Årsarkiv: 2016

Nu är det SEMESTER! Inte för att jag har den där semesterkänslan direkt, men på någotvis känns det lättare att vila när jag vet att jag får det istället för känslan av att vara sjukskriven och veta att jag borde varit på jobbet.

Ja, jag vet att det är fel, att jag egentligen borde vara sjukskriven och ta semester när man har förmåga att njuta av den. Men just nu känns det bara så skönt att få slippa stressen av att vara sjukskriven, jag undrar om inte bara den stressen gjort mig mer sjuk.

Jag jobbade tre dagar nu i veckan och ja jag erkänner att jag tog mig vatten över huvudet. Trots att jag varken hade någon stress eller några måsten var jag tvungen att flexa ut flera timmar tidigare för att ens kunna ta mig hem. Men jag behövde nog den läxan. Jag är ju uppenbarligen inte en person som lyssnar på andra människor utan måste gå på alla de där minorna själv. 

Det fattar väl vem som helst att man inte klarar av att gå tillbaka och jobba heltid när man inte ens är friskt!?!?

Ibland känns det som min envishet är större än min intellektuella förmåga ?

Jaja, läxan är lärd och nu är det i alla fall semester. Förutom en tripp till Legoland planerar jag inget annat än förhoppningsvis dagliga promenader, doft av blommor och frukost från trädgården ?

Högläsning för hunden har varit sysselsättningen i Juni. Nej, skoja bara, men mycket läsning med hund i knät har det blivit!

Vart tog juni vägen, är det bara jag som tycker att det går ovanligt snabbt? Usch jag vill inte ens tänka tillbaka på denna månaden. Vet ni hur mycket man skulle kunna hinna med på fyra veckor? Det vet jag, och vet ni vad jag har gjort under dessa fyra veckor? Ingenting!

Ja jag vet att det är anledningen till att jag är hemma och är sjukskriven, hade jag arbetat på som vanligt under dessa veckor hade jag så klart inte varit särskilt sjuk. Men jag måste ändå få erkänna att det skaver, att det gör ont. Vetskapen om allt jag skulle kunna ha gjort, vad jag skulle kunna ha hunnit.

Jag har knappt öppnat min dator de senaste veckorna. Kanske inte verkar konstigt för dig men för mig är det det. Jag älskar min dator och jag älskar att skriva. Jag har tidigare längtat efter de stunderna där vi är ensamma tillsammans och jag får jobba på alla mina projekt. Men nu orkar jag inte ens titta åt dens håll. Den som vanligtvis ger mig så mycket glädje, inspiration och energi. Det känns som att vi är ovänner, att det är jag som bär skulden och inte törs säga förlåt.

Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet igen, och det är med en skräckblandad förtjusning får man väl säga. Även om mitt sinne kanske inte känns lika tungt så känns kroppen fortfarande förlamad. Att bara ta mig in i duschen är ett projekt som tar åtta timmar och då skojar jag inte. Jag fastnar liksom med baken i soffan och kommer inte upp.

Jag börjar som vanligt också i ifrågasätta det där med medicinen. Är det jag som mår så här dåligt eller är det ännu en biverkning som tabletten ger mig? Hade jag mått bättre utan? Jag vet inte…

Lägg av, säger min man, det är bara en ursäkt för att du inte vill äta medicin. Men ärligt talat skulle jag äta vad som helst bara det fick mig att må bra just nu. Medicinen hjälper, säger han och påminner mig om att jag låtit barnen cykla till och från fritids själv i flera dagar nu (vilket aldrig skulle ha skett annars). Det är i och för sig sant tänker jag, men jag vet inte om det är medicinens inverkan eller orkeslösheten som gör att jag helt enkelt inte orkar oroa mig längre.

Jag har verkligen befunnit mig i en bubbla de senaste veckorna men snart är det dags att ta sig ur och återvända till livet. Jag saknar mitt jobb, jag saknar min energi och jag saknar mig själv. Men jag har fantastiska arbetskamrater och ett stöttande chef vilket gör det hela enklare för mig, och för det är jag evigt tacksam [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Ok, juni har inte varit till min belåtenhet men Juli kan bara bli bättre. Nu kör vi!!

Vissa dagar känns allt som vanligt igen, fast ändå på något vis annorlunda. Istället för att hinna med så mycket som möjligt på en dag tänker jag nu nästan tvärtom.

 Tidigare har jag aldrig givit mig tillåtelsen till att vila, utan jag slutade inte förrän det jag strävade efter var klart. Jag förstod liksom inte innebörden av vilandet utan tänkte mer att vila var något man gjorde när man sov.

Jag får motvilligt erkänna att min man under alla år haft rätt fast att jag försökt att hävda motsatsen. Han har nämligen alltid haft den där förmågan till att kunna vila. Han har utan problem alltid kunna säga att ”nej det där orkar jag inte idag”, ”jag måste vila först” eller att saker och ting kan vänta.

Jag förstod aldrig det där. Vila först? Nej vila det gör man ju efter att man är klar!

 Problemet är ju att du aldrig blir klar, att den där stunden för vila aldrig dyker upp.

Jag har nu lärt mig att vila inte är någonting du någonsin hinner, att det inte är en tid som magiskt uppstår eller plötsligt kommer infinna sig. Nej vila är något du får prioritera, skapa plats för.

Idag är jag bättre på att hitta pauser, logga ut och säga ”det där orkar jag inte”. Ord som jag aldrig tidigare tagit i min mun. Förut levde jag alltid på marginalen, där det oavsett ork alltid gick att pressa sig lite till. Men den där marginalen är borta nu….

Jag hoppas verkligen att jag kan ta med mig den här lärdomen när vardagen kommer tillbaka. Att jag lyckas påminna mig själv om att jag behöver den där vilan varken jag vill eller inte. Idag sätter jag inte längre ett likamedtecken mellan vila och lathet, utan jag ser det istället som ett sätt att ta ansvar. Ett sätt att se till sig själv, att ta hand om sitt liv, och sin hälsa.

Jag tror att det har vänt, inte bara ljuset, att sommaren nu går mot mörkret igen. Nej tvärtemot årstiden känner jag att mörkret börjar släppa taget om mig och jag ser ljuset igen. På någotvis känner jag mig lite lättare i sinnet. Och de två senaste dagarna har kroppen inte känt sig lika utmattad som den gjort tidigare.

När man kan plocka undan disken och sätta på en tvätt samma dag utan att behöva vila dygnets resterande timmar så känner man framsteg.

Jag är medveten om att jag ska vara försiktig nu, att det är lätt att gå tillbaka till sitt gamla jag, köra på samma mönster och sedan ramla ihop igen på exakt samma sätt, och jag förstår också exakt varför det händer.

För när man varit så där kraftlös blir man nästan euforisk när man känner en liten gnutta energi. Jag vill resa mig upp och likt Kenta sjunga ”idag är jag stark” , samtidigt som jag vill springa ett maratonpass och ta igen de veckors jobb jag missat. Man vill ropa hallelulja, frälsa omvärlden och tala om för alla hur skönt det är att leva. För i det tillstånd man tidigare befunnit sig i, har man känt sig mer död än levande.

Så jag vet att jag ska vara försiktigt. Men idag ska jag ändå dansa runt i mitt kök och sjunga:

”Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag förs framåt av kraftiga vindar. Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv på min sida. Jag har väntat så länge på just den här dan, och det är skönt att den äntligen kommer. Väntat så länge på just denna dag. Den ger lust när den kommer.”