Jag lärde mig ganska tidigt i livet att kärlek gjorde ont. Jag hittade en strategi i att det var enklare att inte tycka om alls, än att komma någon nära. Det har liksom alltid varit enklare för mig att säga ”jag bryr mig inte” och sedan vända på klacken och gå. Än att stanna kvar och börja tycka om.

Med åren insåg jag att kärleken var värd sin smärta. Att livet var vackrare när det fanns kärlek i det, även om kärleken ibland gjorde ont.

För om jag måste välja så väljer jag hellre att få uppleva sorg av en förlorad kärlek, än att inte få uppleva kärleken alls.

Även om jag går sönder, så har ett brustet hjärta levt innerligare än ett hjärta utan ärr, och om jag hade fått leva om mitt liv så hade jag valt att älska mer..istället för att fly och älska mindre. Det påminner jag mig om, om och om igen, varje gång det gör ont ❤️

På bilden, en av mina största kärlekar, förevigad av @johannaskoog_photograpy

Önskar er alla en fin #allahjärtansdag❣️

Jag försöker rannsaka mig själv. Vad känner jag just nu. Hur mår jag. Vad vill jag. Vart ska jag.

Men jag hittar inga svar.

Jag kan inte längre räkna på en hand hur många som säger till mig att jag ser ledsen ut. De där orden var något jag fick höra redan innan jag avslutade min anställning så jag vet inte riktigt om det har med nuet eller det förflutna att göra. Är jag fortfarande trött på grund av min gamla anställning eller känner jag mig rädd och stressad på grund av min nya situation?

Är jag ledsen på grund av kaoset med mina hundar, för att jag känner mig uttråkad och förvirrad eller för att jag återigen slås av känslor av ensamhet?

Det är ett virrvarr av tankar och känslor och kanske borde jag helt enkelt rensa upp och sortera min insida. Vad är gammalt, vad är nytt, vilka känslor är det som tar plats och varför. Kanske borde jag fira mer, njuta och lära mig att använda tiden mer fritt istället för att luta mig tillbaka mot ett gammalt mönster.

Kanske är det att leva livet utan ramar, staket, som ställer till det för mig. Friheten blir för stor, har liksom inga gränser vilket gör att jag själv går vilse. I fantasin är det så himla enkelt att leva sin dröm, där faller alla pusselbitarna på plats av sig själv. Men i verkligheten vet man inte riktigt vilka som ska sitta ihop, man ser liksom inte hela bilden framför sig.

Ja men så känns det, som att lägga pussel utan att kunna se mönstret, att hela tiden få leta sig fram, pröva bitar som kan kan kännas rätt, men samtidigt ser man att de inte är det.

Och kanske blir pusslet aldrig klart när man arbetar för sig själv,

mönstret förändras.

Bitar byter plats.

Hela tiden ❤︎

Jag letar fortfarande efter ord. Skriver ett helt inlägg. Raderar. Skriver igen. Flödet saknas hur mycket jag än försöker att på ett snällt och mjukt sätt få fram det. Jag inser att det sista jag bör göra är att sätta press på mig själv, utan tvärtom. Ge mig själv plats och tid. Det ligger press på mina axlar. Och kanske är det därför orden inte hittar fram.

Just nu övar jag på att ta plats. Sätta mina egna behov först. Både i stort och smått. Inte så lätt för en person som vigt sitt liv åt att hjälpa andra. Det kommer så naturligt och självklart att sätta andra före mig själv, eller att ta på mig lite för mycket ansvar. Oftast är det inte ett problem när det kommer till jobb och vänner, där har jag lärt mig bättre. Men här hemma både vad gäller barn och hundar, ja då är det jag som viker an.

Det känns så grått  just nu, inte så mycket att se fram emot. Det saknas fart…i livet just nu. Det är som att jag bromsat in, stannat upp. Det är dags att vrida upp den där långsamma motorn nu. Men jag hittar inte gasen…

…och jag letar fortfarande efter… ord…

Här hittar du årssammanfattning för 2015, 2016, 2017, 2018, 2019  ,2020

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? 

Tog tjänstledigt för att sedan säga upp mig från mitt jobb.

Genomdrev du någon stor förändring? 

Ja det kan man väl säga, jag påbörjade livet som egen företagare på heltid.

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? 

1 september för det var då min tjänstledighet kickade igång och det kändes som att jag skolkade från jobbet.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Jag har varit glad att jag vågat följa min dröm och jag har varit glad och tacksam för varje ny klient jag fått och varje samarbetsförfrågan. Som egen upplever jag en mer tacksamhet och glädje till mitt jobb.

Saknar du något under år 2021 som du vill ha år 2022? 

Ja men det är samma som förra året. Jag saknar att livet är ”som vanligt” att kunna träffa människor utan att behöva tänka sig för. Corona har verkligen lagt ett grått täcke över världen. Så känns det för mig i alla fall. Sen saknar jag vänner. Detta året har jag känt mig mer ensam än någonsin tror jag. Dels för att jag inte längre har en arbetsplats men också för att livet förändras och för att man inte får till självklara möten på samma sätt som tidigare.

Vad önskar du att du gjort mer?  

Jag önskar att jag hade tränat mer och sluppit smärta i kroppen. Mediterat mer hade också varit en fördel.

Ovanstående mening skrev jag förra året och den får nog bli på repeat. Jag har så förbaskat ont i kroppen och är trött HELA TIDEN.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Samma som vanligt, oroat mig.

Bästa köpet?

Skulle vilja säga min hund Dex men han kom ju med en hel del problem så det tar jag snabbt tillbaka. Vi har beställt en elbil så det hoppas jag blir ett bra köp.

Favoritprogram på TV? 

Samma som förra året. Jag gillar  ”Gifta vid första ögonkastet” är både skönt att titta på men kan också bjuda på nya tankar och härliga diskussioner med min man.

Bästa boken du läste i år? 

Jösses, minns knappt en bok, kanske har jag läst alldeles för lite?

Största musikaliska upptäckten? 

Oj, här är det tomt, inga nyheter.

Vad var din största framgång på jobbet 2021? 

Jag är så jävla glad och stolt över att ha jobbat ihop min egen lön från sep-dec. Helt grymt tycker jag. Så det är min största framgång.

Största framgång på det privata planet? 

Det går ihop med det ovanstående. Att jag våga följa mina drömmar.

Största misstaget? 

Jag måste nog säga hundköpet. Dex. Det har inneburit en otroligt stor stress och det har gjort mig väldigt ledsen över att de inte funkar tillsammans. Så oavsett hur mycket jag gillar hunden har han verkligen ställt till problem. Så om jag hade kunnat dra tillbaka tiden. Ingen Dex.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Jag har säkert mått snäppet bättre. Jag har inte haft så mycket oro eller ångest vilket jag är grymt tacksam över. Men problemet med hundarna har gjort mig jävligt ledsen och påverkar mitt liv mellan mars-december.

Vad spenderade du mest pengar på? 

Helt ärligt har jag ingen koll på vart mina pengar tagit vägen, så mest bara på skit skulle jag gissa.

Något du önskade dig och fick? 

Ja en trädgårdskonsultation!

Något du önskade dig och inte fick? 

Nej inte direkt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021?

Inget speciellt skulle jag gissa.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Ja, om mina hundar var vänner och corona försvann.

Vad fick dig att må bra? 

Promenader.

Vem saknade du? 

Therese <3

De bästa nya människorna du träffade?

Förra året började vi umgås mycket med våra grannar och härligare människor får man leta efter. De var verkligen människor som tidigare fattats oss. Är så tacksam över att de finns i vårt liv <3

Mest stolt över? 

Att jag tog steget till eget.

Högsta önskan just nu? 

Att få vara frisk.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  

Förra året sa jag träna, vilket inte direkt skedde. Jag vet verkligen inte, vill verkligen fokusera på att må bra. Då mitt arbete numera verkligen hänger på mig och mitt mående vill jag fokusera på hela mig. Jag vill vara frisk, i både kropp och knopp. Jag vill må bra. Jag ska försöka ta hand om mig själv, på alla sätt jag kan <3

Jag tänker att jag ska bli bättre på att följa vinden. Att lita på att varje motstånd har en mening och kan lära mig något. Livet kommer alltid testa oss, och vi kommer inte att komma undan livets prövningar vilken väg vi än väljer. De kommer bara att se annorlunda ut.

Jag ska lära mig att släppa taget om saker som är på väg bort, och fånga upp andra saker som blåser förbi mitt framför näsan på mig.

För vi kan aldrig förändra vindens riktning. Bara lära oss att förhålla oss till den. Stå kvar i korsdraget, eller lägga oss platt inför det.

Acceptans är lätt i teorin och svårt i praktiken. Men vi övar, både du och jag på att klara av livet, även när det går emot oss.

Ibland har vi medvind och ibland har vi motvind. Alla stormar har ett slut, även om det inte känns så när vi står mitt i dem.

Idag är det lätta vindar, och jag ska försöka njuta av dem istället för att fokusera på morgondagens vindriktning. Det är svårt att sätta segel utifrån tidigare erfarenhet om vindens riktning och hastighet. För det säger inget om framtiden.

En dag i taget…en dag i taget ❤️

Ibland gör det ont att stänga dörrar, även om man väljer att göra det själv. Kanske är man rädd att avsluta ett kapitel för att man inte vet vad som väntar i nästa?

Det var tio år sedan jag klev in med min fot på anstalten i Vänersborg och sedan dess har kriminalvården känts som en del av mig. Jag visste det så fort jag steg innan för dörrarna ”jag har hittat hem”.

Jag har sett mitt jobb som min utbildning där varje klient varit min lärare och oj vad jag har lärt mig. Inte bara om andra, utan också om mig själv.

Tvärtom mot vad många människor tror har jobbet aldrig handlat om att straffa, utan om att ge människor ett bättre liv. Förhoppningsvis mår de bättre, har dom det bättre, eller vet bättre, än vad de gjorde innan de kom in.

Jobbet har gett mig inblick i andra människors liv och jag har fått möta en bred variation av människor. Även om alla inte velat ha hjälp, eller ens varit snälla eller trevliga har jag som ”elev” alltid lärt mig något. Jag ska inte ljuga, ibland har det varit riktigt tufft och vissa möten har jag avslutat i tårar av olika anledningar. Men eftersom jag vetat att jobbet varit min skolgång, och platsen jag är på nu mitt slutmål, har jag velat ta med mig så mycket som möjligt från min ”utbildning” och det innebär även de tuffaste mötena.

Jag kan inte med ord uttrycka min tacksamhet eller visa upp hur mycket jag lärt mig. Men jag vill uttrycka kärlek till denna fantastiska arbetsplats.

Jag vill kanske inte heller säga hejdå, för jag tror inte på riktigt att det är ett avslut, bara att vi i framtiden kommer ha en annan slags fortsättning. För jag stänger inte dörren med lås och bom. Nej jag håller den öppen på glänt för kanske möts vi igen i ett annat slags arbete, på ett annat sätt?

Pappret är påskrivet. Jag går min väg, vinkar, men säger inte hejdå ❤︎