Månadsarkiv: maj 2016

Svårigheter som ingen ser

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap av

Svårigheter som ingen ser

För några veckor sedan var jag på utvecklingssamtal med dottern. Det var precis som jag förväntade mig. Hon har bra betyg, sköter sig bra, men är lite tyst. Men det där med att barnen är tysta är ju egentligen inget problem, inte för skolan iallafall, men vad skolan missar är att det oftast är ett problem för barnet i sig. Jag vet att vissa barn som tex min dotter, inte är tyst för att hon inte kan svaret, eller inte vill prata. Nej hennes problem är att hon inte vågar prata, och där i ligger en viss skillnad. Ändå är det inget som skolan lägger energi på, eller hjälper till med, men när det gäller motsatsen, ja då har barn rätt till extra stöd, en resurs. Jag menar inte att de barnet inte ska ha det. Jag menar att ALLA barn rätt till hjälp, oavsett sitt problem!

När ett barn har svårigheter som ingen ser ligger ansvaret istället på föräldrarna, eller på barnet själv att lösa. Nog för att jag har både kunskap och erfarenhet, men jag är ingen pedagog. Jag är bara en mamma, en mamma som vissa dagar knappt har tid och ork för sig själv. Att då behöva använda KBT, varje dag för att stötta sitt barn i sina tankar kan bara kännas för mycket.

För det där problemet med att inte våga prata, det kan vara en vanlig blygsel som går över, MEN kan också vara en del av en problematik som kan sitta kvar hela livet. Tro mig, jag vet!

På vägen hem samtalade jag och min dotter kring mötet med läraren. Min dotter vet min historia, hur mycket jag kämpade med att våga prata som liten. Och jag ser på henne att hon vill klara det, hon vill vara duktigare och bättre än sin mamma.

-Men jag vågar inte räcka upp handen…

-Varför då?

-Jag är rädd att de skrattar åt mig.

-Skrattar de åt andra som räcker upp handen?

-Nej.

-Varför skulle de då skratta åt dig?

-Jag vet inte, det bara känns så.

Vi beslutade att hon skulle pröva någon gång veckan därefter, för att testa hur det kändes. För att se om någon verkligen skrattade. Måndagen veckan därefter kom hon hem helt lyrisk. Man kunde riktigt se hur ungen strålade.

-Mamma jag räckte upp handen kanske 11 gånger idag!

Det var ingen som skrattade, ingen som la märke till det överhuvudet taget faktiskt förutom hon själv. Jag vet att detta bara var en bra dag. Att problemet trots elva gångers handuppräckning inte är över. Utan att det är någon vi behöver prata om, jobba med, varje dag. För egentligen handlar det inte om att räcka upp handen. Det handlar om tankarna, känslorna inom henne som hindrar henne från att göra massor av saker, att räcka upp handen är bara en av dem.

Att gå ”all in”

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av
Att alltid gå "all in"

Att alltid gå ”all in”

Det finns både för och nackdelar men den där ”all in” mentaliteten vi med ADHD ofta bär på.  Det är som att man inte kan välja, utan istället är det alltid känslan som styr. Just nu är jag ”all in” på min uppsats. Jag har svårt att tänka på någonting annat. Spelar ingen roll vad jag gör, vem jag umgås med, om jag är vaken eller sover. Den ligger liksom hela tiden i mitt bakhuvud och drar energi.

Jobbar jag så längtar jag bara hem till uppsatsen för att kunna få slutföra den, sover jag vaknar jag upp med ett ord i hjärnan som behöver bytas ut, eller så har jag kommit på en helt ny idé. Men när jag väl sitter framför uppsatsen är jag ofta så utmattad och trött av en heldags arbete att jag lätt tappar fokus.

När jag tvärtemot inte är i ”all in” stadiet så kan jag totalt glömma av att uppsatsen finns. Det har hänt att jag  i hela veckor glömt bort den för att sedan komma på att ”shit, jag har ju en uppsats att slutföra”. Jag förstår bara inte hur den kan det ramla ur huvudet så där totalt!! Om jag försöker sätta mig trots att motivationen tryter och ”all in” känslan är bortblåst så är det som att raderna flyter ihop framför mig, jag vet varken bak eller fram och vet inte alls vad det är jag håller på med. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar för det kommer ingenting bra utav det ändå.

Kanske är det därför vi måste gå ”all in” när vi väl får den där känslan, för vi vet att i morgon kan det vara som bortblåst. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill greja med uppsatsen (eller vad som helst för den delen) om känslan inte finns där. Då kommer ändå inget fram.

Jag antar att vi bränner mycket energi i ”all in” fasen. Fast att vi konkret kanske inte arbetar med det som tar upp vara tankar så tar det ändå energi. Det blir ett slags energiläckage. Kanske är det det som gör oss så utmattade och får oss i ett senare falla om kull? Vi kan liksom inte jobba 7-16, ta helg eller en lunch rast. För det som fyller våra tankar fyller oss helt, vi vägrar släppa taget. Tills vi tappar greppet helt.

Skulden är inte din! 2 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

På papper står det att jag har en funktionsnedsättning, men jag måste säga att det sista jag känner mig är funktionsnedsatt. Jag tänker sällan att problemet sitter i mig. Tvärtom tänker jag ofta att problematiken avgörs av miljön, runt mig.

Att det är inte min funktionsnedsättning som avgör om jag blir funktionshindrad har jag fått uppleva de senaste månaderna. Då jag vanligtvis inte har några som helst problem med att arbeta. Men ett byte av arbetsgrupp, arbetsmiljö och arbetsuppgifter vände upp och ner på hela mig själv. Från att vara välfungerande, högpresterande till att känna att jag inte fungerar alls.

Det blir lätt att man tar åt sig, lägger skulden på sig själv. Fast att jag vet att det inte är jag som brister, utan miljön.

Tidigare har jag haft inarbetade rutiner, manualer. Dagar, tidpunkter på när mina uppgifter ska vara klar. Jag har haft arbetskamrater som visar, som hjälper till, som delar men sig av sina erfarenheter och sitt arbete. Jag har själv haft ansvar för mina arbetsuppgifter, vilket har inneburit att jag har kunnat jobba i min egen takt, utan att vara beroende, vänta in någon annan.

Att komma till en plats där det finns frihet utan ramar, inga riktpunkter, markeringar eller vägvisare att luta sig mot. Där arbetet aldrig är att sätta punkt, avsluta. Utan istället hela tiden hänger ihop med någonannans. Ett ställe där jag inte kan kontrollera processen, där ansvaret inte alltid hänger på mig, utan att jag istället måste skjuta över det på någon annan. När man ställer en fråga och istället för ett svar få en 15 minuters föreläsning, gör att jag tappar bort mig, att jag inte får något svar, även om det var det personen trodde att den kanske gav mig.

I vanliga fall ser jag en kedja av arbetsuppgifter, det blir en helhet, en väg för mig att följa. Nu ser jag bara bitar, som ligger utspridda här och där. Jag tappar fotfästet, känner mig paralyserad. Förlorar fokus och energi.

Jag vet att jag kan bygga ihop det. Sätta mina egna ramar, skapa min egen manual. Men det kräver mycket energi, och också mycket mer återhämtning än vad jag hade i mina rutiner innan. Mina svårigheter har för mig tidigare varit osynliga, men det känns som jag just fått en påminnelse, ett slag i bakhuvudet. Som för att påminna mig själv att jag har begränsningar miljön ger mig begränsningar.

Därför vill jag påminna dig om att det sällan är Du som är problemet, utan att det istället beror på brister i din omgivning [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Eldsjälar, finns dom?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

#hypersjälar

Äntligen är den här #hypersjälar av Malin Roca Ahlgren, Anja Wikström & Jessica Stigsdotter Axberg! I boken delar 27 #hypersjälar med sig av tips och råd inom ADHD och Autism. Jag har inte hunnit läsa ut hela än, men jag kan säga att det är en bok man blir glad av att läsa. Den inger såååå mycket hopp. Tänk vad mycket fantastiska människor det finns. Att jag är en av hypersjälarna som fått medverka i boken känns smått overkligt. Lilla jag, ibland en massa andra beundransvärda människor!

#hypersjälarBoken är lättläst, man vill inte sluta. Ett kapitel till, ett kapitel till…tänker jag innan ögonen slår ihop för kvällen. Samtidigt känner jag att jag inte vill att den ska ta slut, man är hela tiden nyfiken på mer. Personerna i boken känns liksom som mina vänner, fast att jag inte ens träffat de flesta av dem. Men jag känner verkligen djupt inne i hjärtat att vi alla arbetar för samma sak, att vi står på samma sida och bara det gör att boken får en speciell plats i mitt hjärta!

hypersjälar

Eldsjälar, finns dom? Ja i denna boken finner du 27 stycken, och jag vet tre stycken till!

Tack Malin, Anna & Jessica för att jag fick vara en liten del av er fantastiska bok [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Spam, solsken & optikerbesök

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Ber om ursäkt om jag spammat er som följer mina inlägg via mail. Har gjort lite förändringar på hemsidan och insåg lite försent att varenda uppdatering jag gjorde förvandlades till ett nytt inlägg. Så vissa av er kanske har fått 10 inlägg från mig på en dag. Nej så ofta kommer jag fortsättningsvis inte att blogga så jag ska se till att det inte upprepas igen [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Helgen har bestått av solsken, och trots att jag bara har längtat in (för att sitta framför min dator) har jag faktiskt spenderat det mesta av tiden utomhus. Och idag är jag ledig från jobbet för att försöka slutföra min uppsats (håll gärna tummarna för mig).

