Månadsarkiv: maj 2016


Att glädjas åt andra…

Att glädjas åt andra

Glädje?

Jag tycker ofta man pratar om att hur man ska glädjas med andra, men det är ingen som pratar åt konsten att glädjas åt sig själv. Jag tror att det är viktigare än glädjas åt sina egna framsteg än åt andras, och jag tror också att du måste kunna glädjas åt dina framsteg för att ens känna lycka med andra.

Jag har tänkt på det där en heldel det senaste. Det har hänt mycket i mitt liv, mycket jag borde glädjas över, men allt det där har inte känts någonting, det har liksom bara gått mig förbi. Jag har missat det. Och även om jag stannar upp och tänker på det, att jag borde vara glad så känner jag bara…. tomhet.

Om jag skulle vinna en miljon önskar jag att jag stod och studsade upp och ner och skrek jippie. Men förmodligen hade jag sagt ”vad bra” med lågmäld röst och sedan gått vidare. Och visst det skulle kunna ha med min utmattningsdepression att göra men jag tror inte det, jag tror mer att det är sån jag är, lite utav en Ior liksom.

Men jag vill inte vara en Ior. Jag skulle vilja vara en person som har lätt till skratt och ständigt bar ett skämt i fickan. Men det är bara inte jag. Mitt mål just nu är att försöka kunna känna glädje med mig själv, åt mig själv igen. Jag minns inte riktigt ens när jag gjorde det senast. Istället för att försöka vara glad för din skull, ska jag försöka vara glad för min egen skull och tillslut kanske jag behärskar de båda [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Vissa kanske tycker att det är lättare att vara glad för någon annans skull än för sin egen, vad vet jag?  Jag blir nyfiken på hur det är för dig, gläds du åt dina egna framsteg eller har du lättare för att känna lycka åt andras?

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


En ny värld 2 kommentarer

Idag går livet lite långsammare än vanligt. Utmattningsdepression säger psykologen. Jag smakar på ordet, men känner direkt att det inte passar mig. Läkartider, sjukintyg och försäkringskassan. En värld jag inte känner till, en värld jag inte förstår, en värld jag inte vill tillhöra.

Jag tog cykeln till stan, blev skjutsad hem. Disken står kvar på bänken, fast att det är sex timmar sedan jag gick upp ur sängen. Jag tänker att jag skulle kunna ta en långpromenad men hundarna, men tanken leder inte längre till handling.

Från en dag till en annan är allt förändrat och jag är inte längre mig själv. Jag tänker att jag skulle vilja ha ett slutdatum i min kalender för att lättare acceptera läget. Så som att det tar 3 veckor att läka ett brutet ben, eller en vecka att läka ut en förkylning. Men jag får inga tider, inga datum. Jag får ingenting alls.

Ta hand om dig säger alla, men jag vet inte riktigt hur. Hur tar man hand om sig? Hur tar man hand om mig? Pressar man sig själv till att träna -fast att man inte orkar? Tvingar man sig till att vila -fast att man inte vill?

Utmattningsdepression. En sjukdom som kommer utan manual, utan skötselråd.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


#bbcon16 4 kommentarer

Igår gick bbcon (en konferens för bloggare) av stapeln och jag önskar såååå att jag hade kunnat vara där. Men för mig var det självklart ett planerat och medvetet val att inte åka. För jag vet att just nu, oavsett hur bra konferensen hade varit, så hade jag fått med mig mer trötthet än inspiration hem.

För mig gäller det alltid att planera och välja vart jag lägger min energi för den räcker liksom inte till allt jag vill i vardagen. Så hur mycket jag än önskar att jag hade varit där så vet jag att min energi behövs till annat just nu, typ min familj och mig själv. Men jag beundrar verkligen människor som tex Lalinda som anordnade själva eventet. Jag beundrar också alla som tar sig dit för att de vill förverkliga sina drömmar. För oavsett om de kommer nå dem eller inte tycker jag att själva försöket visar vad du är för en slags person. Väntar du på att saker ska hända dig eller tar du tag i det själv?

Jag kan säga att jag förmodligen har kommit långt mycket längre idag, med de val jag gjort än om jag suttit och väntat på att ett förlag hade antagit mig. 

Och något bland det värsta jag vet är människor med drömmar som inte vågar närma sig dem. Folk är så rädda för att misslyckas att de inte ens vågar försöka. Jag kan säga att jag bestämde mig ganska tidigt för vem jag ville vara. När jag beslutade mig för att ge ut min första bok bestämde jag mig för att folk fick tycka och tänka vad de ville om mig och det jag skrev. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig vågat starta det här företaget, jag hade inte vågat fortsätta skriva, vilket är min dröm, min passion.

Det betyder inte att kritik gör mindre ont, bara att det inte är det jag vill lägga mitt fokus på. För folk kan säga vad de vill om mig, men en sak jag aldrig vill höra är att jag varit feg, att jag aldrig har försökt eller att jag inte har chansat. Nej jag vill vara modig! Jag vill hellre försöka och misslyckas, än att inte försöka alls.

För jag är en sån där person som beundrar människor oavsett tokiga idéer eller val, så länge de håller sin dröm levande. Jag ser mer upp till människor som misslyckats än till dem som inte vågat försöka. Nej, nästa år är det jag som köper en biljett till bbcon. Jag behöver verkligen bli bättre på att komma ut bland folk, mingla och få energi (även om det är det sista jag känner för just nu).

Hoppas ni alla som var där hade en fantastiskt dag, och kom ihåg att ni är grymma som ger er själva den här chansen. Som tar er dröm på allvar [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Så vad säger du, ska vi alla ta oss ett litet steg närmare vår dröm idag oavsett om den är liten eller stor? 

[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar 


Utbränd?

utbränd

Utbränd?

Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag trodde att jag skulle vara skyddad på något sätt. Jag är ju den som är stark, som har krafter utöver det vanliga, som klarar allt. Men jag erkänner mig besegrad.

Igår var dagen då jag kastade in handduken. Dagen då jag, eller närmare sagt kroppen gav upp. Dagen då jag insåg att jag inte skulle vinna den här striden….nej vem försöker jag lura. Jag insåg ingenting alls. Jag har vetat det hela tiden och ändå kämpat emot. Den riktiga anledningen till att jag gick hem från jobbet, till att jag sjukskrev mig var min man. Han fräste i telefonen ”när jag kommer hem, då är du hemma, och du stannar hemma tills du mår bra”. När han talar på det där sättet vet jag att han menar allvar. Hade jag inte åkt hem hade han förmodligen åkt till jobbet och släpat mig där ifrån vilket hade kunnat bli en ytterst pinsam situation.

Jag brukar vanligtvis göra motsatsen till vad min man säger, och tro mig, tanken slog mig både en och två gånger. Jag ville verkligen inte gå hem, jag hade ju så mycket kul att se fram emot, så mycket jag ville göra. Jag gillar verkligen mitt jobb.

Men när tårarna aldrig tar slut och har blivit en del av din vardag, ja då fattar till och med jag att det har gått för långt. Jag bröt ihop, tog mitt pick och pack och gick.

Man skulle kunna tro att jag är någon form att förebild. Att jag om någon borde veta vart man ska sätta sina gränser, att jag är en sådan som inte bryter ihop. Men jag är nog motsatsen.

Jag vet precis vart mina gränser går, men det innebär inte att jag inte går över dem, att inte jag tänker lite till, lite till, tills det där gummibandet spricker om man ramlar ihop.

Det här halvåret har varit tufft för mig på många sätt och kanske är det att jag trott för mycket om mig själv som blev mitt fall?

Jag blir både besviken och arg på mig själv. Jag klarar ju sånt här! Jag tänker att det egentligen inget borde vara ett så stort problem…ändå säger min kropp motsatsen. De där små nålsticken jag fått mot mig har känts som en slägga och till slut gick jag sönder, även om jag tycker att jag inte borde ha gjort det. Förstånd och känsla talar inte riktigt samma språk och jag vet inte längre vem jag ska lyssna på.

Jag som brukar vara stark och stå kvar när marken skakar har nu ramlat omkull. Men det är ok. Jag är ok.


KBT appen

KBT appen

KBT appen

Men den nya tekniken har det kommit en massa olika hjälpmedel, och idag tycker jag att det kryllar av appar och kalendrar av olika slag. Jag har laddat ner många appar, men raderat dem nästan lika snabbt. För oavsett hur bra appen är, så är jag en person som tröttnar, glömmer eller av annan okänd anledning inte slutför det jag påbörjat.

Jag har i alla fall undersökt KBT appen. Jag tycker att appen är riktigt proffsig, snygg och lättmanövrerad. Den är enkel att förstå, och innehåller olika steg så som att registrera sina tankefällor och utmana sina tankar. Det är verkligen en app som skulle vara användbar för mig, men mitt problem är bara att jag inte tagit mig tid att använda den. Och jag tror heller inte att jag kommer att göra det, själv.

Men denna appen tillsammans med en kurator eller terapeut anser jag hade varit toppen (för mig). Då hade jag känt mer krav på mig och kanske hade fått tummen ur och verkligen registrerat sakerna i den när man vet att man ska visa upp det för någon. Så jag sparar appen, i väntan på min samtalskontakt och hoppas kunna få hjälp av den då.

Men jag kan verkligen rekommendera er att testa den, om du vet med dig att du inte är som jag, (Slarvig och glömsk) så fungerar den förmodligen utmärkt [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]


Impulsivitet = negativt?

Impulsivitet=negativt?Jag tycker att man ofta pratar om impulsivitet som något negativt, i alla fall när det kommer till ADHD. Men min upplevelse är att det inte behöver vara så. Jag tycker tvärtom att impulsivitet kan vara något som är positivt. Att agera utan att tänka är inte lika med att man agerar fel. Enligt mina erfarenheter så agerar jag ofta på en känsla, och jag ångrar sällan mina beslut. För den där känslan, den står jag för, även efter mitt handlande.

Att jag talar utan att tänka behöver inte heller vara negativt. Visst det har hoppa många grodor ur min mun, men å andra sidan vet personer att jag är ärlig. Jag säger vad jag tycker och tänker, punkt.

Det har väl också blivit en hel del impulsiva köp. Så som när jag och min man skulle åka och köpa en begagnad bil, men kom ut med en ny för att vi inte orkade vänta, eller när jag köpte hudvårdsprodukter för 3000:-

Att vara impulsiv betyder ofta att man är snabb, man får saker och hända. Det kan vara en drivkraft, som hela tiden för dig framåt. Tänk om alla människor hade varit långsamma och eftertänksamma! Nej, impulsivitet behöver inte ALLTID vara negativt. Jag skulle välja impulsivitet hundragånger om även om jag blev erbjuden dess motsats.


Vårrus & endorfiner

Vårrus & endorfiner

För någon vecka sedan gick vårruset av stapeln här i stan. Denna gånger drog jag med mig dottern. Min dotter är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, hon bara hatar att förlora. Kanske lika mycket som hon hatar att springa. Men jag ville få henne att ändra sig, för jag har lärt mig, tyvärr lite sent i livet att träning är det bästa, kanske tom det enda som kan hjälpa mig när jag mår som sämst.

Jag önskar att jag hade vetat det tidigare, jösses vad jag skulle ha sprungit! Jag kan säga att jag aldrig kommit hem efter en löptur med ångest, nej i stället finner man en skön känsla, alla de där trådarna i hjärnan som ligger huller om buller, de har liksom rätats ut på något sätt.

Min dotter är likt mig orolig och ångestbenägen och jag skulle vilja ge henne den här kunskapen nu, istället för att hon ska hitta den när hon är 30 +. Jag ser det som en gåva, jag är dock inte lika säker på att hon uppfattar det som det.

