Allmänt

Du är fin

Ibland behöver man en liten påminnelse, här är din!

Jag köpte mig en kalender för något år sedan. Dyrt! Jag ville ha en som höll, som blev vackrare med åren och som skulle få plats med hela min hjärna. Varenda människa som sett den har kommenterat dess storlek, men som ni förstår finns det ju inte bara en tanke i mitt huvud, så den där kalendern måste ju inrymma en hel del. Så storleken, ja den behövs.

Jag är nöjd med den, tycker om det, älskar den kanske till och med. Jag bär med mig den överallt. (Kanske till viss del beror på att jag inte minns något utan den och skulle således inte klara av den dag utan min extra hjärna).

Men plötslig, helt oförberett har jag blivit kär i någon annan.

Jag fick ett sug efter färg, efter en mindre storlek eller kanske är det bara efter något nytt. Ja inte vet jag men det känns som en hunger jag varken kan eller vill stoppa. Hur sockersöt är inte denna???

Jag försöker intala mig att jag kanske behöver denna för att visa för mig själv att jag startar om, att jag börjar på nytt. Som ett tecken på att allt hädanefter är annorlunda.

Kanske är det att min depression behöver kvävas med lite glad färg (i varje fall försöker jag intala mig det). Jag drömmer om färgglada pennor, söta klistermärken, efter lätthet och glädje.Jag känner liksom för att vända blad och skulle bli så glad om det som  väntade mig på andra sidan var några nyanser ljusare. Impulsen lade kalendern direkt i inkorgen och sade att jag var värd den efter den tunga tiden jag haft, men när jag såg fraktavgiften (några hundra) reagerade hjärnan och förnuftet sade till mig något helt annat.

Bilder från bando.com

Men då kickar ADHD:n  in och slår undan allt förnuft.  Om du inte kan köpa något, då kan du minsann skapa det själv, säger den till mig. (Som om det skulle kunna ske till ett lägre precis). En del av mig säger till mig att producera färgglada kalendrar bara för att jag just nu önskar mig en, en annan del försöker be mig att låta bli.

Jag ska försöka hålla mig trogen till min stora, pålitliga och kanske lite tråkiga kalender, och absolut inte överge den för någon som jag för tillfället tycker är sötare. Jag hoppas verkligen att min kärlek slocknar, om inte får jag trösta mig med att den garanterat hade gjort det när jag höll den i min hand.

Varför älskar du inte dig själv?

Är det inte märkligt att vi hela livet strävar efter andras gillande när det viktigaste egentligen är att vi tycker om oss själva? Och att vi många gånger strävar efter att vara duktiga och perfekta men det vi oftast gillar hos andra är deras operfektion, att de helt enkelt är sig själva. Vi har lättare att tycka om personer som bjuder in till skratt, de som gör bort sig än dem som strävar efter perfektion på både in och utsida. Vi vill känna är personer är äkta, genuinà och att de bjuder på sig själva.

Vi har lättare att komma nära de personer som inte har en mur runt sig, men samtidigt bygger vi ofta fortfarande upp vår egen. Är inte allt ibland lite motsägelsefullt?

Hade jag haft en sådan där perfekt person runt mig hade jag förmodligen inte velat umgås med den, jag hade känt mig förminskad, ful, tråkig, dålig och dum. Så varför slutar vi inte sträva efter att vara vårt bästa jag, när vi ändå duger som vi är?

#vågavaraoperfekt

Varför har vi egentligen så svårt för att tycka om oss själva? Jag tror vi måste sluta skylla på Jante för problemet sitter i dig, och mig. Opererade kroppar, låtsas hår och prestationer som vad vi än gör aldrig räcker till. Nu får det vara nog.

Jag vill inte ge den gåvan till min dotter. Jag vill inte Säga till henne att hon måste vara smart, snygg och vältränad för att komma någonstans. Att hon måste duga och prestera på alla plan.

Jag vill bara att hon ska vara sig själv, säga till henne att hon duger, precis som hon är.

När vi ständigt jämför oss med andra så ser vi ju ofta bara till vår egen nackdel. Varför då? Skulle du säga att en annan person med exakt dina problem var en dålig människa? Sämre, dummare eller fulare än alla andra? Nej, jag tror faktiskt inte det. Vi har helt enkelt lättare att känna medkänsla för andra än mot oss själva.

