Årsarkiv: 2019

Kärlek i en ask

Jag har tidigare nämnt mitt nyblivna intresse för att ta hand om mig själv. Hur jag idag finner njutning i något jag tidigare fann ointressant. Men kanske hör det till att jag under de perioder jag mått som sämst i livet inte heller tagit hand om mig själv. Att jag aldrig lyssnat innåt på samma sätt som jag gör nu. Att sminka mig handlar inte längre om att göra mig fin för andra utan om att göra mig fin för mig själv. Att kunna le mot den där personen i spegeln och säga ”vad läcker du är”, ”fan vad du är bra”. Att inte se lika trött ut som man känner sig.

Att unna mig en inpackning eller smörja mig med en olja är för mig att tycka om min kropp, att säga till mig själv att ”det här är du banne mig värd”, känna hur både huden och håret blir mjukt, för då följer liksom mitt hjärta med.

Som de flesta av er vet så har jag så länge jag går min terapeututbildning försökt att hålla ner på mina utgifter, spara. Men när jag upptäckte goodeibox så tänkte jag ”nej, det här är jag fan värd”. För så som jag kämpar på med utbildning, arbete och familj får jag inte glömma bort att belöna mig själv, ta hand om mig. För det är ju så vi gör vid stress eller hård belastning. Vi slutar att ta hand om oss själva.

Jag bestämde mig för att låta goodiebox bli en påminnelse till mig själv att ta hand om mig. Att ta den där extra långa duschen, att lägga den där ansiktsmasken. Att tillåta mig att ta den där tiden att ta hand om mig själv, ÄVEN om jag har massa annat att göra. När jag nu påbörjade min prenumeration fick jag ett erbjudande att ge mina vänner halva priset på sin första goodiebox, därför delar jag nu detta med er. Så behöver du som jag, unna dig själv lite självkärlek. Prova på en prenumeration.

För det är du värd!

För att få halva priset (Nu 99:- ord 199:-) på din box, tryck här. (Du kommer se de avdragna priset i kassan vid utcheckningen, kolla varukorg upp till höger). Prenumerationen innebär att du kommer få skönhetsprodukter hemskickade i din brevlåda för ett värde av 910:- varje månad men en kostnad på 199:-. Prenumerationen kan avbrytas när som helst.

Ibland faller vissa saker platt

så som att jag denna sommaren ”glömde” rensa min rabatt.

Vissa stunder var jag rädd att få fnatt

för oavsett hur mycket jag försökte att kontrollera livet så fungerade inte alltid min ratt.

Vissa dagar var jag uppe tills att det blev natt

vilket dagenefter gjorde mig helt matt.

Jag tillbringade då dagen i soffan med min katt,

och en dag hittade jag en oväntad skatt,

det var samma dag jag skaffade jag mig en hatt

i provrummet brister jag ut i skratt.

Men Herregud så bra den satt!

Oj vad många rädslor jag burit. De flesta av dem har aldrig ens inträffat.

Tänk om jag bara hade kunnat sudda ut och ta bort.

Tänk vilket lyckligt liv jag fått.

Barfotabarn

Jag är ett barfotabarn och har alltid varit. Så fort jag kommer hem åker strumpor och skor av. Dom får mig att känna mig instängd och kvävd och jag vill bara slå mig fri. Jag har ett stort behov av att känna marken under mina fötter. Minns hur mina barnfötter sprang över både strand och sylvass sten. Hur dom alltid kom hem välanvända och smutsiga.

Min son är som mig, går helst utan både strumpor och skor. Måste man ha skor undviker vi gärna att ha strumporna på. Ska man ha skor så ska dom vara lätta, knappt kännas på fötterna. Och kanske är det så när man är en person som har tankarna bland molnen. Då kanske det är extra viktigt att ha fötterna på jorden?

