mig själv eller någon annan att jag hade problem.

Men när jag fick min ADHD-diagnos började jag laga mig själv -med guld.

Jag började att prata om mina erfarenheter, visa upp dem, och insåg att det fick både mig själv och andra och må bättre. Jag slutade dölja mina sprickor, jag började istället framhäva dem, för det är dem som gör mig till den jag är. Vi har alla sprickor i vårt glas, mer eller mindre. Men vi visar inte upp dem för varandra, vilket kan leda till problem -vi känner oss ensamma. Men om du slutar tänka på att DU är sönder, och istället påminner dig om att alla andra också är sönder. Du ser det bara inte.

För helt ärligt, känner du någon som lever utan en endaste skråma?

Så börja se efter dina sprickor istället för att dölja dem, och börja reparera dem försiktigt, en efter en. Använd guld och låt dem glimma. Dina erfarenheter gör dig inte bara starkare, utan också vackrare. Så istället för att skämmas, skryt. Våga visa vem du är och vad du har varit med om. Du har levt, du har gjort fel, du är inte perfekt, men du finns, du lever, och DU är helt fucking fantastisk.

Jag är i slutfasen på min egenterapi och det senaste samtalet (som var på min födelsedag) pratade vi om hur jag skulle härda ut detta årets Malmöresor eftersom de har skapat en hög ångest hos mig de senaste tillfällena. Min terapeut föreslog att jag skulle ta med mig ett kort på familjen, en lykta eller något liknande som jag kunde ställa upp på hotellrummet och som kunde påminna mig om min familj. Jag fnös av idén ganska snabbt och tänkte att ”inte fasen kommer jag bära med mig en lykta på resorna”, och att jag tar fram ett kort och ställer på skrivbordet är heller inte så troligt. Jag släppte tanken ganska snabbt och begav mig hem.

Men direkt när jag kommer innanför dörren gav min man mig ett paket och i den låg en scarf. Utan att ens titta närmare på den kände jag att ”där är den”  dvs den där påminnelsen som terapeuten ville att jag skulle ta med mig till Malmö. Som jag kan bära likt en snuttefilt och ha tätt intill halsen både dag och natt. Ibland faller bitarna på plats. Vissa presenter blir liksom mitt i prick.

Födelsedagen är över och jag ska sluta och tjata om den men jag vill bara visa upp några av mina fantastiska presenter. Här är bara några av dem. Så som tex presenterna från mina fantastiska arbetskamrater. Den som har valt ut dem måste verkligen känna mig, det var så mycket jag i varenda en av dem. Och givetvis ett fantastiskt fint födelsedagskort målat av hobbykreatoren som verkar ha ett finger med i spelet över allt 🙂

Så som tex denna present som hon också målat men som kom från fantastiska Nevenka som utmanar mig till att tänka innan mina inköp (kan behövas, tack) och i Mars månad har jag och hobbykreatören utmanat varandra till att inte shoppa något alls (och så här långt två veckor in i månaden har jag i alla fall klarat det). Älskar sådana här presenter som är lite utanför boxen, där man får med sig en tanke som är lika stor som självaste presenten ♡

På sängkanten står nu en tavla som min pappa målade till mig på 40-årsdagen tillsammans med en blå kalcit som Therese gav mig för att försöka förbättra min sömn ♡

Från Therese fick jag också oljan ”inner child” vilket är passande då jag i min egenterapi aktivt jobbat med att stilla, lugna och trösta mitt inre barn ♡

Och från två av mina äldsta barndomsvänner kommer denna fantastiska gåva som dagligen hänger runt min hals. Tack alla fina fantastiska människor som kom på både kalas och fest och som förgyllde min dag med både er tid och era gåvor. Så tacksam 🙏

Att möta människor, öppna och sårbara är det bästa jag vet. Sällan kommer man så nära någon som i ett behandlingsrum. Där är mötena alltid äkta, inga fasader eller försvar. Jag tror att det är den där äktheten som tilltalar mig, som gör att jag älskar mitt jobb. Sårbarheten, förtroendet. När det kommer till behandling så är alla ord vackra och fina att möta i rummet.

Något i mig läker när jag får vara med den andra personen. När jag får öppna deras ögon, eller när jag får dem att se situationer från ett annat håll. När dom lämnar mitt rum oavsett om dom är rödgråtna eller fulla i skratt så vet jag att dom både är lättare och lättade inombords. För dom kan lämna sorgen, rädslan eller skammen hos mig. Jag förvaltar den tills att dem kommer tillbaka.