Ställ dig gärna den frågan: Varför älskar jag inte mig själv? Kommer du upp med ett svar som inte är patetisk så vill jag gärna höra det. Ofta handlar det om att du inte når upp till de där målen du satt för dig själv, men vem gör det, vem?!

Ingen är bra på allt, men alla är bra på något, har en klok människa sagt.

Det är få människor som inte förtjänar att bli älskade på denna jord, och jag är ganska säker på att du inte inte är en av dem!

Idag är dagen då du accepterar dig själv. Dagen då du inser att INGEN är perfekt. Dagen då du vågar vara dig själv, älska dig själv. För du duger, precis som du är!

Ok, Augusti är här och jag vill verkligen klämma ut så mycket jag kan av den. Just nu arbetar jag med att pimpa och ställa ordning mitt kontor, lägga in och förbereda alla gästbloggsinlägg (de rullar i gång i september), skriva på en artikel tillsammans med två företag, göra planer och scheman för att strukturera upp mitt arbete så,att allt rullar på när jag börjar heltidsjobba igen. 

Jag känner mig pepp inför hösten, men samtidigt lite frustrerad över att jag inte tagit mitt företag på allvar tidigare. (Känns ju bra att man kommer till sans någongång ?).

bjuder på ett par bilder på min röriga arbetsmiljö just nu

.

 Jag har ju bestämt mig att uppsatsen är prio ett, ändå är det då mycket annat som drar just nu, saker jag mycket hellre vill göra. Jag skulle verkligen behöva en coach som höll mig på spåret, som peppade mig när allt känns motigt. Känner verkligen att det är så lätt att falla av just nu och då har jag inte ens påbörjat min uppsats (eller något annat) än.
Prio ett är så klart att jag ska orka jobba heltid igen. Efter det hoppas jag att styrkan till uppsatsen kommer.

. Saker jag säger till mig själv (kanske ursäkter, jag vet) är att jag ska följa det jag tycker är roligt, go with the flow, det är där jag kan hämta energi, bli frisk. Och visst det kanske ligger en viss sanning i det men samtidigt vill jag övervinna min ADHD och bevisa för mig själv att jag kan slutföra uppsatsen, varken jag vill eller inte. Men skit i den, Augusti är här och det finns fortfarande saker jag vill göra innan jag är beredd för en arbetsam höst:

• Lära känna min Sony cyber shot (en kameralins du sätter på telefonen)
• Köpa en fin kameraväska/fodral så att jag kan bära med mig den överallt
• Ta en massa snygga bilder
• Pimpa min dator med en snygg sticker
• Fler morgonpromenader 
• Fler kvällar i solen
• Fler middagar med vänner och familj

Japp så ser min Augusti lista ut. Känns inte som att den borde vara en omöjlighet att ta sig igenom.

Jisses vad dagarna gå snabbt. Jag kan inte ens minnas innehållet i dem. Nu går jag in på sista semesterveckan, det känns fortfarande overkligt att vardagen är på återtågande. Egentligen gör det mig ingenting, jag har ingenting emot arbete och rutiner. Min rädsla ligger  i att jag inte vet om min kropp är redo att ta emot dem.
Ja, så vad har hänt i veckan? Hm, vi har köpt en ny kaffebryggare. Den har timer så den brygger mitt kaffe utan att jag behöver röra ett finger. Vardagslyx! Och ni vet den där trädgården som min man varit på mig om att jag ska fixa till. Nej energin har inte infunnit sig så istället för att dela och flytta en blomma som tog över hela vår trappa gjorde jag det enda rätta och klippte av de grenar som var i vägen och placerade dem inomhus [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]Brödrosten fick sig en ny kompis….…så även den gamla spisen……och den nya.Även gubbens ”mansrum” har fått ett inslag av sommar.

Det går inte heller en dag utan att jag plockar bär. Hallon, krusbär, körsbär och blåbär. Vi har ett hallonhav utanför vårt fönster och jag vill inte att något ska gå till spillo. Det blir 1-2 liter om dagen, minst. Känns som ett heltidsarbete bara det [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]

Idag ska vinbären in, och jag tror banne mig att jag ska tvinga min man att både sylta och safta. Själv sitter jag och tittar på [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]

Känner du av sommarångest?