Annat som ska göras idag är att besöka optikern. Jag har alltid haft svårt för att känna igen andras ansikten. (Hälsar jag inte betyder det alltså inte att jag är dryg, utan jag känner helt enkelt inte igen dig [wp-svg-icons icon=”happy” wrap=”i”]) Men det är något jag vant mig vid, och lärt mig hur jag ska hantera. Men nu känner jag helt plötsligt hur tidningen/telefonen/ipaden börjar komma närmare ansiktet när jag läser.

Jag som vanligtvis har svårt att koncentrera mig orkar i dagsläget knappt läsa alls. Minsta grej känns ansträngande. Jag som aldrig varit hos optikern innan förväntar mig nästan samma bemötande och svar som jag får på vårdcentralen.

Det skulle liksom inte förvåna mig om hon efter undersökningen säger, nej jag hittar inget fel på dina ögon, det är nog bara din ångest som spökar.

Oavsett vad man ringer för så brukar ju ångest vara svaret. Det är som att hela skärmen blinkar och lyser rött när jag ringer dem. Hon har bara ångest, ta inte hit henne!!!

Ha ha, nej så är det självklart inte, men det känns så, och jag vet många som har liknande erfarenheter.

Det är det som kan vara det svåra med ångest. Man kan liksom inte lita på sig själv. Du känner ju verkligen, och upplever det du gör, det är inget påhitt. Men du vet inte vad det är som skapar det. Inbillar jag mig eller känner jag verkligen det här brukar jag fråga mig själv. Men självklart är det aldrig så att jag inbillar mig, det är min ångest som inbillar mig. Så det ska bli spännande att se om jag kommer hem med ett par glasögon, eller om det återigen bara är mitt huvud som spökar [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

När minuter känns som timmar

Detta inlägg publicerades i Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa och märktes ångest av

-Mamma vi sticker iväg och cyklar, ropar sonen med en självklar röst i från parkeringen. Jag som håller på att greja i trädgården släpper det jag har i händerna och han har med en gång min fulla uppmärksamhet. Han undviker mina ögon och leder cykeln stadigt ut emot vägen. Med flackande blick och stammande röst frågar jag vart de har tänkt att cykla någonstans.

Tusen tankar utan svar rusar genom mitt huvud. Uppenbarligen får hans kompis i samma ålder cykla själv, storasystern är ju med så det ska nog gå bra, tänk om de börjar tävla med varandra, tänk om hon inte kan kontrollera dem, kan jag ens säga nej…

Vi cyklar bara i kvarteret svara han, fortfarande utan att möta min blick. Jag vet att han vet att jag är rädd, livrädd. -Bara runt kvarteret, inga tävlingar, ni cyklar försiktigt, ni ser er för, akta er för bilar, och ni…,han har förmodligen för länge sedan redan slutat lyssna. Jag vet det, ändå måste jag fortsätta att varna honom och hoppas att han ändrar sig.

Jag står ensam kvar och ser honom rulla ner för backen. Det känns som att det är sista gången jag ser honom. Jag älskar dig, ropar jag. Jag älskar dig med, ropar han till svar.

Nu börjar helvetet, det sliter och drar i kroppen. Kampen mot tankarna, mot känslorna, som stormar och tar över. Jag går in, fast att solen fortsätter skina utanför. Jag sätter mig ner, försöker bara hålla ihop. Minuter känns som timmar. Jag försöker styra tankarna, vara här och nu. NU när solen skiner utanför, NU när sonen har kul med sina vänner. Trots positivt tänkade sitter jag och har ont i mitt bröst.

När jag hör hans steg i gruset utanför kommer tårarna. Det är lättnaden som pyser ut, och jag kan inte stoppa den hur mycket jag än försöker. Jag möter upp honom, kramar honom, smeker hans mjuka lilla ansikte som jag nyss trodde mig sett för sista gången.

Trots att ”faran” är över sitter tyngden kvar i mitt bröst resten av dagen. Mitt vuxna jag försöker att resonera med något inombords som är söndrigt och skört. Jag vet att det här varken är första eller sista gången, utan jag är tvärtom fullt medveten om att jag måste släppa taget, låta honom gå. Jag önskar bara att det inte fick  mitt bröst ätt smärta så [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Hemifrån jobb & helg!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Godmorgon! Jag har just studsat ur sängen och tänker sätta mig att jobba med pyjamasen på. Idag är det att jobba hemifrån som gäller och det känns fantastiskt, önskar att jag hade fått kunna göra det oftare. Många tycker att det är svårt att jobba hemifrån, har inte disciplinen eller hittar på massa andra måsten, men om det är något jag kan så är det det. Efter alla år med studerande och företagande så vet jag att jag funkar bäst när jag jobbar hemma. Jag slipper att bli störd och kan ta mina egna pauser och slippa anpassa mig efter kafferasten.