Men vi tog oss runt. Hon gnällde och hon klagade, men när hon väl fått medaljen runt sin hals log hon som aldrig förr. Jag vet att det är mer än medaljen som ger henne det där leendet. Att hon också kände den där känslan av endorfiner som spritter i kroppen. Att hon för en gångskull kanske som jag känner sig lugn, och lycklig.


Företagsfunderingar

FöretagsfunderingarMitt huvud är fullt av företagsfunderingar. Jag har ju drivit den här bloggen i tre år nu. Tre år! Aldrig trodde väl jag att jag skulle kunna blogga om psykisk ohälsa dagligen i nästan tre år. Det var ju inte planen. Hur mycket finns det att säga liksom? Men jag känner verkligen att jag hittat hem. För i mig finns en aldrig sinande flod. Jag har texter som aldrig tar slut, och hittar hela tiden nya uppslag fast att jag redan har tvåhundra liggande.

Jag har alltid skrivit. Jag älskar det! Men har liksom inte hittat om vad jag ska skriva. Jag har drivit en trädgårdsblogg, i ca 3 dagar. Jag tänkte att det vore bra för mig att ta kort på och skriva upp vad jag hade gjort så att jag skulle minnas det året efter dagen efter. Men jag tröttnade, snabbt.

När jag startade mitt första företag drev jag en inredningsblogg, men även där försvann glöden efter ett tag. När jag skrev på min första bok hade jag en blogg om skrivande, där jag samtalade med andra författare, men även den försvann. Jag minns helt ärligt inte vad den heter eller vilken portal den låg på. Jag har liksom tappat bort den av bara farten. Hittar någon den får ni gärna säga till [wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]

Så att jag funderar, tvivlar är ju inte konstigt, det är väl mer nödvändigt. Jag skulle vilja/kunna blogga dynget runt, men bloggen tar ju också tid från annat. Sånt som uppsatsarbete, bokskrivande, föreläsningar och familj.

Och det spelar ingen roll hur jag prioriterar, det är ändå alltid hit jag halkar tillbaks, fast att jag sagt till mig själv att jag ska göra annat.

Kanske är det för att jag här får en direkt kontakt med er, en länk, ett nätverkande, som jag annars saknar. Jag vill tacka er som svarade på min webbenkät och kom med massa bra tankar via mail. (Webbenkäten är fortfarande öppen så har du inte svarat får du gärna göra det).

Jag är ingen person som slår mig för bröstet oavsett vad som händer, så att jag tvivlar på mig själv och det jag gör är normalt, för mig, och förmodligen bara en fas jag är i just nu.  Och det handlar absolut inte om att jag vill sluta med något av det jag gör, tvärtom, jag vill utvecklas, växa bli bättre på det jag gör, därav mina tankar och funderingar om förändring.


Optikerbesök och otydligheter

Optikerbesök och otydligheter

Optikerbesök och otydligheter

Jag besökte optikern för någon vecka sedan och trodde in i det längsta att det inte skulle vara något fel på min syn. Jag var ganska säker på att mina ökade koncentrationssvårigheter berodde på min psykisk hälsa. Det brukar i alla fall vara lätt och skylla på. Optikern bekräftade hela tiden mina misstankar (att jag såg bra). Du ser som en hök, säger hon. Jag nickar instämmande. Jag förstår verkligen att du inte tycker att du ser dåligt, säger hon igen. Jag börjar nästan att bli besviken. Glasögon vore liksom en lätt lösning på problemet. Den psykisk hälsan är det alltid svårare att få hjälp med. Du ser mer än vad du borde, säger hon när jag läser upp de minsta bokstäverna som hon satt en suddig hinna framför. Jag suckar, är beredd att resa mig från stolen och gå. Döm om min förvåning när hon börjar rabbla styrkor och frågar mig vilken jag tycker att jag ska börja med. VA???

Jag måste väl vara den enda människan som går till optikern och tror mig ha fel på min syn för att sedan få det bekräftat och då börja ifrågasätta det? Jag vet, jag blir så trött på mig själv! Som tur var kom jag på mig själv (hoppas jag) innan jag började låta otrevligt. Så jag bestämde mig för att tro på hennes ord och inköpa ett par glasögon (även om jag fortfarande kritisk).

