Årsarkiv: 2018

Jag minns inte om jag berättat för er, dagarna går ju i ett. Men för några veckor sedan kontaktade skatteverket mig och bad om att få in min bokföring. En mardröm för alla företagare skulle jag tro. Jag funderade mycket över det då, eller ja, kunde ju inte låta bli eftersom jag knappt kunde tänka på annat, men funderade på vad det var jag egentligen var rädd för. Jag gör min bokföring själv med stöd av en redovisningskonsult som checkar av allt, och jag drar inte av några konstiga grejer eller omsätter några stora summor, men ändå. Rädslan tog överhanden trots att det inte fanns något att vara rädd för.

Så här i efterhand kan jag ändå se fördelarna med det som hände (så som man ofta kan med saker i efterhand), men just då ville jag bara att det skulle vara över. Det var som jag misstänkte inga stora bekymmer, jag skulle ta milersättning istället för att kontera mot ett bensinkvitto och börja använda traktamente när jag reser. Ingen fara på taket alltså. Men det som slog undan benen på mig var att jag inte få köpa min kommande utbildning på företaget. Poff, så ramlade jag omkull.

Alla som känner mig vet vilken dröm det är och vet hur jag har kämpat för att nå dit. I år har jag äntligen klarat mitt mål och jobbat ihop de 130 000 som behövs för att kunna gå utbildningen, jag har varit lyrisk.

Att inte kunna köpa den på företaget innebär att jag helt plötsligt inte alls har hela kursavgiften, knappt hälften skulle jag gissa på grund av skatter och moms.

Men det är ingen idé att bråka med myndigheter, självklart ifrågasatte jag och försökte leta fakta men fick till mig att inte göra det. Regler är regler och jag vill självklart följa dem, är glad i efterhand att jag inte redan betalat in kurs avgiften och nu istället stod med en skuld till skatteverket. Tackar stjärnorna för det!

Det som knäckte mig mest var att jag innan detta hände tänkte att jag skulle ”vila” de två kommande åren och ”bara” ägna mig åt mina studier och mitt heltidsjobb. Visst kan man ta en föreläsning eller ett uppdrag här och där men det hade varit skönt att inte behöva kämpa för att sälja biljetter, kurser, böcker osv. Den drömmen gick snabbt i kras kan man säga och kanske var det det som gjorde mest ont.

Jag har varit trött det senaste halvåret. Jag har aldrig ägnat så mycket tid till tv, familj och vänner som den senaste tiden. Bara tanken på att ”vila” några år har aldrig uppstått förut. Det är liksom ingen självklar tanke för mig. Det innebär att jag behöver det.

Men istället för att vila behöver jag nu verkligen tjäna pengar om jag inte snällt ska gå med mössan i hand till banken. Förutom kurskostnaden som ska in kostar både resa och logi till Malmö en gång i månaden. Det ska också handlas kurslitteratur för 7000:- och egen terapi. Japp ni förstår ångesten, känns inte helt lätt att få ihop allt.

Jag är trots allt glad att jag anmält mig och kommer gå utbildning. Det hade jag aldrig gjort om jag visste det jag vet idag. Så det finns nog en mening i allt. Försöker trösta mig med det i alla fall.

Jag har tillit till mig själv, jag VET att jag kan och kommer att lösa det. Men jag har bara inte lusten att göra det. Lusten att kämpa, nå höga mål är inte kvar längre. För jag har nått fram nu, nu vill jag landa, vila, utvecklas, stanna kvar. Är trött på att vara strävsam, att kräva för mycket av mig själv, jag vill inte…just nu.

Hoppas givetvis att ork, energi och nya tankar landar i mig nästa år men jag tror inte det. Fokus behövs lägga på utbildning och jobb nu så jag tror inte att jag räcker till mycket annat…även om jag nu måste.

Så här närmast behöver jag planera för hur jag enklast och mest ekonomiskt (och med minst ångest) tar mig från och till Malmö en gång i månaden, vart jag ska bo under dessa tillfällen och vad jag ska lägga krut på i företaget för att kunna ta ut en lön och betala min utbildning.

Jag ber därför till högre makter att jag likt detta året får föreläsningar/kursuppdrag och workshops till mig utan att behöva kämpa för det. Att jag hittar ett billigt tryggt boende som jag kan återkomma till varje månad och att sj:s tåg från sträckan Göteborg till Malmö nästa år aldrig kommer vara försenade.

Jag har haft huvudvärk i flera veckor. Kontoret är stökigt med papper och pärmar liggande över allt och häromveckan skällde jag ut en klient…för första gången i mitt liv.

Han förtjänade det, absolut. Men JAG gör inte sånt. Jag har så många gånger i mitt yrkesliv mött otrevliga och hotfulla människor och jag har ALDRIG någonsin höjt rösten.

Häromdagen insåg jag att mina kinder är sönderbitna inifrån. Konstigt tänkte jag, jag känner mig inte stressad. Det gör jag på riktigt inte, trots att belastningen just nu är hög. Men kroppen ljuger inte. Huvudet kan försöka lura i dig vad som helst men kroppen säger bara sanningen: du är stressad.