Och vi skrattar i mitt behandlingsrum, ibland blir jag rädd att jag lagt ut ett skämt för snabbt. För ofta handlar det om klienten själv, om dess sårbarhet eller rädslor. Men tilliten och förtroendet finns redan där så det blir som att bryta en barriär, och vi kan gå vidare, ta nästa steg.

Jag är så tacksam att jag hittat min plats. Att jag trivs med mina klienter, och att mina klienter trivs med mig.

Att få stå nära andra människors rädslor, är något av det vackraste som finns. Att våga stå kvar, i både smärta och sorg är så betydelsefullt, inte bara för personen jag håller i handen. Utan även för mig själv.

Tacksamhet

När man varit lite i obalans blir det desto viktigare att försöka se de där små bra sakerna i vardagen. Att bli tacksam och uppskatta de lilla i stället för det där stora så som hem och hus. Eftersom jag inte hittat en kalender som passat mig har jag bestämt mig för att sakta men säkert bygga min egen kalender för att kunna planera och fokusera på de saker jag tycker är viktigt i livet. Varav en av dem är tacksamhet.

Jag tänkte varje månad försöka skriva ner alla de där guldstunderna man är med om. Små korta ögonblick där livet bara känns bra. Det glimmar till liksom, om så bara för en stund. Så här kommer guldstunderna för februari:

• att få beskåda två skator som tog skydd under vårt tak i stormen ♡
• en otroligt vacker soluppgång på väg till jobbet
• att få morgonkramas med hunden i sängen innan jobbet
• att möta en hundvalps nyfikna ögon under en löptur
• morgonsol på frostbitet gräs
• fågelsång och solstrålar
• arbetskamrater som bjuder på extra stora och varma födelsedagskramar
• en joggingtur där jag fick springa tillsammans med tanken ”vad skönt det här är”
• att få höra varma ord om en själv från en gammal arbetskamrat
• glädjen varje gång en nytt oväntat ansikte dök upp på vårt öppna hus
• insikten på min födelsedagsfest att folk verkligen var där och bjöd på sig själva och liksom jag skrattade från djupet av sina hjärtan  ♡
  

Att tanken har makt över vår kropp på olika sätt är ju ingenting nytt. Men under de senaste åren har vi blivit allt mer medvetna om hur vår tanke kan påverka både nerver, hormoner och immunsystem. Ett positivt behandlingsresultat har vid flera tillfällen visat sig INTE bara bero på de verksamma beståndsdelarna i en medicin eller behandling utan kan också bero på våra förväntningar.

”Verkningslösa” behandlingsformer skulle aldrig ha överlevt genom alla århundraden om det inte vore för att de har gett goda resultat, menar forskare. De goda resultatet kommer därför inte direkt endast på grund av den aktuella behandlingen, utan på patientens tro på behandlingen.

Placebo betyder ”jag ska göra gott” och har med förväntan att göra. Förväntar du dig att må bättre, ja, då gör du ofta det. Det handlar om din tro på att kunna bli frisk, du måste tro på att den behandling du ska få ska hjälpa dig, annars kommer den förmodligen inte att göra det. Oavsett vad det gäller för behandling, behöver du gå in med en vilja och en tro på att du kommer att bli bättre.

Så placeboeffekten är inte bara placeboeffekten, utan det är en effekt som är verklig och sann. Min utbildningsbakgrund lutar sig mot forskning och fakta, men av ovanstående anledning vill jag inte heller förringa någon form av (alternativ)behandling. Jag tror på det du tror på. För din tro kommer att hjälpa dig.

Förändringen börjar börjar hos dig. Det andra är bara en bonus.

Göra slut med en vän?

Det där men relationer är en snårig stig. Alla har vi sådana, både bra och dåliga. Jag skriver ibland om ensamhet eftersom det alltid varit en ganska stark känsla i mitt liv även om jag aldrig varit ensam. Och det hemska är att så otroligt många känner igen sig. Jag får många mail och svar från personer som upplever det precis likadant.

Du är inte ensam med att känna dig ensam

Jag lyssnade på ett podd för någon vecka sedan där dom sade att var sjätte person i befolkningen bar på den känslan, även om man hade vänner. Och det dom pratade om i radioprogrammet är att vi ofta har vänner som hänger med från barndomen, eller något gammalt jobb. Personer vi trivs med och tycker om, men inte så mycket mer. Dom menade att många saknade någon att prata på djupet med, att vara förtrolig, prata livsfrågor, drömmar och tvivel. Att dom flesta relationer bara är ytliga, oavsett hur länge vi känt varandra. Att det är få personer vi släpper hela vägen in.

Att bli ihop och att göra slut

Och så tänker jag på det där med kärleksrelationer. Där gör vi slut när det inte passar och oss längre, men så gör vi inte med vänner, fast att vi kanske borde? Nej dom hänger med, år efter år, fast att vi inte längre har något gemensamt.