Man kanske inte kan kalla det jag känner för sommarångest. Men kärleken till sommaren är liksom aldrig så stor som jag innan hoppas på. Förra året skrev jag ett inlägg om hösten & jag och jag får erkänna att i år känner jag precis likadant. Jag känner mig stressad över att det är så mycket jag vill göra, men så lite som hinns med. Jag ser bilder framför mitt inre, hur jag badar, sitter ute sena kvällar och fikar med vänner, och tillbringar långa stunder i solen. Men verkligheten är precis tvärtom. Mina krafter räcker inte längre än att till fungera i vardagen, dvs ta mig upp ur sängen, försöka ta en promenad och plocka undan disken. Att njuta av sommaren ryms liksom inte inom den lilla ramen jag befinner mig i nu.

Istället för att umgås drar jag mig undan, och istället för att vara ute stänger jag mig inne. Jag känner inte att solens strålar ger mig energi istället stressar de mig till att försöka bli pigg….och glad.

Jag njuter när det ligger gråa moln över himlen, när regnet faller och när mörkret tagit över dagen. För det ger mig mer tillåtelse att vara trött, långsam och  bara sitta still.

Jag tänker fortfarande att jag ska hinna med den där fikan med en vän, att jag ska tillbringa timmar i växthuset, och hinna förundras över en solnedgång. Men jag vet att det förmodligen aldrig kommer att ske den här sommaren heller.

Jag tog mig utanför Sveriges gränser. Ja, jag gjorde det! Vi åkte till Danmark [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] För er som flyger till Thailand och reser till USA stup i kvarten kallar ni väl knappt Danmark för utomlands men för mig var det ett stort steg. Jag visste nämligen inte om jag skulle klara att åka över Öresundsbron utan att få en panikattack. Jag minns innan jag åt min medicin, allt bara vände sig ut och in i kroppen bara jag och mannen diskuterade resan. Bara tanken på att åka över (och under bron!!!) fick mig att skrika nej. Men jag klarade det utan att skrämma varken man eller barn. Tack Sertralin!

När vi kom ner till Malmö första dagen (en resa på tre timmar) lämnade vi av våra grejer på hotellet och tog tåget till Köpenhamn. Ungarna tyckte att det var jätte spännande att komma till ett helt nytt land, mannen gick och letade efter en affär som man kunde köpa billig alkohol i, och jag räknade tiden till vi skulle åka hem igen. Jag insåg att det är tufft att vara i ett nytt land när man har stora kontrollbehov. Man känner sig liksom naken. Jag insåg vilken trygghet mobilen är för oss (mig) här i sverige. Nu när man inte kunde googla sig fram (utan att få en alldeles för stor räkning), kolla tågtider eller förstå deras språk faller maktlöshetkänslor lätt över en. Men jag gjorde det! Jag utsatte mig för skiten och är nu värd en stjärna i kanten [wp-svg-icons icon=”star-3″ wrap=”i”]

Vägen till Danmark var otroligt vacker. Jag försökte att fokusera på det i stället för ångesten. Jag kunde inte stirra mig mätt på den.

Dag två blev det ett besök på Legoland. Jag hade hört rykten om att Legoland tog dagar att utforska. Men för en ADHD-familj som våran var vi klar på 4-5 timmar. Värmen var outhärdlig och köerna var 30-45 min långa för åkattraktionerna. Vilket innebar att vi skippade en hel del.

Dag tre tillbringade vi förmiddagen i Malmö. Staden visade sig verkligen från sin bästa sida och jag blev lite kär. Hur vackert är inte det här?!

Vi överraskade ungarna med att gå ner till hamnen och titta på när sommarlovsmorgon spelades in. Dom uppskattade det mer än självaste Legolandsresan. Något jag tar med mig från den här sommaren är att det är de där små sakerna som barnen uppskattar. Så som att sitta tillsammans i en bil, eller att bara ta en fika. Istället för att försöka tillfredsställa barnen varje sommar ska jag försöka lyssna mer på mig själv, och påminna mig om att de är där där små grejerna som de älskar. Att det viktiga egentligen bara är att få vara tillsammans. Nästa sommar pratar vi om att hyra en husbil. Att försöka bygga en semesterresa istället för en ångesttripp.

