Årsarkiv: 2015

Utbrott eller sammanbrott? 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

Utbrott eller sammanbrott?När jag var barn minns jag att jag plötsligt, utan förvarning kunde bryta ihop. Helt utan synlig anledning.  Det kunde vara efter en dag i skolan, efter lek med kompisar eller en dag på praktikplatsen där jag egentligen hade haft jättekul. Jag vet att min mamma allltid bekymrat undrade varför. Men att jag aldrig kunde ge ett svar.

På den tiden kunde jag inte sätta ord på det. Det enda jag kunde göra var att släppa ut känslorna som for inom mig. Men idag vet jag varför….

Jag har sedan förskolan haft en stark inneboende ångest och varit i behov av tydliga rutiner och kontroll. För att hålla ångesten i schack ville jag alltid veta vad som skulle hända härnäst och vad som förväntades av mig. Varje litet frågetecken blev väldigt stort i min kropp. Idag vet jag att det räckte med väldigt små förändringar för att jag skulle bli livrädd, för att jag skulle vara på helspänn en heldag.

Det kunde vara att min trygghet rubbades, fröken blev sjuk. Eller att det varit rörigt i klassrummet och jag därför fått anstränga mig mer. Det kunde vara en sådan enkel sak att vi bytte plats på våra bänkar, eller att mina rutiner rubbades och jag var tvungen att börja om från början. Min klasskompis kanske var sjuk vilket satte gång en oro i mig, vem skulle jag nu leka med? Små små saker skapade väldigt stora känslor.

När jag äntligen kom hem, in genom dörrarna så var det som om luften gick ur mig. Allt extra rädsla och ångest jag  burit under dagen föll över mig som en kalldusch. Tårarna gick inte att stoppa varken jag ville eller inte.

Idag kan jag se samma sak hos min dotter. Hur hon kommer hem, nöjd över skoldagen för att kort där efter brista ut i tårar. Tårar hon inte har någon makt över, tårar som hon själv inte vet varför de uppstår. Allt hon vet att det är något där inne som bara måste pysa ut. Nu sitter jag bredvid, förtvivlad och undrar varför, fast att jag egentligen kanske redan vet. Ändå vill jag att hon ska klä det i ord, fast att jag knappt kan det själv.

Man hör ofta talas om de där aggressiva barnen. De som får utbrott, slåss, bits och kastar saker runt sig för att tillsist sluta upp i tårar. Jag tror många gånger att dessa barn bär på samma känsla som jag gjort. Som min dotter gör. Jag tror att man anstränger sig allt man kan. Tillslut hamnar man i det där gränslandet där man försöker göra andra tillags samtidigt som man försöker hålla ihop sig själv. Och där är det någonting som går sönder, spricker, inuti en.

Det gäller att hålla ihop eller bryta ihop. Men båda delarna är lika svårt. Du kan själv inte välja utan plötsligt är det något som bara brister..

Utbrott eller sammanbrott, två olika svar på samma känsla?

Årets sista föreläsning! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

FÖRELÄSNING På Tisdag  gör jag årets sista föreläsning. Oktober har varit en tuff månad och det är med en stor lättnad jag lägger den bakom mig. Åtta föreläsningar på en månad. Pust. Med ett heltidsjobb vid sidan om har det helt klart känts alldeles för mycket. Förutom att transkribera de intervjuer jag har kvar skall jag kommande månader verkligen planera och strukturera upp mitt liv. Jag måste tänka på att jag ska hålla ett tag till….

Det där med att planera och strukturera är inte så lätt som det låter, för lika väl som jag blir helt slutkörd vid för mycket arbete, går jag också sönder av för lite. Då faller en nedstämdhet över mig och jag tappar mitt tempo. Hur mycket jag än försöker så vantrivs jag när jag inte har en utmaning framför mig, men ändå kan jag ligga och kippa efter andan och känna mig mer död än levande när jag  väl tagit mig förbi den.

Idag vet jag att det är kickar jag jagar. Jag vill ha spänning, utmaning, förnyelse, annars faller jag ner i ett mörker. Det är som att man är beroende av adrenalin. Får man inte sin dos blir man sjuk och svag. Och den där dosen kommer inte till dig, du får jaga den, och det är nog själva jakten du bli trött av. Att liksom inte veta hur lång eller åt vilket håll du ska springa. Därför önskar man att det fanns en sådan injektion man kunde få så att man sluppit springa runt och leta.

Hade jag därför kunna planera mitt liv bättre och gett mig en utmaning i månaden i stället för åtta så hade jag sluppit både överdoseringar och uteblivna kickar.

PS. Det finns fortfarande platser kvar till föreläsningen i Norrköping så boka din plats nu!

Ska man lyssna på huvudet eller kroppen?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Ut och springa?Jag är ju inte den som tidigare har lyssnat på min kropp, tvärtom. Tidigare har jag alltid kört med devisen ”det  finns inga ursäkter”. Så oavsett om jag varit sjuk, trött eller om stormen vint utanför har jag alltid tränat.  Men nu har kroppen länge varit trött och tung,  och för en gång skull har jag inte motarbetat den utan låtit den vila.

Så när jag här om dagen fick jag en känsla av att jag ville ut och springa så anammade jag den känslan direkt. Vem är jag att säga nej till det liksom? Så trots mörker och spöregn snörade jag på mig skorna och gav mig ut. Vilken känsla…….

Sanningen är väl att jag aldrig vilat tillräckligt länge för att min kropp skall säga till mig att den vill röra sig. Allt som oftast har den bara skrikit stopp, sakta ner…men jag har inte lyssnat.

Denna erfarenhet har gjort mig nyfiken på min kropp. För tänk om man lyssnade på kroppen istället för rösterna i huvudet. Hur ofta hade den sagt åt mig att röra på mig? Hur ofta hade den sagt åt mig att vila? Och kan jag verkligen lita på att kroppen vill mig mitt bästa? Jag borde i alla fall efter alla år av ätstörningar veta att tankarna inte vill mig det.

Vad säger din kropp om du verkligen lyssnar?

Jag kan inte skratta 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

sorgDet händer saker som inte får hända. Idag var en sådan dag. En sådan dag när livet återigen stannar upp. En sådan dag där sorgen faller över en. En sådan dag där man knappt kan andas. Vad hemskt, säger arbetskamraterna. Så sorgligt, uttrycker en annan. Allting runt mig går i slow motion, för mina tankar sitter fast klibbade i mörker. Kaffekopparna klirrar, skrattet sorlar och jag hör inte mina egna tankar på grund av allt brus. Deras liv fortsätter, men mitt har just stannat upp.

Det är varken sorgligt eller hemskt. För mig är det är så mycket mer! Jag kan inte i ord beskriva smärtan, fast att den inte ens är min.

Jag kan inte förstå att din värld går vidare, när min är lamslagen av förtvivlan. Världens bekymmer ligger på mina axlar och jag kan inte skratta. I bilen på väg hem ser jag en grävling ligga i diket. Det får mig att vilja bromsa in, skrika, INTE ETT LIV TILL!! Medans andra kör den förbi….

I morse vaknade jag full av energi, nu är jag utdränerad av sorger som inte är mina att bära.

Jag önskar att jag vore stålmannen. Jag önskar att jag kunde rädda liv. Jag önskar att jag kunde förutspå framtidens katastrofer och förhindra dem. Men jag är inte stålmannen. Jag är en 30-årig småbarnsmamma med alldeles för stora känslor i min kropp. Jag är personen som plågas av andras sorger, och lider av andras smärta. Jag är personen som vill rädda världen, men som inte ens kan trösta sig själv.

Efterlyser manusideér och teaterapor…

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

NPF-teaterBor du i närområdet (Trollhättan, Uddevalla eller Vänersborg) och vill spela teater? Eller bor du någon annanstans i Sverige och har mängder med ideér till ett manus? Jag blev kontaktad av Ann Gidmark som vill starta upp en NPF-teater grupp. Tanken är att kunna framföra en pjäs som speglar en person med NPF:s vardag.  Det kan vara så väl roliga, som tråkiga eller jobbiga händelser. Vuxen, barn eller anhörig maila dina förslag eller din intresseanmälan till ann@gdev.se

Lycka till!

 

Att hantera dåliga dagar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Att tillåta trötthetenJag måste verkligen bli bättre på att hantera dåliga dagar. Ni vet dom där dagarna när man helst inte vill gå ur sängen, dagar då man är liten, sårbar och vill gråta för minsta lilla. Jag vet att dom kommer, jag vet också att dom försvinner, ändå blir jag lika rädd varje gång.

Istället för att acceptera dessa dagar, lägga mig i soffan och käka glass, så kämpar jag emot, trotsar. Och gör det hela så mycket värre för mig själv. Jag tvingar mig upp, tar disken, tvätten, försöker anstränga mig och vara så trevlig och duktig som möjligt när jag egentligen bara borde dra täcket över huvudet. Men även om jag vet allt det där så kan jag ändå inte slappna av när de där dagarna infinner sig, för jag blir så jävla rädd, rädd för att tröttheten inte ska försvinna.

Jag tänker att jag vid det här laget borde ha lärt mig. Men jag hatar när kroppen är trög. Jag avskyr när mitt huvud inte längre håller sitt vardagliga tempo, och jag blir så jävla rädd för att fastna i den där kalla sinnesstämningen för alltid. …..Ärligt talat skrämmer det skiten ur mig!