Borde vi inte vara lika kräsna i våra vänskapsrelationer som i kärleksrelationer, jo, men det är vi inte på grund av att vi inte vill vara ensamma. Där står vi ut med skitsnack och brusten tillit, fast att vi inte skulle göra det i en kärleksrelation.

Det glöms nog bort att en vänskapsrelation också behöver vårdas. Man behöver tid tillsammans för att behålla kärleken, prata ut och för att undvika konflikter eller missförstånd både i vänskaps- och kärleksrelationer.

Vad är en vän?

Relationer baseras på tillit och ömsesidig respekt och när jag googlade på ordet vänskap för att se vad innebörden av det egentligen består av kom det fram att en vänskapsrelation ska bestå av:

• att önska det som är bäst för den andra
• empati och sympati gentemot varandra
• ärlighet -speciellt i situationer där det är svårt att säga sanningen
• ömsesidig förståelse och medkänsla
• förtroende för varandra -att kunna ge varandra känslomässigt stöd och inte vara rädd för att bli dömd
• en positiv ömsesidighet -ett lika givande och tagande mellan båda parterna

Allt det här i sig låter ju fint men är inte så lätt när det kommer till verkligheten, och hur ofta har du allt det där i en enda person?

Hur hittar jag en vän?

Vart hittar man en ny vän, och vad säger man? Hur vet man att man passar ihop? Att det kommer nya appar där man hittar vänner är ju något som visar hur stort problemet egentligen är idag, att det är många som känner lika dant.

Många skäms över den där ensamhetskänslan medan jag tänker att den är självklar. Naturlig. Vi är gjorda för att vara i flock. Vi låter inte djur leva ensamma eller vara själva mer än några timmar i streck så varför tror vi att vi människor skulle klara oss bättre av det? Vi mår precis lika dåligt av att spendera ett helt liv ensam som en undulat skulle göra. Ensamhet skadar oss, är farligt för vår hälsa. Och kanske är det inte ”att göra slut” som vi är rädd för, utan det är att inte hitta någon ny. Vi kanske med lätthet hade valt bort vissa personer, eller varit mer ärliga om vi visste att det återuppstår en ny vän när den gamla drar?

För att må bra tror jag att vi behöver se över våra relationer. Vad känner vi och varför. Vem litar jag på? Vem kan jag prata med? Vem ger mig energi? Vem ger aldrig tillbaka? Vem vill jag gråta med, skratta med, vara tyst tillsammans med?

Ibland hittar vi personer som ställer upp för oss i motgångar, som helt oväntat finns vid vår sida, och ibland märker vi att någon tidigare litat på inte alls blir glad för din skull, inte unnar dig din glädje eller medgång. Relationer är aldrig lätta, varken att starta eller avsluta. Och även om man är ”färdiga med varann” kan det vara en sorg att se någon gå.

Jag vet egentligen inte vad jag ville säga med det här inlägget mer än att kanske bekräfta din ensamhetskänsla och påminna dig om vikten av NÄRA relationer. Stå inte ut med vänskapsrelationer som där du känner dig utnyttjad eller inte lyssnad på. Våga göra slut och skaffa nya ✿

Jag slirade in i februari men januaris känslor kvar i kroppen. Så månaden har bara handlat om att hålla balansen, återfå fokus, att kunna fungera. Man skulle kunna säga att jag är en expert på att ta mig ur och hantera ångest. Men min terapeut berömde mig inte för min förmåga att återgå till livet utan menade tvärtom att jag skulle stanna kvar i ångesten och inte jobba mig ur den.

Förstår absolut vad hon menar, men vem stannar frivilligt kvar i känslor som är fruktansvärda? Jag vet att det inte är känslorna jag är rädd för, dem klarar jag av, men jag är rädd för att fastna i dem. Rädd för depressionen, för mörkret och för att inte orka med vardagen. Livet rullar på och för att få hänga med kan man inte stanna i sina negativa känslor. Jag ger i alla fall mig själv ett MVG i ångesthantering och hoppas att jag kan få stå stadigt i några månader framöver.

Jag minns faktiskt inte så mycket mer av februari än att det var då jag kom på fötter igen. Sömnen började återvända, och därmed också energin. Jag firade en födelsedag, lyssnade på vårfåglar och njöt av varje solstråle som februari bjöd på. Fokus har legat inåt. Jag har inte varit aktiv varken i mitt företagande eller i mina drömmar. Det är verkligen så att när man mår bra, då har man verkligen tusen olika önskningar. Men när man mår dåligt, då har man bara en ♡