Årsarkiv: 2015

När en person drabbas av utmattningssyndrom eller på annat sätt blir sjuk av stress anser jag att man ofta kan se personen som symtombärare för en sjuk arbetsplats. Givetvis spelar personligheten in och medför att denna person kanske drabbas först. Men många gånger är en person den första som blir sjuk, efter den kan det komma en drös till, så ofta (men inte alltid) finns anledningen till problemet i själv organisationen. Sjukskrivningen borde därför ses som en väckarklocka! Ta den första utmattningen på allvar, verkligen se och våga agera. En person med utmattningssyndrom kan vara sjuk en längre tid, har man otur kanske den aldrig kommer tillbaka till samma arbetsplats, och det kan väl knappast vara det arbetsgivaren vill?! Arbetsgivarna måste börja ta ansvar, se, förebygga, våga fråga. Stoppa problemet i tid!

Men här kan även du och jag hjälpa till, vi som kanske är närmare vår arbetskamrat och kan se symtomen först. Är det någon på ditt arbete som har börjat förändras? Du som arbetskamrat kan också vara med och stoppa den negativa spiralen. Saker att vara uppmärksam på:

• Tar ingen kaffepaus, hoppar över raster, luncher eller intar lunchen vid skrivbordet.
• Jobbar över.
• Undviker social samvaro.
• Skrattar inte lika ofta.
• Tappar oftare tålamodet eller hamnar i konflikter.
• Minskad arbetslust.
• Är självkritiskt, visar minskat självförtroende.
• Har svårt att fatta beslut (vilket inte tidigare har varit ett problem).
• Kan inte prioritera.
• Dåligt minne.
• Svårt att koncentrera sig.
• Ger ett splittrat intryck, en känsla av att vara på språng. Har svårt att sitta still, pratar fort, lyssnar dåligt.
• Sömnsvårigheter. Stelhet och värk.
• Blir irriterad över småsaker.
• Sjuk på helger och semestern.

Har personen minskade fritidsintressen? Svårt att sätta gränser mellan arbete och fritid? Tappad livsgnistan eller är ständigt aktiv och ha svårt att varva ner? Märker du att hen är känslig för ljud och ljusintryck, eller överreagerar vid känslomässiga intryck? Var inte rädd för att prata med personen och fråga hur den mår. Tveka inte heller att prata med din chef vad gäller stressen på din arbetsplats. Utbrändheten ökar i Sverige. Lägg inte över ansvaret på någon annan, vi måste tillsammans sätta stopp för det här. Du och jag!

ser inte, pratar inte, hör inte…

Idag är det world mental health day  på temat ”Dignity in mental health.” NSPHIG tipsar om att manifistera sina egna tankar kring temat på #minvärdighet. Så vad betyder värdighet för mig? Jag tänker att alla människor har samma värde oavsett hälsa och bakgrund så det är inte något jag ens tänker att diskutera. Värdighet för mig är att bli behandlad som alla andra, att folk inte tror att jag har en mindre eller sämre kapacitet inom mig på grund av mina diagnoser. Jag vill inte vara ”flodhästen i vardagsrummet”. Likväl som man frågar min arbetskamrat om huvudvärken har gått över kan man fråga mig om min ångest.

Jag vill inte att det ska finnas en tystnad kring mig. Tysta tankar som ingen uttrycker, frågor som ingen ställer, för det får mig att krympa, förminskas och skämmas över något som inte är mitt. Din rädsla. En känsla av att jag måste tassa på tå, gömma mig, för att du tycker att det är jobbigt att möta dina egna rädslor. Värdighet för mig är att ingen viskar bakom ryggen utan ställer frågorna ansikte mot ansikte. Att varken bli särbehandlad eller skyddad. Värdighet för mig är att bli respekterad, behandlad som alla andra.

Det jag egentligen vill säga är att det inte spelar någon roll hur öppen jag är om min psykiska hälsa om du fortfarande tycker at det är ett svårt ämne att tala om. Att du med din osäkerhet visar att det är obehagligt, och otillåtet ämne att prata om. Vilket på vissa arbetsplatser kan innebära att det blir tyst när personen kommer in i ett rum, eller att de undviker att ställa frågor/samtala kring vissa ämnen. Personen kan genom chef, arbetskamrater bli särbehandlad eller skyddad för att de inte tror att hen ska klara arbetsuppgiften, rädd för att hen ska bli utbränd eller inte vara kvalificerad.

Jag möter många i min vardag som hamnar långt i från arbetsmarknaden på grund av massa felaktiga antaganden, vilket får dem att känna att de förlorat värde. En grund för att jag ska må bra är att få synas, höras och komma till tals lika på samma villkor som alla andra. För mig handlar det mycket om hur jag blir bemött. Jag är väl medveten om mitt eget värde, men jag behöver känna att du också är det [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Jag skulle ha svårt för att jobba i ett öppet kontorslandskap. Varje ljud, samtal, hostning, harkling skulle störa mig, få mig ofokuserad och göra att jag var tvungen att börja om. Vissa ljud/händelser hade kanske lockat mig, intresserat mig mer än min egen arbetsuppgift och därför slitit mig bort från min datorskärm. Kanske hade jag blivit mer intresserad av ditt samtal, ditt problem, kanske hade jag ofokuserat sprungit runt där på kontoret och velat hjälpa, prata med alla. Eller kanske hade jag som i skolan bara flytt bort i min egen drömvärld, där du och resten av omgivningen inte kunnat nå mig,

På fikarasten, lunchen skulle jag ha svårt att vila upp mig, slappna av och samla styrka till eftermiddagen, när 30 stycken andra delar rum med mig. Jag skulle ha svårt att fokusera på ett enda samtal. För mig blir det ett enda stort brus, en dimma av människor som rör sig fram och tillbaka i rummet samtidigt som kniv och gaffel skär mot tallriken. Jag skulle känna att min luft var begränsad, att jag när som helst skulle kunna explodera om alla intryck tillslut inte lämnade mig i fred.

Nu jobbar jag tack och lov inte i ett kontorslandskap, och i mitt lilla lunchrum sitter vi max 4 personer vilket är alldeles lagom för mig att hantera. Men livet ovan är många barns vardag, och har också varit min. Varje dag är för många barn en kamp. Jag hade ont i huvudet och magen, varje dag. När skolan äntligen var över var jag helt slut av alla intryck och ville bara vara för mig själv, återhämta mig. I motsats till mig finns det barn som exploderar av alla intryck medan mitt inre bara lade av. Fastnade i en grå massa av ångest och nedstämdhet.

Hade någon satt mig i den där miljön idag igen, hade det hänt samma sak. Mitt inre stretar emot och tillslut går jag sönder. Fast att vi människor är så olika förväntar vi oss att alla ska klara samma sak. Feltolkningen blir ofta att det är eleven som är problemet fast att det är tvärtom.

Länge trodde jag faktiskt att det var mig det var fel på, för jag klarade inte av det, passade inte in. Betygen rasade lika snabbt som jag själv. Det var först i tonåren när en lärare lät mig jobba själv som betygen växte, och därefter växte också  jag. Hon fick mig att för första gången tro på mig själv, att jag faktiskt också kunde, att jag var lika bra som alla andra.

Kräver vi mer av våra barn än vad vi gör av oss vuxna? Vilka vuxna hade velat spendera mer än åtta timmar i skolmiljö? Hur hade du mått när du kom hem efter en sådan dag? Vi måste påminna oss om att vi alla (såväl barn som vuxna) är olika, och att alla barn har rätten att få växa. Det ska finnas samma möjligheter trots olika svårigheter. Vi måste sluta tro att det är eleven som är problemet, för den känslan sätter sig också i barnet och förmörkar dess framtid.

Bättre skolmiljö NU, för ALLA!

-Jag vill känna mig levande, sa en av personerna jag intervjuade. När jag inte får kickar känner jag ingenting, varken upp eller ner. Allt är bara grått. Kicken är det enda som får mig att leva, att känna något. Därför fortsätter jag.

Det är inte konstigt egentligen. Vårt belöningssystem ger oss en känsla av vällust när vi utför vissa handlingar. Detta får oss att utföra handlingarna igen, igen och igen.

En gemensam nämnare för de personer jag intervjuar är just ordet kickar. Och när jag tänker efter tror jag aldrig jag hört det ordet komma från en mun vars ägare inte har ADHD. Kanske eftersträvar vi med ADHD de där kickarna mer? Kanske kan vi inte leva utan dem utan att uppleva tomhet?

Jag tror att vi alla jagar olika kickar (iallafall vi med ADHD). För min del är det jobb, träning och utmaningar som jag springer efter. Annars sjunker jag till botten. De personers jag intervjuar använder istället droger och kriminalitet för att hålla huvudet ovanför vatten ytan. Annars sjunker de till botten. Har man då hittat ”fel sätt” att få dessa kickar så måste du hitta ett nytt sätt, för att fortfarande kunna hålla dig levande, och problemet är att det är lättare sagt än gjort.

Saker som kan ge kickar:

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] jobba (mycket och hårt)

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] shoppa

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] äta

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] ha sex

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] spela

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] träna

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] utmaningar

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] ta droger/alkohol

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] slagsmål

[wp-svg-icons icon=”checkmark-circle” wrap=”i”] begå kriminella handlingar

De flesta jag frågat menar att det är otänkbart att leva utan. Vissa har hittat nya sätt, nya lösningar för att få de där kickarna. Medans andra inte vågar släppa det enda som får dem att må bra.

-Hur mår du innan den där kicken?

-Jag vet inte, jag känner ingenting direkt. Eller ja, jag mår väl inte så bra egentligen….

-Och efteråt?

-Då mår jag bra, då är jag störst, starkast och bäst. Då kan jag känna att jag lever, men bara då…

Ibland fastnar jag i negativa saker som har hänt, tex en tråkig tidningsnyhet jag inte kunnat undvika (som tex Lisa Holms död). Vanligtvis undviker jag ju allt sådant för jag vet att det blir som ett klistermärke på min kropp. Men när sorgen är där och ångestnivån ändå stiger kan jag lika gärna mata mig själv med mer onyttigheter. Jag läser tidningen flera gånger om dagen, lyssnar på nyheterna och tankarna går till världens alla olyckor. Jag känner mig dränkt i sorg och smärta.

Tillslut får jag nog, rycker bort klistermärket från min kropp, och gömmer mig från världens elände, igen.

Ibland kan det vara skönt att mata sig full med skiten, att liksom vältra sig i sorg och få känna att livets bedrövelse ett par dagar. Men det måste ha ett slut! Många jag träffar har liksom fastnat i skiten och kommer inte loss. De kanske vet att saker får dem att må dåligt men tar sig ändå inte ur det. Det kan röra sig om småsaker, sånt man tror sig njuta av men egentligen inte gör det. Bloggar, Facebook, Instagram. Jag köpte exempelvis tidningen Lantliv i flera år, som jag nämnt tidigare älskar jag miljön, husen och kunde verkligen drömma mig bort i bilderna. Men sen insåg jag att det fick mig att känna mig mindre nöjd med mitt liv. Det fick mig att längta ännu mer efter det där huset som inte var mitt. Efter att jag slutade att köpa tidningen kunde jag fokusera mer på livet jag levde just nu, och inte på det jag ville ha i framtiden.

Jag vill att du tar en funderar idag, finns det något som gör dig olycklig som du fortsätter med. Något som du inte får energi av?