Jag vet att jag tappar bort mig själv i perioder. Liksom inte vet vad jag ska skriva. Tänker att jag inte har något att berätta, och jämför mig med andra bloggare och känner mig dålig, ointressant och meningslös. Och egentligen ser jag mig inte som en ”bloggare”, för jag skriver inte för att visa upp mig själv eller några produkter, jag skriver endast för att jag älskar att skriva. Jag skriver liksom…för min egen skull.
Men så märker jag att jag plötsligt tappar bort orden. Att inläggen minskar. Från att från början skriva varje dag mån-sön så har det sakta men säkert krympt. Från 7 dagar i veckan till 5, sedan till 3, sedan 2, 1. 0?
Det är ju inget med det, men jag frågar mig varför. För jag saknar det. Orden. Kontakten med er. Saknar allt. Känner mig liksom halv om inte fingrarna får glida över tangenterna.
På en arbetsintervju här om veckan kom det upp. Och så var det där med din blogg… Det kändes plötsligt som att jag stod naken framför tre främmande människor. På något sätt kändes bloggen plötsligt som något negativt i mitt liv, eller något som andra kunde se som negativt. Något som helt enkelt kunde vändas mot mig. Och jag vet att jag har sagt till mig själv att om en arbetsgivare skulle be mig att välja på arbetet och bloggen så väljer jag…bloggen. Alla gånger.
Och det handlar inte om att jag väljer en blogg, den handlar om att öppet få vara mig själv. Att inte behöva hålla in eller skämmas över vad jag tycker och tänker, eller hur jag har mått. Jag vill inte att det ska vara en hemlighet. Jag vill att det ska vara en del av mig. För hur mycket jag än vill kan jag inte kapa bort den biten av mig själv.
Jag startade den här bloggen för att öppet pratat om psykisk ohälsa, för att bryta tabun. Men också för att lufta med eget inre. Och när någon kommer innanför mina väggar och ber mig att vara tyst eller begränsa mig…ja då skaver det.
Jag har alltid känt mig lite ”nedtystad” som anställd. Jag har varit fullt medveten om att jag inte kan skriva öppet om exakt allting. Att både arbetskamrater, chefer och klienter kan komma att följa mitt liv. Och visst har det funnits en rädsla att min blogg ska kunna stoppa mig i något framtida jobb….men om det skulle vara så, så känner jag ganska starkt att jag inte vill ha det där jobbet.
Jag har alltid tänkt att åh, vad skönt det skulle vara att vara egenföretagare, att kunna skriva ”på riktigt” och inte bry sig om vad någon tycker och tänker. För som företagare har både föreläsningar och klienter kommit från mina sociala kanaler, för att jag faktiskt delar med mig av vem jag är, liksom under huden. Under alla lager av titlar, utbildningar och arbetsroller. Dom vet vem dom får, vem dom möter.
Jag är….en människa…..med känslor. Och jag tycker om att uttrycka dem, i skrift.
Kanske är det för att jag avskyr fasader. Både hos andra men också hos mig själv. Jag vill kunna vara jag, 100%, fullt ut. Det är tyngre att bära upp en mask som inte är jag, än att faktiskt vara mig själv.
Kanske har jag tappat bort lite av min självkänsla i min lyhördhet. Det är dags att ta tillbaka den. Att vara jag, våga uttrycka det (igen) och fortsätta vara både stolt och stark.
Jag har slitit mig loss från min anställning, och där med också från andras åsikter. De spelar ju inte längre någon roll. Det är dags att kliva ur garderoben som jag det senaste gömt mig i. Att kliva upp ur jämförelseträsket som inte ger mig annat än känslan av att sitta fast. Det är dags att komma tillbaka, att hitta hem, igen ❤︎
