Författarskap & skrivterapi

En av de bästa sakerna med att ha semester är att jag då kan lägga mer tid på mitt företag. Jag älskar verkligen det jag gör, så högt att jag inte kan förklara känslan.

När det händer mycket runt mig kan jag känna att saker står i vägen för mitt skrivande, och då vill jag inget annat än att knuffa det undan.

Jag vill bara leva med en penna i min hand. Skriva ner iakttagelser och känslor som flyger förbi.

Det finns något så befriande med att skriva. Kanske för att jag hinner fånga upp saker som annars försvinner eller för att jag kan få sätta ord på det ordlösa.

Jag kan inte tänka mig något annat jag hellre gör.

Än att sätta ord på tankar som faller undan, tappas bort och sedan dör.

Så skönt att kunna stryka ett streck över det som är gjort!

Förra veckan kände jag mig ganska vilsen i mitt skrivande. Både trött på min text men också låst i hur jag skulle lägga upp det då uppsatsen låg så tydligt framför mig. Av erfarenhet vet jag att man inte ska stanna där när det känns motigt, utan fortsätta jobba på. Svaren kommer längst vägen och det gjorde det även denna gång.

Målet förra veckan var att klura ut upplägget och börja skriva en summering över kapitlen och detta kan jag nog säga i stort sett är klart. Jag vet också att ord kommer förändras varje gång man läser det. Man raderar alltid en mening, lägger till en ny och så fortsätter det tills manuset är iväg skickad för tryck. Så jag försöker att inte fastna där, väntar inte på att den rätta formuleringen ska komma för vad som känns rätt känns olika från dag till dag.

Omvandling pågår!

Jag tänker också att jag i denna boken skulle vilja ha ett förord, en text från någon annan med kunskap inom området. Om det ska vara någon forskare, lärare eller person inom kriminalvård har jag ingen aning om. Ska personen vara kopplad till kunskap om ADHD, brott eller dem båda? Jag vet inte, det är något jag nu just funderar över. Ideér?

Denna och kommande vecka handlar jobbet om att summera ihop texterna jag inte fått med i uppsatsen. Jag har beslutat att jag ska ha en sammanfattning i slutet av boken där det som inte var med i uppsatsen ska klippas in. Så just nu är det en röra med citat som jag behöver binda ihop med mina egna tankar. Men en sak i taget.

Det är en viktigt sak att ha med sig när man skriver en bok. En sak i taget, en bokstav åt gången. Det är lätt att tappa bort sig i tankar och texter. Man måste lita på processen och lära sig att tycka om varje del av den. Och det är den fasen jag är i just nu som jag själv tycker är roligast, det tråkiga, korrektur och förbereda för tryck, det har jag framför mig. Men en sak i taget [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Yey, jag är inte bara färdig med min uppsats utan även mina två andra kurser i skrivterapi! Detta firande jag häromdagen med att köpa en ny fin bok och två nya pennor (som om det skulle behövas). Boken skall användas som en vägledarhandbok och där jag ska skriva och reflektera om mitt eget arbete innan och efter kurser/workshops osv. Det ska bli så spännande att påbörja det här arbetet!

Eftersom man mestandels skriver på dator numera har jag märkt att jag lätt får ont i handen när jag skriver för hand. (det kanske inte alls beror på pennan utan mer på hur jag sitter) men hur som helst köpte jag två nya pennor som var mjukare och lättare att skriva med än mina 100 stycken andra pennor. Om det inte gör det lättare så gör det i alla fall det roligare att skriva [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]Hela sommaren ska nu ägnas åt fortsatt utbildning. Jag har köpt in flera böcker om skrivterapi och ska sätta mig och planera ihop höstens kurser. Ser sååå mycket fram emot att få grotta ner mig i ämnet.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

När jag satt på universitetet för en vecka sedan hade ångesten verkligen tagit över hela min kropp, och när det händer blir man helt förlamad, man slutar tänka rationellt, och de strategier man tidigare haft är det lätt att tappa bort. Jag försökte förströ mig, titta lite i affärer eller lyssna på en podd, men tankarna for kors och tvärs och klumpen i min mage gjorde det svårt för mig att både gå och andas.

När jag tillslut gav upp och gick in och satte mig på universitetet tomt stirrande framför mig kom jag med ens på, vad gör jag, varför skriver jag inte? Efter månaders utbildning i skrivterapi slog inte tanken på på flera timmar, konstigt, att det ska vara så svår att leva som man lär!

Så jag satte mig och skrev, skrev om mina tankar, om ångesten, försökte hitta vart min oro låg, vad den bottnade sig i, och trot eller ej men tankarna kändes faktiskt lättare efteråt. Klarare liksom, även om klumpen i magen låg kvar.

Texten som skrevs (i fullständig panik):

Jag känner mig så nervös, det känns i magen i huvudet och genom min andning. Min nervositet förvånar mig, för egentligen är detta inget mer än ett avslut. Det betyder inget, klara jag det så fine, misslyckas jag så har jag allt jag behöver ändå. Boken kommer bli skriven, föreläsningen kommer att hållas och jag är fortfarande en bra människa. Jag är nöjd över min uppsats, jag tycker det är viktigt och riktigt bra, skitbra till och med. Jag tycker att jag har gjort ett superbra jobb och det som stressar mig kanske är att någon annan inte tycker det, men det spelar ju ingen roll. Det spelar ju ingen roll, det spelar ju ingen roll! Jag har svårt att lugna ner mig själv. Kanske är det för att jag så länge väntat på det här avslutet, eller för att jag inte riktigt känner någon kontroll över vad som ska hända, hur går det till, vad de förväntar sig av mig? Jag blir nästan lite arg på mig själv över ångesten jag känner, den känns löjligt! Jag har ju gjort värre och viktigare saker än det här! Alla anställningsintervjuer tex, där handlar det om pengar och min framtid, här handlar det egentligen inte om något mer än min egen tillfredställelse. Det är ingen som bryr sig om jag klarar/inte klarar det, ingen som ser ner på mig, inte ens jag själv. Jag skulle vilja se det här som en positiv upplevelse, som en ledig dag där jag får kika in i andras arbeten och träffa nya människor. Herregud jessica skärp dig, vad spelar det för roll, vad spelar det för roll? Äh, det handlar nog bara om att jag vill stänga det där kapitlet så himla gärna, att jag vill vända blad, byta sida. Men oavsett vad som händer så kommer jag att göra det ändå. Min uppsats är viktig oavsett vad någon handledare eller elev tycker, jag kommer att fortsätta göra uppsatsarbeten och publicera böcker då jag älskar formatet och tycker at det är viktigt, jag kommer at göra egna studier, utan någon skola bakom mig. Jag behöver inte någons godkännande, för jag är redan godkänd, jag är redan godkänd! Vad är det värsta som kan hända? De säger till mig att jag behöver rätta till några grejer för att kunna gå vidare och orkar jag inte det så är det MITT eget val och det är förståeligt med ett heltids arbete och ett företag. Jag har andra saker på gång som är mycket viktigare än det här… Det här är inte mer än några bokstäver på ett papper, en titel jag inte behöver, något jag har råd att vara utan. Det är ok, jag är ok. Det är en ny erfarenhet, en ny kunskap, jag kommer lära mig något av det här, och framför allt kommer det att vara njutningsfullt…efteråt.

I texten försökte jag undersöka vad som orsakade min ångest, men även peppa mig själv. När man skriver är det viktigt att få ut både känslor och tankar, att försöka koppla ihop händelser, för att på så sätt kunna förstå dem bättre. Efter att jag skrivit ner min text kom jag på att det som gav mig ångest förmodligen inte handlade om att få kritik utan att jag inte hade mer kraft och ork att lägga på uppsatsen. Jag ville ha den klar men visste inte själv och jag skulle orka vägen till mål om någon lagt mer arbete på mig. Jag var inte rädd för att få kritik eller att misslyckas. Jag ville liksom bara avsluta kapitlet och gå vidare.

Det häftiga med att skriva är att det kan ge en så mycket nya insikter. När man stannar upp och läser sin text tänker man aha, är det så där jag känner, vissa saker är självklara, andra förvånande. Jag kommer definitivt fortsätta försöka använda skrivandet i stunder där jag behöver utforska mina känslor och tankar.

Har du någon gång använt skrivandet som terapi eller är du nyfiken på att göra det, berätta!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”]Lämna en kommentar

En bok blir till

Igår fick jag ta en långpromenad för att rensa skallen. Jag har en tendens att se det jag ska göra framför mig men har svårare att bryta ner det i bitar. Jag har ju hela tiden vetat att nästa projekt är en bok av uppsatsen, det har hela tiden varit mitt mål. Men igår när jag satt med datorn framför mig kändes arbetet oöverstigligt, just för att jag inte sorterat upp det i mindre bitar.