Man behöver känna värmen under sina fötter för att hållas kvar, för att inte följa med vinden. Få för hög fart. Kanske är det så för alla oss barfotabarn. Att vi behöver ”jorda” oss mer än andra? Eller kanske är det bara känslan av att en del av oss får vara helt fri?

Idag firar vi 15 år tillsammans och 9 år som gifta. Jag slutar aldrig förvånas över oss. Vi har det bra. Så bra att jag knappt kan tro att det är sant. Du är min dröm. Min verklighet. Mitt liv.

Din hand passar så bra i min.  Och ofta känns det som vi smälts samman. Gjorda för varann. Din kropp intill min. Den ska aldrig vara någon annanstans. Är så tacksam för att få ha dig vid min sida, att vakna upp med dig, varje dag. Känna din värme, din närhet, din trygghet.

Du är speciell och det visste jag direkt. Du är en sådan som håller dina ord. Säger vad du menar. Du pratar rakt ut, med stora bokstäver och utan tvekan. Jag behövde aldrig tvivla på dig, aldrig undra, aldrig fråga. Och jag är stolt över att du är dig själv. Jag önskar ofta att jag vore mer som du, även om jag inte säger det rakt ut.

Det finns så mycket som jag älskar med dig. Så som att du till exempel håller för kattens öron när du ropar på ungarna och han ligger i ditt knä. Hur du alltid sträcker ut din arm för att fånga mig när du gör en hastig inbromsning. Jag älskar att du avskyr orättvisor och alltid står upp för de svaga. Jag älskar att du alltid ställer upp för andra, utan att tveka. Jag älskar att du säger i från och går din egen väg, aldrig tvekar innan du ger dig in i en konflikt. Jag älskar att du inte väger dina ord även om jag svär över det många gånger. Jag älskar att du ser mig på riktigt och att du tvingar mig att prata även när jag vill låta bli. Jag älskar att du lyssnar även om du inte finner det jag säger intressant. Jag äskar dig för att du tror på mig, även när jag själv tvekar och att allting med oss känns naturligt utan att man tar det förgivet

Tack älskling för att du valde mig den där dagen för 14 år sedan, och tack för att du fortsätter välja mig, varje dag.

Jag börjar hitta tillbaka till rutinerna igen. Nu är allt som vanligt. Kalendern börjar fyllas med möten och resorna till Malmö planeras. Allt sker med blandade känslor inom mig.

Helgen spenderade jag i Malmö för terminens första skoldagar. Jag finner det alltid svårt att sitta still när jag spenderat så många timmar stillasittande på ett tåg. Jag försökte ändock njuta av tiden, och värmen. Trots att jag hade helt fel kläder (för varma) och bokat en bastu till hotellrum (ett rum utan fönster). Resorna till Malmö ger mig alltid ångest då den här utbildningen är en kostsam historia. Jag har försökt hitta lösningar på hur jag skulle kunna spara in pengar (så som att tex inte köpa lunch ute), inte för att jag faktiskt behöver, utan för att det skulle minska min ångest. Men efter ett samtal med min fina klasskamrat Frida kom jag fram till att jag kanske ska njuta av mina resor till Malmö istället för att spara in på luncher och billiga rum som inte går att sova i. Det här är bara en liten period av livet, inte för alltid, och kanske ska jag istället för att snåla göra det bästa av den? Japp så fick det bli sade vi och käkade indiskt.

Här hemma är det svårt att hitta ställen med bra vegetarisk mat men i Malmö kryllar det av dem. Och på väg från ena lunch stället hittade vi genast ett nytt som kommer att bli min favorit. Där serverade man rawfoodrätter  och hade hund. Hunden var en riktig storstadshund som både hängde i butiken och gick runt på trottoaren utanför för att fånga in nya gäster och se till att vi andra hade det bra. Såg min egen hund framför mig och tänkte på hur olika vi människor är. Själv skulle jag aldrig kunna jobba i lugn och ro medan min hund var utanför dörren. Vi valde att luncha där dag två men jag satt och käkade med hjärtat i halsgropen rädd att han skulle gå ut i vägen.

Men vilket gott hundliv han har. Drömmen att få leva så där både för hunden och ägaren. Avundas och längtar till framtiden där även jag ska ha med mig min bästa vän till jobbet <3

Det var fint att se alla klasskamrater igen. Trots att vi endast träffas en gång i månaden känns det som att alla har hittat sin plats och att vi lyckats skapa tillit och goda relationer. Jag jobbade med compassion hela helgen och var snäll mot mig själv.

Älskar Malmös målningar och stannade upp vid denna och bara andades ”ja, här står jag och duger”.

Jag var lika trött i huvudet när jag åkte hem som när jag åkte dit, men klappade mig själv på axeln då jag nått upp min mål att läsa ut skolboken och skicka in en bokrecension. När jag på hemvägen lyfte ur datorn i väskan för att fortsätta jobba kom jag på mig själv med att jag redan hade varit tillräckligt duktig idag. Att jag skulle tillåta mig själv och vila också, så det gjorde jag och satte på en podd istället.

Ju närmare hem jag kommer desto starkare blev min hemlängtan och 30 min hemifrån kommer tårarna efter att ha fått ett sms av min son. Där sitter jag och gråter svettig och trött i en smutsig tågvagn fylld av berusade och högljudda människor. Kärleken fyllde hela mig och jag ville bara krama om.  Jag tror att jag brukar stänga av känslokranen när jag är borta, för att orka med. Men att höra deras röster, eller få kärleksfulla sms sätter på den där kranen igen.

Och känslan när man kommer innanför dörren, för att möta alla dom där personerna men älskar. Ja då jublar man inombords. Kanske är det bästa med att resa alltid att få komma hem.

Tack livet!

Vissa dagar faller tacksamheten över en andra dagar får man jaga den, men idag låg den bredvid mig så fort jag öppnade ögonen. Jag låg kvar i sängen, länge. Tacksam över att kunna ligga där. Tacksam för tystnaden.

Jag ville bara skrika tack till livet där och då. Får jag inget mer än det här kommer jag ändå att vara evigt tacksam. Jag är så tacksam för två glada och friska barn, och för att det just nu verkar fungera bra både med vänner och skola. Jag är så tacksam för att vi trivs tillsammans, att vi tycker om att vara nära, skratta ihop och hålla om.

Jag är så tacksam för att min man 14 år senare fortfarande är min man. Att han fortfarande är min bästa vän och stöttar mig i alla galenskaper jag hittar på. Ibland undrar jag om jag hade stannat kvar, vad jag själv hade tyckt och tänkt om en person som mig med ständigt nya idéer på fickan. Eftersom jag har få människor kvar vid min sida, åtminstone få som orkar lyssna på både mina analyser och ideér så borde han få en medalj. Han är tapper! Jag är en person som aldrig blir nöjd, som aldrig blir mätt och jag avgudar honom för att han inte försöker förminska mig eller tala om för mig att stanna upp eller vara nöjd, Jag är så tacksam att han låter mig fortsätta att springa, och att han ibland hejar på längst vägen.

Jag är så tacksam över att ha hittat en person jag kan kalla min bästa vän. En person jag känner så otroligt stark tilltro och tillit till. Hon som känns som en del av mig själv. Som en naturlig del av min familj och någon jag aldrig vill vara utan. Är så glad att hon är med mig på alla galna upptåg. Jag är så tacksam för att hon skrattar åt mig och mina galenheter och inte kommer med dom där djupa suckarna jag vanligtvis får höra. Jag är så jävla tacksam för att hon är nyfiken, frågar och vill veta mer, istället för att undra i det tysta. Jag är så tacksam för att hon trivs i min fart och inte tycker att det känns jobbigt att jag alltid skyndar fram, att hon vågar försöka få mig att stanna upp, trots att det är näst intill omöjligt. Jag är så glad att hon vågar vara kvar, lyssna, komma med kloka reflektioner och att hon slösar lite av all den kärleken hon har inom sig på mig.

Jag är så tacksam över alla mina gamla vänner. Som finns kvar. Som ibland skickar iväg ett sms eller bokar in en träff fast att vi inte möts på år. Jag är så tacksam för att vänner jag putt undan visar öppna armar, varje gång jag kryper tillbaks.

Jag är så tacksam över min familj, som jag älskar djupt och högt fast att jag aldrig säger det. Vi träffas inte ofta, men jag vet alltid vem jag ska ringa om jag vill skratta eller om jag vill ha hjälp. Jag är så glad att ni finns där, även om ni alla är lite längre bort än jag önskar.

Jag är så tacksam över att ha tak över huvudet. Även om vi har svurit åt det här huset. Drömt om ett annat. Så har du tryggt låtit oss trampa på ditt golv i över tio år. Fast att jag drömmer om en annan plats, är det just den här platsen jag nu kallar mitt hem. JAG HAR ETT HEM. Mina barn känner sig trygga, de hittar i varje vrå. Vi hart lärt känna varandra och jag vet om dina skavanker. Du är vacker där du står, och jag hade gärna behållit dig om du bara var på en annan plats. Jag vet att vi kommer att skiljas åt, vi kommer inte att vara tillsammans för alltid. Men just nu är jag så jävla tacksam att du har funnits där och hållt oss trygga och varma.

Jag är så tacksam över att vi har pengar, även om jag ALLTID tycker att vi har för lite. Vi har alltid råd med allt vi behöver och lite där till. Vi har pengar till att köpa nya tvättmaskiner, kylskåp eller oförutsedda veterinärräkningar. Jag avskyr pengar men älskar det samtidigt, men idag känner jag bara en djup tacksamhet kring att ha allt det jag behöver. Jag kan köpa kläderna mina barn behöver, jag kan betala mina räkningar, åka på semester och köpa mig något flott. Just idag undrar jag hur jag ens kan begära mer när jag har allt jag önskar.

Och jag är så tacksam över min kropp, att den orkar bära mig, varje dag, att den är en jävel på att hålla sig frisk, har klämt ut två ungar och fortfarande är hel. Egentligen är den helt fantastiskt, och förtjänar helt klart mer kärlek och uppmärksamhet än vad den får. Bara det att den kan läka sig själv, ta hand om varje litet sår och slå bort en förkylning. Jag kan se, höra, springa, tänka, vad mer kan jag begära?

Så jag vill bara säga tack till livet. Jag har egentligen inte rätt att begära något mer än det här (men det kommer jag förmodligen att göra) men just idag är jag dig evigt tacksam. Får jag inget mer skall jag ändå vara nöjd (snälla påminn mig om det). Så tack livet, tack! <3

Jag vill prata med dig. Precis som jag gjorde förut. Men munnen tätt intill ditt öra. Berätta historierna som bara var menade att du skulle höra. Så om du hör mig nu. Här kommer din:

Jag var 15 år när du kom in i mitt liv. Jag hade egentligen inte en endaste tanke på dig, för de andra hundvalparna var så mycket sötare än du. Dom var spräckliga, hade andra spännande färger och där låg du, ensam och svart. Trots att de andra valparna utseendemässigt lockade mig mer var det något inom mig som sa att du var min, att det var dig jag skulle ha.

Jag kämpade emot först. Försökte ta mitt förnuft till fånga till att ta en tigrerad eller spräcklig hund men mitt hjärta kunde inte slita sig från ditt. Det var som att vi satt ihop, redan där och då.

Under alla åren vi sedan fick tillsammans sade jag alltid att du var mannen i mitt liv, oavsett vem jag träffade så kom du först. Det var något speciellt mellan oss. Inte bara vår relation var speciell, utan också sättet du lämnade mig på, och allt det som blev kvar.

Vissa sorger är för tunga att bära, gör för ont att prata om, din sorg är en sådan. För stor för att ens få plats i mitt bröst. Ibland förvandlade man fantasier till verklighet bara för att orka vardagen, man tror på en historia som man innerst inne vet inte är sann. Bara för att man inte står ut med verkligheten.

Din historia är en sådan och det här är berättelsen om dig…och din väg tillbaka till mig.

Du var en hund, jag vet det. Men det var inte kroppen du bodde i som tilltalade mig utan din själ. Våra ögon pratade med varandra utan ord och jag är rädd att aldrig mer få uppleva den känslan.

Jag såg in i din själ och du tog hand om min. Du fanns vid min sida under de tuffaste åren i mitt liv och jag är så tacksam för det. Gångerna jag gråtit med näsan i din päls är oräkneliga.

För mig var du mer än en hund. Du var min bästa vän. Min beskyddare. Min tvillingsjäl. Och jag intalade mig att du skulle finnas vid min sida för alltid.

Vi hade ett språk som ingen annan kunde tala och alla som träffade oss visste att vi hade något speciellt. Du såg min rädsla innan jag kände den själv, du bar på den trygghet jag alltid  saknat.

Men en dag försvann du ur mitt liv och jag kommer aldrig att förlåta mig själv för att det var jag som lät dig gå. Du tittade på mig med dina stora bruna ögon och frågade om lov och jag gav dig ett nickande ja.

När jag hörde tåget fick jag en ilning i hela min kropp och jag visste vad som skulle ske redan innan det skett. Jag ropade ditt namn, igen och igen. Och tystnade efter att tåget dragit förbi var skrämmande och kall. Jag visste att du var borta. Kände tomheten i hela min kropp.

Jag gick hem med ett tomt koppel och möte din korg som också ekande tom. Jag var arg på dig, arg på mig. Arg på världen som tog dig i från mig. Men skulden, ansvaret kommer alltid att vara mitt eget.

Jag trodde aldrig att jag skulle överleva din bortgång. Men jag fortsatte att andas, utan dig.

Jag visste att du aldrig frivilligt skulle lämna mig och intalade mig att du skulle komma tillbaka, på ett eller annat sätt. Världen tog dig ifrån mig. Men kraften vi hade skulle förena oss igen. Jag visste det, eller intalade mig själv det, för att klara vardagen.

Sorgen blev aldrig mindre. Jag stänge bara in den, i ett rum med lås och bom. Jag har fortfarande inte grävt ner din aska. Fast att det är över tio år sedan har jag svårt att släppa dig i från mig.

Jag trodde aldrig själv på min fantasi. Men en dag stod du framför mig igen. I en annan kropp. Men jag var säker på att det var du.  Magin upprepade sig. Känslorna vi bar fanns ingen annanstans. Vi fick några fina år tillsammans. Men historian upprepar sig och du lämnar min sida medans jag igen och igen upprepar ditt namn.

Denna soliga vårdag dör du framför mina ögon. Jag ser dig kämpa för ditt liv och kan inte göra annat än att förstelnat se på. Något inom mig brister och går aldrig mer att laga.

Jag blir rädd för mina känslor, för kärleken och för att allt jag någonsin har älskat dras i från mig. Jag kände mig som en mördare trots att jag inget annat ville än att du skulle få leva.

Hur dumt det en låter. Så är jag säker på att det var två olika kroppar men samma själ och att du fortfarande kämpar för att ta dig tillbaka till mig. Jag försöker att vara snäll mot mig själv. Säga till mig själv att det inte var mitt fel. Men jag har ingen annan att lägga skulden på.

Åren går. Men smärtan du lämnat efter dig känns fortfarande som ett öppet sår.

Jag vet inte vart du är. Men jag vet att du fortfarande är saknad.

Varje stund.

Varje dag.

Och om du hör mig nu vill jag bara säga att jag är kvar här…

att jag fortfarande väntar..

på att du ska komma tillbaka.

Jag skriver detta till mig själv. Som en tröst. Eller kanske som en påminnelse.

Att livet inte kommer med några garantier, kvitton, bytesrätt eller retur. Vi kan inte spola tillbaka, radera eller börja om.

Vi lever bara en gång, eller som någon klok person sade så dör vi bara en gång. Men vi lever varje dag. Kanske behöver vi påminna oss om det. Jag har på flera sätt de senaste månaderna blivit påmind om att livet har ett slut. Du vet det, jag vet det. Ändå är det något vi inte vill tänka på.

Döden är ändå något vi människor accepterat och är medvetna om. Men hur eller när det tar slut har vi alla svårare att förlika oss med. Vi tycker ofta att det känns orättvist. Att döden väljer fel person, fel plats, eller fel tid. Vi vill och förväntar oss att alla ska bli 82. Och dör någon vid den åldern känns det lättare för oss att acceptera att någon har fått ”sin del” av livet.

Men ett barn ska inte dö, inte heller någon som inte hunnit njuta av sin pension. Med ens tycker vi att livet blir orättvist. Och det slår mig att sorgen kanske gör ondare när vi inte kan acceptera den?

För det gör väl ondare när någon dör ung eller hastigt rycks bort?

I mig gör det i alla fall det, men varför? Jag tänker att det kanske är svårare att möta och acceptera den sorgen. Och kanske är det inte just sorgen som är större utan acceptansen som gör ont. Att man stretar emot, blir arg och ledsen för att det inte var så här det skulle bli.  Vi har tilldelats en liv, men sanningen är att ingen vet på förhand hur långt. Och kanske skulle vi må så mycket bättre i vår sorg om vi kunde släppa känslan av orättvisa och ilska?

Jag vill tänka så. Att jag måste acceptera slutet. Oavsett när det kommer.

Det är ingen lätt tanke. Jag vet det. Men jag tror att i alla fall jag skulle må bättre av den. Livet är vad det är. Jag kan inte förhindra. Förändra. Kanske blir jag ledsnare och argare än andra för att jag på något sätt tror att jag är stålmannen och vill rädda liv. Jag vet inte. Men sorgen slår mig hårt i magen varje gång jag tycker att den kommer fel. Oavsett om jag känner personen eller ej.

Jag vill bara skrika nej. Någon måste ha tryckt på fel knapp. Tagit fel person. Någonstans har det blivit ett misstag. Någon måste rätta till! Och det är en av anledningarna till att jag inte läser tidningar, följer nyheter, eller vill hålla för öronen när någon har en sorglig livshistoria att berätta. För hela mitt inre gör ont.

Det är omöjligt att gå runt och uppskatta varje dag eller att leva som om morgondagen inte fanns.

Även om det är det folk säger till oss att göra. Ingen vill tänka på att våra dagar är räknade, det gör i alla fall inte mig mer tacksam. Tvärtom. Lev för i helvete lev, kan mitt inre ropa till mig själv när jag ligger och slappar i tv-soffan. Är det det här du vill komma ihåg på din dödsbädd. Räkna upp alla netflix-serier du plöjt? Vi måste fylla vårt liv med innehåll. Och det där innehållet väljer vi helt och hållet själva. Vi måste själv fånga alla chanser som kommer emot oss och den vetskapen kan göra oss rädda för att missa något.

Jag vet bara en enda sak och det är att jag inte vill bli bitter. Jag vill inte sitta fast i rigida tankar eller åsikter och svära åt andra människor eller åt livet.  Jag vill inte svära över orättvisan eller känna ilska för att mitt liv inte blev lika bra som någon annans. Jag vill hålla acceptansen i handen. Oavsett hur mitt liv blir. Oavsett vad som kommer emot mig. Oavsett hur det slutar. Så vill jag leva nu, i takt med tiden, varje dag.