Årsarkiv: 2015

Idag vaknade jag innan resten av världen. Jag gick ut i trädgården och fick se den vakna till liv. Den hade liksom jag en trött hinna över sig men jag kunde nästan se hur den försvann undan i solens strålar. Det är något speciellt med morgonen. Luften, tystnaden. Jag skulle liksom vilja stanna kvar i den där lilla stunden för alltid.

Jag tog ett varv i trädgården för att se knopparna brista, lyssna på fågelsång och andas in den fuktiga morgonluften.

Jag blev kvar en stund vid Häggen, älskade Hägg! Den bästa tiden på året är när Häggen står i blom, och snart, riktigt snart är vi där. Men det är med blandade känslor för efteråt saknar jag dess skönhet, den blir återigen bara ett vanligt träd som jag aldrig skulle ha lagt märke till, och tiden där efter går allt för fort.

Jag tog med mig en bit av våren in, men bestämde mig sedan för att inta frukosten ute. Så på daggblöta trädgårdsmöbler satte jag mig med en rykande kopp te, lyssnade på fåglarnas sång och såg resten av världen sakta vakna.

Ibland kan jag avsky den där förmågan man har att kunna se när andra har ont. Att känna när folk är sårade, ledsna eller besvikna. Man kan ofta känna det i luften redan innan någon blir arg. Det finns ingen känsla som går mig förbi. Det är som att jag ser rakt in i människans känsloregister och vet vad som ska hända innan personen vet det själv.

Jag vet vem du är innan du öppnat din mun, jag läser dig på sekunder. Och det gör ont. Det gör ont att se, att bära med sig din känsla resten av dagen, och även om jag inte tar den med mig så ser jag den ändå. Den svävar liksom runt utanför dig, som en osynlig dimma vid din sida.

Hur mycket jag än vill så kan jag inte blunda. För jag ser dig.

Ibland önskar jag att jag hade en avstängningsknapp, att jag kunde höra och se all skit men att den bara gled mig förbi. Att jag likt många andra bara kan vända ryggen till. Vända mig om och gå.

Men det kan inte jag. Mitt hjärta blöder.

Du stänger din dörr för att skydda dig själv, stänga de andra ute. De som bara går förbi, utan att se. Men jag ser dig känner din smärta på håll. Något i min mage säger mig att det inte rätt, att det inte är bra.

Jag försöker att som andra blunda, för det är så man gör, men jag känner dig ändå. Jag håller händerna för min mun, för mina öron, för att försöka döva, skydda mig själv. Men jag ser dig. Jag ser dig ändå.

Valborg började med solsken och pimpning av bil och slutade med födelsedagskalas och sjukstuga. Idag är jag hemma med båda barnen, vet inte vem som är sjukast, förmodligen jag. Magont, ögoninflammationer och förkylningar, allt på samma gång.

När sonen började att kräkas i Torsdags föll dottern i gråt, hon som hade sett så mycket fram emot tårta och presenter.

-Jag är också ledsen, säger Gibson.

-Nej det är du inte alls, snyftar Leia.

-Jo, det är bara det att det inte är hela min värld, svarar han utan att slita blicken från tv:n.

Tycker jag är en skön inställning. Att allt den där småskiten som bara händer oss i vardagen faktiskt inte är hela vår värld. Som att vara hemma och vabba idag till exempel, skit trist, men inte hela min värld, för om en dag eller två är vi friska igen.

Ibland har vi mycket att lära av de små! Idag är det regn utanför fönstret, men snart skiner solen igen. Så i stället för att irritera mig över den grå utsikten ska jag njuta över att höra regnet smattra mot rutan och förmånen över att få tillbringa dagen inomhus.