Allmänt

Lifestyle planner

Jag gick och köpte mig en ”lifestyle planner” (boken hittar du här) i veckan.  Jag älskar ju listor, planeringar och liknande, vet inte varför egentligen eftersom jag aldrig kan hålla mig till dem. Efter alla dessa år kanske man istället skulle ha gett upp sina försöka att leva strukturerat och planerat, men nej vi ger det en chans till! Mitt projekt 12-veckor framåt är att uppgradera mig till Jessica 2.0 och det handlar varken om att bli smalare eller mer vältränad, utan för mig handlar det om att må bra. Jag vill vara snäll mot mig själv och behandla mig så bra jag kan. För  många kanske det där kommer naturligt men jag behöver ständigt påminna mig. Jag har lättare att pressa mig själv åt fel håll än att ge mig en paus. Jag ger mig själv oftare kritik än belöningar och jag är duktigare på att trycka ner mig själv än att lyfta mig. Detta vill jag vill jag ändra på! För om jag inte respekterar och behandlar mig själv bra, varför skulle andra göra det? Nej, allting börjar hos dig själv och förändring är nu på ingång.

Har satt upp mål för mig själv

Under alla år som jag misskött mig själv vill jag verkligen nu göra tvärtom. Istället för att ägna mig åt överträning, självsvält och ett 24-timmars arbetsdygn vill jag nu göra motsatsen. Se till att jag får i mig allt jag behöver, och vila när både kropp och knopp säger ifrån. Att väga maten är för att se till att få i mig tillräckligt mycket och inte som det var tidigare, att hela tiden äta för lite. I så många år har jag ägnat mig åt självsvält, till vilken nytta? Jag vill äta mig mätt. Ge min kropp det den behöver och inte det jag tycker att den förtjänar. För idag vet jag att mina tankar ljuger för mig, att de inte talar sanning. Andra saker jag vill göra är att unna mig mer vardagslyx. Förutom mitt 3000 kr hudvårdskit jag gav till mig själv i present har precis besällt mig ett läppskrubb. Det har jag aldrig ägt tidigare, jag vet inte om jag kanske börjar närma mig en 40-års kris  (trots att de är några år kvar) eller om det är någon mer än jag som fått ett desperat sug av att skrubba läpparna?

Min moodboard.

Jo visst alla det där hudvårdsprodukterna kanske var ett impulsköp, men så här i efterhand ändå klart värt det. Jag har aldrig tidigare tyckt att det varit ett nöje att smörja ansiktet, det har mest varit en grej man gör bland allt det där andra. Men nu längtar jag hela tiden till de där 3 minuterna som känns som en spabehandling. Hur konstigt är inte det? Men för mig har de blivit tillfällen där man verkligen är närvarande i stunden, att få njuta av sådana där små vardagliga saker. Jag vill ha in mer sånt i mitt liv, för det är jag värd [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ps, kan verkligen tipsa er om produkter från Ren skincare om du vill ha in mer lyx i ditt liv [wp-svg-icons icon=”gift” wrap=”i”]

Senaste boken på mitt nattduksbord var psyksnack av Stephen Briers. Jag skulle vilja säga att den var skitbra men helt ärligt så tröttnade jag ganska snabbt och skumläste boken till stordel. Den krävde alldeles för mycket koncentration för att jag helhjärtat skulle ta mig igenom den.

Jag tycker ändå att  det Stephen tar upp är jätte viktigt och jag håller med honom till stor del i allt han säger. Det är bara det att den blev för tråkig i längden. Psyksnack vill sticka hål på flera myter och flera av dem är sånna jag själv blir matad med dagligen. Den myten jag avskyr mest är den om att tänka positivt, som att positivt tänkande är lösningen på allt. Jag håller med om att positivt tänkande kan vara bra och att det förmodligen får dig att må bättre just i stunden, men det är ingen universallösning på psykisk ohälsa. Det flesta drabbade av depression mår inte ett dyft bättre av att försöka tänka positivt. Som Stephen säger i boken så kan positivt tänkande liksom negativt, göra oss blinda för viktiga aspekter av verkligheten, dessutom blir man mer irriterande för allmänheten att umgås med.

