Årsarkiv: 2022

Jag är ett barfotabarn.

Jag tar in livet genom mina fötter.

Ett av mina starkaste minnen från barndomen är hur jag alltid var ute barfota om somrarna och kom in med svarta fötter.

Jag minns de vassa stenarna mot min fotsula, gräset, den mjuka sanden, varm asfalt.

Jag vet precis hur livet känns. Genom mina fötter.

Med strumpor och skor känns det som att jag tappar min kontakt med jorden. Med livet.

Jag förlorar fotfästet, balansen.

Jag måste känna livet genom mina fötter.

Det är så jag tar in, det är så jag lever <3

För sju månader sedan kallade jag mig själv introvert. Jag har ALLTID sett mig som en person som trivs själv och anledningen till det är för att jag gärna stängde min dörr när jag jobbade på kontor. Jag var inte den som sökte upp andra människor och jag trivs inte särskilt bra i en stor grupp. Jag blir trött av intryck och återhämtar mig allra helst ensam.

Som anställd hade jag ingen kraft kvar till vänner, allt gick till klienter och kollegor, så på kvällar och helger hände det att jag till och med undvek att svara i telefonen. Rent logiskt ville jag umgås med folk, men känslomässigt orkade jag inte alls vilket ledde till att jag isolerade mig på min fritid🙈

Nu, sju månader senare har jag lärt mig ett och annat om mig själv. För nu är rollerna ombytta. Som egen företagare är jag ensam HELA dagen. De enda jag pratar med förutom mina klienter är min familj. Idag läääängtar jag efter människor och det är nästan som att hela mitt inte skriker; prata med mig!

Först nu inser jag att det inte handlar om att jag inte gillar att umgås med människor för det gör jag. Det är nog mer högljudda miljöer jag behöver avskärma mig ifrån mer än människorna. De är miljön som gör mig trött, inte människan i sig.

I motsats till mitt tidigare liv så letar jag nu efter stunder av samtal, människor att träffa, att skratta tillsammans med. Allt för att krympa det där ensamhetsutrymmet som helt plötsligt blivit så stort. Jag inser nu att jag är beroende av människor, det sista jag vill vara är ensam.

Jag förstår nu att det handlar om att hitta en balans i den sociala aktiviteten. För mycket umgänge gör mig trött, utmattad och får mig att vilja isolera mig, men för lite gör mig deprimerad. Jag tänker att det är som en balansbräda där det tidigare vägde över åt ena hållet och nu väger det över åt det andra. Jag behöver hitta och skapa mitt egen ”mitten”, den perfekta nivån av social aktivitet.

Har du någonsin funderat över din egen balans? Hur mycket social interaktion är du nöjd med i din vardag? Och var går gränsen för att det blir för mycket?

Jag har väl inga bilder från mars tänkte jag. men jo se där. Det hade jag. I mars hände en heldel men samtidigt inget alls. Jag hade ganska mycket att göra och nu, just i dag när jag känner att jag hunnit bromsa in lite känner jag att det har legat en hel del stress i mars. Jag hade två utbildningsdagar och tillbringade även några dagar i mars åt handledning.

Vädret var vissa dagar under mars helt amazing och vi har invigt verandan. Större delen av utbildningsdagarna låg jag och vovven här i varsitt hörn och lyssnade på föreläsare.

Mycket tid har även spenderats här. Jag har varit fullbokad med klienter samt kört skrivworkshops två kvällar i veckan. Jag är supertacksam för mitt uppdrag men påminns samtidigt om varför jag inte ska jobba kväll. Jag känner hur både knopp och kropp strejkar vid kvällsarbete så i framtiden ska detta minimeras (note to self).

Jag har också påbörjat egenterapi vilket kändes som ett måste eftersom jag är i en nyfas i livet. Så viktigt att ta hand om mig själv och ha någon som håller mig i handen genom processen.

Jag var också på ett tyst retreat vilket var välbehövligt efter min livsomställning. Jag gav mig själv frågor att fundera över och visste när jag åkte därifrån saker som jag behövde ta tag i eller klura ut.

Jag och denna kille försöker lära oss att jobba ihop. Han är ju numera min chef och min endaste arbetskamrat. Inte alltid så enkelt att komma överens men jag känner att det helt klart har blivit bättre. Jag kan numera jobba på mitt hemmakontor istället framför köksbordet och de flesta dagar låter han mig vara ifred vilket gör min arbetsdag så himla mycket bättre.

Även om jag saknar lille Turbo något enormt så mår jag så mycket bättre av att bara ha en vilja utöver min egen att tillfredställa. Nu arbetar jag för att försöka tänka på mig själv mer än hunden. Arbetet pågår…

I mars ringde också kriminalvården och frågade om jag hade lust att hoppa in och hjälpa dem, egentligen hade jag fullt upp i schemat men på grund av ensamheten i att vara egenföretagare tackade jag ja. Så jag kommer att hjälpa dem några månader framöver vilket känns jätte kul. Jag inser verkligen hur viktigt arbetsmiljön är nu när jag endast är hemma. Både vad gäller ergonomi, för min kropp, och psykiskt att ha någon att prata med.

I mars förbättrade jag mitt hemmakontor för att försöka minska värk i rygg, handleder och armar  och för min psykisk hälsa hoppar jag in på kriminalvården för att få möta andra ögon att speglas i.

En stor del av drömmen att egenföretagare handlade om att vara hemma med mina djur. Jag kan säga att verkligheten inte är lika vacker som drömmen. Jösses vad trött jag kan bli på honom. Men gud vad jag ändå uppskattar allt.

Ja, det var mars det. Ska bli spännande att se vad april bjuder på!

Man ser sällan hela bilden på en gång och ibland måste jag påminna mig om det. Att det som inte ser ut att ha någon mening i dag kanske fyller ett syfte längre fram.

Inte sällan lever vi omedvetet efter mottot ”finn fem fel” och så pekar vi med lätthet ut det som inte är bra i våra liv. Men ibland kan det som inte ser ut att passa in på bokhyllan idag hitta sin självklara plats i morgon.

Ibland är det vi idag pekar ut som fel det som faktiskt gör framtiden rätt.

Alla bitar faller inte på plats samtidigt, oavsett hur mycket vi anstränger oss.

Det kommer alltid finnas dammiga hörn och avskavda lister, och meningen med livet kanske inte är att städa upp smuts och ständigt fylla i den avskavda färgen. Nej tvärtom kanske syftet är att smutsa ner mer, att nöta ut hus och hem. Att leva, medans vi faktiskt lever.

Du kan alltid finna ett fel i ett foto, så länge du inte tittar efter vad som är rätt❤︎

Förra helgen tillbringades till största del i det här rummet de stunderna jag inte var ute i naturen. Det var en helg helt utan telefon, tv, böcker eller samtal med andra. Det jag saknade mest av allt var att bara lyfta luren och checka av läget med min familj, på andra plats kom en bok och på en tredje plats kom en podd. Sociala medier kan jag helt klart vara utan. Mycket skrivande blev det också. Kändes som att jag äntligen hann känna efter och tänka klart tankar som legat där inne och skvalpat ett tag.

Hade så tur med vädret så stor del av dagen tillbringades också i naturen. Jag gick, gick och gick. Släppte ut mina fötter och lät de smaka på både sandstrand och gräs. Vad jag har saknat kontakten med naturen. Mina fötter behöver verkligen känna jorden under sig för att på riktigt leva!

I jämförelse med många jag träffar i mitt arbete var en insikt att jag åtminstone inte är rädd för mina tankar. Jag trivs tillsammans med dem. Det som kan bli jobbigt är att de går på så fort att är så många. Jag behöver stanna upp och rensa och sortera bland dem ibland. Och det fick jag verkligen tid till att göra nu.

Den största tiden handlade att reflektera om mitt jobb. Vart är jag, vad vill jag och hur kom det sig att det inte riktigt blev som jag tänkt mig? Jag fann svar men inga riktiga lösningar så det är något jag kommer att jobba vidare på.

Nog för att det var lugn och mysigt men eftersom jag redan nu tillbringar så mycket tid ensam skulle det nog varit viktigare för mig att fått en helg i samtal med någon annan. Där jag kunde få utbyta tankar och idéer, säga saker högt. Jag behöver fylla på min energi med hjälp av andra, inte tvärtom… just nu.

Det var skönt att komma bort, men skönare och komma hem, och ibland kanske den känslan ändå är det värdefullaste på hela resan ❤︎

Innan han kom

Innan han kom in i mitt liv kunde jag säga att jag haft hund i hela mitt liv och det är visserligen sant, men idag (efter att han kom) inser jag att det är skillnad på att ha hund och ha HUND, och att mina erfarenheter inte alls täcker området om hur han fungerar. Ja, jag har ett helt liv fullt av erfarenheter kring att ha hund, men ändå lär jag mig fortfarande. Han har lärt mig en hel del om hundar. Men mest kanske han ändå har lärt mig om mig själv. Han har fått mig att inse att jag inte alls är färdig med att jobba med mig själv, att det inte krävs mycket motstånd för att jag ska backa och ge upp. Han har testat mitt tålamod, min envishet, och framför allt har testat mina känslor.

Han kan framkalla ilska, uppgivenhet, ledsenheten på sekunder.

Innan han kom inser jag att jag levt ett ganska bekvämt liv och han skakar verkligen om mina rutiner och rubbar balansen. Även om jag sällan uppskattar det försöker jag tänka i termer som att jag har något att lära mig av honom. Att han kom in i mitt liv av en anledning. Även om livet inte är lika bekvämt längre.

För livet med honom är ALDRIG förutsägbart.

Innan han kom så längtade jag efter honom så att jag kunde gå sönder, men när han kom gick jag sönder, på riktigt. Men kanske var det ändå den omskakningen och läkningen jag behövde för att nå mitt fulla potential. Jag tänker att det förmodligen finns en mening med att jag fick in en riktigt virvelvind i mitt liv. Frågar man honom så gick jag tidigare sovande genom livet. Men med honom vid min sida är jag alltid vaken. Han ger mig liksom inget annat val. Han är här för att väcka oss.

För att få oss att leva, här och nu ❤︎