Har du någon gång känt dig tjock?
[Tweet ”Problemet vid ätstörningar sitter inte i din kropp utan i dina tankar”]
Du behöver inte svara på frågan, för jag gissar att svaret för de flesta av oss är ja. Jag avskyr både tanken och känslan, för egentligen spelar det ju inge roll, jag vet det, du vet det. Ändå finns känslan där, som ett klibbigt skavsår mot ens hud.
Jag bryr mig inte det minsta om andras vikt, på riktigt, jag tycker att folk är vackra oavsett storlek. Men jag har inte lika snälla tankar när det kommer till mig själv. Då är det inte alls samma ljud i skällan.
Osynliga ätstörningar
Jag har i hela mitt liv slagits mot tankar som inte är sanna, stångats mot ett problem som inte finns på riktigt. Det känns fult att prata om det, jag skäms. Skäms över att jag inte är en bättre människa än så, skäms mot dem som lider av verkliga problem, skäms över att det känns som att jag förnedrar dem som bär på övervikt. Men det handlar inte om dem, det handlar om mig.
Det spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Det viktiga är att vara frisk, fokusera på hälsan, att må bra. Ett kilo mer eller mindre gör ingen skillnad. Det är lätt att säga, men att mena det är en helt annan sak.
Jag har haft ätstörningar sedan jag var 12 år men klassas som frisk nu. Jag varken kräks, svälter mig själv eller tränar maniskt. Men i huvudet, där sitter allting kvar. Tankarna känns fortfarande inte friska. Skillnaden är att jag nu kontrollerar dem istället för att de kontrollerar mig. Jag släpper fram vissa och kastar andra.
Ätstörning, ett problem som inte finns
Så fast att man är ”frisk” kan maten fortfarande vara en daglig kamp. Ett problem som finns där, minst tre gånger om dagen. Hur ska man bli av med det då, är en fråga jag ofta får. Det var ingen psykolog eller läkare som lärde mig att hantera mitt problem. Nej det var min man som ruskade om mig och visade mig sanningen. Min man har aldrig försökt att anpassa sig efter mig, vara snäll mot mig för att jag är ”sjuk”. När vi träffades befann jag mig på toppen av min ortorexi och när jag fick ångestattacker och grät över min påhittade fetma visade han mig verkligheten istället för att trösta mig.
–Är det någon som säger till dig att du är tjock, att du ska sluta äta, eller har dina kläder blivit för små?
–Nej…
-Kom tillbaka när du har ett riktigt problem då!
Det kan låta hårt men hans sätt att behandla mig fick mig att vakna upp. Jag blev medveten om att jag bar på ett problem som egentligen inte fanns. Ett problem som ingen annan såg.
Du behöver inte alltid någon som stöttar dig
Ibland är det bättre med någon som ifrågasätter dig. För tankarna du bär kanske inte är så sunda som du tror. Jag försöker än idag övertala min man till att stötta mig vad gäller träning och mina hälsosamma vanor. Ändå kommer han så gott som dagligen med ett kakpaketet i handen och frågan om jag vill smaka.
-Vill ha, vad är det för jävla dum fråga? Det är klart jag vill ha, jag vill äta upp hela jävla paketet men jag tillåter mig inte.
För jag vet att ångesten finns där, inbäddad i varje kalori. Och även om mitt problem inte syns utanpå, så vilar det ständigt inuti.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar