Årsarkiv: 2015

Just nu känner jag mig lite krasslig. Ni vet ont i halsen, huvudet och känner mig allmänt hängig. Men jag är en sådan där person som inte tillåter mig att vara sjuk förrän jag har något bevis på det, så som tex feber eller kräkning, först då är det okej att sjukskriva sig från jobbet och vila upp sig. Annars reser man sig upp och gör sin plikt oavsett hur dåligt man mår.

Självklart vet jag att det är fel, att man kan vara sjuk och i behov av att vila utan att febertermometern visar 39 c. Men ändå är det som att jag behöver ett bevis, något som säger till mig att nu har du rätt till en paus. Jag vet inte annars hur jag ska mäta mitt mående, vart man sätter gränsen. Trots att termometern inte alltid talar sanning fortsätter jag att använda den som evidens för mitt mående, när jag istället hade kunnat fråga mig själv och fått ett mer sanningsenligt svar.

Jag tänker att många har samma problem när det gäller psykisk ohälsa. Eftersom mående ofta kommer successivt hur ska man då veta när man gått över gränsen? Hur vet man att man behöver söka hjälp, hur vet man att det är allvar?

Jag föreställer mig att det skulle finnas en liknande termometer gällande psykisk ohälsa, att du stoppar den i din mun och den mäter av graden av ångest. När mätaren är över normalnivå indikerar den. Den visar då att du behöver stanna hemma och vila upp dig ett tag. Om termometern indikerar dagligen och det tar veckor utan att den sjunker tänker jag att man likt vanlig feber söker hjälp. Så som du skulle ha gjort om det gällde en somatiskt sjukdom du inte kunde skaka av dig. Den visar för dig att du behöver MER än att bara vila. Men de flesta är likt jag själv blinda och kör på tills allvarligare symtom inträder.

Jag vill att du ser den där ångesttermometern framför dig, och att du om så bara för 1 minut stoppar den i din mun. Blunda och bara vänta…Vad säger termometern? Jo, du vet vad den säger, du skiter bara i och lyssna! Ja jag vet om dina ursäkter, jag bär på dem själv.

*Jag har inte tid

*Det går över i morgon, eller nästa dag, eller nästa..

*Det är bara en fas jag behöver ta mig igenom..

*Jag ska bara..

*Termometern ljuger, jag mår bra

*Inte kan väl jag sjukskriva mig på grund av en känsla!!!

Jo men det kan du! Ta ditt mående och dig själv på allvar! Många gånger behöver man inte en läkares åsikt om sin allmänstatus för ofta vet du bäst om den själv. Du väljer bara att inte lyssna.

Hur många grader visar din termometer?

”Jag kom ur en depression jag inte ens visste att jag hade” hörde jag någon säga vid ett tillfälle. Visste du att en depression kan komma smygande? Att den kan lägga sig över dig som en tunn knappt märkbar hinna som med tiden växer sig tyngre och starkare? Successivt tar den tillslut över hela dig.  Många tror att man själv är den förste som märker det. Man har en föreställning om att allt blir svart och du bara ligger i ett hörn och gråter. Ja visst kan det vara så. Men visste du att en depression också kan börja med att vara grå? Till en början i en ljus skala men som med tiden mörknar, och om du har otur blir den nattsvart.

Du vet själv att du drar dig undan, att du slutar med saker som du tidigare gillat, men du tänker att det bara är en period, eller att det är så livet ser ut just nu. Att det kanske är en ny fas i ditt liv, att det är så det ska vara. Inte tänker du att du börjar bli deprimerad bara för att du inte längre orkar prata med dina vänner, ta långa promenader eller träna som du gjorde förut.

Plötsligt känns allting bara meningslöst, du finner dig i det och stänger i dig tillsammans med den känslan. Även om du ser mörkret komma emot dig, även om du märker av skillnaden på ljus så orkar du inte fly, vet inte vart du ska ta vägen.

Den där extra tyngden blir din vardag och den växer sakta men säkert för varje dag. Folk runtom dig märker att du drar dig undan, dom är snälla och låter dig vara ifred, vilket gör att du faller längre och längre ner.

Det är inte deras fel. De kan inte se de avgrundsdjupa hålet du har bakom dig. Det är inte heller ditt fel, för du blir sänkt, nedtryckt, och kan omöjligtvis ta dig upp  med egen kraft.

Har ditt liv plötsligt fått en annan färg? Stanna upp, sträck ut handen och låt någon hjälpa dig. Jag vet att du tror att du har allt under kontroll, men det är en illusion som gör att du bara faller hårdare.

Har du märkt att någon i din närhet drar sig undan? Säg till personen vad du ser, vad du känner. Uttryck din oro och erbjud din hjälp, om och om igen. Ta situationen på allvar även om den idag är ganska liten. Våga mota Olle i grind.

Just nu har jag påbörjat en behandling hos en akupunktör mot stress/ångest på vårdcentralen. Och jag är ledsen att behöva säga det men för mig kändes det som att de inte tog mitt problem på allvar genom att sätta fyra nålar i min kropp. När jag gick därifrån vid det senaste tillfället kände jag mig uppretat, förbannad. Som om dom stulit min tid.

Det värsta jag vet är att ligga still (ja jag vet att jag mycket väl kan behöva det) men att ligga där, få nålar i kroppen och någon som trycker på en medan jag kämpar emot. Nej, det gjorde mig inte lugnare, tvärtom.

Jag säger inte att akupunktur är dåligt eller inte fungerar, nej det har jag ingen kunskap eller erfarenhet om och kan därför inte uttala mig. Men jag säger att känslan (för mig) över att behöva stå ut med det där jäkla lugnet får mig tvärtemot att må bra. Jag mår skit!!!

Det är samma med yoga. Jag tror verkligen att det är en jättebra träning och att det skulle vara nyttigt för mig. Jag köper yogamatta, kläder och mängder med böcker men blir uttråkad innan jag ens startat. Så jag anmälde mig till en yogakurs och lovade mig själv att slutföra den. Jag gick dit två (eller var det tre) gånger och bestämde mig sedan för att inte gå dit mer eftersom att det gjorde mig så stressad. Jag kände mig inte alls lugn eller avslappnad efteråt. Jag kände istället för att gå en boxningsrond eller springa milen för att få utlopp för allt där inuti som man är tvungen att hålla in.

Nej på något sätt känner jag mig förminskad. Jag vore jätteglad om fyra nålar kunde lätta på trycket. Nöjd om lugnet kunde sprida sig genom mig genom att du trycker på min kropp. Men nej, jag tror inte att det är så enkelt och om det nu vore det skulle jag bli förbannad för att ingen löst problemet tidigare.

Det finns mängder med fantastiskt bra texter gällande utbrändhet där personen ofta själv varit utbränd och varnar dig för att också hamna där. Personen berättar inte sällan att jobbet inte är viktigare än ditt eget liv och jag kan inget annat än att hålla med (men det där vet man ju redan). Det jag saknar i alla dessa texter är verktyg för att hantera situationen. Alla säger till dig att inte gå in i väggen men ingen säger till dig hur du ska förhindra det. Hade det varit så enkelt som att bara stanna upp så är jag säker på att de flesta hade gjort det.

Situationen är oftast inte så lätt som att bara sluta prestera, minska kraven eller dra ner på jobb. Nej många gånger ligger det flera olika anledningar bakom och problemet är att man inte vet vilken som ska bort. Finn fem fel liksom….

För många föräldrar som har barn med svårigheter + jobb och familjeliv så kanske den tyngsta biten inte går att plocka bort. Och livet är inte så enkelt att det går över med en extra sovmorgon eller en semesterdag. Många gånger gäller det att bara stå i och stå ut, I FLERA ÅR! Att du säger till den personen att inte traska in i väggen hjälper inte! Den har stått och skallat den där väggen lääängee…

Kanske är det som man säger med missbruk, att du själv måste hamna på botten för att ta dig upp, kanske är det först då man tydligt ser vad som behöver förändras? Eller kan någon vara snäll och berätta för mig hur det ska gå till?

Jag har egentligen ingen press på mig utifrån, det är något på insidan som jagar mig. Och be mig inte stanna för att försöka få tag i det, för det har jag jobbat på i hela mitt liv utan att lyckas. Hade jag haft förmågan att stoppa det, så hade jag gjort det för länge sedan.

Jag trivs på mitt jobb, jag älskar min ungar och jag brinner för att arbeta med mitt företag. Ändå lever jag med ett tryck över bröstet och en känsla av att aldrig räcka till. Istället för alla varningar skulle jag vilja höra lösningar, för det är väl det vi behöver? Många lösningar som presenteras tar kraft och tid och så vitt jag vet så är det vad en stressad person har minst av. Jag saknar alternativ….. Det känns som att det är så lätt att säga men svårare att efterleva, och om du då har lösningen så visa vägen. Personen kommer förmodligen inte gå självmant då den har en helt annan plan så det du får göra är locka, motivera eller dra personen motvilligt med dig.
Jag har min väg planerad framför mig och vet om att den är snårig och tuff men jag vill inget hellre än att ta mig igenom den. Det finns liksom inget jag vill ta bort i mitt liv…däremot en massa jag vill lägga till…

Nej mitt liv är ingen rolig historia och inget jag är stolt över, det suger att leva med ständig ångest. Det suger att ha ADHD, och det suger att inte minnas mitt första år med min dotter på grund av min psykiska ohälsa. Jag skäms över att ha varit en person som har suttit och skurit mig i armarna, skäms över att ha stoppat fingrarna i min hals. SKÄMS!

Men det är en del av mitt liv och jag har bestämt mig för att göra det bästa jag kan av det. Jag vill inte stänga in det och skämmas, inte dölja stora delar av det som är jag. Genom att berätta om det minskar skammen och  istället för att göra mig svag gör det mig stark. Jag valde att vända på steken och frågade mig själv vad jag kunde göra för bra av mina erfarenheter, och mitt företag är svaret. Mina böcker, föreläsningar och mitt bloggande gör att jag tömmer ur mig det negativa och förvandlar det till något positivt.

Nej, jag är INTE stolt över mina svårigheter eller de strategier jag tagit till för att hantera dem under min uppväxt. Men jag är stolt över att vara där jag är idag. Jag är stolt över att kunna stå upp för mig..men även förmånen att få stå upp för dig.

Jag hade tagit en semesterdag igår för att hinna med lite saker i företaget, och NEJ, jag hade inte planerat dagen, dagen var liksom fullbokad och hade planerat sig själv. Men jag ser i efterhand att jag hade kunnat vara mer effektiv och hur jag då hade klarat av att komma fram till mål.

Men jag tror faktiskt inte att du vet hur det känns att kämpa för så enkla saker och inte klara dem. Att ha en heldag ägnat åt det du ska göra men ändå misslyckas. Nej, jag tror faktiskt inte att du vet hur det känns!

Jag skulle ringa ett samtal, ETT enda samtal. Men det glömde jag av. Jag skulle skriva en  föreläsningsdel. EN ENDA del av en föreläsning, men kom inte på att jag jobbade med fel sak förrän tiden var ute. Det ENDA mötet jag skulle ha, kom jag försent till. Ja jag påbörjade en hel del andra saker. Tre för att vara exakt. Men jag gjorde inget av dem färdigt.  När jag ser tillbaka på dagen, på alla dessa timmar jag hade framför mig, så har de mesta gått till spillo då jag riktat uppmärksamheten åt helt fel håll. OCH NEJ, jag tror inte att du vet hur det känns!

Att något som är litet kan bli så stort, att något som är så lätt kan bli så svårt.

Jag är ledsen, besviken på mig själv. Att jag ska behöva ha någon som guidar mig även i de enklaste uppgifter. Hur hårt jag än skjuter, och hur bra jag än siktar,  missar jag hela tiden mål.

Nej, men jag tror inte att du förstår hur det känns när all energi man lägger ner förvandlas till luft och när kampen du utfärdat inte betyder någonting. Jag tror inte du vet hur det känns att misslyckas om och om igen. Det spelar ingen roll hur nära jag ställer målet, eller om jag flyttar den lite till höger eller till vänster. När jag ändå aldrig lyckas att skjuta in bollen…