Jag kunde liksom inte hitta nästa steg, och då är det ju inte heller enkelt att gå framåt. Att skriva en bok är ett större projekt än vad det låter och vet man inte vart man ska börja så blir det ju heller ingen bok. Men som tur var hjälpte luften mig att tänka klart så när jag kom hem satte jag mig och skrev ner en att-göra-lista.

Uppsatsen är klar, men det behöver göras mer lättläst. Åtminstone tycker jag att det är tungt med referenser och forskning över allt, så mitt mål i denna vecka är att rensa bort sådant från texten. Sedan har jag massor av material från mina intervjuer som jag vill ha in i boken, och just nu vet jag inte hur det ska gå till eller på vilket sätt det ska skrivas. Om det ska ligga innan eller efter uppsatsen och hur jag över huvudtaget ska formulera den delen. Därför är det viktigt att ta det som det kommer. Jag vet av erfarenhet att jag brukar komma in i ett flow och hitta ett sätt längst vägen, men i mina tankar nu får jag inte ihop det.

Eftersom jag har flera andra saker att ägna mig åt i mitt företag har jag tänkt att en dag i veckan (som minst) ska gå till boken. (Jag hoppas att den är klar till hösten.) För att göra det enkelt för mig själv ska jag försöka skriva en att-göra-lista varje vecka för att inte tappa bort mig från mitt mål. Och det som inte hinns med ena veckan förs över till nästa. Jag hoppas att ni är med mig kring hela den här processen, och får se hur en bok blir till, från ax till limpa. Just nu är det det bara en 63 sidig fil i min dator som behöver omvandlas och förändras, så det ska bli en resa.

Är ni redo? Då kör vi!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Skrivterapi för barn?

Vill tipsa om ett gästblogginlägg jag gjort hos barnpedagogik.se som handlar om skrivterapi riktat mot barn och ungdom. Jag tror att skrivande hjälper människan i alla åldrar och även om man inte kan använda det på samma sätt på små barn. Men man kan man ändå påvisa lättnaden som kan uppstå när man får möjligheten att skriva av sig. Skrivandet passar verkligen inte alla, men för en del personer kan det vara en otroligt hjälp. Och jag är av den åsikten att vi ska visa människor som mår dåligt alternativ, vi ska visa dem vägen, så att de slipper att leta själva. Det är i vilket fall så jag önskat bli behandlad.

Linus som driver sajten barnpedagogik.se pluggar till förskolelärare och skriver för att ge tips och information rörande barn, pedagogik, förskola, skola och fritids, så får er som är intresserade av det ämnet är det en toppen sida för att hitta matnyttig information.

Linus driver också företaget hojdegard.se där han hjälp mig mer än en gång när jag haft problem på hemsidan, därför känns det extra kul att få göra ett samarbete med honom. Mitt inlägg hittar ni här.

Önskar er en trevlig helg och hoppas på fortsatt sol [wp-svg-icons icon=”brightness-medium” wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar

Inlägget innehåller annonslänkar

Hur börjar jag skriva?

Alla kan skriva

Jag kan inte skriva är en mening jag ofta får höra, med det menar personen att hen inte skriver bra. Men att skriva är en övning. Vill du skriva för att folk ska läsa, ja då behöver du kunna skriva bra, men detta är något du övar upp. Vill du skriva terapeutiskt, för dig själv, finns det inte några sådana krav. Så länge du kan föra pennan mot ett papper, ja då är du med i matchen.

Jag vet inte vad jag ska skriva

Är den näst vanligaste meningen. Det viktigaste skulle jag säga är att bara börja, skriv om ditt skrivande, skriv om att du inte vet vad du ska skriva om. Skriv om saker du, hör, ser eller känner. Vi behöver inte ta skrivandet så allvarligt. Det är inte som att det är ristat i sten. Det är inte så att du har kastat bort din tid. Om du vill skriva en bok gissar jag att du har en idé eller tanke, börja där. Skriv ner din idé och låt den växa.  Vill du skriva terapeutiskt så låt dina tankar och känslor styra dig, skriv om det som dyker upp.

Jag vet inte hur jag ska börja

Gräv där du står, börja där du är. I min fb grupp skrivterapi använder jag författarkortleken av Ann Westermark. Det härliga är att en mening från författarkortleken kan skapa så olika tankar hos dem som läser den, och jag tycker mig alltid kunna utläsa en del från mina deltagares liv i deras vackra texter. Orden säger alltid något om dig. Så om du vill hitta inspiration och hitta ett kreativt skrivande är författarkortleken ett hett tips. Den köper du här (annonslänk).

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar