Årsarkiv: 2015

Vad kan man jobba med när man har ADHD? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av

looking-for-a-job-68958_640

Jag stöter ofta på frågan ”vad kan man jobba med när man har ADHD”. Jag brukar vända på det och istället fråga mig tvärtom, vad kan jag INTE jobba med?

Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag bli stor men jag vet att jag efter varje jobb är ett steg närmare min målbild, jag kan efter varje erfarenhet checka av vad jag inte vill.

Först och främst tycker jag att du ska rannsaka dig själv och skriva ner vad du INTE VILL jobba med. När du har kommit fram till några sådana yrken kan du säkert utesluta en heldel andra som ligger inom det området. Sen ställer du dig frågan vad som är ett hinder för dig när det gäller arbete. Jag har tex otroligt dåligt lokalsinne så taxichaufför, budbil eller liknande kommer aldrig vara något för mig (med dagens gps är taskigt lokalsinne i för sig sällan något hinder, men jag avskyr å andra sidan också att köra bil, speciellt när jag inte vet vart jag är på väg). Sen har jag tex svårt för att passa tider, inte att jag kommer försent, utan tvärtom. Jag kommer alltid för tidigt, vilket också blir ett väldigt slöseri på tid om jag ska förflytta mig mellan många olika platser. För mig passar det bäst och ha ett kontor där människorna kommer till mig istället för att jag skulle ta mig till dem, det var något jag kom fram till väldigt fort. Det var en svårighet som begränsade mig.

Eftersom jag också har en ”detärintesåjävlanogaattityd” så funkar inte yrken som kräver en exakt millimeterprecision, jag kan därför utesluta en heldel yrken såsom snickare, sömmerska eller hjärnkirurg. Ofta har alla yrken du skriver på ”inte vill listan” något gemensamt, hitta den gemensamma nämnaren för att komma närmare ditt mål.

Sen tycker jag överhuvud taget inte att du ska tänka att ADHD:n hindrar dig från att få jobb, för min del har det varit tvärtom. För mig är ADHD inte ett hinder när det kommer till arbetsliv, tvärtom, där är det en tillgång.

Men jag har testat jobb som jag klarat av mindre bra, men det har INTE inneburit att JAG är mindre bra. Det innebär bara att jag inte är på rätt plats. Ett ställe som inte ger mig tillräckligt med utmaning eller där jag inte kan få utlopp för all min kreativitet, där bleknar jag och får inte alls upp min rätta glans. Men sätter du mig på rätt plats så blommar jag oavbrutet. Jag vill därför att du kommer ihåg att DU ALDRIG ÄR FEL, däremot kan sammanhanget du befinner dig i vara det.

 

Belöning & bestraffning….

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

 

IMG_1491

 

Att vara företagare är inte lätt. Det innebär att man arbetar dygnet runt. Om inte rent konkret så gör man det i allafall i tanken. Eftersom jag förutom företag också har ett heltidsarbete så försöker jag att lära mig lite mer att vila, släppa taget, bara vara. Men har hittills inte lyckats så bra.Jag måste göra det tydligt för mig själv, när jag jobbar och när jag vilar, eftersom jag inte tillåter mig själv att göra så mycket av det där senaste ordet. Jag har sagt till mig själv att stänga av datorn minst 30 minuter innan jag ska gå till sängs, och det har jag också gjort…vid ca tre tillfällen (av sextio).

IMG_1489

Jag har försökt att vara snäll mot mig själv, bett mig själv att vila, sluta jobba och att lyssna. Men som vanligt lyssnar jag inte på den sidan av mig själv. Så för att vara extra tydlig mot mig själv ska jag köra med det klassiska belönings och bestraffningssystemet.

Belöning=sitta i soffan=vila

Bestraffning=sitta på min hårda stol på mitt kontor=jobba

Tanken med det är att jag ska se skillnaden och kanske lära mig att avsluta i tid, och om jag har tur så tillåter jag mig att vila, för vem fan vill sitta på en hård stol en hel kväll?

IMG_1490

I soffan får jag läsa, titta på tv, planera, och skriva (på papper), som en extra belöning kanske jag kan tillåta mig själv att slösurfa på ipaden. Nej, nej inte jobba utan bara läsa bloggar eller kolla in intressanta sidor eller….

Kommer det funka? Vet inte …..än.

Jag behåller min tröja på! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

tablet-428328_640Tänk dig att din tröja har blivit för liten, den sitter åt, gör det svårt för dig att röra dig. Börjar den spänna lite till är du rädd för att inte kunna andas. Eftersom du bara ha EN tröja går du givetvis för att köpa en ny. Du frågar expediten om hjälp, beskriver hur din nuvarande tröja känns och hur den har känts tidigare, att du vill ha den där gamla känslan tillbaka. Expediten går in på sitt lager och letar, hon kommer sedan ut med ett leende. Den här blå tröjan skulle passa dig perfekt! De flesta som tar på sig den trivs riktigt bra i den, medan andra inte gillar den alls….eller dom kan precis som du beskriver må riktigt dåligt av att ha den på sig.

-Jaha…. men har du ingen annan tröja som är bra, som man inte mår dåligt av?

-Nej, problemet med alla tröjor är att man måste prova dem först för att hitta rätt. Det vet man liksom inte innan. Det är viktigt att du provar den i 4-6 veckor utan att ta den av dig oavsett om den kliar, sticks eller om du känner att du inte kan andas. Känslor av panik kan uppstå och du vill slita av dig den, MEN GÖR INTE DET. Dessa känslor går oftast över och gör de inte det så får du bara komma tillbaka och byta tröja. Det är inga problem, säger hon med ett klämkäckt leende.

-Vad säger du, vill du prova?

Hade du velat ta på dig den tröjan?Anledningen till att jag berättar denna historia är för att du ska förstå oss som behöver medicin men inte äter den. Att prova ett piller är inte lika lätt som att prova nya kläder och ta av dig dem om de inte passar. Nej att prova ut en medicin innebär att stå ut med sin egen ohälsa + några extra biverkningar i några veckor, månader. Förhoppningsvis hjälper medicinen och din ohälsa går över och för hoppningsvis biverkningarna också men i sämsta fall stannar allting kvar eller förvärras. När du sedan tvingas sluta för att den får dig att må sämre än vad du gjorde innan så får du YTTERLIGARE biverkningar i form av utsättningssymtom!

Sen ifrågasätter folk varför man inte tar medicin. Jag ifrågasätter istället varför det inte finns andra lösningar än medicin. Varför det inte finns annan hjälp? Det är 2015, och jag kan inte ens få en person att prata med (som inte försöker övertala mig att ta en medicin). Jag säger inte att medicin är fel, absolut inte. Den är jättebra om den fungerar. Men jag vill få mer förståelse för varför man väljer att avstå.

Merparten av de person jag träffar i mitt yrke väljer att avstå från medicin fast att det skulle behöva den. När jag frågar dem varför svarar ALLA för att medicinen fick dem att må SÄMRE. Och jag förstår dem. Jag har aldrig tidigare velat hoppa ut genom ett fönster (utan att öppna det först) förrän jag hade Concerta i min kropp. Hur ska jag kunna härda ut och stanna i den känslan, öka dosen och äta medicinen i några veckor till när jag har jobb, barn, en familj att ta hand om?

Nej. Jag har testat olika ”tröjor” de passade inte mig och fick mig att må sämre. Nu vill de att jag ska prova nya, men hur många ska man prova liksom? Nej jag behåller nog min tröja på, även om den inte passar mig perfekt. Fast att den sitter tajt och får mig att känna mig instängd i min egen kropp så har jag aldrig heller hittat något som passat mig bättre.

Medicin är absolut en hjälp, men jag vill inte att det ska vara den enda hjälpen. Fram med alternativen. Nu!

Ta hand om ditt eget hjärta!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

heart-583895_640

 

Idag är det alla hjärtans dag. Hemma hos mig firas det inte på något speciellt sätt. Jag har köpt en ask med hjärtan och skrivit kärleksbrev till min barn, mer än så blir det inte hemma hos oss. Jag tror aldrig att dagen har varit speciellt för mig, det är i för sig ingen dag då jag till och med kan glömma av min egen födelsedag. Skulle ingen påminna mig om när jag, barnen eller min man fyller så skulle jag förmodligen missa det. En gång när jag trodde att jag var duktig och mindes en födelsedag så ringde jag och grattade min mamma, det visade sig att jag ringde en månad för tidigt. Där fick man för det liksom.

Ja nu kom jag helt bort från ämnet. Det jag skulle säga var att många som är ensamma denna dag mår dåligt för att de inte har någon. Men jag önskar att man kunde tänka mer på sig själv. Det är ALLA hjärtans dag. Det innebär även ditt eget. Så vad kan du göra för dig själv för att förgylla denna dag?

Släpp alla tankar på att du skulle vilja bli uppvaktad, uppvakta dig själv istället. Det är du värd!

Önskar er alla en bra dag!

Till mina arbetskamrater

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

heart-623530_640

Jag vill skicka en hälsning till mina arbetskamrater, inte bara dem jag jobbar med nu, utan alla er jag har jobbat med de senaste åren. Ni vet vilka ni är!

Ni är vardagshjältar! Jag beundrar ert mod, att ta till er nya lösningar, nya modeller, att alltid vara beredda att förändra era tankar och plötsligt ändra riktning. Jag beundrar er styrka att orka lyssna på alla tragiska livsöden, all smärta, all sorg och ändå fortsätta le om dagarna. Jag beundrar er empatiska förmåga och er vilja att från djupet av ert hjärta vilja hjälpa människor.

Jag önskar att fler hade sett storheten i det ni faktiskt gör, att ni fick fler tack, fler leenden och fler solskenshistorier. Få människor skulle gå tillbaka till jobbet dag efter dag med en fortsatt tro, med en fortsatt styrka, att vilja göra skillnad. Men trots liten uppskattning fortsätter ni att försöka minska andra människors bördor, ibland sliter ni av dem från deras axlar i ren frustration bara för att bevisa att det går. Personen känner sig trygg med sin tyngd och tar tillbaka den igen, men du viker ändå inte från dess sida.

Det är ett jobb tänker du. Ja det är ett jobb, ett jobb som alla människor inte skulle klara av! Oavsett hur många gånger personen misslyckas så tappar inte du din tro, din styrka och ditt hopp. Det är det som gör DIG så speciell!

 

Det är okej att inte nå ända fram, det viktiga är att du försöker… 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

FullSizeRenderTvå hektiska dagar börjar gå mot sitt slut och äntligen kan jag ta plats framför datorn igen (där jag trivs som bäst). Flera projekt är på gång inom företaget, både egna men också tillsammans med andra. Vilket är jättekul, men samtidigt väldigt krävande. Jag har valt att verkligen utmana mig själv det här året, och går just nu emot varenda rädsla i kroppen. Att stå på scen, filma mig själv, ta selfies,  det är något som INTE är jag. Det liksom bara skriker nej inom mig. Jag tar på mig uppdrag som är tyngre än vad jag tror mig kunna lyfta. Men jag vill verkligen bli starkare, jag vill verkligen växa. Min största rädsla är ju att gå åt motsatt håll. Att följa den där jäkla oron inom mig. Att bli förminskad, krympa.

Jag jobbar med att höja ribban men samtidigt minska kraven. Att försöka hoppa över duger, misslyckas du är det okej. Du har en andra chans, och en tredje. Skulle du misslyckas totalt har du iallafall uppvisat stort mod genom att åtminstone försöka.

Det är i varje fall vad jag intalar mig själv! Jag vill inte vara personen som sitter i publiken, eller den som drömmer om att själv få springa loppet men aldrig vågar gå ut på stadion. Det handlar inte om att vinna, det handlar bara om att våga vara med i tävlingen. Jag tar ett djupt andetag och springer. Jag hoppas att vi ses i mål!

 

Föreläsningstips! 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

De senaste två dagarna har det varit fullt upp, så resten av kvällen ska jag nog sätta mig ner och bara andas. Tankarna snurrar runt så fort att jag blir yr och inte hinner registrera dem. I morgon jobbar jag halvdag och skall tillbringa eftermiddagen med att lyssna på någon annan som föreläser. Fredrik Westin som kör föreläsningen ”jag är inte pappa till en skitunge, jag är pappa till stålmannen”  är i Uddevalla i morgon. Ett tips för er som bor i närheten!

Mer info om föreläsningar i närheten hittar ni genom Attention i Uddevalla.

Tung kärlek

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

1167814_510547505691547_572089022_n

Det känns som att jag lever två liv. Ett där jag och min familj spelar på samma spelplan, vi dribblar, passar och skjuter hela tiden den där bollen mellan varandra. Men på andra sidan står jag ensam på min planhalva och ser er på avstånd. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte nå er, ni är mil bort.

Jag ropar, vevar med armarna, skriker ”passa mig, passa mig, här är jag!” men ni går mig hela tiden förbi. Min planhalva är mörk, kall och tom, jag blir med ens medveten om min sårbarhet. Jag känner mig dyster, övergiven, ensam. Jag ser er på håll men kan ändå känna av er närhet. Den klibbar sig fast, liksom skaver. Svetten bryter fram i min panna. Jag vill bryta mig loss, slå mig fri samtidigt som jag inte vill släppa mina ögon i från er. Distansen gör ont samtidigt som närheten kväver mig.

Plötsligt tittar du på mig, ler och sträcker ut din hand. Jag tar återigen steget tillbaka till er planhalva. Jag skakar av mig den sista känslan av tomhet. Jag är en i laget, ni behöver mig för att komma vidare. Tanken skrämmer mig och får mig att vilja springa tillbaka till den mörka sidan.

Jag har i hela mitt liv flytt men nu är det något som håller mig tillbaka. Som ber mig att stanna kvar. Inombords har jag sprungit iväg, flytt flera mil men utvändigt har jag just tagit din hand.

Ett löfte från dig betyder ingenting. 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Du lovar och svär. Du ber på dina bara knän och jag ser på dig att du menar det, iallafall just nu, för stunden. Ett löfte från dig får mig att att hoppas, drömma, önska, får mig att återigen öppna upp, tro. Jag vill inte sluta tro, du vill inte sluta tro, ändå är det just det vi gjort. Vi har begravt hoppet och lagt tonvis med sten över.

Den här gången är det allvar säger du. Jag vet inte om du tror på dig själv när du säger det, men jag har inget annat val.

Det är annorlunda nu, du har aldrig känt det så här så starkt förut. Jag önskar att det du säger är sant, det gör nog du med. Jag undrar om du innerst inne vet, att du kommer att svika mig igen, igen och igen. Som så många gånger förut.

Jag vill inget annat än att lyfta dig ur den situation du befinner dig i, men det går inte, du har ett berg över dina axlar som jag inte kan rubba. Du måste klättra ur gropen du grävt, själv, med egen styrka. Även om jag ger dig en stege så är det du som ska klättra upp. Du brukar klättra upp några steg, titta upp över kanten för att sedan falla ner igen. Jag tror att du är rädd för vad som finns där uppe. Du är så van med din egen mörka värld att ljuset skrämmer dig.

Minuter efter att löftet har lämnat din mun har det flugit sin väg, så långt ifrån dig att du inte kan se den längre. Du tittar upp på mig från din grop, tvekar, tvivlar, tar ett hårt grep om steget. Jag står där uppe och väntar. Greppet hårdnar, som om du försöker krama sönder stegen. Mitt hjärta fryser till is. Jag ser det i dina ögon, rädslan. I ett grepp släpper du taget, faller ner igen. Du vänder dig aldrig om för att se mig i ögonen. Men jag står kvar och tittar efter dig.

Ångesten lockar.. 5 kommentarer

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag känner av din existens. Vet att du länge flåsat mig i nacken. Jag vet att du finns där, som en skugga ständigt bakom min rygg. Jag känner av när du närmar dig, hur du sakta kryper upp och tar min hand. För första gången är jag rädd, rädd för din närvaro, rädd för att du skall komma tillbaka för alltid och återigen sätta dig över mina axlar. Som en extra tyng att alltid bära med sig.

Förut accepterade jag mitt öde, att du satt där, byggde ett bo ovanför mitt huvud och ständigt viskade i mitt öra, sjöng sånger som aldrig tog slut… men nu när jag fått känna lättnaden, tystnaden, vill jag inte ha dig tillbaka! Jag kan acceptera att du finns, och att du kommer närmare från och till, men jag vill inte bära dig med mig som en solbränna på min hud. En ständig rodnad, en brännande känsla och en smärta man inte kan komma undan.

Jag önskar att jag kunde fånga in dig i mina armar och hålla dig hårt, krama dig sönder och samman. Kasta dig i backen och se dig falla i bitar. Jag skulle trampa på dig, njuta av att känna min tyngd över dig, se dig brista, förtvina under mina fotsulor.

Men jag hör hur du ropar, sakta viskar och hela tiden drar mig närmare dig. Det lönar sig inte att kämpa emot, du vinner. Istället för att streta emot börjar jag sjunga med, bygga egna sånger, sakna din närvaro när du är borta. Du är en del av mig, av mitt liv. I stället för att vara min motståndare blir du min trygghet, den enda jag kan luta mig mot, den enda jag vet alltid kommer att finnas där. Min fiende blir min bästa vän, vi stänger in oss tillsammans, avskärmar oss från omvärlden. Tittar varandra djupt i ögonen och lovar varandra evig trohet. Du kryper in i mig, bosätter dig i min ryggmärg och jag lever vidare som om inget annat liv fanns.