nimble-builder domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131customizr utlöstes för tidigt. Detta betyder vanligtvis att någon programkod i tillägget eller temat körs för tidigt. Översättningar ska läsas in vid åtgärden init eller senare. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 6.7.0.) in /home/nestorfo/public_html/wp-includes/functions.php on line 6131
Jag blir så glad varje gång jag ser min ”till dig som inte har adhd” film spridas. Och blir lika glad varje gång jag får nya hejarop och tackmeddelanden. Många kan känna igen sig och finna tröst i den och för det är jag evigt tacksam [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Ett av inläggen jag såg på Facebook i veckan var en kvinna som hade visat filmen för dotterns kompisar, hon hade sedan fått denna fina lapp. Glad man blir!
Gårdagens regniga promenad
Nu har vi några lediga dagar framför oss. Underbart! Idag bär det iväg till Vedum där vi bland annat ska skjuta lerduvor, promenera i skogen och få se vallhundar i arbete. Ska bli riktigt mysigt! Det bästa är att helgen är kvar när man kommer hem. Jag hoppas att jag ska hinna måla lite tavlor, städa växthuset och ta några långa promenader med hundarna. Det värsta är att jag numera hittar så vackra saker att foto i naturen så promenaderna tar längre tid än vanligt. Nu är det hundarna som får vänta på mig, att jag ska bli klar, istället för tvärtom.
Ha en härlig dag!
Se oss i Malmö!
Om någon vecka är det dags för min och Marias första föreläsning tillsammans, det ska bli jätte kul och spännande! Jag tror och hoppas att det här bara är en början på ett långt samarbete. Det känns också extra kul att få träffa några av mina bloggläsare, kom gärna fram och säg hej efteråt. För även om jag får mail och meddelanden så har jag ju ingen aning om vilka ni är så det skulle vara jätte kul att få träffa er.
I Malmö kommer föreningen Attention att finnas på plats, så för dem som är nyfikna och vill veta mer om deras arbete, passa på och prata med dem. Ragnhilds Auxilium kommer också att finnas på plats med ett bokbord så passa gärna på att lära känna henne. Såklart kommer även mina böcker att finnas till försäljning under föreläsningen!
Vi har nu sänkt biljett priset, till 150 kr. Så passa på och få en inspirerande dubbelföreläsning.
Ses i Malmö[wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]
Biljetter köper du här.
Ibland tänker jag på att du har valt mig. Det gör mig glad.
Ibland tänker jag på att du väljer mig varje dag, då du stannar kvar.
Det är mig du valt att vakna bredvid, hålla om och tillbringa den största delen av din tid med. Mig.
Det skulle kunna ha varit vem som helst, men det är jag.
Ibland tänker jag att du har skapat mig, gjort mig till den jag är, idag.
Funnits vid min sida och stöttat mig varje steg på vägen.
Du är bryggan mellan mitt förflutna och min framtid, då det var du som förändrade den.
Det var du som visade mig mitt eget värde.
Det var du som visade mig tillit och äkta kärlek.
Du tog det bästa av mig och höjde det till skyarna, så högt att jag inte längre kunde se allt som vart dåligt.
Mitt förflutna suddades ut och ut i ljuset kom istället en ny människa.
Jag vet inte vart jag hade varit utan dig och jag hoppas att du vet att jag är dig evig tacksam.
Jag förvånas över att du aldrig slutar att tro, på mig.
Att du tror att jag kan lyckas med allt jag tar mig an.
Med dig vid min sida kan ingenting gå fel.
Du gör mig stark älskling. Du gör mig hel.
Igår firades dotterns 9-årsdag. Dock fortfarande lite lågmält och försiktigt då bacillerna fortfarande löper amok i huset i form av feber och ögoninflammationer.
Vi blev också barnvakter åt denna lilla goding som jag släpat med mig på långpromenader i dagarna två.
I morgon är det löpardojjorna på!
I morgon står vårruset på schemat, och ikväll förberedelser för kommande föreläsningar, lite deklarationsjobb och betalning av fakturor. Ha en bra kväll!!
De senaste dagarna har min kropp sagt i från. Jag har fått svårare att andas, ont i nacken och en spänningshuvudvärk från helvetet. Jag vet att det beror på stressen inför mina två kommande föreläsningar. Jag ska köra två på raken nu i maj som jag inte kört tidigare och får helt enkelt prestationsångest.
Jag har väldigt höga krav på mig själv, jag vet det. Jag tar hela tiden mig själv på för stort allvar. Jag skulle behöva ge mig själv en käftsmäll för att vakna upp och inse vad det är som faktiskt har betydelse.
Självklart vill jag göra bra i från mig, det vill väl alla. Men jag strävar inte efter att bli utsedd till Sveriges bästa talare direkt och behöver därför inte lägga ner all min energi på det. Jag måste släppa taget och tro på att jag är tillräcklig, tillräckligt bra, ändå.
Det som är viktigast för mig är min familj och min hälsa, och ju större krav jag ställer på mig själv desto mindre får jag av de båda. Så vad händer om jag nu skulle vara totalt värdelös? Ingen skulle kasta gammal frukt på mig (förhoppningsvis) eller skicka hotmail. Jag tror inte att jag blir hånad eller jagad på stan, och jag tror inte att jag skulle ha en motståndsrörelse utanför mitt hus.
Nej förmodligen skulle jag jämra mig lite över min egen uselhet, känna mig nedslagen ett tag och med all rätt ifrågasätta mig själv. Men sen skulle jag resa mig upp, sopa skiten från knäna och gå vidare. För det är så jag gör..
Känns så kul att ångestforum har läst min bok och rekommenderar den. Den har fått så goda recensioner att jag vill nypa mig i armen. Jag har fått mail från psykologer och kuratorer som tycker att boken är toppen. Jag har fått meddelanden från föreningar där boken har lästs i grupper för barn som har föräldrar med missbruksproblematik eller psykisk ohälsa, men också från en och annan förälder som bara vill säga tack.
Jag blir alldeles varm i hjärtat. Tänk att något jag suttit och knåpat ihop i min soffa kan komma till nytta för så många andra! Så jag vill tipsa er om boken, läs den för era barn! Prata om psykisk ohälsa, både för din egen skull men också för barnets. Men vill också återigen tipsa om ångestforum. En sida där du kan läsa bloggar, få nya vänner eller diskutera frågor med andra i samma, eller liknande situation som du själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
På en promenad förbi skolgården står fyra av dotterns vänner och vinkar och ropar hej. Vill du gå dit, frågar jag. Hon nickar, klättrar över staketet och går in på skolgården. Men istället för att gå till klungan med kompisar går hon till en annan plats och sätter sig. Ensam. Både jag och hennes vänner tittat förvånat på henne. Vad gör du? Gå dit, ropar jag. Hon ruskar på huvudet. Medens får jag en obehaglig känsla i magen, jag blir ledsen, arg och vill bara gå fram och ruska om henne. Sätt dig för fan inte utanför, ta din plats. Sluta vara så jävla försiktig! Men i samma sekund ser jag mig själv, som barn. Det är jag, det är mitt egna beteende som spelar upp sig framför mina ögon. Att känna sig obekväm, inte passa in och istället gå undan.
Du vet inte hur du ska bete dig, vad som förväntas av dig eller vad dom vill att du ska göra. Du är rädd för vad dom ska tänka, vad dom ska säga, så du väljer att inte vara med. Insikten kom som en smäll i magen. Det är ett beteende jag har kvar än idag! Även om jag vill vara med, vill prata, vill säga hej så drar jag mig undan för jag vet inte hur, hur man faktiskt gör. Jag är liksom du rädd att det blir fel.
Jag ser nu att det blir fel ändå, att du uppfattas än konstigare när dom bjuder in och du drar dig undan. Jag ser nu att det är ett beteende som inte leder till något annat än ensamhet och utanförskap. Men jag är på din sida. På den sidan där man osäkert och avvaktande tittar på. Den sidan där man bygger upp murar som man väntar på att någon ska riva ner, på den sidan där ensamheten är som störst.
Idag vaknade jag innan resten av världen. Jag gick ut i trädgården och fick se den vakna till liv. Den hade liksom jag en trött hinna över sig men jag kunde nästan se hur den försvann undan i solens strålar. Det är något speciellt med morgonen. Luften, tystnaden. Jag skulle liksom vilja stanna kvar i den där lilla stunden för alltid.
Jag tog ett varv i trädgården för att se knopparna brista, lyssna på fågelsång och andas in den fuktiga morgonluften.
Jag blev kvar en stund vid Häggen, älskade Hägg! Den bästa tiden på året är när Häggen står i blom, och snart, riktigt snart är vi där. Men det är med blandade känslor för efteråt saknar jag dess skönhet, den blir återigen bara ett vanligt träd som jag aldrig skulle ha lagt märke till, och tiden där efter går allt för fort.
Jag tog med mig en bit av våren in, men bestämde mig sedan för att inta frukosten ute. Så på daggblöta trädgårdsmöbler satte jag mig med en rykande kopp te, lyssnade på fåglarnas sång och såg resten av världen sakta vakna.
Idag var jag hos läkaren. Jag bokade in läkarbesöket i ren panik när jag hade en av mina hypokondriångestattacker för någon vecka sedan. Jag trodde på riktigt (just då) att jag led av en obotligt, dödlig sjukdom, men idag kände jag mig bara dum.
Jag skämdes innan jag gick innanför dörren och i vanlig ordning gick jag ut med svansen mellan benen och kände mig om möjligt ännu dummare. Jag blir arg på mig själv för att jag tar upp andra människors dyrbara tid. Tid från människor som är sjuka, PÅ RIKTIGT.
För det är ju samma sak varje gång. Du har ångest så det nästan sprutar ur öronen, ringer läkaren och får en tid och den stillar sig direkt. Som att bara lägga locket på.
När du väl är hos läkaren känner du dig löjlig, tänker att det står VARNING HYPOKONDRI i din journal. Läkaren i vanlig ordning (tack o lov) säger att det inte är något fel på dig och du går hem och känner dig lugn, nästan lite lycklig. Men när det har lagt sig inser du att läkaren inte har undersökt dig ordentligt. Hade han verkligen rätt, hur kan han veta utan att ta blodprov, se närmare, osv och sen startar allting om från början igen.
Kanske ska personer med ångestsyndrom ha egna läkare med regelbundna möten, eller kanske skulle man gå till botten med problemet och ge alla personer med ångestproblematik riktigt hjälp :Wink:
Idag är jag frisk (för det har doktorn sagt), idag mår jag bra, så det ska jag njuta av :Pleasure: