Jag som brukar tycka februari är en av årets värsta månader måste säga att februari 2022 har bjudit på fantastisk många soldagar och vackra färger på himlen. Det är något jag verkligen försökt att njuta av. Nu när jag kan ta mig ut i naturen exakt när jag vill har verkligen försökt att fånga både sol och ljus.

Jag har sagt det förut men måste sig det igen. Jag älskar att bo här! Jag älskar naturen, himlen, träden, skogen, vattnet. Älskar ALLT! Jag är verkligen tacksam så fort jag tittar ut genom fönstret.

Att kunna få ta en långpromenad mitt på dagen är verkligen guld. Har jag tur så hittar jag någon att kunna babbla i telefonen med, annars blir det till att lyssna på podd.

Annat som har hänt i februari är att jag i ett företagsforum efterlyste ”kollegor”. Jag uttryckte hur ensam jag kände mig och frågade om det fanns människor som hade lust att prata. Vilket fantastiskt gehör jag fick. Det blev en digital morgonkaffe inbokad två veckor fram över och vissa personer har jag till och med bokat in att träffa igen. Jag blir återigen påmind om hur viktigt det är att berätta vad man vill och känner. Hade jag inte sagt något hade ensamhetskänslan fortsatt och den sista veckan i februari kan jag meddela att jag inte kände av den alls. Jag kräver inte mycket social kontakt för att känna mig nöjd så det gäller bara att jag hittar min egna gräns av lagom.

Flera nya klienter har hittat till mig och de senaste två veckorna har jag varit fullbokad. Jag är så otroligt tacksam.

I februari startade jag också upp två skrivkurser tillsammans med barncancerfonden som kommer att hålla igång sex veckor framöver och jag ser framemot vartenda möte ❤︎

I februari blev jag också uppring av journalist och medverkade i DN.

Jag firade också födelsedag där jag av min dotter inte bara fick tårta utan också en sådan otroligt fin och genomtänkt present.

Ja och i firandet ska väl hela familjen vara med så också katten fick tårta.

Månaden avslutades med ett härligt restaurangbesök med storfamiljen där även mamma och syskon var med. Det är ju så man skulle vilja avsluta varje månad. Med sina favoritmänniskor, tårta och god mat. Tack februari ❤︎

Jag funderar på att påbörja ett nytt varv av egenterapi. Googlar runt efter olika terapiformer och terapeuter och känner medens hur svårt det är att finna förtroende för någon. Jag funderar på om jag ska testa terapiformer jag känner till eller påbörja någon helt nytt…

Jag funderar på att avsluta medlemskapet jag just köpt i en community. Jag inbillade mig att jag skulle få arbetskamrater och bli en del av en grupp. Nu när jag testat på en månad inser jag ju (vilket jag visste redan innan) att jag inte gör mig bäst i grupp. Nej jag backar gärna och tar inte den platsen jag borde göra om communityn ska vara värd sina pengar… Men jag funderar på om jag avslutar för snabbt. Vet ju att jag har en impuls att hoppa in i saker, men uppenbarligen också ur..

Jag funderar på om ensamheten jag känner handlar om brist på arbetskamrater eller brist på fritidsintressen/vänner (eller kanske både två). Jag funderar på vilket jag anstränga mig för att uppdatera och om det verkligen är värt det…

Jag funderar på hur jag kan få in träningen i mitt liv igen. Oavsett vart jag sätter den i kalendern så verkar den falla ur. Inte ens i en tom dag får den plats.

Jag funderar på om jag ska ta mig i kragen och jobba på snabbare med de där utbildningarna som ligger på vänt. Om jag ska sätta in arbetet i kalender och ge det 30 minuter om dagen eller att lägga det under mina lediga dagar för att få det gjort.

Jag funderar på hur sommarn kommer att bli, och vintern. Jag funderar på om jag kommer att få någon ledighet de närmsta åren eller om det handlar om att ”kötta på” som företagare ofta gör.

Ja, det är vad jag funderar på.

Vad funderar du på?

Ibland önskar jag

Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.

Att jag kunde ge varenda människa tak över huvudet och mat på sitt bord.

Jag hade velat skänka alla en partner och en vän.

Jag skulle dela ut en lycklig barndom och en trygg framtid.

Ibland drömmer jag om att rädda världen, att rädda liv.

Att bota både sjukdomar och hjärtesorg.

Att torka världens alla tårar och sudda ut varenda känsla av ensamhet.

Ibland önskar jag att jag kunde lyfta varenda människa så högt så att de kunde nå sina drömmar.

Att jag kunde sopa bort varje uns av tvivel och varje känsla av motgång i deras liv.

Att jag kunde få följa dem mot sina mål.

Ibland önskar jag att jag fick plats med hela världen i mina armar.

Men jag har för stort hjärta och för liten famn.

Jag lyckas inte nå runt den, jag räcker inte till.

Men istället för att omfamna världen låter jag den omfamna mig…

på så vis har jag alltid plats för dig ❤︎

Jag skulle ljuga om jag inte sade att det är lättare nu. Även om jag bär på en hel del sorg så har axlarna sjunkit med flera centimeter. Inte bara att jag slipper att gå på helspänn dygnet runt, jag slipper numera också dela mig själv på två.

Det är inte bara jag som är märkbart lugnare av situationen. Nej också Dex, det känns som att vi båda har hamnat i en bättre synk när vi inte har något som försöker att skilja oss åt. Någon som vill äta upp tid och uppmärksamhet.

Det är en mils skillnad mellan att arbeta hemma nu och för några veckor sedan då man hörde en hunds ylande och gnällande hela tiden. Så ofta jag kunde smög jag upp på övervåningen när Dex sov och satte mig och arbetade på golvet så att turbo kunde somna i mitt knä. Då blev det äntligen tyst. De där små små stunderna av njutning då båda hundarna på något magiskt vis var nöjda var den enda stunden på dagen då jag också kunde känna mig nöjd.

Det känns också som om det är först nu som jag kan börja arbeta och träna Dex på riktigt, att ge honom 100% av min tid och uppmärksamhet.

Även om vardagen känns lättare nu bär jag med mig en stor sorg. Det känns verkligen som ett misslyckande. Jag skulle önska att jag kunde dra tillbaka tiden, göra den ogjord. Men det går ju inte. Jag försöker att trösta mig med att en omplacering bygger på kärlek och inte motsatsen. Jag väljer att omplacera honom för hans skull, för att han ska bli lycklig, även om det gör mig olycklig. Jag har måhända fått ett stort, djupt hål i mitt hjärta, men jag har skänkt en annan familj 10 kg ren kärlek och med den tanken försöker jag att trösta mig själv. Han är lyckligare, Dex är lyckligare och jag är

..åtminstone lättare nu ❤︎