Jag har svårt att tillåta, acceptera den där känslan, även om den bara är för en dag. Rädslan tar liksom över, fångar mig och får mig att vilja slita mig loss, vilket jag förstår nu i efterhand tar ännu mer kraft. Så nästa gång den där tröttheten omfamnar mig så ska jag försöka stanna upp, vara kvar i den där känslan tills den själv bestämmer sig för att släppa taget [wp-svg-icons icon=”accessibility” wrap=”i”]

Föreläsning Kungälv! 4 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

föreläsning kungälv

föreläsning kungälv

Både jag och Maria ligger helt utpumpade till sängs efter en dubbelföreläsning i Kungälv. Över 600 elever har avverkats och i morgon har vi lika många till. För mig var det publikrekord. Riktigt nöjd och stolt över att kunna gå upp på en scen utan magont eller klump i halsen. Med tanke på att jag aldrig varit pratsam, och egentligen aldrig gillat uppmärksamhet känns det riktigt stort [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Sömnen först! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

sömnlösJag har fått en ändrad syn på det där med att sova. Eftersom jag alltid haft sömnproblem kan jag säga att den inte varit högprioriterad i mitt liv. Jag har alltid haft svårt för att somna in, vaknar lätt (och ofta flera gånger) under natten, och vaknar tidigt på morgonen. I morse när jag vaknade vägrade jag att öppna mina ögon, för gör jag det och kollar på klockan är det ofta kört (det är det i för sig ändå). Jag vill och försöker somna om. Kroppen är tung, ögonen svider, JAG VILL SOVA. Men min hjärna…..suck….när den har vaknat är det kört. Då är popcornmaskinen igång. Då hoppar tankarna kors och tvärs där inne. Jag öppnar ögonen 4,40. Suck!! Blundar hårt, försöker stänga av, men efter en timme ger jag upp. Huvudet har nu eldat upp kroppen som inte heller kan ligga still.

Jag har aldrig kunnat sova länge, oavsett när jag går och lägger mig. Min hjärna vaknar mellan 4-6 och då är det bara att stiga upp. Tidigare ställde jag klockan vid 5 och tog en joggingtur eller en långpromenad med hundarna innan jobbet eftersom jag visste att jag ändå inte kunde sova särskilt mycket längre, det var liksom ingen idé att försöka. Men nu försöker jag istället lapa i mig varenda liten minut extra sömn. Sömnen behövs för kroppens återhämtning och uppbyggnad, och jag som ligger på en hög ångest- och stressnivå behöver verkligen låta min kropp vila den lilla stund den kan.

Min största rädsla (förutom dödliga sjukdomar, krig och naturkatastrofer) är att bli deprimerad eller utbränd, och det kan jag förebygga genom en god sömn. Det är svårt att ställa två bra saker bredvid varandra och göra ett val, motion vs sömn.Tidigare prioriterade jag mina hundar och min träning. Det fanns liksom inga ursäkter till att inte stiga upp och bara gå rakt ut genom dörren. Men nu har jag prioriterat om. För mig kommer sömnen först. Jag behöver sömnen för att orka träna, för att orka jobba,  för att kunna leva. Även om det bara är några minuter extra.

Så fastän att det oftast inte går, även om aldrig somnar om, vill jag numera inte sluta försöka.

Äntligen helg!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Tid för återhämtningÄntligen Fredag! Jag älskar verkligen helgen, att allt får gå i sitt eget tempo, att få vara tillsammans med dem jag älskar hela dagen. Kan liksom inte bli mätt på det! Egentligen innebär helgen oftast inte mer vila för mig. Jag går upp lika tidigt, om inte tidigare och jobbar med företaget. Sen står städning/tvättning på schemat. Sen är det alltid listor på saker som behöver göras, kalas, renoveringar, möten osv. Men även om helgerna ofta är fullbokade känns de ändå som det har ett helt annat skimmer än vardagen runt sig. Jag hoppas verkligen att helgtimmarna kryper fram då kommande vecka som är fullmatad. På Söndag kommer underbara Maria Andersson (flickor med ADHD) hit, och på Måndag & Tisdag väntar två fullspäckade föreläsningsdagar tillsammans i Kungälv. Resten av veckan väntar mitt ordinarie jobb med nya spännande utmaningar. Det gäller verkligen att fylla energidepåerna på max denna helg för att hålla veckan ut!

Jag väljer livet!

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Livet med GADHur orkar du, brukar folk fråga mig. Hur orkar du gå runt och bära på oro och ångest dagligen?

Vad har jag för val, frågar jag,. Där blir det tyst, ingen säger något, samtalsämnet byts ut.

Jag orkar för att jag inte har något val. Jag orkar för att det är så min dag ser ut från morgon till kväll. Jag orkar för att det är den känslan jag växt upp med, burit med mig hela livet, jag vet inget annat. Jag orkar för att det andra alternativet vore att sluta leva.

Jag väljer livet, varje dag. Även om det inte är lika ljust som ditt. Jag väljer att bära min tyngd, färdas i mörker, hellre än att inte leva alls.

Jag väljer livet, idag, imorgon och många år där till. Hur skulle jag kunna välja annorlunda,
 när leva är det enda jag vill? [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]