Jag är glad för att jag gjorde det men känner på samma gång att jag inte tänker göra det igen. Jag har liksom inget att bevisa. Jag vet att jag klarar det, jag är en mästare på att utmana mig själv, men är det värt det? Livet är för kort för att tillbringa timmar/dagar på något du vet du inte kommer uppskatta, när man istället faktiskt kan njuta [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Smarteyes i smart samarbete med non violence project

Kommer ni ihåg att jag gick till optikern, att jag faktiskt hade fel på synen och fick glasögon? Ha ha, jag jag fick gå tillbaka några gånger för att förstå hela grejen med dem då jag bara tyckte att jag såg sämre. Men vid ett av tillfällena stod faktiskt en otroligt pedagogiskt kille i butiken och förklarade för mig på ett tydligt sätt så att jag förstod. Och istället för att tro att jag var dum i huvudet eller inbillade mig så bekräftade han mig och sa att jag faktiskt kunde se sämre med dem (på lång sikt) och att jag till och med har så bra syn att fläckar och liknande på glasögonen stör mig mer än vad glasögonen hjälper. Det var skönt att höra, trodde jag höll på att bli galen där ett tag, men nu har jag äntligen vant mig [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Jag som knappt vill bära smink i ansiktet blev ändå glad när jag upptäckte montern från non violence project hos smarteyes. Jag tittade inte ens åt de andra glasögonen. Om jag nu var tvungen att ha något i mitt ansikte, så skulle det isåfall vara glasögon som stöttar kampen mot våld. Inget kunde passa mig bättre [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]

Jag köpte mig två par bågar. Ett par för att ha hemma och ett par på jobbet/ständig följeslagare i handväskan, på så vis har jag åtminstone alltid ett par nära till hands [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”] Så om du behöver nya bågar vill jag tipsa dig om samarbetet mellan smarteyes och non violence. Vem vill liksom inte vara med och göra världen till en bättre plats?  [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Intar kvällsmaten vid skrivbordet och tillbringar Fredagen precis så som jag vill ha den…ensam framför min dator. Barnen har precis hoppat i säng och mannen tillbringar tiden ute på verandan med vänner. Jag hör deras musik, deras skratt och är ändå så glad att jag får krypa upp i min lilla vrå och vara för mig själv, fast att de verkar ha det jätte mysigt.

Efter tre ”semesterdagar” tätt intill varandra tycker jag att det är få skönt att vara ensam. Det är skönt att vara tillsammans, men ibland kan det vara precis lika skönt att vara isär. Jag rensar mail, filar på ideér och fortsätter att förbereda min blogghöst.

I helgen blir det inte många knop. Fortsätter värmen så kanske det får bli ett dopp eller två.

Önskar er en solig helg! [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”] [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Härliga morgon, är så glad att få vakna tillsammans med dig. Daggen vilar rofyllt över gräsmattan samtidigt som solen ger dig löftet om en bra dag. Här hemma är det svårt att fylla dagarna nu. Att roa barnen samtidigt som man inte får slita ut mamma. Det gäller att välja sina aktiviteter, även de enklaste dagarna kan förvandla mig till en zombie. Jag rotar i skafferiet när jag egentligen skulle hämta något i kylskåpet, går in i helt fel rum eller står förstenad och inte uppfattar vad familjen säger till mig. Det är lurigt det där med utmattningsdepression. Det är alltid ett steg fram och två tillbaks. Jag vilar mig i tanken på att jag snart går framåt igen.

Igår spenderade hela familjen några timmar vid vattnet. Tiden flög förbi fast att vi egentligen inte gjorde någonting. Jag blev imponerad av sonen som klarade att sitta still ovanligt länge på samma plats. Vi glömde flytvästarna hemma så i vissa stunder höll jag honom i tröjhalsen eller byxlinningen. Allt för att stilla min ångest när jag tyckte att han kom för nära vattnet. Han blev måttligt irriterad. ”Mamma jag är stor, lägg av”. Men nej igår var en sådan dag där mamma inte kunde lägga av.

Dottern har inte lika mycket spring i benen så henne behöver jag inte passa hela tiden. Sen kan hon ju simma också vilket underlättar livet för en neurotisk mamma [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Vi fick flera fiskar och pappa hade ett himla sjå med att hjälpa till att få upp dem alla, medan mamma vilade på klippkanten. Barnen beundrade fiskarna och fick sedan släppa tillbaka dem igen.

Sedan satt man återigen en stund och repeterade samma procedurer fem sex gånger till. Fiskelycka!!!, och en bra måndag i lagom tempo. Imorgon bär det av till Legoland och jag ber till högre makter att min energi kommer att räcka resan ut. Önskar er en fortsatt fin vecka!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar