Årsarkiv: 2015

Man hör ofta att personer med ADHD behöver regler och rutiner runt sig, att det är A och O. Men ibland tror jag ändå inte folk förstår hur tydligt man faktiskt behöver ha det. Jag har sagt till folk i min omgivning att jag behöver raka svar, tydlighet och ingenting mitt i mellan. Jag skulle egentligen alltid behöva någon som stod bredvid och puttade mig i sidan så fort jag hamnade utanför planerad riktning. Någon som aldrig lät mig ta ett felsteg utan stod med pilar i varje korsning. Nu ser ju livet inte ut så, jag måste klara mig själv.

Om jag inte förstår innebörden, eller vikten av det någon sagt, då hittar jag min egen dagordning. Då har du gett mig friheten att välja. Du tycker kanske inte att du har gjort det, men genom att vara OTYDLIG så har du i min värld det.

Jag är vuxen, högskoleutbildad och har ett krävande arbete, därför tror du att jag automatiskt ska förstå,  jag är ju faktiskt inget barn. Men joooo, jag är ett barn! Något inom mig behöver att du förklarar det så tydligt att till och med ett barn kan förstå. Gör du inte det tar jag mig friheten att göra som jag själv vill.

Idag berättade en person för mig hur jag skulle göra en uppgift. Jag förstod vad hon sa, jag förstod vad hon ville att jag skulle göra, (jag är ju inte dum) MEN jag förstod inte varför jag skulle göra det på det sättet. ”Du kan göra så här,” jaha, men det innebär alltså att jag också kan göra på ett annat sätt, tänkte jag och valde det andra sättet. Efteråt suckade hon, tittade mig djupt i ögonen och sa -jag ska göra det tydligt för dig, och först då förklarade hon varför jag skulle göra det på det sättet som hon först sade till mig.

Jaha tänkte jag, varför sa hon inte det från början? Att något som är så enkelt kan vara så svårt, från båda håll! Jag skulle säga att regler och rutiner inte alls är viktigast, utan tydlighet. Jag kan gå ifrån både regler och rutiner om du bara förklarar varför.

Vid ett tillfälle uttryckte jag för skolpersonal att jag misstänkte att min dotter hade svårigheter.

– Hahaha, neeeeej, hon som är så snäll.

Jag blev nog både förbannad och förvånad. Förbannad för att jag uttryckte en oro och blev skrattad i ansiktet. Förvånad över bristen på kompetens som fortfarande finns i skolan.

Jag var också snäll, sa inte ett enda ljud. Men det innebar inte att jag inte hade problem, däremot innebar det att jag inte gav dig några problem. Min tystnad och snällhet gjorde det istället jävligt enkelt för dig, då du istället kunde ta hand om dem som gjorde det bekymmersamt i klassrummet. För många flickor visar problemen sig inte i skolan (och det innebär inte att det inte finns), det visar sig istället när det kommer hem. En del flickor klarar av att hålla ihop sig ett tag med konsekvensen att de är helt dränerade efteråt. När hon kommer innanför dörren och kastar skolväskan hopar problemen sig framför henne utan att hon ens själv förstår varför.

Att ha ont i magen varje dag, känna ångest, eller att dagdrömma sig bort, syns inte utanpå. Men att en person känner sig dum, annorlunda och låtsas hänga med i skolan är ett problem som växer sig stort och kan få katastrofala konsekvenser.

Så bara för att det inte syns, så finns det, och är ett problem i allra högsta grad.