Andra myter han pratar om är ”du har kontroll över ditt liv” och ”Kbt är lösningen på allt” och även där håller jag med honom. Kbt är jättebra, men inte för alla eller i alla situationer. Och det där med att man själv har kontroll över sitt liv skulle jag säga att det är tvärtom, du har egentligen ganska lite kontroll över ditt liv, och att det är det som är själva grejen, det är den där viljan att försöka få kontroll som i slutändan gör att du mår dåligt.

wear your label

Dessa kläder har verkligen blivit favoriter i garderoben. Inte bara att de är otroligt sköna. Men också vad de står för, att kläderna både är skapade och tillverkade av personer som på olika sätt är drabbade av psykisk ohälsa.  Märket känns för mig genuint och äkta.

Till och med min man har några av tröjorna som favoritplagg, han hade aldrig haft på sig något mjukare menade han. Jag kan till 100% också stå bakom wear your labels tankesätt ”att göra sina svagheter till styrkor”. Jag brukar vända på det mesta som går emot mig och se hur jag kan förvandla det till något positivt. Idag kan jag verkligen säga att min erfarenhet av psykisk ohälsa förvandlats till något annat än vad det var från början. Idag ser jag absolut inte mina diagnoser som en svaghet utan tvärtom, som en styrka.

Jag hoppas verkligen att ni tycker om wear your labels produkter lika mycket som jag så att vi tillsammans kan arbeta med att spräcka fördomar. Jag skulle säga att kläderna verkligen har gjort sitt jobb då de inte bara är underbara att ha på sig utan många kommenterar tröjorna,de  gillar vad de står för, andra frågar mer, vad trycket innebär, vad det betyder. Vid flera tillfällen har min t-shirt skapat diskussioner, folk som vill veta mer, blir nyfikna, lär sig något nytt, precis så som det var tänkt. Tillsammans kan vi bryta tabut!

Kläder från wear your label hittar du här.

Igår var en sådan där dag där allt gick fel, där jag egentligen borde stannat kvar i sängen med täcket överhuvudet. I slutet av dagen visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta så jag gjorde båda delarna för säkerhetsskull. Klockan sex ringde klockan och jag hade bokat in ett yogapass på gymmet. Som vanligt är ett träningspass det sista men känner för som nyvaken, men om möjligt var jag än mindre sugen denna dagen.

Sonen visade sig ha feber så jag fick jäkta med dottern till skolan innan jag slutligen for till gymmet. Passet kändes som det värsta i världshistorien och både min kropp och knopp jobbade emot mig. Musklerna orkade inte stå kvar i positionerna, lederna gjorde för första gången i mitt liv ont och mina tankar sa åt mig att aldrig mer göra så här mot mig själv igen.

När passet ÄNTLIGEN var över rusade jag mot duschen, istället för en lugn och mysig stund tillsammans med mig själv, blev det en kamp mot klockan då jag hade flera tider att passa på jobbet denna dag. Stressar från gymmet och inser när jag kommer till jobbet att det inte finns några parkeringar då jag är sen. Jag får ställa bilen på en parkering längre bort. Vanligtvis gör det mig ingenting alls, men när stressklockan redan börjat att ticka inombords räknas varje minut.

Väl på jobbet är mailkorgen överfull och jag som brukar ha flera dagars framförhållning hinner inte ens förbereda dagens arbete utan måste bege mig iväg till annan ort för att träffa två klienter, jag skall träffa dem kl 10. När jag sätter mig i bilen ser jag att bensinen är slut och får istället bege mig iväg för att tanka, både påväg till och från bensinstationen hoppar och studsar bilen och vill inte komma framåt. Jag inser att denna inte kommer att kunna bära mig många mil och åker tillbaka till kontoret för att byta bil. Får återigen springa upp för de där djävulusiska trapporna med min ömma kropp, byta bilnyckel samt försöka förmedla till arbetskamraterna att bilen är söndrig så att ingen annan tar den, sen ger jag mig iväg igen.

Hallvägs på väg mot mitt mål inser jag att även denna bils bensinlampa har börja lysa ilsket rött emot mig. What a f’***k!!                                                                         Jag jämrar mig och svär, stressen står mig nu uppe i halsen, och det är inte så att du kan stanna och tanka bilen på närmsta station, nej, man kan endast tanka bilen på de stationer som mitt jobb har avtal med och de stationerna lyser med sin frånvaro.

Trots den illrödalampan för mig bilen mot mitt mål. Klockan är nu över tio och jag försöker lugna med mig med att det är tur i oturen att klienterna trots allt är inlåsta. Oavsett om jag är sen, så kommer de att finnas kvar. Väl framme i rätt stad saknas det även här parkeringar, och jag kör runt i något som känns som en evighet och letar.

När parkeringen är funnen är klockan närmare 11, jag lägger i några extra kronor i parkeringsautomaten för att inte behöva stressa med klienterna. Jag har tänkt att bege mig hem vid lunch, då jag har ett nytt möte på kontoret kl 13 men för säkerhetsskull lägger jag i pengar till klockan 14.

När jag äntligen är på plats känner jag mig faktiskt lugn, jag sätter mig ner och andas och skrattar lite åt det hela. Helt sonika informerar mig personalen då om att klienterna jag skulle prata med INTE finns på plats. WHAT?? Nej både två satt nu i andra samtal. Suck. Jag blänger ilsket på klockan. Jag har valet att sitta och vänta eller komma tillbaka efter lunch. Jag beslutar mig för att vänta. Jag väntar och väntar. 20 minuter innan lunch är båda klienterna klara och jag inser att jag inte kommer att hinna med dem båda innan lunchstängningen. Jag kommer att missa mitt möte på kontoret. Jag som avskyr att vara den som missar saker, den som gör fel, den som sviker klienterna.

De för in klienten mitt rum och jag tänkte att nu blir det till att arbeta snabbt. Men personen jag möter framför mig är inte alls inne på samma spår. Han sitter med händerna framför ansiktet snörvlande och snyftande, inte alls redo för mitt samtal. Jag inser att mitt 20 minuterssamtal kommer krympa till ca 10 min om jag får honom att samla ihop sig någorlunda.

Vid lunchtid var det nästan att jag själv ville brista ut i gråt. Jag hade tappat koncentrationen och kände mig totalt ofokuserad. Jag försöker ringa kontoret och meddela att jag blir sen, att jag har en klient som väntar men att jag inte kommer hinna till det mötet. Men det är ingen som svarar i telefon, alla har gått på lunch och så gör även jag. Jag försöker ringa, maila, sms:a under lunchen, allt för att försöka förmedla vart jag är och vem jag ska träffa. Så här i efterhand är jag förvånad över att maten ens träffade munnen.

Vid 13 beger jag mig tillbaka till häktet för att slutföra det sista samtalet. Ett samtal jag hade planerat skulle ta 10-20 minuter, men drog istället ut till en timma. Jag känner mig lättad när jag beger  mig där ifrån, lättad över att båda samtalen blev av, alltid något att pricka av från min lista.

På väg hem inser jag att jag nu måste tanka, och med hjälp av googlemaps tänker jag hitta en bensinstation. Men det gör jag inte, istället kör jag vilse och får använda google maps för att hitta hem. Tillbaka i min hemstad kör jag direkt till  macken, nu ska det tankas!

Det blåser stormbyar ute, regnet piskar och jag vill bara in i bilen igen. När jag stoppar i kortet för att tanka säger den till mig att jag har fel kod. Jag testar igen, och igen, och igen, tills han säger till mig att jag inte får testa mer, och där står jag, kall och blöt, och utan bensin. När jag sätter mig i bilen och svärandes ska köra i från stationen kommer jag på att  jag glömt tanklocket utanför. Jag får stanna bilen igen, gå ut i ovädret och hämta tanklocket.

Samma visa när jag kommer tillbaka till kontoret, inga parkeringar, får ställa mig längst bort och promenera tillbaks. Väl uppe på kontoret sitter kollegerna och fikar, skrattar högt vilket får mig att vilja gråta ännu mer. Jag vill bara slänga av mig mina blöta kläder och skrika rakt ut, men det gör jag självklart inte. Jag försöker få reda på vad det var för fel med kortet, hur jag nu skall kunna tanka, jag behöver bilen på Måndag morgon! Jag ringer runt, beställer nytt kort och får reda på i det sista samtalet och kortet jag hade var nytt, de hade bara glömt att byta koden. Suck!

En arbetskompis kliver in genom dörren, jag påminns om ett möte jag hade kl 14, personen väntar fortfarande på mig. Klockan är nu 15, min telefon ringer ilsket vilket den gjort flera gånger under dagen ser jag på displayen. Min man undrar när jag kommer hem. Det är ju fredag, ska jag inte gå tidigare? Tårarna är nära.