Jag hade tusen frågor, men förstod inte svaren. Jag upprepade mig säkert om och om igen, och hon upprepade sig lika trevligt och lika otydligt tillbaka varje gång.

Du kan använda glasögonen när du läser, sitter framför datorn, kör bil….,eller hela tiden om du vill, men det får du känna själv, säger hon och tittar på mig. Förmodligen ser jag ut som en frågetecken. Vad menar du tänker jag. Hade liksom önskat att det kom en manual till så att jag kunde förstå exakt när de skulle av och när de skulle på, och även när styrkan ska utökas! Hur f*n ska jag veta det?

Vad hon inte förstod är att säga till mig att använda dem när jag vill, är samma som att säga till mig att inte använda dem alls [wp-svg-icons icon=”cool” wrap=”i”]


Svårighet eller möjlighet? 2 kommentarer

Fördelen med att bli diagnostiserad i vuxen ålder skulle kunna vara att jag inte blivit matad med min diagnos. Inget har talat om mina svårigheter för mig, ingen har kallat mig dampbarn, adhd-unge eller ständigt upprepat mina dåliga sidor för mig. Min diagnos har inte på ett medvetet plan satt käppar i hjulet för mig.

Många personer jag träffar som tvärtemot mig själv, fick sin diagnos i barndomen/tonåren, är så himla trötta på de där fyra bokstäverna. De tycker att andra inte sett något annat än deras problematik/svårigheter (för mig är det ju tvärtom, inge som ser mina svårigheter). Många känner att de fått en negativ stämpel över sig. De har tappat tron på sig själva, på sin framtid.

Jag kan inte:plugga, jobba, ha familj eller må bra, för jag har ADHD. Hade jag fått en krona varje gång jag hört den den meningen hade min spargris varit mer än full.

Det finns mängder av personer med ADHD som har välfungerande liv. ADHD är en svårighet med tusen lösningar och det enda jag vet som inte funkar är att försöka vara/göra som alla andra, då kommer du ständigt att misslyckas.

Men om du följer din dröm, din vilja, lever efter dina förutsättningar då har du helt plötsligt ett liv som står över alla andra. Jag är medveten om att det inte känns så men det är sant. Hittar du din styrka, ja då blir det en superkraft.

Ofta ser vi problematiken, misslyckanden och personer som inte når upp till samhällets förväntningar.Därför önskar jag att vi hade kunde putta fram dessa förebilder som finns mer, för att visa att det går, att det inte är omöjligt!

Svårighet eller möjlighet?

Titta på Blondinbella som driver flera företag, hon gör det hon är bäst på och lämnar över resten till någon annan. Cissi Wallin har också skaffat sig ett yrke där hon jobbar på ett sätt som passar henne och slipper därför följa en mall som hon känner att hon inte passar in i. Det här är bara två personer av tusentals. Så stirra dig därför inte blind på svårigheterna, leta istället efter möjligheterna.

Jag skulle inte vilja gå så lång som att säga att ADHD inte är en svårighet, för det är det, ofta och i många situationer, annars skulle diagnosen inte finnas. Men det viktiga är att inte fastna i den tanken. Man behöver liksom inte välja mellan svårighet eller möjlighet, styrka eller svaghet. Den kan var allt där i mellan och blir till stor del mycket vad du gör den till. Jag uppmärksammar inte mina misstag eller dåliga sidor värst mycket, varför skulle jag göra det? Istället kan jag säga till mig själv: fasen vilken bra idé, vad snabb du är, vad bra du löste det där, osv.

Jag vill också påminna dig om att alla människor har dåliga sidor, alla. Ingen är skonad. Den enda skillnaden är att de inte har sina svårigheter på papper. Bara för att personen inte känner till sina svårigheter, förnekar dem eller döljer dem så betyder de inte att de inte finns. Tvärtom.

Så vänd dina svårigheter i stället till din fördel. Var medveten, acceptera och bygg framtiden utifrån dig själv, då kan du inget annat än lyckas!