Den 11 februari startar jag igång min kbt-kurs för dig som vill gå ner i vikt/förändra ditt ätmönster. Programmet utgår från stahremetoden som är en metod som uppmärksammats internationellt för sina bestående viktresultat, dock kommer jag som tycker att självkärlek är viktigare än siffrorna på vågen fokusera mer på att du ska känna dig nöjd med både din kropp och ditt ätbeteendet istället för din tyngd eller ditt omfång.

Vi kommer att arbeta mycket med #självkärlek #självbild #livsregler och #negativatankar

Jag har fått frågor om hur överviktig man behöver vara för att bli hjälpt av programmet och då kursen fokuserar på att bryta beteenden skulle jag vilja säga att din vikt inte spelar någon roll utan att den passar dig som lider av emotionellt/vanemässigt eller impulsivt ätande. Du har helt enkelt ett ätmönster du inte är nöjd med och vill förändra.

Programmet är utformat och hjälpsamt för personer med övervikt och fetma så det är verkligen hjälpsamt för dem som FÖRSÖKT ALLT men inte lyckats. Men då jag själv lidit av ätstörningar hela min ungdom vet jag att du inte behöver vara överviktigt för att inte trivas i din kropp och det är därför jag kommer att lägga mitt fokus där. I programmet kommer vi arbeta med vad du tänker om dig själv. Vad äter du, varför och vad vill du äta?

Jag vill hjälpa dig att tycka om dig själv. Jag vill hjälpa dig att bli den du vill vara! Antalet platser är begränsade då jag månar om en liten, trygg grupp där vi kan lära av varandra så boka din plats nu, och du, du vet väl om att du kan använda ditt friskvårdsbidrag?

Tveka inte att kontakta mig vid frågor!

Bokar din plats gör du här.

Ståtlig kille

Alltså jag hade kanin när jag var barn men inte kan jag minnas att det var så här. Denna personlighetsstarka kille som älskar mat och agerar värsta Houdini och bryter sig ut vilka galler vi än sätter upp. Han räds ingenting och vill bestämma sina egna gränser.

Känns verkligen som att tämja ett lejon.

Jag är inte känd för att vara envis, skulle tex aldrig kunna bli en terrierägare då den är envisare än mig med hästlängder, men en kanin? Jodå en kanin är OCKSÅ envisare än mig.

Jag vill att han ska få vara ute och röra sig och har försökt att kaninsäkra hemmet men han tar sig ut, hittar saker att bita på och knipsar både sladdar och smakar på nymålade lister.

Han vann priset. Jag gav upp och nu får han tillfälligt skutta i dotterns kaninsäkrade rum fram tills att vi kommer på en bättre lösning

.

I sommar får nog denna utbrytarkung flytta ut, få sig en större bur med egen utegård och då får vi verkligen hoppas att han kan hålla sig inom ramarna. Alltså hund är en sak men hur fasen tränar man en kanin och har jag ens lust med det?

Nej jag är inte en lejontämjare, inte ens en kanintämjare. Eller jo, tam är han. Men uppfostrad, det är han inte!

Nu har det vintervita precis försvunnit utanför fönstret och även om jag uppskattade ljuset så uppskattar jag våren mer. Fram med sol och fågelsång och bort med mörker och snö! Känns verkligen som en kamp att hålla modet uppe dessa dagar. Tack och lov har jag precis fått tillåtelse att börja arbeta hemifrån två dagar i veckan. Känns som att det är räddningen just nu. Äntligen något positivt att hålla fast vid. Jag är verkligen i en förändringsfas nu, och det är alltid obekvämt, fram tills man har hittat rätt.

Kanske byter man årstid, liksom inuti? Jag letar efter nästa väg, nästa öppning, men har inte hittat den än. Känner att vissa dörrar måste stängas, men innan man stänger dem måste man ju veta att något nytt öppnas så att man inte bli fastsittandes i ett mellanrum. Förutom allmän förvirring i både kropp och knopp har vi musinvasion i hemmet. Det märks av mer när man jobbar hemifrån och hör hur någon lever loppan i sophinken. Katten överraskade dottern som också hon hade hemskola i veckan med en mus i munnen. Så klart skulle han visa upp den innan han åt upp den. Duktig katt.

Själv drömmer jag om sommarblommor, hundvalpar och nya produkter till företaget. Är så sugen på att köpa in nytt, utöka produktsortimentet med annat. Jag letar både efter hundar, produkter (och mig själv). Har inte hittat något av det men sökandet pågår. Ankor och höns står på önskelistan också. Får se vad jag hittar först.

Det känns som att kaffekoppen alltid har tagits i denna soffan, i detta huset, på detta stället. Börjar ni komma i ordning, frågar en arbetskamrat. Det tar några sekunder innan jag förstår vad hon pratar om och det slår mig att det känns som att jag aldrig befunnit mig någon annanstans. Än just här.

Platsen som är min.

Jag slås oftare av förundran. Stannar till. Insuper. Här ser jag stjärnorna, ser solen spegla sig i snön på åkern, ser skogen klädd i bomull och vattnet täckt av spegelblank is. Allt från ett och samma fönster.

Det är livet om ni frågar mig. I alla fall mitt ❤︎

Skrev ett helt inlägg och raderade det. Tror jag tappat bort min röst. I alla fall mig själv, lite grann.

Vet inte vad jag ska säga längre, vem som lyssnar och vad som är viktigt.

Allt det där har känts så starkt i mig tidigare, som en självklarhet, men nu med ett lager av tvekan.

Jag vet att den där rösten av osäkerhet inte är min, jag försöker att inte lyssna, höra, men inte reagera.

Och utåt sett gör jag inte det. Reagerar inte alls. Men inuti är det uppror. Tankar som slåss och brottas med varandra.

Samtidigt sitter jag med slutna ögon i lotusställning.

Ser fajten från första parkett.

Kom an bara, ropar jag. Ganska säker på att det är jag själv som kommer vinna.

Men samtidigt rädd…

för att kastas omkull.