Jag går till min kollega som väntat på mig, försöker höra vad hon säger men all energi går åt att bara hålla ihop. Klockan 16 tar jag på mig min blöta jacka och åker hem.

Mannen min står och lagar mat, jag berättar om min dåliga dag, allt som kunde hända, hände, det bara gick emot mig. Jag ställer mig för att göra en sallad och med ens skär jag mig i fingret, djupt. Jag blöder.

Jag släpper kniven, sätter mig ner och gråter, och skrattar, och gråter lite till. Har så mycket där inne som bara måste ut. Samtidigt som jag tänker att dagen varit full av stress och otur så slår det mig vilken tur jag ändå har haft.

Vilken tur att den söndriga bilen gick att köra tillbaka så att jag inte blev stående vid vägkanten, vilken tur att bilen utan besin ändå bar mig fram och tillbaka utan att få stopp, vilken tur att jag trots allt hittade parkering, att jag slapp parkeringsböter, och att samtalen med klienterna ändå blev av. Vilken tur att mitt klockan 13 möte ändå inte kom, vilken tur att kollegan jag skulle ha möte med fanns kvar på plats och vilken tur att jag inte skar av mig hela handen!

Tur eller otur beror på hur du ser på situationen. Trots det hoppas jag på en något bättre dag [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Mycket i mitt liv just nu handlar om att sortera och rensa, i slutändan är det för att få mer energi. Jag försöker skapa struktur för mig själv genom regler och scheman som slaviskt skall följas , samt att jag försöker sortera vad som ska ut och in i mitt liv. Jag rensar bland papper, kläder och i badrumsskåp. Jag städar och fejar, över allt.

Jag har ett helt tomt år framför mig och försöker strukturera hur jag ska lägga upp det för att kunna hålla fokus då den väl behövs. Jag vet att jag aldrig kommer att orka med samma tempo som förra året, jag behöver sakta ner och försöka få med mig godbitarna men utlämna tröttheten som alltid faller över mig vid för mycket jobb.

Kanske är det när man mår som sämst som man blir så där petimäter som jag är just nu. Jag klarar liksom bara inte av överflöd, allt som oharmoniserar skall bort. Jag rensar ut, slänger. (För att sedan göra tvärtom när jag mår bra igen.) Men just nu vill jag bara äga ett par skor, tre bar byxor och lika många t-shirts, allt för att få en känsla av kontroll. Konstigt hur en garderob som jag själv har fyllt kan få en att må dåligt.

Ibland tänker jag att man är som två helt olika personer beroende på om man är i eller ur sin svacka. För några veckor sedan minns jag att jag bara vill nypa mig själv i armen för att se om känslan jag bar på just då var på riktigt, aldrig hade väl jag tidigare mått så där bra? Idag känns det känslan långt bort och jag får påminna mig om jag förhoppningsvis snart är där igen.

När jag är nere i den där svackan skulle jag inte säga att jag har mer oro, eller mer ångest. Nej, det är tröttheten som förlamar mig och behovet av kontroll som märker ut sig. Allting skall ha sin bestämda plats och jag skall känna till den. Och samtidigt vill jag bara fly från alla ljud, intryck och måsten.

Det är som att leva i två helt skilda världar, och det vore ju inget fel med det om det inte vore så att jag föredrog den ena mer än den andra.

Hur du hittade hit -2015

Tänkte dela med mig av en årssammanfattning på söktermer folk har googlat på och hittat till min sida, en del mer annorlunda än andra  :Overjoy:

Adhd superhero- ja, alla är vi väl hjältar  :Superman: 

Stressboll adhd– japp, här har du den.

Jävla sömnlöshet– kan inget annat än att hålla med dig. En vanlig natt för mig ser typ ut så här .

Adhd armband– japp det hittar du här!

Bli av med gad– ja det är svårt, men du är välkommen hit så kämpar vi tillsammans!

Jag är irriterad på min utbrände bror– ja, det är ingen har sagt att det är lätt att vara anhörig.

Adhd dåligt lokalsinne– word, jag kan typ gå vilse i mitt eget hus.

Skönt utan strumpor– jag tror aldrig jag skrivit  ett enda inlägg om att vara utan strumpor så jag förstår inte hur du har hittat till min blogg, men sanningen är att jag HATAR strumpor och att det är det första jag slänger av mig när jag kommer hem. Oftast går jag ut (även på vintern) utan strumpor. Så även om jag inte skriver om livet som  strumplös är du hjärtligt välkommen hit.

