Idag är en ledig dag och jag ska verkligen försöka att inte göra för mycket, inte ställa krav på mig själv. Senaste veckan har jag känt mig så ledsen och sönderstressad. Spelar ingen roll vad jag gör så är det inte tillräckligt.

Jag känner mig så sjukt otillräcklig just nu, för mina djur, för mina barn, för mig själv.

Idag planerar jag att inte hoppa ur mysbyxorna. Jag ska få färdigt lite pappersjobb och ha ett telefonmöte, mer än så ska jag (försöka att) inte göra.

Har i vilket fall fått godkänt på min tenta och i morgon väntar sista skoldagen. Det är skönt om något.

Med skolan försvinner en stressfaktor i mitt liv. Ska blir skönt att ha lediga helger och kunna läsa vilka böcker jag vill och inte enbart kurslitteratur. Det finns så mycket att se fram emot och det ska jag försöka fokusera på just nu. För idag är en sån där dag där jag behöver vara snäll mot mig själv. Där jag behöver krypa upp i ett hörn med te och lussebullar. Där jag behöver krama hunden och dela filten i soffan med ett av mina älskade barn. Där jag behöver slötitta på tv utan någon som ropar mitt namn.

Idag är en dag där jag inte vill behöva räcka till, idag är en dag där jag bara vill finnas till ❤︎

Tänk att det är December redan. Hur sjukt? Känns inte som att jag alls har hängt med i svängarna så här i slutet på året. Alla rutiner är borta. Ingenting är sig likt. Inte heller denna månad hade jag bilder på mig själv så bjuder er på frostiga bilder på min trädgård.

November har mest bestått av stress och slit skulle jag säga. Men nu är December här och tre veckors semester väntar. Hoppas att kunna hämta andan igen, hitta tillbaka till vardagen och bli lite mer mig själv.

 Det bästa med December förutom att ge julklappar till mina barn är att skolan är över. Fick meddelande från min examinator i fredags kväll att uppsatsen behöver kompletteras innan den blir godkänd. Tack för det en fredag kväll, fick mindre än en vecka på mig att rätta till felen vilket gjorde mig både trött och ledsen. Gick ut på en promenad där jag bara lät tårarna rinna. Är så trött på krav och måsten just nu. Vill bara kunna arbeta fritt så gissa lättnaden när det här är över.

I november har vi haft fullt upp med husrenovering. Nu är det endast vårt sovrum som ska tapetseras och vardagsrummet som ska målas. Lättnaden känns enorm även där. Alla julklappar är inköpta, eller ja, i alla fall till barnen. Resten har jag inte hunnit eller orkat tänka på, får väl ta tag i det när uppsatsen är klar. Drar en djup suck (av lättnad) och välkomnar december. Må du komma med kärlek och vila ❤︎

Välkommen till Nestor förlags adventskalender. Fyra söndagar i rad kommer jag att bjuda dig på terapeutiska tanketips i syfte att förbättra din psykiska hälsa.

Lite i sista minuten ville jag bjuda er på en adventskalender. 2019 verkade vara ett år som jag likt detta, led av bristande energi, därför saknas en julkalender för det året. Men så där kan vi ju inte hålla på. Nej därför bestämde jag mig för att åtminstone bjuda er på ett inlägg varje söndag fram till jul. Denna gång kom jag fram till att jag skulle dela med mig av terapeutiska tips. Tidigare kalendrar finner ni här:

2016-24 sätt att ta hand om dig själv

2017- en skrivövning varje advent

2018- en skrivövning varje dag

Om du tidigare gått i KBT, eller över huvudtaget känner till något om det så kommer du känna igen det jag pratar om. Men här kommer en påminnelse. DINA TANKAR STYR DITT MÅENDE.

Jo det är helt sant. Dina tankar skapar en känsla i din kropp- känslan i kroppen-eller tanken du har-skapar sedan en handling. Allting sitter i hop, som en kedja. Tänk dig en trekant △ i ett hörn sitter tanke- i andra känsla- och i det tredje beteende.

Dessa sitter ihop.

Vi gör som vi gör på grund av att vi tänker som vi tänker. Det går också åt motsatt håll. Vi tänker som vi tänker eftersom vi gör det vi gör. Så det du behöver förändra är alltså din tanke, eller din handling, börja där det känns lättast så hänger resten med.

Så det jag vill att du gör idag är att titta på triangeln, sätt in din tanke och se vad den skapar för känsla i dig, och hur den sedan får dig att handla. Och sist men inte minst, vad ger ditt beteende dig för konsekvenser?

Det är här din förändring börjar. Vid självkännedom. Innan du kan förändra något så måste du veta vad du gör och varför. Så varsågod och undersök dina tankar.

Önskar dig en fortsatt fin söndag.

Hur ska man kunna vara ”som vanligt” i en ovanlig vardag?

Jag har träffat klienter digitalt sedan i mars och på jobbet bär jag visir för att skydda mina kollegor från mig och mig från mina kollegor. Suck, det är lätt att bli uppgiven, och trött på situationen.

I veckan har jag känt mig lite nedslagen över coronasmällen som återigen har tagit över stora delar av vårt land. Är både arg och ledsen. Kanske också besviken, och rädd. Det bor många känslor i en pandemi och man vet inte riktigt vem man ska rikta dem mot. Ska man vara arg på Kina, Tegnell, vår statsminister eller personer som fortsätter åka utomlands, gå på krogen eller på dem som låtsas som ingenting. Jag vet inte…

I dagens samhälle med all teknik som finns så förstår jag inte att vi inte har löst situationen bättre. Måste verkligen alla barn gå i skolan? Hade man inte kunnat dela in dem i mindre grupper, hade inte vissa klasser, eller personer i vissa klasser, kunnat jobba hemifrån? Jag vet att det finns i hinder, men jag vet att det framförallt finns lösningar.

Jag kan också bli irriterad på personer som gnäller över svårigheten att behöva jobba hemifrån. Jag förstår den absolut. Men vi är i en speciellt tid just nu, och förhoppningsvis går den över. Och vissa personer, tex som jag själv skulle verkligen vilja arbeta hemifrån, men får inte, utan måste gå till jobbet och utsättas för smitta varje dag. Det är inte heller kul.

Det är skit nu. För alla. Oavsett vilket håll man vänder sig åt. Vi sitter i samma båt.

Om jag hade fått välja hade jag arbetat hemifrån. Jag hade inte låtit mina barn gå till skolan, och jag hade undvikit kontakt med andra människor så långt det går. Men jag får inte välja… och kanske är det det, som känns värst.

Att bära en besvikelse

Som många av er kanske redan vet går jag en utbildning till KBT-terapeut. Jag har en månad kvar av totalt två år. Detta är en utbildning jag drömt om de senaste tio åren, kanske till och med femton. Och nu när jag tänker efter kanske det inte är utbildningen jag drömt om utan kanske möjligheterna jag skulle ha efter utbildningen. Det vill säga att börja arbeta som terapeut.

Jag kände ganska omedelbart att utbildningen inte var som jag tänkt mig. Den höll inte den standarden jag önskade och jag tyckte inte heller att jag lärde mig det jag förväntade att jag skulle lära mig. Jag insåg ganska tidigt att jag stod mellan valet att hoppa av eller acceptera läget. Jag valde att acceptera läget.

Men att acceptera är inte alltid så lätt, för även om du gör det, så bär du med dig en besvikelse. En besvikelse över att saker inte blev som du förväntade dig. Och om det är något jag lärt mig från utbildningen så är det nog det, att tillåta den där känslan, men inte låta den ta för stor plats.

För även om själva utbildningen inte blev som jag önskade, så har den ändå tagit mig dit jag vill. Om bara några veckor är jag klar med min steg-ett-utbildning, då är jag färdig kbt-terapeut.

Vägen dit såg inte ut som jag förväntade mig, men det viktigaste trots allt, är ju att man kommer fram.