Psykisk ohälsa

Jag har förmånen att jobba med många som har ADHD, och något jag upplever att vi har gemensamt är behovet av tydlighet och transparens. Jag vet att jag pratat om tydlighet förut men det kan nog inte påminnas för mycket, särskilt vad gäller skola och arbetsplatser. När jag påbörjade mitt jobb uttryckte jag mycket missnöje över lektionerna vi utförde. De är otydliga och jag förstod inte syftet, ofta hann jag tröttna innan mina medarbetare kom till poängen.

Överlag är jag en nyfiken människa, som vill lyssna och lära mig allt, men då gäller det att informationen kommer i min egen fart, att du kommer till meningen innan jag tappar fokus. Jag vill ha en tydlig röd tråd och vill att allt du ska säger ska hänga ihop, för tappar jag en av dina trådar kommer jag inte vidare. Jag blir otålig, står och stampar och vet inte vart jag ska. Jag börjar tillslut känna tomhet, blir vilsen, ledsen och ger upp. Jag kanske byter arbetsplats, undviker att gå på de lektionerna eller skiter i att lyssna helt. Vilket senare leder till misslyckanden och känslan av värdelöshet.

Jag har märkt att många likt mig själv blir otåliga men svarar upp med andra medel. Att i stället för som jag fly bort i drömmar svarar de upp med irritation, kanske ilska och i värsta fall våld. Man känner sig utanför, hotad, dum.

I veckan har: ”vart vill du komma,Vad är det du vill säga med det här? Kom till sak! ”kastats ut i klassrummet. Personen försökte otåligt lyssna, men när har efter 20 minuter fortfarande inte fått svaret går han otåligt ut ur rummet och missar förklaringen han väntat på.

Jag blir både ledsen och arg av att någon ska behöva lämna rummet i frustration. Och ännu mer beklämd blir jag när budbäraren tror att det handlar om att personen inte är intresserad eller inte vill lyssna. För enligt min erfarenhet är det ofta tvärtom. Det handlar inte bara om personen oförmåga att lyssna utan också om din bristande förmåga att förmedla det du vill säga.

[Tweet ”Det handlar inte bara om personen oförmåga att lyssna utan också om din bristande förmåga att förmedla det du vill säga.”]

Vi är många som inte ser meningen med ordbajsning och pladder. Säg det du vill säga och sätt sedan punkt efteråt. Svårare än så behöver det inte vara!

Jag sökte en förklaring, och fick den. Men det kändes som att jag fick fyra bokstäver kastade i knät som var alldeles för tunga för mig att bära. Det kanske inte var det som egentligen hände, men det var min känsla. Jag hade velat veta varför. Jag hade velat veta mina rättigheter, mina skyldigheter, mina möjligheter. Jag ville veta mer! Jag hade tusen frågor och inga svar. Istället blev jag lämnad ensam.

Jag hade behövt någon som bar dem ur mitt knä, som hjälpte mig att vrida och vända på dem. Som fick mig att titta på dem närmare från alla vinklar och vrår. Som fick mig att långsamt lära känna dem. Som fick mig att inse att jag skulle bära med mig dessa, för resten av mitt liv.

Folk sa till mig att släppa taget, att vad spelar det för roll!? Men för mig kändes det som att ha gått med ett skavsår hela livet utan att veta vart det satt. När jag väl hittade problemet så fick jag inte lösningen presenterad utan förväntades bara fortsätta gå, utan att låstas om det. Nej jag ville så klart slicka min sår. Jag ville lindra förebygga, plåstra om, undvika framtidens smärta.

Samtidigt som jag ville kasta bort skiten ville jag omfamna den. Ropa äntligen! Jag ville stampa på den, krama den, dränka den.

Känslan finns till en viss del kvar. Men idag vet jag att jag måste skapa mina egna lösningar, lägga mitt eget pussel. Att det inte finns någon där ute som bistår mig med förklaringar, svar eller facit. Jag lär mig varje dag, hittar nya insikter,  nya metoder, nya vägar. I stället för att slänga bokstäverna, slängde jag sorgen, besvikelsen och känslan av utanförskap. Och någonstans där hittade jag en ny vän, i mig själv. Jag förlät mig själv för alla misstag, alla fel och brister. Jag släppte taget om det jag förlorat och byggde ett ny liv, en ny framtid. Utan att radera det förflutna startade jag ett helt nytt kapitel, där historien fick en helt ny vändning. Jag orkar bära mina bokstäver idag. Med rak rygg! Men är inte heller rädd för att släppa taget om dem.

Jag skriver en bättre bok nu, en med ljusare framtid och lyckligare slut.

Du får svindel, samtidigt som du bär på en kittlande känsla i magen. Du jagar ständigt den där känslan, strävar efter högre höjder, springer snabbare, arbetar hårdare. Ständigt med rädslan att falla. Du vet att ett felsteg kan betyda slutet samtidigt som du får en kick av risken, av att du faktiskt kan lyckas, ta dig förbi hindret, klara av att komma över till andra sidan.

Du jagar ruset, vill fylla hela din kropp med den. Från topp till tå. Så fort känslan lämnar din kropp är du där igen, springande, sökande, ökar ständigt farten…Du vill injicera värmen, ruset, leva i den, vara med den, aldrig skiljas från den. Söker något utanför, för att fylla inuti. Du stannar aldrig upp, tittar dig aldrig omkring utan fortsätter forcerat framåt. Fot längst med fot, strävar att komma fortast möjligt framåt , samtidigt som du försöker hålla balansen…

Jag och min man är rätt lika. Vid är båda impulsiva och aktiva, på både gott och ont. Om man fick frågan vem av oss som har ADHD skulle 98% garanterat peka på min man. Folk som känner oss tycker nog att vi är ganska lika i vår sätt, att om jag har en diagnos, borde han garanterat också ha en. Men det finns också vissa små skillnader, och det är dom där små små skillnaderna som gör att han inte har en ADHD diagnos.

Vi påbörjar ofta projekt. Möblerar och renoverar om, konstant. Våra vänner blir inte förvånade när vardagsrummet har bytt plats eller köksväggen är riven. Det är bara så det är hos oss. Vi är aktiva och kör ständigt i gång nya projekt. Skillnaden mellan oss är att jag tappar farten när vi kommit till hälften medan min man orkar köra på. Jag har helt plötsligt tappat fokus och vet inte vart jag ska börja eller sluta, medan han fortfarande ser vägen till målet framför sig. Han får ofta puscha, peppa och guida mig genom slutet. Säga till mig exakt vad jag ska göra, fast att jag egentligen borde veta.

En annan stor skillnad emellan oss är att han är en expert på att vila. Varje dag! Han avrundar varje dag i soffan utan krav eller måsten framför sig. Han kan slappna av och lämna saker till morgondagen. Han har en förmåga att stänga av sitt huvud så att det blir tyst. Han har inga tankar som jagar honom eller skriker ut alla hans måsten. Något annat han kan som många med ADHD har problem med är att sova. Att något så enkelt kan vara så svårt. Han somnar snabbt och sover djupt och har inga problem med att spendera hela dagar i sängen om han kan. En annan kan kämpa i timmar med att somna in och vaknar sedan av varje läte i eller utanför huset. Jag sover spänd som en fjäder och bara längtar tills jag får stiga upp.

Han har också en otrolig organisations förmåga. Frågar du honom vart hans nycklar är så vet han svaret!!! Han planera och strukturerar och kan få ihop allt från börja till slut. Det var hans som lärde mig att man kunde förbereda morgondagen kvällen innan. Ta fram kläder och packa matlådor. Vem skulle ha kommit på det liksom??? Han har också uthålligheten som jag saknar och kan ta över där jag tröttnar.

Stress, ångest och oro finns inte i hans vokabulär, men hos mig är de ständiga följeslagare. Han kan lyssna på sin kropp, förstå vad som är bäst för honom och följa den tanken. Medans jag endast tänker den och sedan springer vidare.

Skulle vi bara titta på aktivitet, impulsivitet och koncentrationsförmåga och jämföra den så kanske han skulle ha större brister än mig. Men att bara titta på det är som att skrapa på ytan, för där under finns så mycket mer. Så ja, vi har många likheter, men också många skillnader!

Vi har samma motor, men min blir aldrig servad. Vi kan uppnå samma hastighet men jag saknar broms. Vi är utrustade med samma karta men jag fick aldrig ett kompass.

Människor föds med olika sårbarheter där den ena inte är bättre än den andra (även om vissa i dagens samhälle tror det). När vi människor utsätts för stress och påfrestningar så reagerar vi olika, vissa får psykiska symtom, andra fysiska.

Jag kan ta mig själv om min man som exempel. Min man drabbas lätt av förkylningar. Har har får luftrörskatarr och lunginflammationer. När han är sjuk är han en riktigt vekling. Ligger knappt kontaktbar på soffan i dagar. Själv är jag en superhjälte när det kommer till sjukdomar. Bakterier och virus får kämpa hårt för att få tag i mig. Jag är sällan sjuk, och när jag väl är det så far jag fortfarande runt som en virvelvind hemma, dock i ett litet lugnare tempo. Jag går till jobbet, tar hand om hundar och barn utan några större problem.

Vid stress och påfrestningar så drabbas min man lättare av ”fysiska” förkylningar, medan mina är psykiska. Mina problem hamnar sällan i luftrören, skapar snor eller hosta. Nej, jag drabbas istället av ångest, trötthet och yrsel. Jag spänner mina käkar, får ont i nacke och axlar. Mitt mående får mig att motvilligt sakta ner. Hans svaghet syns, är ofta mätbar och går och bevisa, medan min är dold. Stress, motgångar gör honom sårbar, mottaglig för bakterier och virus. Känslig för utomstående hot. Medans mitt hot sitter på insidan av mig själv.

Jag vet att det är svårare att sjukskriva sig, eller ens tillåta sig att må dåligt när man faktiskt inte har några konkreta bevis. Jag vet också att det är lätt att känna sig sårbar, ensam och annorlunda. Men om du är en person som lättare drabbas av ”psykiska förkylningar” så vill jag bara påminna dig om att du inte på något vis är en svagare människa, utan att det faktiskt är så, att vi alla människor reagerar på olika sätt. Du kanske likt mig fått din skyddande hinna på utsidan av kroppen, men andra, likt min man har den på insidan [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Idag är det förberedelser som gäller och i morgon öppnar vi portarna för vårt ADHD vernissage! Det här är första tillfället detta anordnas men jag hoppas givetvis att det kan bli ett återkommande event. Jag hoppas att det kan inspirera och ge hopp till de personer som inte funnit utlopp för sin kreativitet. Kanske kan vi tillsammans nästa år skapa en ännu större tillställning där du visar upp dina skapelser eller kreationer. För mig finns det ingen åldersgräns eller något mått av hög nivå du måste uppfylla för att få vara med, utan ALLA med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som känner för att skapa skall få vara med!

Jag vill att det ska sprida glädje och hoppfullhet. Att du ska sluta att stänga i dig i tron på att du inte duger. Så välkommen nu på Lördag 12/9, mellan kl 10-14 till Hörsalen i Vänersborgsbibliotek.

Kom för att:

• käka lite snacks
• titta på foton & målningar
• diskutera psykisk ohälsa
• få information om Attention & NPF
• anmäla ditt intresse för att delta på nästa års tillställning
• ge en gåva till psykiatrifonden
• kika in mina böcker
• känna på produkterna från tangle creations

Jag hoppas att vi ses där. Välkommen!

-Kan du tänka dig att pröva en ny medicin?

-Jag vill klara mig utan!

-Jag tycker inte att jag har så stora problem!

-Vad gör du då här?

-Jag vill ha hjälp!

-Men du tar inte emot den?

-Jag är rädd, tänk om medicinen skadar mig?

-Tänk om det skadar dig att vara utan?