Måste man vara bra på något– nej det måste man verkligen inte

Hon slarvar bort nyckeln hela tiden– japp samma här, HELA TIDEN,

Kan man bli tårögd utan anledning– Ja, förmodligen, kanske. Jag kan i allafall bli tårögd av mina tankar, om det sedan är normalt eller inte är jag inte rätt person att avgöra.

Dö av gad- nej det kan man inte göra. Även om det ibland känns så.

Hur känns det att inte ha ADHD– har jag ingen aning om, så jag vågar inte skriva ett sådant inlägg, men min beskrivning hur det känns att ha ADHD hittar du här.

Får man skjuta i skogen lerduvor– ingen aning faktiskt, men inlägget om när jag sköt lerduvor hittar du här

Lycklig nybliven mamma– nej det behöver man inte vara, det är jag ett bevis på. Min bok om ämnet hittar du här.

Försäkringskassan förlag– så vitt jag vet har försäkringskassan inget bokförlag, och jag har inget med försäkringskassan att göra, men välkommen hit.

Grattis hälsning till en med ADHD– lovar att ett vanligt Grattis funkar och uppskattas!

”För att kunna älskas måste man blotta sig. Älska vad som helst, och ditt hjärta kommer att vridas om och kanske krossas. Om du vill vara säker på att förbli hel får du inte ge ditt hjärta till någon, inte ens till ett djur. Bädda in det i tidsfördriv och lite flärd. Utsätt det inte för kärleksförbindelser, utan lås in det noga i din själviskhets skrin eller kista. Men i skrinet, som är tryggt, mörkt, livlöst och kvavt, kommer hjärtat att bli ett annat. Det krossas inte, utan blir tvärtom okrossbart, ogenomträngligt och förstenat.”

-cs.lewis

När impulsiviteten får styra

Det kommer hem ett paket med posten.

-Vad är det frågar min man.

-Äh, det är bara lite hudvårdsgrejer jag beställde till mig själv.

-Ok, säger han och verkar nöjd med svaret.

Jag öppnar paketet lite grann i smyg och planerar hur jag ska kunna ta mig till toaletten för att ställa in allt i badrumskåpet utan att han något vidare reflekterar över det. Plötsligt är han där igen, stående över min axel. Det där var inte lite grejer, säger han. Jag vrider på mig och funderar över ett bra svar.

-Nej men jag behövde dem.

-Vad kostade det, frågar han.

-Nja, jag vet inte riktigt. Efter mer än 10 år tillsammans vet han lika väl som jag att jag har total kontroll och förmodligen på öret vet vad det kostade.

-Vad kostade det, säger han igen och förväntar sig ett ärligt svar.

-Äh, 3000 kr någonting.

-3000? För hudkräm?

-Ja.

Han stirrar på mig som om jag vore helt dum i huvudet.

– Men Jessica, du har ju inte ens problem med huden.

-Öhh, nej, jo, nu har jag det.

Tack google maps!

Alltså jag och Stockholm är inte gjorda för varandra. Eller ska jag vara helt ärlig mot mig själv så klarar jag nog inte av några nya städer överhuvudtaget, men stora städer gör liksom problemet ännu större. Och i Stokholm ser det ju likadant ut över allt, affärer, stora hus, ännu mer affärer och massa människor över allt. Jag som vanligtvis har dåligt lokalsinne går vilse så fort jag rundar ett hörn där.

Första dagen jag skulle gå till kurslokalen nådde jag fram med hjälp av Google maps. Även om vi inte är de bästa vännerna, jag och rösten i google maps, så är hon bättre än ingen vän alls i de stunder man känner sig extra vilsen.

Jag stör mig på att hon pratar alldeles för lite. Jag hade behövt en lugnande röst sisådär varannan minut som talade om för mig att jag var på rätt väg. Någon som ständigt klappade mig på axeln och bekräftar mig så att jag kan känna mig säker och trygg. Hon borde också förstå att jag varken vet skillnaden på nordost eller nordväst utan tala till mig så att jag kunde förstå. Men jag får väl ändå tacka henne för hjälpen. För fram kom jag ju, tillslut.

När jag skulle tillbaka till hotellet igen ville jag testa min förmåga och likt ”alla andra” hitta själv. Många personer tex min man har inbyggda gps i sig och klarar att gå vägen en enda gång, eller snegla på en karta och sedan hitta till rätt ställe, så hur svårt kan det va?

Väldigt, visade det sig!

Det slutade med att jag fick ta upp min gode vän Google maps så att hon återigen fick visa mig vägen hem. I nya städer håller jag mig alltid inomhus så mycket som möjligt, dels för att jag inte orkar med alla intryck (Det är såååå mycket folk!!) och sen för att jag av erfarenhet vet att jag lätt hamnar fel, och att det kan ta timmar för mig att hitta tillbaks. När jag skulle ut och handla middag visste jag tack och väl att jag inte kunde ta många steg utanför hotelldörren utan att gå vilse, så det blev en middag på Seven eleven så att jag slapp förvirra mig i mörkret.

Nästa dag när jag återigen skulle till kurslokalen ville jag återigen testa min förmåga (hoppet är väl det sista som överger en, eller? ). Alltså jag trodde att jag visste ungefär precis vart jag skulle, eller i allfall åt vilket håll. Jag förstår inte hur ni vanliga dödliga gör, vad ni äger för förmåga som jag saknar? Fick ni en spruta vid födseln med inbyggd karta och kompass som de missade att ge mig?

För det är inte det att jag inte känner vart jag ska. Nej, jag har också en stark känsla av åt vilket håll jag ska gå, vart lokalen borde ligga på ett ungefär, det är bara det att den känslan alltid är fel.

Podcast tips!

Jag tänkte ge er lite podcast tips, genom att dela med mig av mina favorit poddar just nu. Jag är en ganska kräsen podcast lyssnare tror jag. Jag vill att podden ska vara seriös och späckad med fakta. Känner jag inte att jag fått något ut av den efteråt så raderas den direkt. Jag har försökt att lyssna på humurpoddar och andra toppoddar som rekommenderas, men jag klarar inte av flams, skratt och allmänt tjafs. (kan kanske bero på att jag inte har någon humor). Så för att jag ska gilla den och klara av att lyssna får den inte vara för avancerad (tex faktapoddar på engelska), för då kan jag inte hålla koncentrationen men inte heller för simpel för då blir jag uttråkad och tankarna flyger iväg. För att klara av att lyssna och faktiskt höra en helt poddavsnitt utan att tankarna har flugit åt för många håll, krävs det att podden både är intressant och håller en hög fart. För några år sedan hade jag kommit åt en knapp på telefonen som gjorde att varje poddavsnitt gick i high speed. Jag minns att jag reagerade på deras röster (lät lite som kalle anka) men att jag uppskattade farten i avsnitten (blev lite smått besviken när jag insåg att de inte var de som höll ett bra tempo utan jag som tryckt på fel knapp). Sen kunde jag inte lyssna på podden i normalläge , det gick sååååå L Å N G S A M T.

Så det är ett tips, kör på highspeed! 🙂

1. Sinnesjukt – jag gillar att den är baserad på forskning och att de tar upp intressanta ämnen. Jag gillar också att Christian som driver podden är duktig på att ställa svåra och intressanta frågor. Det känns inte som att han väjer eller undviker något, utan han är rak, tydlig och ärligt. Uppskattas!
2. Kropp och själ -samma där. Jag lyssnar inte på alla avsnitt utan väljer ut de avsnitt med intressanta ämnen. Men programledaren där är också seriös och duktig på att ställa frågor.
3. Psyket -en enkel och lättlyssnad podd. Då behöver inte koncentrera dig för att hänga med i det de pratar om.
4. Framgångspodden -en podd jag blir glad av. Jag älskar att bli inspirerad och höra om människors stora ideér och ännu större mod. Ett ämne som är lättare att lyssna på än de andra. Dagar när jag känner mig extra trött eller nere så känner jag faktiskt inte för att få in mer kunskap eller information om psykisk ohälsa och då kan det var skönt att ta en paus och lyssna på andra personers framgångar.
5. Röster från bänken -En podd från UNICEF. Berättelser som berör helt enkelt.

Bubblare:

Några poddar som jag lagt till som favoriter men inte direkt hunnit lyssna på är

• Lyckopodden
• Positiv psykologi med Benjamin och Emelie
• Psykologiradion

Har du tips på bra poddar tar jag gärna emot fler. Är alltid bra att ha några avsnitt på lager när man ska på hundpromenad eller liknande!