Många har svårt att förstå det där med att jobba hemifrån. När jag studerade så ringde ofta vänner och frågade om jag skulle med på stan eller om jag kunde ta en fika. Svaret blev alltid nej. Men du är ju hemma, kunde de säga.

Ja jag är hemma men att studera eller driva företag är som vilket annat jobb som helst, klarar jag inte uppgiften jag håller på att utföra, så får jag heller ingen inkomst. Så enkelt är det!

Dom slutade att ringa sen, jag förlorade nog en hel del vänner den vägen. De förstod aldrig min prioritering. Men det är så jag funkar. Ska jag göra något så gör jag det till 100% och då finns det inte så mycket plats till annat kvar, så som vänner tex.

Nej nu är det dags att vakna till liv och sätta igång dagen, önskar er en trevlig helg! Kram

Förändringens tid

Detta inlägg publicerades i: Företagande & föreläsningar av

Företagsmässigt känner jag mig helt skev. Jag skulle starta ett förlag för att skriva lite böcker, när jag kände för det och hade tid. Utan press, utan måsten. Men mitt företag har blivit något helt annat än vad det var tänkt från början. Jag hade tex inga som helst planer på att börja blogga, vilket är det jag gör mest idag. Föreläsa var nog också det sista jag hade tänkt mig, vilket också är något jag gör oftare än att producera böcker.

Jag känner att bloggen inte speglar mig. Kanske är den för deppig och mörk? Och det speglar ju isåfall inte alls mig som person…. Här skriver jag om ADHD, ångest och psykisk ohälsa. Men ADHD, ångest och psykisk ohälsa det är inte jag, det är inte hela mitt liv, inte hela min vardag. Nej, tvärtom är den delen av mitt liv minimal. Jovisst, jag bär med mig det varje dag men jag ger det absolut inte lika stor plats som jag gör här, på bloggen. Här får den 100%, men i min vardag knappt 10% ,och egentligen är det ju precis det jag vill visa er,,,, men jag börja tvivla på om det är det jag gör?

Jag är en spretig person, både jag och företaget kommer förmodligen både växa och förändras, men förhoppningsvis tillsammans. Just nu känns det som om vi är i lite otakt. Så nu är det dags för förändring, och jag skulle vara jätte glad om jag fick in lite åsikter från er. För det är trots allt ni, mina läsare, som är min viktigaste publik.

Jag har gjort en webbenkät som du finner här, och som jag vore jätte glad om du tog dig tid att fylla i, tar max 1 min (om du inte är en snigel). Har du andra åsikter/råd eller tips är du självklart välkommen att maila (jessica@nestorforlag.se) eller lämna en kommentar.

Tack [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

40-års kris? 3 kommentarer

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av
40-års kris?

40-års kris?

-Har du hamnat i en 40-års kris? frågade min man mig häromdagen. Jag förstod vart frågan kom i från, för helt sonika har jag börjat lägga min lön på smink och skönhetsprodukter vilket aldrig tidigare inträffat. Jag började fundera på det han sa, kände liksom efter lite, har jag en kris?

Men nej, jag kom fram till att det var precis tvärtom. Jag bryr mig mer om mig själv nu, än vad jag någonsin gjort tidigare. För första gången i mitt liv lägger jag ner tid och omvårdnad på mig själv och får det att kännas bra.

Idag känner jag en tillfredställelse, njutning av att lägga en ansiktsmask eller sminka mig, och gör det inte på grund av att det är något jag vill ta bort eller förändra. Nej det är inget jag gör för att jag måste, utan för att jag vill.

För mig har smink och skönhetsprodukter tidigare handlat om att man är utseendefixerad. Idag har jag insett att det inte alltid handlar om utseendefixering, utan även om livskvalité. Det finns en viss skillnad i att ta hand om sig själv för att det får en att må bra, eller att göra det för att man annars mår dåligt.

Att det tog 36 år att finna lyckan i att ta hand om sig själv kallar jag inte kris, det kallar jag insikt.

God morgon!

Detta inlägg publicerades i: Allmänt av

Kunde Maj börja bättre? Sol och värme i dagarna två. Tvätt som fått både hängas och glömmas ute över natten. Ser ni mina smutsiga fönster? Ett klart vårtecken! Nu bär det av till jobbet och ikväll väntar företagsdaten som jag längtat efter hur länge som helst. Ser jag mycket fram emot!

Maj är en lugn månad för mig. Förutom tolvstegsträff och denna företagsdate händer inte mycket (förutom i mitt huvud där det alltid är projekt på gång). Så detta lugn kan behövas. För övrigt är Maj min favorit månad. Ljus, varm och med vetskap om att sommaren är på väg.