Jag blir sällan stressad av för mycket att göra eller högt tempo, utan mer bristen på kontroll, att inte få svar eller veta. Och det är mycket som hänger i luften just nu. Nästa år kommer min arbetsvardag se helt annorlunda ut än vad den gör idag. Och det där att inte kunna planera, styra själv kan slita mig itu. Att inte veta, är det VÄRSTA jag vet.

Ett rörigt kontor är ett första tecken på att det inte står rätt till, för är det rörigt utanför mig, ja då är det rörigt inuti mig. Så ja, egentligen kom det inte som en nyhet, men man vet själv aldrig vart bristningsgränsen går och ju mer man håller ihop, desto närmare förskjuts man den där gränsen.

Men när ”stressen” inte beror på egentlig stress utan mer att du inte får hop alla bitarna i ett pussel, ja då är det inte mycket att göra åt det.

Min diagnos gör att jag inte har förmåga att stanna upp, tänka och fundera på vart jag ska lägga nästa bit. Nej jag tar hellre fram sax och klister och sätter ihop allt med en gång. Det handlar aldrig om att jag inte vill vänta, för det vill jag, utan mer att jag inte kan vänta…utan att gå sönder.

Man försöker hålla ihop, spela vuxen. Fast att man inuti är ett gråtande barn som sliter sitt hår.

Med blodsmak i munnen biter jag ihop, går med ett steg i taget närmare det nya året och den där gränsen bristningsgränsen man bara inte vill falla över.

Jag vet att kontoret inte kommer bli städat förrän pusslet ligger klart framför mig och att käkarna inte slappnar av förrän jag återigen känner att jag har kontroll.

Jag tar på mig kostymen, det känns som att jag går på dagis men fått tillåtelsen att hälsa på i en vuxenvärld.

Jag håller hårt i min sax och mitt klister, försöker gömma det bakom min rygg så att ingen ser. När dom vuxna i tystnad planerar hur pusslet ska läggas står  jag och ler, då tar jag fram mina verktyg och klipper av dom svåraste kanterna utan att någon vet vad som sker, och när dom inte vet hur dom ska få ihop det, ja då limmar jag på ännu mer. Även om det inte är den bästa lösningen så är det den som bäst tillfredställelse ger.

För varje minut som går skulle jag önskar jag ha ränta, ja så illa känns det för någon som på riktigt avskyr att vänta…

insikter

Det känns som att jag står i ett vägval, fast att jag vet att det inte riktigt är sant. Men de kommande två åren kommer jag inte längre kunna följa mina impulser fritt, jag måste på riktigt välja vart jag lägger min energi. Under gårdagens hundpromenad tog jag mig en rejäl funderare. Det var jobbigt och gjorde ont. Jag ville egentligen prata med någon, behövde det, men gick runt i tystnad. I och med min nya utbildning kommer jag bygga företaget åt det håll jag vill arbeta, terapi, skrivande och samtal. Det är det jag brinner för. Och ibland när jag impulsivt hoppar in i något annat så får jag påminna mig om det. Vad det är…jag egentligen vill göra.

Som det där med att driva ett bokförlag, jag vet att det är det jag gör idag, men inte alls det jag VILL göra… i framtiden. Jag brinner inte för att läsa manus, kan inte tänka mig mycket som är tråkigare faktiskt. När jag får ett nytt manus i min inkorg tänker jag mer åhnej än åhjaaa. Jag inser att det jag brinner för inte är att korrekturläsa manus och skapa en bok, utan mer att sprida viktiga historier och förverkliga drömmar.

Kvisten jag nu står på kommer att krympa och klippas, den kommer fortfarande att vara en del av mitt träd men inte hela trädet för nu måste andra delar få växa. Jag kommer därför så som det känns just nu (och förmodligen de kommande två åren) inte ge ut någon mer manus (än de jag redan har på gång).

Detta för att kunna rikta in mig på skrivterapi, handledning och samtal. Ni som följer mig vet min brinnande kärlek till samtal, till människan och till förändring, och det är där jag vill vara, det är dit jag ska.

Kickarna jag får av att se en människa att utvecklas och växa är högre än min lön.

Jag gör det inte bara för att det får min klient att må bra, utan för att det får mig att må bra!

Förändringens tid är här. Något kommer till, något måste bort. Jag vet inte vad som finns framför mig och det känns lika mycket spännande som skrämmande. Min hjärna letar för fullt efter lösningar, svar och alternativ. Fast att jag egentligen inte vet något om mitt framtida liv. Men jag vet att det jag skapar idag måste passa ihop med det jag ska göra i morgon. Jag är trött på att äga ett träd med spretiga grenar, det gör mig dränerad, men det är som att jag inte kan klippa dem själv. Som om någon annan eller något annat måste kapa dem åt mig.

Med dagens insikt kapar jag dock en av mina grenar själv. Jag vet att det kommer att göra mig starkare, ge mig en möjlighet till att ta hand om det jag har. Jag ser aldrig ett avslut som ett misslyckande. Nej, med ett slut kommer alltid en ny början,  ett nytt kapitel som ska fyllas av innehåll. Jag vet idag inte hur innehållet kommer att se ut, men boken är inte slut än, trädet har inte växt klart. Det kommer alltid komma nya grenar, nya blommor och nya löv. Vissa saker kanske måste falla för att andra ska kunna växa ut. Insikter. <3