När ett barn dör
Förra året fick jag ett manus skickat till mig. Ett manus som grep tag i mitt hjärta direkt. Jag minns att jag satt och grät i min soffhörna och att jag var tvungen att dela upp läsningen på flera dagar för att känslorna blev så starka. Varför gör du så mot dig själv? Varför läser du ens, frågade min man. Ja självklart var ett av svaren att mitt jobb är att läsa manus som jag blir tillskickad, ett annat är att jag inte är rädd för sorgen, för känslan. Att jag vill låta också den ta plats, även om den är obekväm.
Elisabet har gått igenom (och lever med) alla föräldrars största mardröm. Hon har förlorat ett barn. I boken får följa Elisabets sorgbearbetning inifrån, och jag lovar att det känns som att man är där, bredvid. Det känns som att det är min sorg. Så naket, hjärtskärande och vackert. Och trots att jag grät vid varje sida måste jag ändå säga att boken är hoppingivande. Att Elisabet är hoppingivande. För att se henne, höra henne, får mig som ständigt lever med katastroftankar att tro på att det inte bara går att överleva utan också leva, hitta små glädjeämnen i vardagen efter ditt livs största smärta.
Jag tycker att Elisabets bok är så viktigt för tyvärr är hon inte ensam i sin upplevelse. Fler människor drabbas och sorg, och vi är också många människor som jobbar med att möta personer i sorg. Mitt viktigaste jobb och min största lärdom från att jobba med människor är att inte rygga undan för sorg och svåra känslor utan tvärtom våga möta den.
Jag rekommenderar boken till alla som gått/eller går igenom en sorgprocess, till dem som möter människor i sitt arbete och till dem som vågar möta smärtan i sig själv.
Boken beräknas komma i slutet på juni, håll utkik!
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar