Psykisk ohälsa

Att lyssna på kroppen istället för hjärnan

Detta inlägg publicerades i: Allmänt Psykisk ohälsa av

Jag har känt mig kymig i någon vecka nu. Men i söndags då kom den. Liksom exploderade inom mig. Förkylningen. Jag är ju inte den personen som är sjuk (läs inte tillåter sig själv att vara sjuk). Nej som det mesta i mitt liv är det som en utmaningen eller ett hinder att ta sig över. Ligga och vänta tills man mår bättre hur gör man det??? Nej, det är bara att köra på. (och nej det är inget sätt jag tycker att andra ska göra eller som jag är stolt över. Men jag har stora svårigheter med att slappna av, även när jag inte mår bra).

På onsdagen (idag) väntade en utbildning som jag bara ville gå, så jag kunde inte ens vara sjuk. Det fanns ingen tid eller plats för det. Jag kommer vara frisk på Onsdag övertalade jag min man. Han vet likaväl som jag att så inte kommer att vara fallet, han vet också att det är hopplöst att ge sig in i diskussionen, att jag i slutändan ändå alltid gör som jag vill. Men han dyker in i debatten ändå.

Du förstår väl att du inte kan åka på en tvådagars yogautbildning, när du är sjuk? För det första ska man inte åka på utbildning när man är sjuk. För det andra ska man inte träna yoga i åtta timmar, två dagar i rad när man är sjuk, du fattar väl det, säger han med en något för hög röst.

Jag förstår, och jag hör vad du säger. Jag vill bara inte lyssna, säger jag som en trotsig tonåring. Jag behöver den här utbildningen, jag vill ha den. Jag behöver meditation, jag behöver lära mig och andas, det här är bra för mig, är det något jag behöver så är det det här. Det handlar inte bara om två dagar, det handlar om hela min framtid. Jag såg att han inte var övertygad. Själv var jag helt förblindad av tanken.

Vi var inte överens när jag på Tisdagen gick till jobbet som vanligt, eller på den fyra timmars långa tågresan mot mitt mål.

Nu sitter jag med solen i ögonen på Kriminalvårdens personalhotell i Norrköping, klockan är sju på morgonen. Lite försent inser jag att jag hade den första lektionen framför mig. Hemma på min soffa i Vänersborg. Det gör lite ont i mig att säga att han hade rätt. Att det inte finns en utbildning i världen som kan lugna ner mig om jag inte lär mig att lyssna på min kropp, istället för min hjärna.

[wp-svg-icons icon=”pushpin” wrap=”i”] Lektion 1: Underkänd

Vågar du lyssna på dina tankar?

Detta inlägg publicerades i: Allmänt Psykisk ohälsa av

Orkar du med röran i ditt huvud?För några år sedan körde jag en klient till sjukhuset, och som några av er kanske vet så sker ibland de bästa samtalen utanför samtalsrummet, som vid det här tillfället, i bilen. Han berättade om sin flickvän som hade problem med alkoholen. Han var arg och irriterad på henne för han visste exakt vad som pågick. Hon hade ångest, som hon dövade med alkohol. Problemet hade pågått så länge att hon nu var beroende. Det gick inte en dag utan att hon drack. Han pratade om henne som svag och feg. Som tog den enkla vägen ut, att döva det som gjorde ont.

Har du ångest, frågade jag.

Nej, svarade han.

Aldrig?

Han var tyst en stund. Nej jag tror inte det, svarar han.

Vad händer när du inte jobbar?

Jag vet inte, jag gör ju saker hela tiden, säger han aningen förvirrad.

Ja, precis. Men om du vid något tillfälle inte skulle få hålla igång så som du gör. Hur mår du då?

Dåligt..

Dåligt? Vad är det du känner?

Han är tyst en stund. Är det ångest, säger han och tittar frågande på mig.

Det vet inte jag, är det det?

Ja, kanske, säger han med en uppgiven suck.

Precis, vi har alla olika sätt att fly från våra tankar. Din flickvän valde alkoholen, du väljer arbete, andra väljer mat eller träning. Det kan vara lika svårt för henne att sluta dricka som för dig att ständigt vara aktiv. Vad tror du om det?

Jag har aldrig tänkt på det på det sättet….

Kreativitet som gör ont...

Jag vet inte vad som hände sedan, om hon eller han någonsin kom till ro. Men jag vet att många av mina klienter har just det problemet. De vill inte vara själva med sina tankar. Och det finns tusentals både bra och dåliga sätt att jaga i väg dem på. Vissa vill inte vara ensamma utan har ständigt folk omkring sig, andra jobbar dygnets alla timmar, och en tredje dövar dem genom mat, dryck eller träning. Jag känner många gånger att anledningen till att jag jagar bort mina tankar är för att jag vill ha tystnad, lugn och ro inom mig, om så bara för en stund.

För mig har mindfulness nu blivit ett sätt att stanna upp och titta närmare på mina tankar. Ett sätt att hålla koll på mig själv, att se till att jag inte väljer flyktbeteendet. Gör jag det här för att jag vill, för att det tar mig någonstans eller för att jag inte vågar stå still, brukar jag fråga mig själv. Det är liksom lättare att springa ifrån smärtan, än att stå kvar.

Att förvandla mörker till ljus

Detta inlägg publicerades i: Allmänt Psykisk ohälsa av

Vad gör dig glad idag?Jag kan avundas ”optimister”. Ni vet personer som alltid går med ett leende på läpparna och glada tankar i huvudet. De tror de bästa om både sig själv och sin omgivning och tar liksom allt med en klackspark. En annan ser katastroferna runt hörnet och tänker alltid utifrån ”värsta fall scenarion”. Visserligen kan jag ibland tycka att de är lite naiva, men ändå avundas jag deras lätta sinne. Man måste må så mycket bättre brukar jag tänka, eller i alla fall ser det så ut.

Jag kommer nog aldrig kunna bli sådan hur mycket jag än försöker, men att kunna vända sina tankar om så bara för en dag skulle man nog kunna lyckas med. Så varför inte införa en ”Happyday” i veckan. Där du bara får tänka positivt. Så fort en negativ tanke kommer får du slå den på fingrarna. Försök att se det ljusa i dagen och det som händer runt dig. Börja dagen med att fundera på vad du längtar efter (som kommer komma under dagen)  :Thinking:

För mig skulle det bli frukost. Det första jag längtar efter när jag vaknar är att få äta i lugn och ro. Min varma kopp te i tystnad. Efter det gillar jag tystnaden på mitt kontor. Få läsa/svara på mail, planera inför kommande lektioner eller liknande. Är det sol längtar jag till lunch för att få lapa solstrålar. Jag brukar längta hem till soffan, till min dator. Tills jag får sitta här och bara skriva ner mina tankar. Det bästa jag vet. Jag brukar längta efter mina hundar, en härlig promenad, min hand i en mjuk päls, eller mina läppar på en kall nos. Jag ser fram emot att krama min man, ha pusskrig med mina barn och timmarna när de har lagt sig där jag får göra precis vad jag vill  :Happy-Grin:

När man tänker efter finns det ganska mycket som du under en dag vill göra, ser fram emot eller längtar efter. Kan man försöka att bara fokusera på de stunderna istället för tiden där emellan?

Jag kommer försöka att skapa en Happyday i veckan och kommer lägga ut mina ”happyday bilder” på Instagram under taggen #happyday. Jag vore jätteglad om även du ville dela med dig av dina. Du finner mig under namnet nestorforlag, glöm inte att tagga dina bilder så att jag kan hitta dig  :iPhone:

Ha en trevlig helg (och en happyday)!  :Heart:

Vet du om att du är värdefull?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Vet du ditt värde?De flesta jag träffar i mitt arbete har en sak gemensamt. Känslan av att vara värdelös. Ofta hör jag beskrivningar på hur man redan som barn kände sig utanför, annorlunda och i vägen. Sitt still, håll tyst, du kan väl i alla fall försöka, var ord de ofta fick höra. Redan tidigt började deras år att kantas av misslyckanden, och följden av det blev att de själva förvandlas till ett. Misslyckande.

Känslan av att vara värdefull är svår att finna men lätt att mista, och alla har vi väl varit där någon gång. Där vi känt att vi inte är tillräckligt bra, att vi inte duger som vi är. Men från att känna det någon gång till att leva med den känslan är en STOR skillnad. Har man burit med sig den i flera år spelar det knappast någon roll vad andra säger och tycker längre, man ”vet” ändå att man är oduglig.

Jag brukar dra en jämförelse med en sedel. Säg en hundralapp. Den är ju liksom värd sina siffror. 100 kronor. Det spelar ingen roll vad du gör med den, skrynklar ihop den, stampar på den eller river sönder den. Den behåller fortfarande sitt värde och det är inget konstigt för oss. Men vad vi glömmer av mitt i livet är att VI är som den där hundralappen. Oavsett omständigheter behåller vi samma värde. Det spelar ingen roll vad du har gjort eller inte gjort. Det spelar ingen roll vad andra säger eller tycker om dig, och det spelar ingen roll vad du har varit med om eller vad du klarar/inte klarar av. DU har fortfarande samma värde som alla andra, även om det inte känns så.

Personen brukar sitta tyst en stund, jag kan nästan se hur det sjunker in. Och nästan varje gång kan jag se lättnaden från deras axlar när de går ut ur mitt rum. Jag vet att känslan ofta bara är tillfällig, att de elaka och påträngande tankarna snabbt brukar leta sig tillbaka. Men jag hoppas ändå att de behåller jämförelsen i minnet. Att nästa gång de ser en skrynklig eller trasig sedel kan påminna sig själv och säga: just det ja, JAG är tillräckligt bra, jag ÄR värdefull, och JAG duger, precis som jag är!

De modigaste människorna är de som vågar vara rädda.

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ångest av

Jag väljer, varje dagFör mig är rädslan en reflex, medan mod är ett val. Jag har katastroftankar i varje situation som möter mig, varje dag. Det tar aldrig slut. Varje dag måste jag välja att gå emot min rädsla, att inte lyssna på de där tankarna. Inte bry mig om känslan i min kropp. Varje dag är en skräckfilm där jag inte kan pausa, eller har ett val att gå av scenen. En film där hemska scenarion spelas upp. Mord, bilkrockar, plötslig död, olyckor och misslyckanden. I min film har jag en huvudroll, där jag väljer att vara hjälten, där jag väljer att vinna matchen. Jag måste spela min roll, och jag har valt att inte vara ett offer. Varje dag går i repris, och varje dag väljer jag att inte vara rädd. Att trotsa den, att gå emot. Det spelar ingen roll hur monstret ser ut, eller hur scenen har förändrats. För innerst inne vet jag att den är gjord av luft, men att mitt svärd, det är på riktigt.

Men trots det kan jag blir trött av kampen och vissa dagar faller rädslan över mig, att tänk, tänk om jag inte kommer att vinna, tänk om jag tillslut inte orkar mer! Tänk om alla krafter tar slut, och jag förlorar, om och om igen. Men det är tillåtet att vara sårad, att ibland gömma sig och vara rädd. Att komma ikapp, att andas. För att jag vet att det kommer en ny dag, en ny kamp, och att jag kan välja att resa mig upp…och dra mitt svärd igen.

Hösten & jag 1 kommentar

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

hösten

I morse såg jag ett löv falla och ofrivilligt kände jag en lättnad. Tro mig, jag älskar sommaren, eller försöker i alla fall älska sommaren, men det känns aldrig som att jag kan leva upp till det som den kräver av mig. Frihet, glädje, lugn och brunbrända ben. Jag älskar värmen, jag älskar ljuset, men jag känner aldrig att jag har något att ge tillbaka. Sommaren har krav som jag aldrig kan leva upp till. Jag måste vara lycklig, jag måste vara ledig, jag måste slappna av, jag måste vila, jag måste njuta och inom mig förvandlas allt det där till än mer ångest.

Jag vill ha den, jag längtar efter den, men får bara se den på håll. Jag får se hur den väcker allt till liv och får sin omgivning att blomma upp. Själv står jag kvar i skuggan och ser på, rädd för att bli bränd. Jag ser vad sommaren ger andra men kan inte framkalla det hos mig själv. Jag får liksom inte vara med, den är inte för mig. Det är som att höstens mjuka färger speglar min sinnesstämning bättre. Trots att jag inget hellre vill än att stråla lika vackert som solen, så kanske mitt inre mer liknar ett piskande spöregn?

Ändå kommer våren varje år, lockar mig, lurar mig och inger mig förhoppningar. Kanske det här året, kanske kan jag också må bra nu? Kanske ska jag få känslan som alla beskriver, återhämtningen, vilan. Men våren ljuger mig i ansiktet varje gång och håller aldrig vad den lovar. Men hösten, den smeker mig varsamt om kinden, den tillåter mig att vara trött. Tillåter att stänga mig själv inne, tillåter mig att dra mig undan. Hösten accepterar svackor, ensamhet och dagar av mörker. Hösten ljuger aldrig, lovar inget och kan likt jag lysa ena dagen och omslutas av mörker den andra.

Kaos, boklån och en mentor?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Förra veckan gick jag in på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker. Innan jag klev innanför dörrarna upprepade jag för mig själv att jag inte skulle låna, bara lämna. Men några minuter senare och till min mans stora förtvivlan kommer jag ut med 15 böcker under armen. -Varför kan du inte låna en, säger han. En tänker jag, går människor verkligen in och lånar EN bok? Varför låna en när man kan låna massor?

Till saken hör att jag har en lista i min välorganiserade filofax, på massa böcker jag vill läsa och ska låna. Konstigt nog är det aldrig dem jag kommer ut med. Den där listan stressar mig då den bara blir längre och längre och att jag aldrig hinner beta av den.

Ironiskt nog efter att ha lånat ca 15 böcker om att varva ner och vila så har jag självklart en vecka där jag är helt oorganiserad, superstressad och där det känns som att den där högen bara står och retar mig.

Jag har fyra föreläsningar, en uppsats, nya varor, en blogg, ett program och 15 böcker som skriker efter mig och jag vet inte vart jag ska börja. Fast att jag förstår fördelen med att göra en sak i taget verkar det vara omöjligt att utföra. Istället för att börja med prio ett startar jag nya projekt letar upp nya leverantörer och längtar efter att få sitta i lugn och ro och bara läsa.

Hur kan man vara så självmedveten men ändå inte klara av att bryta cirkeln frågar jag mig själv. Samtidigt stressar jag upp mig, livrädd för att misslyckas, inte klara av allt jag tagit till mig, samtidigt som jag vet att det tidigare aldrig har hänt. Det är nu jag önskar att det hade kommit in en person och trasslat ut min oreda och visat mig vart jag ska börja. För hur mycket jag än försöker snärjer jag bara in mig själv mer och mer. Tillslut vet jag att saxen åker fram och jag klipper mig ur allt trassel och får sedan kämpa för att knyta ihop allt….igen.

En berättelse för barn med ångest eller fobi

Detta inlägg publicerades i: Familj & föräldraskap Psykisk ohälsa av

Berättelsen om Trollet TralleJag vill tipsa om berättelsen om Trollet Tralle. Det är psykologerna Jessica Leijer och Liv Svirsky som har skrivit berättelsen om trollet som var rädd för att klättra, trots att han tidigare har tyckt att det var kul. I berättelsen får vi följa med Tralle som med hjälp av behandling finner modet att klättra igen. Berättelsen finner du här. En toppen berättelse för ett barn med problematik, kanske kan ni med hjälp av berättelsen börja jobba bort problemet hemma. Eller kanske kan insikten av att Tralle faktiskt blir ”frisk”  få barnet att själv vilja söka/ta emot hjälp.

Sömn & ADHD

Detta inlägg publicerades i Psykisk ohälsa och märktes ADHD av
Kan man få en sådan här installerad?

Kan man få en sådan här installerad?

Många med ADHD har problem med sömnen, och brist på sömn sänker din livskvalité. Den gör dig än mer okoncentrerad, irriterad och tankspridd. Att gå runt och känna sig trött och längta efter att få sluta ögonen hela tiden kan få vem som helst att ge upp. Att inte orka med skolan, inte orka med jobbet, att inte orka med allt ansvar och alla måsten. Vi behöver vår sömn för att återhämta oss, vilket innebär att den som inte sover tillräckligt i längden riskerar både sjukdomar och utmattning.

Idag sover jag bättre än vad jag någonsin har gjort, även om jag sover mindre än vad jag vill göra….och det gör mig både arg och ledsen. Jag skulle också vilja ta en sovmorgon, jag skulle också vilja sova ut…..men jag kan inte. Mitt huvud tillåter mig inte.

För det första har jag alltid haft svårt att komma till ro och slappna av. När jag sedan väl somnar är jag otroligt lättväckt. Minsta ljud får mig att vakna igen. Har man barn, hundar, och grannar runt huset så är det ganska mycket ljud på kvällar, nätter, morgonen. Jag vaknar när grannen kommer hem sent på natten eller går tidigt på morgonen, jag vaknar så fort någon pratar, jag vaknar om hundarna rör sig för mycket, jag vaknar om ett barn går förbi min säng och ibland vaknar jag av ingenting. Det finns så mycket som kan störa sömnen….

Det är bara att somna om säger alla. Somna om? När jag vaknar kan jag vara precis lika trött som du och vilja somna om, men inte min hjärna. Har jag slått upp mina ögon är det som att det plingar till där inne och hela maskineriet sätts igång, igen….och det är inget jag kan styra.

Tankarna börjar rusa, jag kämpar emot, ofta i timmar och somnar tillslut av ren utmattning. Idag fungerar min vardag relativt bra, men så fort jag går i från mina rutiner sänks mitt liv med flera centimeter. Att ha det trevligt med vänner och lägga sig sent är inget alternativ för mig, för jag vet att jag måste gå upp kl 5-6. Så på helgerna då många är sociala på kvällarna, och sover extra på mornarna är ofta värre för mig, för då sover jag som minst efter som jag lägger mig senare men ändå går upp samma tid.

Ibland blir jag istället frustrerad och inte vill ha gäster eller gå ut på roligheter efter som jag alltid vet vad som väntar bakom hörnet. Sömnbristen.

Under åren har jag fått hundratals råd, ligg kvar i sängen så somnar du tillslut om, läs något, drick varm mjölk, lägg dig inte förrän du är riktigt trött. Tack, men jag tror jag har testat allt. Det enda som fungerar för mig är att följa min rutin, lägga mig vid samma tid varje kväll för att jag vaknar samma tid varje morgon. Oavsett om det är vardag eller helg! Så jag är ledsen att jag inte är en rolig människa längre som fixar sena kvällar och blöta nätter. Men för att klara av min vardag behöver jag min sömn, och min sömn behöver mig.

Varför lär du dig aldrig?

Detta inlägg publicerades i: Psykisk ohälsa av

Varför gör jag det igen?

Det är en utomordentligt begriplig fråga. Det är ofta så att jag själv undrar, varför lär jag mig aldrig?!? Ofta när man läser om ADHD så handlar det om barn, hur ska vi kunna hjälpa barnen. Med all rätt, barn ska hjälpas och vi SKA prioritera dem. Man vart finns stödet för vuxna?

Det är tyvärr inte alltid så att problemen försvinner, utan ofta finns det ju kvar, även som vuxen. Visst man hittar strategier för mycket och lär sig mer eller mindre att leva med det. Men vissa saker försvinner inte. Så som smågrejer man aldrig kommer ihåg, eller när man gör samma lilla misstag om och om igen OCH ALDRIG LÄR SIG…  Jag har återigen kastat upp så många bollar i luften så att jag inte vet vilken jag ska fånga. Nu står jag bara och stirrar förvirrat framför mig och har tappat riktningen helt. Samtidigt älskar jag ju själva jongleringen. Det är just det där med antalet bollar som är problemet, jag får liksom inte nog, förrän alla ramlar över mig.